Enligt ett pressmeddelande från regeringen har förtroendet för Charlotta Riberdahl brustit, och nu plockas hon bort från uppdraget som statens särskilda utredare av skogsvårdslagen.
Ska man tillåta ett så stort privat ägande av en så viktig naturresurs som är av stort nationellt intresse men också globalt intresse ur miljösynpunkt?
Skogsvårdslagsutredaren Charlotta Riberdahl i Almedalen
FAKTA | SKOG I SVERIGE
Sverige är ett av de länder med högst andel privat skogsägande i världen.
2012 ägdes hälften av den produktiva skogsmarken i Sverige av enskilda ägare, det vill säga fysiska personer, dödsbon och bolag som inte är aktiebolag.
En fjärdedel ägdes av privatägda aktiebolag.
Statsägda aktiebolag ägde 14 procent och ytterligare 2 procent ägdes av statliga myndigheter, fonder och stiftelser.
Resterande 8 procent ägdes av kommuner, landsting, religiösa samfund, ekonomiska och ideella föreningar, m.fl.
Källa: Skogsstyrelsen
Det som upprört är ett uttalande Charlotta Riberdahl gjorde på ett seminarium under Almedalsveckan:
– Man kan fundera på, och nu är jag mycket provokativ och det är jag medveten om, men jag tycker ändå det är intressant som en aspekt, att när man har en så viktig naturresurs som skogen, som är så väldigt viktig för den biologiska mångfalden, det är ju många växter och djur som är beroende av skogen, vi är också beroende av den ur klimatsynpunkt, och vi är beroende av den för att rena vårt vatten. Ska man tillåta ett så stort privat ägande av en så viktig naturresurs som är av stort nationellt intresse men också globalt intresse ur miljösynpunkt?
Beslutet har bland annat påhejats av Lantbrukarnas riksförbund, LRF. I ett pressmeddelande beskriver de Charlotta Riberdahls uttalande som byggt på slarviga och oriktiga grunder.
– Hon tror att staten är en bättre ägare än familjer, det är fel slutsats, säger LRF:s vice ordförande Sven Erik Hammar till Arbetaren.
Ska en statlig utredare inte kunna titta på en fråga utifrån olika perspektiv?
– Jo, men man måste förhålla sig till den grundlagsstadgade äganderätten. Där är skogspolitiken väldigt tydlig.
När man gör det tillsammans finns inte incitamentet eftersom den enskilde inte tjänar på det.
Sven Erik Hammar, vice ordförande för LRF
Sven Erik Hammar säger att han är övertygad om att en stark äganderätt är nödvändig för att skogsbruket ska fortsätta utvecklas, även ur miljösynpunkt.
Sven Erik Hammar. Foto: Johanna Norin
Kan inte ett samhällsgemensamt ägande också bidra till det?
– När man gör det tillsammans finns inte incitamentet att sköta skogen och investera i nya plantor för sina barnbarn eftersom den enskilde då inte vet vem som får skörda om 100 år. De många ägarnas olika viljor i hur de vill sköta sin skog skapar dessutom variation i brukandet. Om det finns stor allmännytta kan vissa restriktioner på brukandet vara befogade men då måste ägarna kompenseras fullt ut för det.
Äganderätten är en kontroversiell fråga, särskilt när det gäller skogsbruk, säger Camilla Sandström, professor vid statsvetenskapliga institutionen på Umeå universitet. Hon beskriver en konflikt mellan synen på skogen som en publik resurs, som bidar till bland annat rent vatten, ren luft och biologisk mångfald, eller som en privat resurs.
Camilla Sandström. Foto: Mattias Pettersson
– Eftersom det i princip saknas statliga bidrag inom det här området blir det en fråga om hur stor börda en enskild markägare ska bära för att tillfredsställa samhällets krav, säger hon.
Camilla Sandström menar att det är en viktig debatt att föra men säger att det är svårt.
– Så fort man börjar diskutera äganderätt rör man upp så många känslor, och då stängs diskussionen. Men det är viktigt att frågan kommer upp på bordet för att skapa förutsägbara regler för den enskilda skogsägaren.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
”Det verkar inte lätt att vara toppolitiker. Att leva långt från vanliga människor – i ett eget samhällsskikt, som dessutom måste förlita sig på kompisrekrytering.” Foto: Wiktor Nummelin / TT, Anders Wiklund / TT, Christine Olsson / TT. Montage: Arbetaren
Amalthea Frantz: Landerholms vandel är en skandal i raden
På måndag börjar rättegången mot den före detta nationella säkerhetsrådgivaren Henrik Landerholm. Affären med Landerholm är dock bara en i mängden av skandaler som har kantat Tidöregeringen. Att leva i ett eget samhällsskikt som förlitar sig på kompisrekrytering lär fortsätta leda till bristande vandel, skriver Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz.
Sveriges regering vill kunna utvisa människor för ”bristande vandel”. Alltså inte bara för brott, utan för att leva misskötsamt. Exakt vad det innebär är oklart och öppnar för livsfarligt godtycke.
Därför är denna regerings skandaler lite extra allvarliga. Regeringspartiernas företrädare är ju inte speciellt skötsamma. Eller ens laglydiga.
På måndag startar rättegången mot Sveriges före detta säkerhetsrådgivare Henrik Landerholm (som för övrigt är statsministerns barndomsvän). Landerholm åtalas nu för vårdslöshet med hemlig uppgift efter att ha glömt hemliga dokument på en kursgård.
Självklart gör även andra partier skandalösa, eller bara idiotiska, saker. Sossarnas lotteri är en ful historia och Transportstyrelsens IT-skandal borde ha utgjort ett varnande exempel.
Men den nuvarande regeringens tillkortakommanden blir extra allvarliga eftersom deras retorik så mycket handlar om skötsamhet och hårdare straff – även för anhöriga.
Dessutom är det ju så att medier i allmänhet gillar att lyfta allt som kan ha ”skandal” i rubriken. Minst lika stora skandaler är egentligen regeringens långa passivitet mot Israel eller för den delen deras så kallade miljöarbete.
Kompisrekrytering är en säkerhetsrisk
Så vad kan man säga om Tidölagets vandel? Kanske att de bara är människor. Att alla kan göra fel ibland. Att de inte kan hållas ansvariga för sina anhöriga.
Men det borde ju i så fall gälla alla. Inte bara landets makthavare – som dessutom både vill utöka sin egen makt och övervaka invånarna mer och mer.
Man kan också säga att man inte ska fokusera på enskilda individer, utan på systemfel. För nä, det verkar inte lätt att vara toppolitiker på heltid. Att leva långt från vanliga människor – i ett eget samhällsskikt, som dessutom måste förlita sig på kompisrekrytering. Det är nog säkrast att vi slutar ha det så.
Nyheter från TJ: KD-topparna Edda B. Usch, Teodora Alicescu och David Arrende polisanmäler nu incidenterna där en okänd palestinsk man vid olika tillfällen uppenbarat sig vid partianknutna tillställningar för att ställa till bråk i Gazafrågan. Teodora Alicescu utlyser samtidigt en belöning ur egen ficka till den som kan ge upplysningar som leder till att mannen grips. – Jag överlåter 30 av mina vapenaktier i Rheinmetall till den som har tips, säger Alicescu till TJ.
Kristdemokraternas partiledare Edda B. Usch har varit i blåsväder den senaste tiden efter sina uttalanden om att ”Israel gör världen en tjänst” med sin krigföring i Gaza, som av allt fler internationella organisationer nu betecknas som folkmord. Usch har även mött kraftig kritik efter sitt utspel om att flytta Sveriges ambassad i Israel till Jerusalem och erkänna Jerusalem som Israels huvudstad – något som skulle stå i strid med internationell rätt.
Men bakom den dramatik som uppmärksammats i medierna har ett annat, mer personligt och mer omskakande drama utspelat sig för Edda B. Usch. Ett drama som hon och hennes KD-kollegor nu väljer att öppna upp om för TJ.
Oönskad konfrontation under väckelsemöte
Under de senaste månaderna har Edda B. Usch och partikamraterna Teodora Alicescu och David Arrende, som också de framträtt som starka förespråkare av krigföringen i Gaza, utsatts för oönskade konfrontationer av en okänd man.
Det hela började enligt Usch vid en konferens med evangelikala väckelsekristna i Jerusalem i maj i år. Den kristna strömning som organisationen bakom konferensen är kopplad till, en strömning som förespråkar politisk sionism som en förutsättning för att Jesus ska kunna återvända till jorden, har blivit allt mer inflytelserik på senare år. Den har, som Uppsalaforskaren Tomas Poletti Lundström skrivit om, fått många förespråkare även i Sverige. Edda B. Usch närvarade vid konferensen som KD:s representant och hoppades på intressanta diskussioner om hur en ambassadflytt till staden skulle kunna gå till. Men förhoppningarna kom på skam när den okände mannen kom in i rummet.
– Den här personen dök liksom upp från ingenstans. Han stack verkligen ut i sällskapet eftersom han var så sjaskigt klädd, i någon sorts beduinutstyrsel, och hade så dålig hygien. Ingen verkade veta var han kom ifrån. Ganska snart började han lägga sig i diskussionerna och prata osammanhängande men högtravande om att mord och dråp är strängt förbjudet, det kändes redan då ganska opassande, säger Edda B. Usch.
Nya närmanden under kristen ceremoni
Men historien slutade inte där. Två månader senare, vid en Israelvänlig ceremoni i Uppsala där Edda B. Usch deltog tillsammans med partikamraterna Teodora Alicescu och David Arrende, uppenbarade sig mannen igen. Och nu blev det direkt obehagligt för KD-politikerna. David Arrende berättar för TJ:
– Vi hade just avslutat en fin gemensamhetsskapande stund med en inbjuden pastor som vände sig direkt till Kristus i sitt tal och bad honom uppenbara sig för församlingen och ge vägledning. Kort efter att pastorn sagt sitt dök den här mannen upp, och sedan gick det snabbt utför.
Mannen ska åter ha börjat argumentera mot krigföringen i Gaza och sedan blivit närgången. Teodora Alicescu berättar:
– Han höjde handen och jag antog att han skulle smygfotografera mig, så jag försökte slå bort hans hand. Men då vände han plötsligt andra kinden till, så det blev små revor från mina naglar över hans kind. Jag antar att han varit i slagsmål tidigare under dagen, för han hade äckliga gasbindor runt händerna och såg allmänt sårig ut. Jag blev faktiskt lite rädd att jag skulle ådra mig någon smitta.
– Han sade ”Sätt tillbaka ditt svärd i skidan! Alla som tar till svärd ska dödas med svärd.” Jag blev chockad, han uppträdde mycket hotfullt. Jag ser det som ett direkt mordhot, säger Teodora Alicescu.
Edda B. Usch konfronterade mannen och frågade vem han var och var han kom ifrån.
– Han uppgav då att han var född i en ort på Västbanken och att han hade egen erfarenhet av att ha tvingats på flykt. ”Jag är född bland åsnor och får”, sade han, och där och då tvivlade jag inte på den biten heller, för han såg verkligen ut som en lodis.
Vill se skärpta vandelskrav
Kort därpå ska mannen ha gått fram till vapenföretagen Rheinmetalls och Hensoldts utställningsbord och börjat försöka välta borden. Strax därefter försvann han från lokalen, och har sedan dess inte kunnat identifieras.
– Jag överlåter 30 av mina vapenaktier i Rheinmetall till den som har tips om mannens identitet. Han måste gripas till varje pris, säger Teodora Alicescu.
Edda B. Usch säger att incidenterna, som är polisanmälda, väcker tankar om ”vilka vi egentligen släpper in”.
– Det känns extra obehagligt att han dykt upp vid två olika tillställningar där jag har närvarat, och dessutom i den här typen av ”fromma rum” som man tänker verkligen ska vara skyddade. Det känns nästan som en personlig förföljelse.
Edda B. Usch ifrågasätter hur mannen kan ha släppts in i Sverige och säger att det inträffade utgör ännu ett argument för att kraftigt skärpa vandelskraven när det gäller vilka vi tar in i landet.
– Om man inte förstår grunderna i den kristna etik och moral som vårt samhällsbygge vilar på har man faktiskt inte här i landet att göra, säger Edda B. Usch.
”Det var en katastrof, man bara blir inskyfflad”, säger en av personerna som Arbetaren har pratat med, om Arbetsförmedlingens insatser. Foto: Pontus Lundahl / TT. Montage: Arbetaren
Pärlor i påsar och en pratstund – ”jobbhjälpen blev en begränsning”
Laura fick chans till jobb, men nekades lönebidrag. Josef upplevde att det som skulle vara ett stöd i stället blev en begränsning. Anita beskriver hur hon blev ”bollad mellan olika instanser”. Arbetaren har samlat vittnesmål från personer som lever med nedsatt arbets- eller rörelseförmåga om deras erfarenheter av Arbetsförmedlingens insatser.
Riksrevisionen sågar Arbetsförmedlingens stöd till personer som lever med nedsatt rörelseförmåga, vilket Arbetaren har rapporterat om. Granskningen visade till exempel att endast tre av tio hade fått ta del av insatser två år efter inskrivning. Arbetaren har nu pratat med tre personer om deras erfarenheter.
Anita: ”Bollad mellan olika instanser”
Anita, som är snart 60 år och egentligen heter något annat, fick en stroke 2016. Efter sjukskrivning och arbetsträning har hon deltagit i olika insatser hos Arbetsförmedlingen. Hon har tidigare haft en så kallad ”särskild stödperson för introduktions- och uppföljningsstöd” (SIUS).
– Den ena slarvade bort mig. Hon trodde att någon annan skulle ta hand om mig. Sedan skickade hon mig vidare till en man som i sin tur skickade mig till ”Rusta och matcha”, som skickade mig till ”Steg till arbete”. Man blir bollad mellan en massa olika instanser, som lovar att de har kontakter och kan hjälpa mig, berättar hon.
Anita önskar att hon skulle kunna bli introducerad till en arbetsplats som passade henne.
– Inte bara bli inskyfflad på en massa ställen, som i dag då jag lägger säkerhetsnålar och pärlor i påsar. Det hjälper inte mig och leder ingenvart, säger Anita när hon beskriver den arbetsträningsplats som hon är på just nu.
Anita arbetade tidigare som kock och skulle gärna göra det igen, men med anpassningar som skulle göra arbetet mindre stressigt. Hon befarar att hon hänvisas tillbaka till Arbetsförmedlingens insats ”Steg till arbete”.
– Det var en katastrof, det enda är att man kommer till en arbetsplats som inte ger något jobb. Det är inget individuellt program utan de slänger alla i en hög, säger hon.
I februari skrev tidningen Arbetet att endast mellan 60 och 106 heltidsjobb skapats för de 16 000 personer som har tagit del av insatsen ”Steg till arbete”, sedan starten 2023. Samtidigt betalar Arbetsförmedlingen mångmiljonbelopp till det privata bolag som driver insatsen. I höst väntar beslut om huruvida man ska fortsätta med ”Steg till arbete” eller inte, vilket Arbetet också rapporterat om.
Laura: ”Mycket ansvar på arbetsgivare och sökande”
Laura, som egentligen heter något annat, är utbildad socionom har haft svårt att få jobb.
– Trots att jag har en ganska bra utbildning är det inte så många arbetsgivare som vill anställa. Jag tror att det beror på min funktionsnedsättning och att det finns mycket fördomar och okunskap, säger Laura.
Hon behöver anpassningar på arbetet då hon har en benskörhetsdiagnos som innebär att hon har smärtor och tar sig fram med rullstol och får hjälp av assistans.
Från Arbetsförmedlingen fick hon höra att det finns möjlighet till lönebidrag, vilket innebär att Arbetsförmedlingen betalar en del av hennes lön.
– Jag hittade en kommun som var villig att anställa mig och jag fick ett arbete som socialsekreterare, säger Laura.
Det var sommar och hennes kontakt på Arbetsförmedlingen hade semester och hade inte berättat vad som gällde. Arbetsköparen gjorde anpassningar för att Laura skulle kunna påbörja arbetet. Vad varken kommunen eller Laura visste var att arbetsköparen behövde ansöka om att få ett lönebidrag och sedan vänta på en utredning och ett beslut om lönebidraget.
Fick jobb men avslag på lönebidrag
I september började Arbetsförmedlingen att utreda om de skulle få lönebidrag och runt slutet av oktober kom beskedet. Avslag. Arbetsgivaren fick inget lönebidrag.
– De sa att jag kunde jobba 75 procent. Men det hade ju gjorts stora anpassningar eftersom vi väntade på lönebidraget.
Laura är kritisk till att det tar så lång tid att få ett beslut om lönebidrag. Att arbetsköparen behöver invänta beslut, menar hon gör det svårare för funktionsnedsatta att få arbete.
– För en arbetsgivare som kan välja att anställa en person som kan börja direkt är det en stor risk att i stället vänta på ett beslut som kanske blir negativt, säger hon.
Lång väntan på beslut om lönebidrag
Riksrevisionens rapport visar att anställningarna med lönebidrag har minskat och att detta delvis beror på bristande organisation och styrning. Dessutom bedömer Riksrevisionen att Arbetsförmedlingen inte har prioriterat sitt arbetsgivararbete i tillräckligt stor utsträckning.
Laura är kritisk till att det ska ta lång tid att få ett beslut om lönebidrag. Att arbetsköparen behöver invänta beslut, menar hon, gör det svårare för personer med begränsad rörelseförmåga att få arbete.
– För en arbetsgivare som kan välja mellan att anställa en person som kan börja direkt, är det en stor risk att i stället vänta på ett beslut som kanske blir negativt.
Laura anser att det är ett problem att det är olika personer som gör utredningen och som fattar beslut om en person har rätt till lönebidrag, då hon upplevde att den som fattade beslutet inte hade en helhetsbild av situationen.
– Det läggs mycket ansvar på arbetsgivare och sökande. Arbetsgivare som vill anställa personer med funktionsnedsättning borde uppmuntras och få allt tillgängligt stöd. Som det ser ut i dag uppmuntrar man det inte alls, säger Laura.
Josef: ”Hjälpen blev en begränsning”
Josef har diagnosen atypisk autism och fick en så kallad SIUS våren 2024. Men Josef tyckte inte att det var ett stöd utan kunde vara kränkande; till exempel uppmanades han att ta med en förälder till mötena.
– Jag trodde att det skulle hjälpa mig, men blev det mer som en begränsning. Jag var tydlig med att jag inte hade krav på anpassningar utan snarare önskemål, men jag fick höra att jag inte skulle kunna ha en hållbar anställning utan stöd. Det stärkte inte självförtroendet utan fick motsatt effekt, säger han till Arbetaren.
Efter drygt ett halvår bedömde Josef att det skulle öka hans chanser att få arbete att inte ha en stödperson via SIUS, och önskade då att få ta del av insatsen ”Rusta och matcha”. Svaret han fick blev att Arbetsförmedlingens bedömning var att det var SIUS som gällde utifrån Josefs förutsättningar och behov.
I juni i år bestämde han sig därför att säga upp sitt medgivande till SIUS.
– Eftersom jag inte kände att stödet jag fått i över ett års tid hjälpte mig ville jag byta till något annat.
Det var när han fick stöd av en arbetscoach på kommunens arbetsmarknadsenhet som han till slut fick ett arbete.
– Det var ett mycket bättre stöd. Jag fick hjälp att förbättra mitt cv och personliga brev. Och det ledde till att jag blev erbjuden ett jobb, berättar Josef, som i dag jobbar med kundtjänst.
Josef tycker att diagnosen inte längre påverkar honom så mycket som tidigare och att SIUS-programmet snarare blev ett hinder för honom i jobbsökandet.
Om Rusta och matcha: ”Katastrofalt, erbjuder i princip en pratstund”
Laura har även tagit del av Arbetsförmedlingens program ”Rusta och matcha”, också det en privatiserad verksamhet där fristående aktörer ska stötta personer som söker arbete.
Den fristående arbetsförmedlingen har visat sig innebära högre kostnader, men inte lägre arbetslöshet, enligt Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisks utvärdering, IFAU. I juni i år hävde Arbetsförmedlingen 94 avtal med 54 leverantörer av matchningstjänster inom Rusta och matcha, då dessa inte hållit tillräckligt god kvalitet.
– Det var katastrofalt, de erbjuder i princip en pratstund, säger Laura.
Hon menar att för vissa kan det vara bra att få hjälp att skriva en cv, men det var inte vad Laura behövde. Hon berättar att hon har högre utbildning än kontaktpersonen hos den privata arbetsförmedlaren.
– Vi hade ett möte varannan vecka men han visste inte vad han skulle göra, så det blev mer att sitta av tiden. Han sökte svar och råd hos mig, vilket är ironiskt, säger hon.
Laura är också orolig för vad Arbetsförmedlingens strängare krav, som träder i kraft i höst, ska komma att innebära. Regeringen vill att arbetssökande ska vara beredda att flytta för att komma i arbete och har gett Arbetsförmedlingen i uppdrag att öka den geografiska och yrkesmässiga rörligheten bland arbetssökande.
– Tvånget att söka arbete på arbetsplatser långt bort slår hårt mot personer med funktionsnedsättning. Man kunde tro att funktionsnedsatta var undantagna, men det är de inte. För en person som har hela sitt liv anpassat, ett anpassat boende och assistans, kan det ställa enormt mycket mer krav. Det oroar jag mig för, avslutar Laura.
Peter Perrett greps av uniformerad polis när han tillsammans med tiotusentals Londonbor demonstrerade mot det israeliska folkmordet. Så sent som i våras spelade den brittiska punkikonen i Sverige. Foto: Skärmdump Instagram och Alberto Pezzali/TT
Här grips den brittiska punklegenden för sitt stöd till Gaza
En av de hundratals gripna under helgens massdemonstration till stöd för Gaza i London var den 73-årige punklegenden Peter Perrett från den kultförklarade sjuttiotalsgruppen The Only Ones. Nu hyllas han för sitt agerande av världsstjärnorna i den brittiska popgruppen Primal Scream.
Peter Perrett hyllas nu av bland annat den inflytelserika popgruppen Primal Scream som i sina sociala medier skriver ”Vi är väldigt stolta över vår kära vän Peter Perrett som var en av 532 personer som greps efter att ha demonstrerat mot folkmordet i Gaza”.
Det var i samband med lördagens jättedemonstration i centrala London som Peter Perrett, mest känd som karismatisk frontfigur i legendariska The Only Ones, greps av två poliser. Anledningen?
Han protesterade mot Israels pågående folkmord i Gaza och mot att den brittiska Labour-regeringen kriminaliserat stöd till den pro-palestinska gruppen Palestine Action som bland annat har utfört flera aktioner mot israeliska företag i Storbritannien.
Inlägget på Instagram har fått tiotusentals likes. Foto: Skärmdump Instagram.
Under samma demonstration greps även en blind man i rullstol samt en äldre kvinna i 90-årsåldern för att ha deltagit i protesten som beskrivs som den största i London på flera år.
Slog igenom med den kultförklarade gruppen The Only Ones
Peter Perrett, som slog igenom med den kultförklarade gruppen The Only Ones, är mest känd för att ha skrivit världshiten Another Girl, Another Planet som släpptes 1978. Han sjönk under 80- och 90-talet dock allt djupare ner i ett svårt heroinmissbruk men är i dag fri från sitt drogberoende och har de senaste åren börjat turnera igen.
Förra året släppte han sitt tredje soloalbum The Cleansing som hyllats av kritiker världen över och han spelade så sent som i våras inför slutsålda konsertlokaler i både Stockholm och Göteborg.
Peter Perrett vid en tidigare intervju med Arbetarens Johan Apel Röstlund. Foto: Johan Apel Röstlund
Arbetsskador och sjukskrivningar på grund av stress ökar bland kvinnor och leder till ökad dödlighet på sikt. ”Lösningen är enkel: Lyssna på de anställda”, skriver chefredaktör Amalthea Frantz.
Amalthea Frantz: Döden som kommer smygande på jobbet
Skador och sjukskrivningar bland kvinnor ökar – särskilt inom vård och omsorg. Men deras arbetsmiljö blir sällan till braskande rubriker i stora medier och den negativa utvecklingen har pågått länge. Ändå finns massor av konkreta förslag och rimliga lösningar. Var då? Bland dem som jobbar förstås.
Fler och fler blir sjuka av sina jobb. Det gäller alla, men ökningen är särskilt stor bland kvinnor i vården.
Sju av tio anmälda arbetssjukdomar under 2024 avsåg kvinnor, enligt Arbetsmiljöverket. Det handlar om ohälsosam arbetsbelastning på grund av för hög arbetstakt, orimligt låg bemanning, orimligt höga krav och otillräckliga möjligheter för återhämtning. Även antalet anmälda arbetsolyckor som leder till sjukfrånvaro ökar främst bland kvinnor.
Döden på jobbet kan komma smygande
De allvarligaste olyckorna, de där någon dör på jobbet, får jämförelsevis stor uppmärksamhet. Vi på Arbetaren har bevakat dödsolyckorna extra mycket de senaste åren. Särskilt det tragiska året 2023 då minst 65 människor dog på jobbet i Sverige. Förra året minskade den siffran tack och lov – men landade ändå på minst 43 döda.
De dödsfall som i statistiken räknas som arbetsplatsolyckor drabbar nästan bara män. Men jobb kan vara livsfarliga på flera sätt. Osäkra sätt att försörja sig, som behovsanställningar, vikariat och gigjobb, ökar risken att dö i förtid med 20 procent, enligt en rapport om ”atypiska anställningar” från Karolinska institutet.
I kvinnodominerade branscher bedöms mörkertalen dessutom vara höga vad gäller skador och sjukdomar. Det lär gälla även de allra allvarligaste fallen. För hur anmäler man en utmattning som byggts upp under åratal? Hur utkräver man ansvar för en depression som slutar i suicid?
Svaren på detta är inte självklara. Men helt klart är att bakom arbetssjukdomarna finns mängder av konkreta, allvarliga problem – som kan åtgärdas.
Under sommaren har Arbetaren publicerat en serie reportage som skildrar anställda i omsorgsyrken som på olika sätt drabbats av skador, hot och våld, rasism och sexism.
De berättar om avslitna ledband som inte togs på allvar förrän efter ett år, trots stark smärta dygnet runt. Om dagliga hot, blåmärken och sexuella närmanden. Kokhet soppa kastad i ansiktet. Att tvingas jobba med muskelskador trots att läkare avråder. Mordförsök via en bensin- och gasexplosion som ledde till att två människor dog. Till detta kommer en för många konstant samvetsstress över att inte hinna ge tillräcklig vård och omsorg.
Och alla som påstår att utmattning är en ”flumdiagnos” borde läsa undersköterskan Jasmina Omerovics vittnesmål från intensivvårdsavdelningen i Linköping. Det handlar bland annat om hot från anhöriga till patienter som drabbats av de senaste årens gängvåld. Vissa stal personalkläder för att ta sig in på avdelningarna. I kombination med personalbrist och extremt hög arbetsbelastning ledde stressen till sjukskrivning.
Läget i svensk vård har förvärrats i decennier. Det drabbar en majoritet av befolkningen: anställda, men även patienter och anhöriga. Larmrapporter skrivs, förhållanden utreds, människor protesterar. Att den negativa spiralen ändå fortsätter beror på politiska beslut, skenande klassklyftor och att arbetare hela tiden får sämre villkor och mindre inflytande. Det blir inte bättre av att medier är dåliga på att bevaka kvinnodominerade branscher.
För att komma till rätta med problemen behövs förstås långsiktigt förebyggande arbete och att faktiskt följa de regler som finns för arbetsmiljö och rapportering av incidenter.
Men – den riktiga lösningen ligger i att ge de anställda mer inflytande. Det är vårdarbetarna som är experterna på hur jobbet fungerar och de har svaren.
I våra reportage, och i de många kommentarer vi fått, framkommer till exempel: Att i hemtjänsten åka tillsammans med någon erfaren på de första passen hos en ny person. Att inte ha delade pass så att undersköterskor och vårdbiträden arbetar först morgon och sedan eftermiddag eller kväll, när det är som mest att göra. Kort sagt mer personal i stället för ständiga nedskärningar – det kommer löna sig i längden. Fler utbildningsinsatser, även om rasism och sexism i jobbet. Att ha teknisk utrustning som fungerar – men samtidigt inte behöva ”springa med näsan i telefonerna hela tiden för att ha koll på vad man har för insatser som man ska bocka av med en massa knapptryck”. Och förstås: att enkelt kunna organisera sig fackligt.
Ett viktigt initiativ är det ganska nystartade facket Solidariska vårdarbetare. Men det krävs att många, många fler tar till nya metoder för att bli tagna på allvar.
Att ta vara på all den kompetens som finns där ute bland de vårdanställda skulle gagna även patienterna, i förlängningen de anhöriga, och hela samhället.
En man i 45-årsåldern omkom under måndagen efter en arbetsplatsolycka i Karlstad. Mannen föll från hög höjd i samband med ett byggarbete i stadsdelen Herrhagen.
Det var vid 11.30-tiden på måndagen som larmet kom till polis och räddningstjänst. Mannen ska då ha fallit från hög höjd vid det bygge där han arbetade. Han fördes med svåra skador till sjukhus där han kort senare avled. En förundersökning i syfte att utreda om någon brustit i sitt arbetsmiljöansvar har inletts av polisen.
Hittills i år har minst 31 personer dött på sina jobb, enligt Arbetsmiljöverkets statistik.
Den internationella kampanjen för att avskaffa atomvapen, ICAN, delar ut papperstranor i Oslo i samband med att organisationen Nihon Hidankyo tilldelas 2024 års fredspris. Den folkliga samlingen av överlevande från atombombningarna av Hiroshima och Nagasaki mottog priset för sitt arbete för en atomfri värld och för sina vittnesmål om varför atomvapen aldrig får användas igen. Foto: Gorm Kallestad / NTB
Viktig symbolik – 80 år sedan atombomberna över Hiroshima och Nagasaki
Varje årtionde uppmärksammas årsdagarna av atombomberna som fälldes över de två japanska städerna Hiroshima och Nagasaki. Den 6 respektive 9 augusti 2025 har det gått åtta decennier sedan de två bombningarna som, enligt historieskrivningen, gjorde slut på andra världskriget genom att Japan gav upp som sista part i tremaktspakten med Tyskland och Italien. Men hur har retoriken kring atombombningarna förändrats över tid?
Atombomben med stort A dödade efter fällningarna i augusti 1945 upp till 200 000 människor under de efterföljande fyra månaderna, varav omkring 100 000 det första dygnet. Den har betraktats som fasans bomb.
Mängden döda, och skadade, civila i ett enda bombnedslag, bilderna av enorma före detta bostadstadsområden nu som platta ruinlandskap, och Japans kuvade kapitulation under brutaliteten gick inte att värja sig emot. Det intrycket har bestått under 80 år – nästan.
Hundratusentals överlevande har vittnat om erfarenheterna, skadorna, traumat. Organisationer startade i många av världens länder för att bekämpa vidare upprustning och hot om framtida sprängningar.
Allt eftersom tiden gått har rösterna blivit allt färre. I dag kommer rösterna från intellektuella, tekniker, forskare och politiker – alla påverkade av vår samtids sätt att tänka, forska och verka politiskt.
Rebun Kayo, forskare vid Hiroshima universitet, letar efter kvarlevor från offren från 1945 års atombombning i Hiroshima, juli 2025. Foto: Eugene Hoshiko/TT
Kampen mot atomvapnet har varit okontroversiell. Upprustningen, den så kallade terrorbalansen, som innebär att vissa länder som världssamfundet bestämt ska få utveckla systemet, har beskrivits som en garant för världsfreden.
När terrordiktaturer som Iran och Nordkorea utvecklar eller misstänks utveckla atomvapen anses faran för världens befolkning överhängande. Detta medan USA:s och Sovjetunionens kärnvapenprogram snarare sågs som en garant för att atomkrig inte ska utbryta. Det har inte gått att hitta officiella röster för användning av vapnet. I dag är situationen annorlunda.
Västvärldens koloniala historia av övergrepp
Under århundraden har vi i väst och nord levt parallellt med kolonialistiska ockupationer och övergrepp i en stegrande kapitalistisk och imperialistisk rovdrift. Väst och nord har plundrat gamla samhällen och kulturer på mineraler och kulturföremål, på levande människor och döda kroppar. Ofta i syfte att splittra och förstöra samhällens historia och begriplighet.
Konstverk och kultföremål från länder i alla världsdelar har införlivats i erövrarnas kultur, på museer och i privata hem. Ockupationerna har kallats allt ifrån upptäckter till civilisering. Skövling och lurendrejeri har ”räddat” kulturbyggnader och föremål, stölder har motiverats med bevarandesyften, etnografi och forskning.
Ju längre bort dessa länder ligger, desto brutalare har plundringarna pågått. Insynen har varit minimal och systematiskt förtal av kulturer och folkgrupper har bidragit till en normerad bild av befolkningar och gett erövrarna rätten att civilisera dessa genom våld.
Nytt motstånd i efterkrigstiden
Under 1900-talet ifrågasattes den vita överhöghetens ”börda” allt mer, i takt med att bilder av våld mot de erövrade folken spred sig över världen.
Under Vietnamkrigets mediebevakning under 1960- och 1970-talen utvecklades ett nytt sätt att engagera sig i övergrepp även i länder som inte ligger nästgårds. I takt med att, ofta tonåriga, amerikanska soldater kom hem i kistor, och starkt traumatiserade och våldsamma veteraner ökade, spreds kritiken mot kriget i hemlandet.
Information, med inte minst mängder av foton på övergrepp mot befolkningen, spreds och skapade opinion över världen. De egna politikerna var tvungna att trappa ner och avsluta kriget för att inte tappa makten.
Under koloniernas frigörelseprocesser, som i Algeriet under sent 1960-tal, skedde liknande processer i Frankrike.
Framsidan av The Times of Viet Nam, 1963. Foto: Horst Faas/TT
Erövringsretoriken står stark
Man hade kunnat tro att, i takt med denna större transparens och förståelsen för att också ”de andra” är lika oss, även deras folkrätt skulle komma att respekteras. Men erövringsretoriken har stått stark genom dessa kriser. Lätta friseringar gjordes; som att kolonialisterna började kallas ”rådgivare” (i Vietnam fanns minst 15 000 amerikanska militära rådgivare 1963). Eller att militära ingripanden och även rena statskupper initierades och bekostades under en mycket tunn fernissa av att skydda amerikanska företagsintressen i bland annat latinamerikanska stater.
Vad gäller journalistiken infördes snart inbjudningar till ”inbäddade”, lojala skribenter.
I vår tid framstår detta som ganska onödiga finputsningar. Under särskilt de två senaste decennierna döljs inte längre råheterna bakom balanserade fraser. Regeringar invaderar och bombar öppet, för att öva sig och visa omvärlden sina militära muskler. I dag är journalister uteslutna, de lokala som finns på plats eller tar sig in i stridsområdet är måltavlor som helt enkelt mördas.
Detta förhållningssätt gäller också för demokratier i Europa, inklusive Sverige, sedan i mars 2024 fullvärdig medlem i det militära samarbetet Nato.
Människor och folkgrupper stigmatiseras, och unga som gamla, ansvariga för brott eller inte, hanteras utan rättsliga processer. De stängs in i decennier, berövas sina medborgarskap, skickas till länder där de kommer att mördas. Åsikter bestraffas, livsstil och normbrytningar räcker för uteslutning ur samhällsgemenskap.
I dag är vi alla del i makt- och erövringsretoriken. Att vara åskådare till utsvältning av tiotusentals barn är en situation mellan att delta och att vara drabbad (av overklighetskänsla, sorg, ilska och handlingsförlamning) – inget av detta är egentligen sant, men många brottas med hur situationen ska beskrivas. Vilka är egentligen ansvariga för det som pågår?
Terrorbalanstanken tappat sin kraft
När de första atombomberna fälldes var det, jämfört med i dag, inte många i väst som kände till den asiatiska kulturen. Beskrivningen av ett folk som hellre begick självmord med flygplan än att ge upp, som hade konstiga ritualer och seder och en enväldig kejsare räckte för att nästan skylla bombningarna på dem själva. USA:s atomvapen har ofta antytts ha varit den enda lösningen – japanernas vägran att ge upp närapå tvingade fram denna, som om något annat varit ett grymt utdragande av kriget.
Något som definitivt har förändrats är hur vi i dag kan tala om atomvapen.
Den gamla terrorbalanstanken är inte helt uträknad, men har något tappat sin kraft eftersom den kanske inte ens behövs längre. Ett exempel: Arbetet med att utveckla en bomb som bygger på kärnklyvning började på allvar, enligt den historieskrivning som vi känner till, bara fyra år tidigare: efter det japanska anfallet på USA:s flottbas Pearl Harbor samtidigt som Tyskland förklarade krig mot USA, i december 1941.
Är detta viktiga fakta när vi i dag diskuterar ämnet?
Männens historiebeskrivning av atombomben
Idéhistorikern Peter Bennesveds och professorn i historia Martin Hårdstedts relativiserande samtal i Militärhistoriepodden (plats 9 på poddtoppen bland historiepoddar) handlar i ganska hög grad om att mildra den fasansfulla symboliken som atombombningarna fick.
Det är i alla fall effekten av deras samtal med Urban Lindstedt, i vanliga fall programledare i Historia.nu (plats 6). De ger så kallade MÖP:ar (militärt överintresserade personer) ett ansikte, som utan att ta in några onödiga humanistiska reflektioner sitter som småbarn på golvet och leker med tennsoldatshärer som de flyttar hit och dit.
I samtalet om atombombernas betydelse är det mycket som är ”fascinerande” och ”intressant”, bland annat att bomberna egentligen kanske inte var så annorlunda än alla andra vapen.
Stora ansträngningar görs för att förstå hur amerikanerna tänkte. Dessa kunde nog inte ens föreställa sig förödelsen i förväg, gissar och fnissar de. Hur bomberna tillverkades, fraktades och släpptes läggs mycket tid på att diskutera – anekdoterna berättar om hur passagerare blev irriterade när de nekades att flyga med planen – tänk om de vetat!
Detta är männens klubb, inte en enda kvinna eller grupp av kvinnor anses vara relevant att nämna. Till exempel att japanska kvinnor var de som oftast skötte kommunikationer och annan infrastruktur eftersom många män var uttagna i kriget. Den typen av nedstigning i samhälleligt och verkligt liv finns inte med i samtalet.
Under åren och decennierna som gått har fredsarbetet nedvärderats och staternas vapenskrammel blivit en del av normal politik i vardagen, även om motståndet uppmärksammas.
2024 års Nobelpris i fred tilldelades till exempel den japanska organisationen mot atomvapen, Nihon Hidankyo, som skapades av överlevande, hibakusha, från Hiroshima och Nagasaki.
Hiroshima den 6 augusti 1945. Foto: U.S. Air Force/TT
Första steg till förändring
I dag är det få som lever med minnet från Hiroshima och Nagasaki, men de finns. Och det finns ättlingar som lever med skador och familjetrauman. Det är barnen och barnbarnen som för berättelserna vidare.
För att få en inblick i vad en atombombssprängning bland människor gör: släpp för ett ögonblick teknokrater och politiker som vill göra sig märkvärdiga och flexa musklerna. Lyssna i stället på rösterna som var där, som vågar släppa fram de verkliga berättelserna.
En av berättarna jag tog del av i veckan är Tomoklo Kuwada som talar för sin mamma Satoko Oka (1931–2025), hibakusha från Hiroshima den 6 augusti för 80 år sedan. Emil Östlund intervjuar henne i för gatutidningen Faktums augustinummer. Det reportaget är långt ifrån de kalla anekdoterna om männen bakom bomberna. Det finns annan information att leta upp och ta till sig. Och det är första steget till förändring.
Atombombningarna 1945 var unika händelser med stort symbolvärde. Det var också andra övergrepp i världen, så som Förintelsen under 1930- och 1940-talens Nazityskland, folkmorden i Rwanda 1994, i Srebrenica 1995, och det folkmord som nu sker öppet inför världens ögon i Gaza år 2025.
Allt fler blir sjuka på jobbet. Framför allt kvinnor. Förra året ökade anmälningarna om arbetssjukdomar med 13 procent. Bland kvinnor ökar också antalet anmälda arbetsolyckor med sjukfrånvaro. Lynn Ahlbom arbetade i ett år med en axelskada. I dag har hon fått hjälp, men förlorat både jobbet och livsglädjen.
Under 2024 anmäldes 13 500 arbetssjukdomar, vilket är en ökning med 1 600 jämfört med 2023. Det framkommer i rapporten Arbetsskador 2024 framtagen av Arbetsmiljöverket. Den största ökningen gäller arbetssjukdomar på grund av organisatoriska och sociala orsaker. Ökningen handlar framför allt om en ohälsosam arbetsbelastning, särskilt bland kvinnor inom vård, omsorg och utbildning.
Under samma period anmälde kvinnor 1 300 fler arbetsolyckor än året innan, totalt handlade det om 18 700 olycksanmälningar under arbetstid.
En av de som har drabbats av en arbetsolycka är Lynn Ahlbom. Efter många år på posten tvingades hon byta yrke på grund av en flytt. Hon anställdes som vårdbiträde på ett äldreboende. I det nya yrket och bara efter några år hände något som kom att vända upp och ner på hennes liv.
Det var ett vanligt arbetspass när en äldre kvinna som hon skulle hjälpa helt plötsligt tappade balansen och höll på att ramla. Lynn Ahlbom reagerade instinktivt för att hjälpa henne och sträckte sig ner för att hindra kvinnan från att slå i huvudet i golvet – en häftig rörelse som skulle förändra allt för henne.
– Det gjorde ont. Jätteont, men jag tog en värktablett och fortsatte arbeta, inleder hon sin berättelse när vi möts upp på en tågstation i Uppland.
Läkaren skrev bara ut smärtstillande
Tre dagar senare hade högeraxeln svullnat upp och dunkade av värk, så Lynn Ahlbom uppsökte en läkare. Han skrev ut värktabletter och sade att hon inte kunde göra annat än att vänta ut svullnaden.
– I ett år fortsatte jag att arbeta och han fortsatte att skriva ut smärtstillande läkemedel, säger hon.
Lynn Ahlbom har i dag ett nytt arbete, men hennes arbetsförmåga är nedsatt och hon lever med smärta dygnet runt. Foto: Christin Sandberg
När ett år hade gått kände Lynn Ahlbom att det måste vara något fel, eftersom axeln i princip gjorde lika ont fortfarande, dag och natt. Så hon uppsökte en annan läkare.
– Han skickade mig på röntgen och de såg att ledband i axeln var av, och läkaren undrade hur länge jag hade varit sjukskriven. Jag sade att jag hade jobbat på, vilket enligt honom inte borde ha varit möjligt med den skada jag hade fått den dagen ett år tidigare.
Lynn Ahlbom fick snabbt tid för operation. Först kändes det bra, men efter ett par tre månader skulle det visa sig att operationen inte hade lyckats, och det gjorde fortfarande ont att använda armen. Därefter ställdes hon inför valet att få en remiss till smärtkliniken eller operera in en ryggmärgsstimulator. Hon valde det senare, trots att det inte fanns några garantier för att operationen skulle lyckas.
Med arbetsolyckan försvann livsglädjen
I dag kan hon lyfta armen 90 grader, lyfter hon den högre än så börjar hela armen vibrera. Och det gör fortfarande ont.
– Jag har tappat mina intressen, och lusten att umgås med min man och göra familjeaktiviteter. Det är som att jag inte har något att ge till dem längre, säger hon.
Före olyckan lagade hon mat till sina tre hemmaboende barn varje dag efter jobbet, eftersom hon fann glädje i det. Men sedan hon fick ont av att röra ihop en sås i kastrullen har all lust till matlagning runnit av henne, säger hon med sorg i rösten.
Inga alternativa arbetsuppgifter
Lynn Ahlbom fick hjälp av sin dåvarande chef att anmäla händelsen som arbetsolycka och har efter utredning och mycket kamp fått nedsatt arbetsförmåga med 7 procent, men det är alldeles för lite, menar hon.
Från jobbet, säger hon, fanns det med tiden ett tryck på att hon skulle sluta, eftersom hon inte klarade den belastning som de vardagliga arbetsuppgifterna innebär och det inte fanns några alternativa arbetsuppgifter till henne.
Det var på ett omsorgsboende för äldre som Lynn Ahlbom skadade axeln i en arbetsplatsolycka. Foto: Oscar Olsson/TT
Kvinnor drabbas mest
Sju av tio anmälda arbetssjukdomar under 2024 avsåg kvinnor, enligt Arbetsmiljöverkets rapport. Flest arbetssjukdomar per 1 000 sysselsatta finns inom offentlig förvaltning och försvar. Det handlar om ohälsosamma arbetsbelastning på grund av för hög arbetstakt, orimligt låg bemanning, orimligt höga krav och otillräckliga möjligheter för återhämtning.
Den näst vanligaste orsaken till anmälda arbetssjukdomar är ergonomisk belastning.
Bland kvinnor ökar också antalet anmälda arbetsolyckor med sjukfrånvaro mest. 2024 anmäldes 40 100 arbetsolyckor med sjukfrånvaro, vilket var en ökning med 2 procent jämfört med 2023. Bland män anmäldes cirka 21 400 arbetsolyckor, vilket var en minskning med 600 från året innan. Medan kvinnorna anmälde 1 300 fler arbetsolyckor än året innan, runt 18 700 anmälningar, och därmed stod för den totala ökningen.
Enligt Lars Lööw, generaldirektör för Arbetsmiljöverket, går utvecklingen åt helt fel håll.
– Det är allvarligt. Vi ser en fortsatt stor ökning av arbetssjukdomar orsakade av en ohälsosam arbetsbelastning. Det här är ett strukturellt problem där vi är flera som behöver samlas för att få till en hållbar lösning, säger han i ett pressmeddelande.
Ann-Kristin Häggström som arbetar inom hemtjänsten säger att hon trivs bra på sitt jobb – med brukare, anhöriga, kollegor och vikarier.
– Det som stressar mig och säkert fler bland mina kolleger är dessa så kallade resurspass, som innebär att man ska fara som oinskolad på nya ställen, där man inte vet vad pensionärer behöver hjälp med, säger hon och tillägger:
– Ibland fungerar inte gps:en och då vet man inte ens vart man ska.
Arbetsolyckor och sjukdomar kan förebyggas
Ann-Kristin Häggström tycker inte att det är acceptabelt, eftersom det är viktigt att allt ska fungera för de äldre.
– Missar jag eller mina kolleger något är det avvikelserapportering som gäller direkt, säger hon och tillägger att hon skulle vilja se att undersköterskornas arbete uppmärksammas.
– Vi behöver få högre status, uppskattning och en värdig lön och arbetsmiljö. Som det är nu slutar många utbildade och kompetenta kolleger. Det är ett oerhört svinn, säger Ann-Kristin Häggström.
När det kommer till dödsolyckor drabbas män oftare av död på arbetet. 2024 skedde 40 arbetsolyckor med dödlig utgång. 39 av dem drabbade män. Men kvinnor dör också av jobbet. Mångårig stress och påfrestning sliter både på kroppen och organen i kroppen.
– Män och kvinnor utsätts för olika arbetsmiljörisker eftersom de i stor utsträckning arbetar inom olika branscher. Men det som är gemensamt är att många arbetsolyckor och arbetssjukdomar kan förebyggas genom ett systematiskt arbetsmiljöarbete. Det är viktigt att både incidenter, arbetsolyckor och arbetssjukdomar som har inträffat anmäls. Det är en förutsättning för att arbetsgivare ska bli bättre på att förebygga risker så att vi inte blir sjuka, skadade eller dör på jobbet, säger Lars Lööw.
”I stället för inkomstkrav bör politikerna fokusera på de förslag som syftar till att bryta arbetarnas vanmakt”, skriver Emil Boss. Foto: Janerik Henriksson/TT, Axel Green. Montage: Arbetaren
Emil Boss: Farsartade turer kring det nya lönegolvet
Regeringen, Migrationsverket, Svenskt Näringsliv, SACO. Alla debatterar regeringens nya lönegolv för arbetare med arbetstillstånd. Alla missar målet, skriver Emil Boss.
Vad är problemet med arbetstillstånden? Tiotusentals, om inte hundratusentals, migrantarbetare i samhällsviktiga jobb blir förtryckta av sina chefer. Arbetare blir hotade med utvisning om de inte jobbar under urusla villkor. Det slår undan benen på den så kallade svenska modellen. Allt kan beskrivas med ett enda ord: Vanmakt.
Men ord som vanmakt och förtryck ingår inte i den nyliberala språkvärld som politiker, myndigheter och arbetsmarknadens parter rör sig i. I stället talas det om arbetslivskriminalitet (brotten kopplas så gott som alla till förtryck av arbetare) och människoexploatering (som om inte hela arbetarklassen exploateras. Tänk på uttrycket HR – Human resources).
Sedan 2008 har det inte existerat ett enda arbetstillstånd i Sverige som inte garanterar kollektivavtalsenliga arbetsvillkor. Vi tar det igen: Sedan 2008 har det inte existerat ett enda arbetstillstånd i Sverige som inte garanterar kollektivavtalsenliga arbetsvillkor. På pappret.
Om pappren hade följts hade alltihop varit en skolskenshistoria: Duktiga entreprenörer rekryterar rätt kompetens och ger arbetare kollektivavtalsenliga villkor, vilket räddar arbetarnas familjer i jordens fattigaste länder. Så har det inte sett ut. För när du ger en entreprenör en vanmäktig arbetsstyrka så kan entreprenören välja att skita i pappren.
Chefen betalar en viss lön och säger till den vanmäktige: Ge mig tillbaka hälften av din lön. Känns detta för riskabelt betalar chefen en viss lön och säger till den vanmäktige: Arbeta sextio timmar i veckan.
När taket höjs ska mer lönepengar betalas tillbaka
2023 reagerade regeringen på alla larmrapporter om arbetarförtryck. De svarade med att kräva ännu finare papper, närmare bestämt ett lönegolv för arbetstillstånd som skulle vara bättre än den kollektivavtalsenliga lönen (som arbetarna alltså inte fick i verkligheten). Plötsligt vill en massa entreprenörer anställa städare och diskare för 29 680 kronor i månaden (80 procent av medianlönen). Jag har träffat rivare och byggare som fått SMS av cheferna ”Nu har de höjt kraven igen, skicka tillbaka ett tusen extra den tjugofemte”.
Det senaste tilltaget är att regeringen vill kräva 100 procent av medianlönen, det vill säga 37 100 kronor i månaden för alla arbetare med arbetstillstånd. Jag har haft många jobb. Jag har aldrig varit i närheten av några 37 100 kronor i månaden, få arbetare har det.
Föga förvånande har Migrantionsverket nu skickat ett krav på att regeringen visserligen kan införa reformen, men i så fall måste man undanta i princip alla arbetaryrken. Det råder just nu brist på arbetare i skogen, jordbruket, byggbranschen, städbranschen, industrin, restaurangbranschen och transportbranschen med mera.
152 bristyrken ska undantas
152 yrken måste undantas från en sådan lag, skriver Migrationsverket. Självaste utvisningsmyndigheten ropar alltså ”stopp, invandrarna i de här 152 yrkena bygger ju landet!”. Kom ihåg det nästa gång någon främlingsfientlig typ svamlar om tolkkostnader och bidrag.
Varför håller regeringen på så här? Man vill inte gå tillbaka till den socialdemokratiska ordningen med behovsprövning som rådde före 2008. Svenskt Näringsliv älskar entreprenörernas frihet. Vill man vara lite elak kan man väl säga att man nu istället har bankat med olika trubbiga reformverktyg på det egna nyliberala systemet och hoppas att maskineriet ska kicka igång igen (eller att larmrapporterna ska tystna).
Regeringen kan slänga lönegolvet i papperskorgen. I stället bör politikerna fokusera på de förslag som syftar till att bryta arbetarnas vanmakt. Detta är det enda som i längden stoppar arbetarförtryck. Många sådan förslag finns i delegationen mot arbetslivskriminalitets förslag.
Om man vill beskylla aktivisterna från Freedom Flotilla Coalition för att syssla med självgod PR, så kan de i alla fall inte beskyllas för att själva ha skapat det lidande de vill uppmärksamma, skriver Volodya Vagner, apropå Israels senaste ”humanitära teater” i form av nödhjälp från luften till de svältande i Gaza.
– Om ni ser detta har vi blivit olagligt stoppade och kidnappade av den israeliska ockupationsmakten, säger den svensk-franska europaparlamentarikern, Emma Fourreau, i en förinspelad video som släpptes i sociala medier den 26:e juli. Hon är en av de tjugotal aktivister från ett dussin olika länder, däribland även den amerikanske fackkämpen Chris Smalls, som fanns ombord på fartyget Handala.
Skeppet tillhör solidaritetskampanjen Freedom Flotilla Coalition, och var på väg med förnödenheter mot Gazas svältande befolkning. På lördagen stoppades det och dess besättning greps av israelisk militär på internationellt vatten utanför Egypten. Det var det senaste i en lång rad symboliska försök att via sjövägen bryta genom Israels blockad av Gazaremsan.
Huruvida det senaste försöket kan betraktas som mer eller mindre framgångsrikt än de tidigare, är svårt att säga. Handala lyckades i alla fall komma något närmare Gazas kust än dess föregångare Madleen med Greta Thunberg ombord i juni.
Men naturligtvis väntade sig ingen av aktivisterna att de faktiskt skulle tillåtas leverera sin frakt. Poängen med aktionerna är snarare att rikta världens uppmärksamhet mot det ofantliga lidande som Gazas befolkning utsätts för av den israeliska krigsmakten.
Från israelisk sida har det hela förlöjligats. När Madleen stoppades i juni hånade det israeliska utrikesministeriet det som ”selfie-yachten”.
Ur PR-synvinkeln är det svårt att säga om Handala uppnådde sitt mål. Medan det förra genombrottsförsöket, inte minst tack vare Greta Thunbergs internationella profil, i alla fall togs upp i nyhetsrapporteringen, verkade helgens aktion ha gått de flesta internationella och svenska medier närmast obemärkt förbi.
Istället dominerades Gazabevakningen av en annan form av biståndsleveranser. Samma dag som den israeliska militären stormade Handala tillkännagav den att man skulle tillåta nya leveranser av förnödenheter med hjälp av flyg.
Kort därpå meddelade Förenta Arabemiraterna att man i samarbete med Jordanien hade släppt förnödenheter från militärflyg över Gaza. I en välproducerad och dramatiskt ljudsatt filmklipp som cirkulerade i sociala medier, syns emiratiska soldater genomföra leveransen. Även den israeliska militären släppte egen humanitär hjälp från luften.
Tysklands förbundskansler Friedrich Merz hoppade också på tåget. Samtidigt som han underströk att Tyskland ”stod vid Israels sida”, förklarade han i måndags att man tillsammans med andra länder skulle etablera en ”luftbro” för att lindra lidandet i Gaza. På tyska har ordet högtravande konnotationer.
Det för tankarna till Berlins luftbro i början av kalla kriget , då de amerikanska och brittiska flygvapnen i flera månader försörjde Västberlin med förnödenheter, efter att Sovjet hade skurit av landvägen.
Försumbara förnödenheter
Men vad finns bakom löftena om att försörja Gazas befolkning från luften? Som bland andra BBC rapporterade har experter och seriösa biståndsorganisationer förkastat det hela som ”en grotesk avledningsmanöver”.
Att släppa humanitär hjälp från luften må se kraftfullt ut. Men i praktiken handlar det om försumbart små mängder, jämfört med transport över land – som Israel har försvårat eller förhindrat i månader, med hänvisning till att Hamas skulle stjäla leveranserna.
Just jämförelsen med luftbron till Västberlin, som hade ungefär lika många invånare och på en jämförbar yta som dagens Gazaremsa, förtydligar diskrepansen. Att hålla staden vid liv var en enastående logistisk kraftakt. För att leverera de miljontals ton förnödenheter krävdes hundratusentals flyg, som uppskattningsvis avgick var tredje minut.
Den utlovade luftbron till Gaza ska däremot bestå av några enstaka flyg om dagen. Till skillnad från Berlin, där flygen landade på marken, ska biståndet till Gaza släppas från luften, utan något organiserat mottagande, på ett territorium där det till skillnad från dåtidens Berlin dessutom pågår aktiva strider.
Riskerar skada människor
När leveranser landar okontrollerat över ruinerna riskerar, enligt experter på exempelvis Läkare utan gränser, en betydande andel gå till spillo eller till och med att skada människor. Organisationens operativa manager Jacob Burns har därför kallat det hela för ”humanitär teater”. Hur sådana kaotiska leveranser är tänkta att förhindra att de stjäls av Hamas förblir en gåta.
När Madleen stoppades i juni skrev Israels utrikesdepartement på X att det hela var inget mer än ”en medieprovokation vars enda syfte var att få publicitet”, och påpekade att biståndet som fanns ombord inte ens motsvarade en lastbilslast.
Enligt en granskning utfört av BBC ska biståndet som släpptes över Gaza från luften i helgen uppgå till ungefär 25 ton, vilket på ett ungefär motsvarar en enda fullt lastad långtradare.
”Det finns sätt att leverera bistånd till Gazaremsan – som inte involverar selfies på Instagram”, fortsatte det israeliska UD:s inlägg från i juni föraktfullt. Går man i dag in på IDF:s Instagramkonto hittar man ett inlägg från i söndags, som visar ett israeliskt flygplan som släpper totalt sju (7) stycken lastpallar med förnödenheter över Gaza. ”Humanitärt bistånd släpps över Gaza” står det.
Den cyniskt lagda skulle kunna instämma i kritiken mot Freedom Flotilla. Om man vet att man ändå aldrig kommer nå dem man säger sig vilja hjälpa, är kampanjen då något mer än ett verkningslöst iscensättande av den egna godheten?
Men även om man vill beskylla aktivisterna för att syssla med självgod PR, så kan de i alla fall inte beskyllas för att själva ha skapat det lidande de vill uppmärksamma.
Att, som Israel och dess allierade, iscensätta sig som humanitära hjältar genom ett medialt spektakel, när man själv har skapat, och fortsätta att förvärra, det lidandet man nu säger sig lindra, är däremot höjden av cynism.
