Det annorlunda kan locka. Likväl som det kan för­skräcka. Från palmer och solstränder till Osama bin Ladins turban. Men vad gör då denna annorlundahet, som kan se ut hur som helst, med oss som människor?

Det exotiska är det som kommer från ”utsidan”. Lockande är att se detta som något som gör att insidan kan definieras. Vi blir vilka vi är genom det vi inte är. Men det är också i lika hög grad skrämmande, eftersom det lovar att vi är något som vi i princip inte har kontroll över. Utsidan formar oss.

Exotismen kan vid första anblick framstå som en enkel kolonial fantasi. Under förstoringsglaset visar sig dock snart en vidunderligt komplicerad tankevärd. Kanske kan den till och med hjälpa till i ett nytt samtal om annorlundaheten bortom klichéerna?

Spegeln är ett bra ställe att börja på. Vad visar den? De som upplever att spegeln ger en god reflektion av jaget är förmodligen inte många. För det stora flertalet handlar det mer om att förlika sig med sin reflektion. Vi hyser överseende med vad spegeln envisas med att visa. Det kan till och med vara korrekt på en rent figurativ nivå. Vi ser ut sådär.

Men samtidigt är vi inte endast sådana som vi ser ut. En tanke som låg till grund för vad som skulle bli den franska författaren Victor Segalens ”Essä om exotism”. Eller, essä är kanske att ta i. Det är snarare fragment av en text som aldrig skrevs färdigt och som publicerades först 1955, 36 år efter författarens död.

Segalen hade arbetat på sin text från 1904 till sitt mystiska frånfälle 1919, då han hittades i en skog nära Finistère. Han låg där likt soldaten i Arthur Rimbauds dikt ”Den sovande i dalen”. På avstånd gick det inte att säga om han slumrade för en stund eller för alltid. En passande död med tanke på Rimbauds avgörande inflytande över den poetiske tänkarens verk. Det var Rimbaud som hade fångat det moderna tillståndet i fyra små ord: ”jag är en annan”.

Samma år som en version av Segalens utkast till essän om exotism publicerades släpptes vad som skulle bli ett långt mer känt verk: antropologen Claude Lévi-Strauss bok Tristes tropiques (titeln på svenska förvrängd till Spillror av paradiset).

I en fascinerande passage beskriver den grubblande fransmannen ett möte med den (från en västlig syn­punkt) isolerade urbefolkningen Tupi-Kawahib i den brasilianska djun­geln. Där stod de till slut mitt emot va­randra. Lévi-Strauss, som länge närt drömmar om mötet, skriver att män­niskorna från urbefolkningen var lika nära som ”en bild i en spegel”. Han kun­de röra vid dem, men inte förstå.

En märklig liknelse. Om nu urbefolkningen ”var som” Lévi-Strauss, då vore det väl naturligt att anta att han också kunde förstå dem? Eller så var det han som redan var främmande för sig själv. Han kanske själv bar på det annorlunda, inuti. Ibland måste vi åka till andra sidan jorden för att förstå något som badrumspegeln också visar. Lévi-Strauss reste hem igen.

Segalen var skeppsläkare och reste ofta och länge, främst till Polynesien och Kina. Milt sagt besatt av det annorlunda ville han formulera en poetisk vision av hur ”skillnaden”, som abstrakt begrepp, genomsyrade allt.

Han försökte skapa en filosofisk teori som tog avstamp inte bara i Rimbaud, utan också i Jules de Gaultiers koncept ”bovarysm”: tendensen att miss­ta vad vi är för något annat, efter Flauberts roman Madame Bovary om kvinnan som drömmer sig bort genom romaner. En fråga som är svår att undvika är om Segalen själv förstod vem han var.

Onekligen slog han upp dörrarna till en hel värld av paradoxer. Men så ville han också skapa en litteratur som planterade frön i stället för att kompostera anekdoter. Det var genom fröet som något nytt kunde växa utanför det kända.

Självklart hatade han turister, vilka han satte i samma kategori som teosofer och andra ockultister.

Den sedvanliga exotismen var något som Segalen vände sig mot med all sin kraft. Han gav sig själv uppgiften att rensa begreppet från banala stereotyper. Bort med det fantasifulla ogräset: palmerna och kamelerna, kryddorna, folkmassorna, lukterna, hänryckningen och den blän­dande solen.

Självklart hatade han turister, vilka han satte i samma kategori som teosofer och andra ockultister. Det var ”känsla för det främmande” som hade upphöjts av Segalen. Turisterna var inget mer än denna känslas ”hallickar”. Men värst var ändå de som deltog i den kolo­ni­ala apparaten: utsända administratörer, missionärer och köpmän. De bidrog till att förstöra världens skillnader med västerlandets homogenitet. Segalen var på samma gång radikal och reaktionär.

Det koloniala projektet i snäv mening, där västerlandet styrde över annorlunda människor, hade han inte något till övers för. Mångfaldens motsats stavades enfald.

Vad som i grunden skiljer Segalen från gängse romantiska exotiska berättelser från denna tid är inte endast hans anti­koloniala ställningstagande. Mer utmär­kande är att han inte ramlade i fällan att utmåla det exotiskt annorlunda som motsatsen till västerlandets självbild, alltså att det fanns historielösa naturfolk.

Här kommer den grundläggande bova­rysmen in i bilden. Berättelsen om det annorlunda och det kända var långt mer komplicerad än vi kunde föreställa oss om vi från början var främlingar inför oss själva.

Under de fyra år som Segalen bodde i Kina mellan 1909 och 1913 studerade han flitigt värdlandets språk, kultur och historia, och fnyste åt landsmän likt Paul Claudel som bodde där på turisters manér och aldrig i grunden lärde känna det annorlunda.

Det är frågan om den långa vistelsen i Kina också hade en avgörande influens på Segalens tankar. Dessa ver­kade mer och mer bli genomsyrade av den kinesiska taoismens radikala negativa teologi där den gudomliga inte ska nämnas eller beskrivas utan endast kan närmas genom abstrakta liknelser. Det exotiska kan förstås genom detta förbud, som alltså gjorde det omöjligt att säga vad som var exotiskt eller annorlunda då sådana utsagor gjorde det annorlunda så bekant att det blev ”lika” det redan kända.

Det ”lika” var en kraft, eller ”ett monster förskräckligare än intet”, som Segalen likställde med termodynamikens entropi, förlusten av energi. Hans exotism föregriper vad fysikern Erwin Schrödinger 1944 skulle kalla negentropi, en generande kraft som skapar liv och stabilitet. Men den svartsynte Segalen hade svårt att tänka sig att något skulle kunna stoppa förstörandet av det annorlunda.

I ett fragment av sin essä vänder han sig till Gud för att be Gud att visa det annorlunda (Divers) snarare än det gudomliga (Divin) eftersom det gudomliga endast är ett “människospel”. Hans lösning blir således en bön för en metafysik som aldrig kan säga sitt eget namn.

Filosofiska system som är oförmögna att uppfinna det nya kommer utan tvekan att arbeta sig fram till sin egen irrelevans.

Victor Segalens tankevärld är labyrintiskt lockande, men faller på en paradoxal oförmåga att se det där ”nya” som författaren så djupt drömde om. Det är en brist som utan pardon förde denne radikala tänkare in på de mest reaktionära terränger.

På så sätt är det också en varning för tänkandet i stort. Filosofiska system som är oförmögna att uppfinna det nya kommer utan tvekan att arbeta sig fram till sin egen irrelevans. Och detta oberoende av vilken sida av de politiska skiljelinjerna som dess upphovsmakare befinner sig på.

Om Segalen hade förstått att kom­binationer av olikheter kan leda till nya olikheter, snarare än etablerandet av den fruktansvärda likriktningen, hade han inte behövt attackera feminismen (”en typ av monstruös social invertering”) eller framsteg (”sätten att nöta ut världens exotism”) eller blandningen mellan folkslag och kulturer.

Segalen talar inte om klass i sitt verk, men allt tyder på att han var emot det klasslösa samhället då det naturligtvis, enligt hans filosofi, skulle kunna ses som en attack mot de vitala skillnaderna. Men ojämlikhetens förstörelse behöver inte betyda en förlust av olikhet, vilket feminismen och antikolonialismens långa kamper är tecken på.

Segalen skulle bara ha sett dagens alla olika könstillhörigheter, för att inte tala om de nya rika världar som sprungit ur kreoliserade blandkulturer likt den svenska. Också minskande klassklyftor leder till situationer där individuella uttryck får lättare att frodas då enskildas sociala tillvaro inte är ett färdigskrivet blad.

Önskan att få vara annorlunda, till och med inför sig själv, är inte okomplicerad, men den bär på ett befriande löfte. Det räcker att återvända till Segalens uppväxtår i en katolsk medelklassfamilj i Brest, Bretagne.

Den sönderläste, närsynte och nervöse unge mannen önskade inget annat än att bli något annat än det han fötts till att vara. Katolicismens avsade han sig, liksom medelklassens syrefattiga konventioner. Samtidigt kun­de han inte helt och hållet förvandla sig till något annat än sin bakgrund. Exotismen i hans tappning är inte jakten efter en ny identitet, utan ett ständigt ifrågasättande av den nuvarande.

Segalen hade sina blinda fläckar, som vi alla har, men han hade modet att ta några trevande steg ut i det okända. En anledning så god som någon att hålla hans paradoxala tankar vid liv.

Att problematisera identitet utgör i grunden en kritisk hållning gentemot världen. Ett öppnande inför världens alla skillnader som lockar i lika hög grad som den förskräcker. Segalen hade sina blinda fläckar, som vi alla har, men han hade modet att ta några trevande steg ut i det okända. En anledning så god som någon att hålla hans paradoxala tankar vid liv.

För trots sin egen skepsis mot att det gick att åstadkomma något nytt bortom det västerländska framstegets enfaldiga kraft så var det trots allt detta han gjorde. Han sådde ett litet frö som blev till något som vi, 100 år senare, kan understryka mångfaldens vikt med samtidigt som vi kan ta spjärn mot denna formulerings svagheter för att hitta en annan, en annorlunda.