Kriminalvårdens anstalt i Kumla, säkerhetsklass 1. Fängelsemur med taggtråd och övervakningskamera.
Under Arbetarens vinjett Röster från rörelserna kan olika sociala rörelser informera om sin verksamhet och öppna för diskussion om skeenden i samhället. Foto: Pontus Lundahl / TT, Fånggruppen. Montage: Arbetaren

Det är inte anstalten som gör voltan – det är folket!

Föreningen Fånggruppen har funnits sedan 2012 och har sedan dess arbetat för personer som suttit frihetsberövade, och deras anhöriga. De som driver Fånggruppen har erfarenhet av att avtjäna fängelsestraff, vara gripna, sitta häktade eller vara nära anhörig till någon som avtjänat ett fängelsestraff. ”Vi anser att hur vi som rörelse tar hand om varandra när någon sitter inne återspeglar till stor del hur själva rörelsen mår”. Arbetaren lämnar över pennan till Föreningen Fånggruppen.

Vårt arbete i dag präglas till stor del av att informera, anordna föreläsningar och att samla in pengar till personer som sitter inne och deras anhöriga. Även om vi till stor del har arbetat för att stötta personer som har dömts till vad som brukar kallas för politiskt motiverade brott så har vi även stöttat personer som har suttit av andra anledningar. Under vår mest aktiva tid drev vi vår egen tidning där tanken var att de kamrater som satt frihetsberövade skulle ha möjlighet att skriva egna texter, ta del av alternativa nyheter som inte når innanför murarna, möjliggöra kontakten mellan fångarna men även rörelsen som fanns på utsidan. Tidningen kom även att skickas till andra intagna som delade våra politiska åsikter men som inte satt för ett politiskt motiverat brott. 

Under de år som vi har varit aktiva har vi ofta slagits av insikten om hur lite den allmänna befolkningen vet om Sveriges fängelsesystem. Men också att människor som står politiskt till vänster, som kanske borde ha en kritisk blick till systemet, har en förvånansvärt hög tilltro till den svenska kriminalvården. Det är delvis därför som vi just nu arbetar med en bok som samlar erfarenheter av att sitta frihetsberövad i svenskt fängelse. Boken, som har fått titeln Att göra tid – En bok om att sitta i fängelse och att vara anhörig, bygger till viss del på boken Att leva i fängelse – En överlevnadshandbok för fångar som gavs ut av Andra Chansen år 2000. Även om den har några år på nacken är det mycket som stämmer in på dagens kriminalvård och dagens fängelse. Till stor del för att fängelsesystemet är detsamma. Ett system som bygger på att du ska foga dig till anstaltsledningens regler och beslut där du samtidigt har en ytterst begränsad möjlighet till delaktighet eller påverkan. En stramare kriminalpolitik som vi sett växa fram under de senaste åren har såklart inte gjort anstalterna bättre.

Förutom att boken bygger på en äldre bok innehåller den även en ordlista på användbara ord i fängelset, där finns bland annat ord som volta, plitkur, p18 och knall. Vi har även samlat intervjuer från personer som har avtjänat fängelsestraff – allt från några månader till flera år, både på så kallade öppna anstalter till klass 1 anstalter. I intervjuerna berättar personerna själva vad de anser en god fångkamp innebär, tips till dig som ska sitta inne och hur du förväntas bete dig inne på en anstalt. Boken kan läsas av dig som vill få en inblick i hur livet i fängelse fungerar men också som ett sätt att förbereda dig innan du ska avtjäna ett fängelsestraff. Både utifrån anstaltens regler och utifrån fängelsekulturen som är skapad av de som sitter. Men den kan också läsas av dig som anhörig och hur du kan förbereda dig för att vara kvar på utsidan. 

Här följer ett kort utdrag från boken:

Vad händer under en dag på ett fängelse?

Det skiljer sig så klart lite från anstalt till anstalt, mellan olika säkerhetsklasser och beroende på om det är en anstalt för män eller kvinnor. Vi kommer nu ändå att försöka att förklara vad du på ett ungefär kan förvänta dig av en dag på en anstalt.

På klass 1 och 2 anstalter låser plitarna upp avdelningen klockan 07.00. Då har du tillträde till köket eller matsalen där du kan äta frukost, som på de flesta anstalter betyder fil, smörgås och olika pålägg. På öppna anstalter blir du aldrig inlåst i din cell utan du kan röra dig fritt inom avdelningen vilken tid på dygnet som helst. 

Klockan 08.00 brukar det vara dags att gå till sysselsättningen och vad det innebär och vad du förväntas att göra under den tiden beror på vilken anstalt som du sitter på.

Runt 11.00 – 12.00 är det lunch, vilken antingen äts i en matsal eller på avdelningen. Därefter har du ungefär en timmes fritid och sedan är det dags att gå tillbaka till din sysselsättning. 

Runt 15.00 eller 16.00 är du tillbaka på avdelningen och därefter är det middag som, precis som med lunchen, antingen äts på avdelningen eller i matsalen. Vissa avdelningar har till exempel självförsörjning, vilket innebär att du eller någon av dina medfångar är ansvarig för att beställa och laga maten.

Rutinen är ungefär densamma på klass 1 och 2-anstalter men på en klass 1 äter du alltid på avdelningen. På klass 2 kan det finnas en gemensam matsal där hela anstalten äter eller så skickas maten från ett centralkök till respektive avdelning. Som sagt, det skiljer sig åt från anstalt till anstalt men på ett ungefär så ser rutinen ut på detta sätt. 

Sysselsättning

De flesta intagna går till sysselsättningen eftersom det är arbetsplikt. Att inte gå till sysselsättningen utan en giltig anledning, vilket till exempel kan vara om du är sjuk, resulterar i att plitarna skriver en rapport. Om du vid upprepade tillfällen inte går till din sysselsättning utan en giltig anledning får du en varning, vilket i sin tur kan leda till att du får påbackning på ditt straff. Att få påbackning på ditt straff innebär att du får extra dagar på ditt straff. Du kan också bli straffad genom att bli flyttad till en annan avdelning eller anstalt. 

Vissa anstalter har inte full sysselsättning. Det är via sysselsättningen som du får din “lön”, vilken är 17 kronor i timmen, vilket kan jämföras med priset för ett frimärke som är 22 kronor. Du behöver alltså jobba över en timme för att ha råd att skicka ett brev. Det är därför Fånggruppen alltid tjatar om att du som är på utsidan behöver skicka med frimärken om du vill ha svar på dina brev.

Alternativ till sysselsättning

På varje avdelning brukar det finnas så kallade förtroendejobb, vilket är till exempel ett städ- eller köksjobb. Ett förtroendejobb kan du bli tilldelad om plitarna anser att du skött dig och om du inte fått några rapporter under en period. Dessa jobb är oftast eftertraktade. 

Om du varken har en sysselsättning eller ett förtroendejobb så kan du exempelvis gå en utbildning, om det erbjuds på den anstalt där du sitter och i mån av plats. Du kan också söka om att få gå i skolan, i mån av plats. På manliga anstalter kan du ansöka om att få läsa på högskole- och universitetsnivå medan på kvinnliga anstalter tar det stopp vid gymnasieutbildningar. Det kan samtidigt vara bra att veta att Kriminalvården allt oftare nekar intagna att studera.

Cellen, kiosken och personliga tillhörigheter

Cellen är ditt hem och du ska aldrig gå in i någon annans cell utan att be om lov först. Nuförtiden är det i princip dubbelbeläggning på alla anstalter, kvinnliga som manliga. Sverige har cirka 6 000 fängelseplatser men med den förändrade kriminalpolitiken sitter, när detta skrivs, över 8 000 personer i fängelse. Detta har även gjort att många efter sin dom får börja att avtjäna sitt straff i häktet, eftersom det inte finns någon ledig plats på någon anstalt. Kriminalvården har även planer på att trippelbelägga de största cellerna. Det är inte fångarna som bestämmer eller väljer vilka de ska dela cell med utan du tilldelas en cell där det finns en ledig plats. I cellen finns det en tv och ett skrivbord, delar du cell med någon har ni varsin tv och du förväntas titta på din tv med hörlurar. Intagna under 18 år delar inte cell.

Att det finns en toalett i cellen är relativt vanligt, däremot är det ytterst ovanligt att det finns en dusch i cellen. Om något av dessa saknas i cellen så finns det i stället ute på avdelningen och då delar du dusch och toalett med de övriga fångarna på avdelningen. Avsaknaden av toalett i cellen innebär då att du inte kan gå på toaletten efter inlåsning. Detta innebär ju såklart även att du inte har tillgång till köket och du behöver tänka på att ta med dig saker som du vill äta under kvällen in till din cell innan inlåsning. Inlåsningen brukar ske strax innan 19.00 och därefter är du inlåst i din cell tills dess att plitarna låser upp igen klockan 7.00. (Det finns oftast tillgång till vatten i cellen, alltså ett handfat med en vattenkran).

Vad du får ha för personliga tillhörigheter varierar från anstalt till anstalt. På en klass 3 får du ha dina privata kläder men på 1 eller 2 måste du ha Kriminalvårdens kläder. På vissa anstalter finns det möjlighet att tvätta dina kläder själv medan på andra så måste du lämna in dina kläder till tvätteriet och hämta nya. Det är i princip alltid tillåtet att ha böcker i din cell, precis som papper, pennor, skor, hårtrimmer och smink. Men reglerna på anstalterna kan alltid förändras beroende på vad plitarna tar för beslut. Det du behöver komma ihåg är att om du vill få något skickat till dig behöver du alltid göra en hemställan för att kunna få upp det till avdelningen. Annars ligger det kvar i ditt förråd tills den dagen du muckar.

I kiosken kan du i princip bara köpa godis och läsk. Förr i tiden fanns det mat exempelvis som kyckling och tonfisk som du kunde tillaga om det fanns tillgång till ett kök. Numer är utbudet i kiosken nästan enbart begränsat till livsmedel med socker i.

Vi hoppas att boken kan gå till tryck i början på nästa år. Till dess ta hand om dina nära och kamrater som sitter och kom ihåg att skicka frimärken!

Här byggs de nya anstalterna

Toivo Jokkala:
Kriminalpolitiken är faktaresistent

Få kommer minnas varför dessa fängelser byggdes

Publicerad Uppdaterad
24 hours sedan
Fotomontage: Pernilla Wahlgren i mitten av bilden, den högerradikala aktivisten Christian Peterson till vänster i bilden, i förgrunden ett skärmklipp från Pernilla Wahlgrens Instagram med antalet följare, 940 000 markerat
Pernilla Wahlgren har delat inlägg med högerextrem koppling på sitt Instagramkonto, som har nära en miljon följare. Foto: Fredrik Sandberg/TT, Johan Apel Röstlund, Skärmdump: Instagram. Montage: Arbetaren

Scherman rasar mot Svt: ”Pernilla Wahlgren borde få sparken”

Efter att Pernilla Wahlgren delat Instagram-inlägg från SD-anknutna Riks och högerextremisten Christian Peterson har såväl Svt som andra medier lagt locket på.

Nu kommer skarp kritik från publicisten och tidigare TV4-chefen Jan Scherman.

– Det är undermåligt att Svt inte agerar, säger han till Arbetaren.

Den 24 augusti avslöjade tidningen Dagens Etc att Pernilla Wahlgren, som är programledare för Svt:s flaggskepp Allsång på Skansen, hade delat innehåll från SD-kopplade sajten Riks. Tidningen berättade också att hon hade delat inlägg med extremisten Christian Peterson som avsändare, där en företrädare för Centerpartiet hängdes ut. Svt:s presschef svarade med orden: ”Jag ser inget konstigt på hennes Instagram.”

Jan Scherman. Foto: Robert Eklund/ TT

Jan Scherman är journalist, författare, publicist och före detta chef för TV4. Han reagerar starkt på Svt:s sätt att hantera ärendet kring Pernilla Wahlgrens Instagram-publiceringar. 

– Jag ser ytterst allvarligt på att man inte ens har tagit kontakt med Pernilla Wahlgren och försökt förstå bakgrunden till hennes agerande, säger han.

Bryter mot Svt:s egen policy

I Svt:s egen policy för medarbetare framgår att man två veckor efter det sista sända avsnittet ska avstå från ”medverkan i sammanhang av en karaktär som skulle kunna sätta Svt:s opartiskhet eller oberoende ställning i fråga.” De aktuella delningarna skedde tio dagar efter säsongsavslutningen av Allsång på Skansen. I samband med avsnittet annonserade Svt själva att Pernilla Wahlgren ska fortsätta som allsångsledare också nästa år. 

På sin egen Instagram-sida presenterar Wahlgren uppdraget för Svt högst upp.

”Pernilla Wahlgren är inte aktuell i någon produktion på Svt just nu. Frågor om de inlägg hon har delat, om hon känner till personerna som gjort inläggen och vilka åsikter hon står bakom får hon själv svara på. Pernilla känner väl till de riktlinjer som gäller när hon är aktuell i Svt. Inför nästa års Allsång får vi se om det finns anledning att följa upp detta”, skriver Svt:s presschef Camilla Hagert till Arbetaren.

Delningarna skedde tio dagar efter att det sista avsnittet sändes. Det här är inom den tidsgräns som anges i er egen policy där företrädare ska undvika saker som riskerar att ”sätta SVT:s opartiskhet eller oberoende ställning i fråga”?

”Två veckor är en tumregel och inte en absolut tidsgräns. Eftersom Allsångssäsongen är avslutad för den här gången gör vi bedömningen att Pernilla Wahlgren själv får svara på detta.”

Joakim Lundell och Pernilla Wahlgren vinner kristallen för årets manliga och kvinnliga programledare under Kristallengalan, 31 augusti 2026. Foto: Christine Olsson/TT

Pernilla Wahlgren svarar Arbetaren per mejl, via sin manager:

”Nej, det visste jag faktiskt inte – att Riks är kopplat till Sverigedemokraternas bolag. Jag är inte politiskt bunden till något parti, utan delar blandade inlägg med budskap som jag står bakom oavsett vem som säger det. Jag har till exempel skrivit öppet om att jag tyckte att vår regering gjorde fel när Sverige inte hjälpte till med matleveranser till Gaza. I det här fallet reagerade jag specifikt på en persons ord – inte på vilket parti de tillhör. Och det faktum att jag delade ett inlägg betyder absolut inte att jag röstar på SD. Jag har lika gärna delat inlägg från Moderaterna när de är tydliga med att de vill skärpa straffen mot våldtäktsmän.”

Svt:s hantering av Gazauppropet

Jan Scherman konstaterar att olika typer av åsikter hanteras på diametralt olika sätt av public service.

– Vissa saker får man uppenbarligen göra, när det går åt höger. Som i det här fallet. Och andra saker får man under inga omständigheter göra. Typ uttrycka stöd för Palestina eller någonting som går åt vänster. Så det finns alla anledningar att ifrågasätta om likabehandlingsprincipen gäller fortsatt på Svt, säger han. 

Han lyfter uppropet från hundratals journalister förra sommaren, som handlade om Gaza. 

– När ett stort antal journalister skrev under ett upprop där man krävde att få bevaka Gaza-kriget genom att vara i Gaza, det vill säga ett yttrandefrihetskrav. Och la till att Israels censur har påverkat debatten om det misstänkta folkmordet och lett till att det inte har fått tillräckligt tydlig plats i medierapporteringen. Då blev det en landsomfattande debatt om det olämpliga i att skriva under ett sånt upprop och sen fortsätta och bevaka konflikten, säger han.

– I det här fallet råder en kompakt tystnad. Man kan konstatera att det är två helt helt olika skeenden.

Högerextremisten Christian Peterson och SD-kanalen Riks

Högerextremisten Christian Peterson. Foto: Johan Apel Röstlund

Christian Peterson har ett förflutet inom nazistiska NMR, en organisation han fortfarande står i kontakt med. Han har gjort sig känd för att förfölja och trakassera bland annat politiker, tjänstemän, journalister åklagare och privatpersoner. Dagens Etc har i en tidigare granskning avslöjat att Peterson, för att få spridning på sitt ”content” koordinerar sitt arbete med sajterna Exakt24, Frihetsnytt, Fria Tider, Nya Tider och NMR-trogna Nordfront. I flera fall har det, enligt Dagens Etc, i samband med Christians Petersons publiceringar satts upp affischer i måltavlornas bostadsområde med namn, bild, privata uppgifter, kränkande beskrivningar och påstådda extremistkopplingar. ”Vid minst tre fall har stenar kastats in genom fönster och bildäck har skurits sönder”, skriver tidningen.

Nyhetskanalen Riks grundades år 2020 av Sverigedemokraterna. Sajten Dagens Opinion har i sommar rapporterat att bolaget bakom Riks under året haft externa tillskott på 9,4 miljoner kronor – av dem kom 8 miljoner från Sverigedemokraterna. 

Arbetaren söker SD – får SMS från ”Förtals­ombuds­mannen”

Stormedia har inte rapporterat om Wahlgrens delningar

Pernilla Wahlgren är en person som återkommande nämns i alla stora svenska mediers rapportering. Tidigare i sommar har flera redaktioner rapporterat om Wahlgrens reklamsamarbeten. I många andra sammanhang har mediebevakningen varit massiv när offentliga personer fått kritik för uppdateringar på sociala medier.

Men ingen av de stora svenska redaktionerna tycks ha fångat upp nyheten om Pernilla Wahlgrens delningar från Riks och Peterson. I en sökning i mediearkivet Retriever ger namnet ”Pernilla Wahlgren” 74 träffar under veckan som gått sedan Dagens Etc:s publicering (sökningen gjordes innan Wahlgren på måndagskvällen vann Kristallen för sina insatser som programledare i Allsång på Skansen, reds. anm.). Bland rubrikerna märks:

”Pernilla Wahlgrens ord efter krisen med Christian Bauer: Ibland är kriser bra” 

”Pernilla Wahlgren om första mötet med Biancas nya kärlek: ’På riktigt’”

”Svenska kändisar utnyttjas i politisk AI-propaganda”

Högerextrema Fria tider skriver om händelsen

Sökningen ger bara träff på en redaktion som skrivit om Wahlgrens delningar – den högerextrema Fria Tider som konstaterar att det blivit ”Vänstervrede när Pernilla Wahlgren delar inlägg från SD och Peterson”. Även sajten Bloggbevakning har kommenterat delningarna. Och Riks själva har fångat upp ”stödet” från Wahlgren och gjort ett inslag om hennes delningar.

– Det är uppenbart att public service nu försöker anpassa sig till ett politiskt läge och att man inte längre agerar opartiskt och sakligt. När man intervjuar Jimmie Åkesson så ställer man till exempel inte de mest uppenbara följdfrågorna, utan retirerar. Man reagerar inte en enda gång när Ulf Kristersson säger att ”vi har städat i migrationspolitiken”. Ingen av public service reportrar reagerar och frågar vad han menar med ordet ”städa”. Menar han till exempel utvisning av tonåringar?, undrar Jan Scherman.

– Det finns en radda med exempel på passivt, anpassligt uppträdande som gör att det är svårt att frigöra sig från misstanken att det pågår en anpassning till sittande regering. Och det är svårt också att frigöra sig från misstanken att den anpassningen smittar av sig också på övriga etablerade medier. Det faktum att det här är en av våra mest folkkära programledare och ingen har valt att skriva om det är ett tecken på det.

Scherman: ”Hon har förbrukat sitt förtroende”

Pernilla Wahlgren borde inte få sitta kvar, menar Jan Scherman.

– Hennes agerande är uppenbart i strid med Sveriges Televisions policy för hur man ska uppträda som programledare eller i annat sammanhang företrädare för public service. Det faktum att Svt själva har annonserat att hon ska vara programledare igen gör ju agerandet ännu mer allvarligt, säger han.

– Hon har förbrukat sitt förtroende och sin möjlighet att fortsätta som programledare för det här programmet, och för något annat program i Svt. Det gäller att kunna flytta perspektiv till mediekonsumenten. Det blir en typ av profiterande på ens popularitet som underblåser och understödjer den här extrema åsikten eller personen som man har gillat eller delat inlägg från.

Arbetaren söker Aftonbladet, Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, TT, Expressen och Omni med frågan ”Hur kommer det sig att er redaktion har valt att inte rapportera om uppgifterna som Dagens Etc har avslöjat?”. 

Fotnot. Alexandra Urisman Otto skrev under Gazauppropet sommaren 2025.

De får miljon­belopp för de nya migrant­centren

Här byggs de nya anstalterna

Microsoft i Gävle: ”De behandlar oss som slavar”

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
1 day sedan
Morteza Hakimi och Cim-Héloïse Sävel från Malmöhus Restaurangsyndikat av SAC
Morteza Hakimi och Cim-Héloïse Sävel från Malmöhus Restaurangsyndikat av SAC. Foto: Håkan Gustafsson

Lund: Dramatisk vändning efter att facket tog strid mot pizzeria

När restaurangarbetaren Morteza Hakimi försökte få ut lön för sin övertid hävdade restaurangen att de inte behövde betala – därför att han bara hade ”hjälpt till” på sin lediga tid. Facket Malmöhus restaurangsyndikat av SAC menar att det handlar om lön för övertid. I fredags tog fallet en dramatisk vändning.

Lön för 681 timmars obetald övertid – så mycket menar fackföreningen Malmöhus restaurangsyndikat av SAC att en pizzeria i Lund har varit skyldig en av deras medlemmar.

Fallet rörde den tidigare anställde Morteza Hakimi som arbetat på restaurangen sedan 2023. Problemen med arbetsköparen började i samband med att han ställde lönekrav, berättar han för Arbetaren.

– Efter den dagen märkte jag att personalliggaren inte låg kvar där den brukade ligga, säger Morteza Hakimi.

Morteza Hakimi och facket menar att personalliggaren hade flyttats och hans arbetstid slutade registeras korrekt.

Arbetsköparen: ”Kommer och hjälper till på pizzerian”

Morteza Hakimi berättar vidare att när han gick med i facket fick han rådet att noggrant börja dokumentera sina arbetspass. 

– Facket sa åt mig att filma på morgonen när jag började jobba och i slutet av dagen, som bevis på att jag jobbade, säger Morteza Hakimi.

– Jag har 100 till 110 dagar som bevis på att jag var där varje dag, fortsätter Morteza Hakimi.

När han och facket sedan konfronterade arbetsköparen om arbetstiden, hävdade ägaren att Morteza Hakimi varit inne och ätit gratis och ”hjälpt till”, berättar Morteza Hakimi. 

Men enligt facket är det tydligt att filmerna och bilderna visar hur han faktiskt arbetat och inte bara ”hjälpt till”. Filmerna visar till exempel hur han bakar pizza, tar emot beställningar och levererar mat.

100 000 kronor ska nu betalas ut

Efter en lång tid av förhandlingar bestämde sig facket till sist för att sätta pizzerian i indrivningsblockad, i enlighet med Medbestämmandelagen. 

Men bara en timme innan blockaden skulle inledas meddelande ägarens juridiska ombud att pizzerian var beredd att betala ut lönen och ett mindre skadestånd till facket.

Restaurangarbetaren Morteza Hakimi utanför Malmö LS lokal. Foto: Håkan Gustafsson

På fackföreningen Malmöhus restaurangsyndikat är man nöjda med förlikningen.

– Det känns jättebra med tanke på att vår medlem nu får ut den lön för den arbetstid som vi faktiskt har kunnat bevisa. Det här har varit en långvarig konflikt, säger Cim-Héloïse Sävel som är facklig organisatör på Malmöhus restaurangsyndikat.

Vad tror du att det var som fick restaurangen att till sist ändra sig?

– Vi sa att vi skulle eskalera konflikten. Och redan från början sa vi till arbetsköparen att vi förbehåller oss rätten att vidta stridsåtgärder, fortsätter Cim-Héloïse Sävel.

Stridsåtgärderna leder till ”drag under galoscherna”

Vad tar ni som fackföreningen med er från den här konflikten?

– Mycket. Först och främst har vi visat att vi har kapacitet och förmåga att ta oss an så här svåra fall och göra något åt det. I slutändan har vi också märkt att det är stridsåtgärder, som till exempel indrivningsblockader, som gör att det blir ”drag under galoscherna” och att vi kan nå lösningar, säger Cim-Héloïse Sävel.

Konflikten med pizzerian i Lund är den tredje stora arbetskonflikten som syndikalisterna i Skåne drivit i år. I juni drev facket en konflikt mot en hamburgerrestaurang i Malmö efter att ett köksbiträde inte fått ut full lön och semesterersättning – ett fall som löste sig efter indrivningsblockader. Och tidigare i år drev man en blockad mot restaurang­en Elsa Vin & Mat i Malmö. En restaurang­ som försattes i konkurs under uppseendeväckande omständigheter.

Nu ökar organiseringen bland restaurang­arbetare i Malmö och Stockholm

Två från Backa Kåken Kirseberg

Backa Kåken – Malmöborna vill ge gamla fängelset nytt liv

Seger för nya restaurangfacket i Malmö

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 days sedan
Elin Unnes, Derek Jarmans trädgård i Kent, Ronny Ambjörnsson Foto: Calle Stoltz, Wikimedia Commons, Janerik Henriksson

Det privata paradiset – plikt eller passion?

Odling i täppa, på lotten och på balkongen ökar och har blivit något av en folkrörelse. Allt fler börjar se föreningen av nöje och nytta som odlingen ger. Litteraturen i ämnet vidgar sig – böcker om trädgårdens väsen berättar om varat i odlad natur ur många synvinklar: ekologiska, hälsomässiga, fysiskt nyttiga, sociala och politiska.

Omkring 50 000 personer samlades i Vasaparken en söndag två veckor innan årets val till Sveriges riksdag, regioner och kommuner. Mängden blev ett starkt uttryck för vad många människor tycker är viktigt. Sant är, som en ledarskribent i Svenska Dagbladet påpekade, att Flygvapnets 100-årsjubileum på Malmens flygfält i Linköping, som firades samma helg, besöktes av (enligt deras egna siffror) omkring 230 000 personer. Hur ska detta förstås? Att intresset för det, som i den hånfulla artikeln beskrivs som ”bränsleslukande flyguppvisningar” och egendomligt nog som en ”medborgerlig manifestation”, är fem gånger så stort som för klimatet? 

Kanske är det fem gånger roligare att ta med familjen eller gänget och avnjuta de vrålande maskinerna däruppe i skyn än att samlas för en politisk protest, det har ju också politikerna visat att de prioriterat under mandatperioden – men demonstrationen pekade väl just på detta; att politikerna ägnat sig mer åt det roliga än det som folk tycker är viktigt. 

Naturens nöje och politik

Hur som helst är vi många som också tycker att odling, ekologi, bevarande av våtmarker, stora skogslungor och annan natur är värt att ägna intresse – och ser det som ett nöje. 

För nästan tio år sedan sedan skrev jag en artikel om hur odlingslitteraturen förändrats från de traditionella handböckerna med handfasta råd kring sådd, skötsel, sol, gödsel och skörd, till punkiga fröbomber och utsädesaktivism. Sedan dess har genren utvecklats, och till exempel komposten, förr närmast betraktad som trädgårdens tråkiga mage i ett undanskymt hörn, nu beskriven som kyrkan mitt i byn – charmigt slarvigt med trevliga daggmaskar att hälsa på.

Trädgårdslitteraturens nya form – gerillaodling och frön utspottade från tomaten på mackan direkt i konservburkar var ett nytt sätt att leka odling. Det ekologiska tänket kunde ses som naturligt och okrångligt. Det är alltid roligt att vara rebell och en pallkrage kan räcka för att få mig att känna mig som Patti Smith. Det går bra att ha skinnjackan på och fickpluntan till hands med the Clash i bakgrunden medan man rensar ogräs. 

Elin Unnes egna trädgård

Fortfarande är attityden rebellisk och normkritisk; Elin Unnes som blivit en av stjärnorna i branschen har lanserats just som rockjournalisten som började leva ett hemligt dubbelliv som odlare – den kontrasten som man låtsas där är svårbegriplig, varför framhålla en förment töntighet inom odling som inte funnits sedan innan mormor liftade till Indien 1962. 

Men Unnes är verkligen en hand att hålla i också för den som inte gjort som hon: köpt ett eternithus i en gudsförgäten ödemark och låter bönorna klättra på en gammal elsladd upp till balkongen. Nej, stopp där – nu for jag iväg igen, Unnes fåniga slogan är så intjatad att bilderna av det trassliga håret i gummistövlar nästan ställer sig framför hennes konkret lärorika och historiskt pålästa texter. 

För faktum är att Unnes skriver i En egen trädgård både underhållande och med stadig politisk bäring, inte minst när det kommer till frågor om klass och förtryck – och inte bara historiskt, även om detta är bland hennes vassaste teman. I tidigare böcker har hon berättat om förebilder i branschen, ofta kvinnor med stadiga kängor som skapar berusande miljöer kring det förra sekelskiftet.  

Odlingens koloniala arv

Likt författaren Jamaica Kincaid som odlar sin trädgård i Vermont med egensinne och växter med rötter i de mest skilda platser, förmedlar Elin Unnes fakta och vidare tankar kring hur växter och trädgårdar transporterats och vuxit fram tack vare koloniala system och rikedomar. 

Författaren och poeten Göran Greider vid sitt hus i Dala-Floda. Foto: David Magnusson/TT

Jamaica Kincaids (Boken om) min trädgård och Bland blommor, en vandring i Himalaya, 2025, (2023 respektive 2025, Tranan, översättning Niclas Nilsson) fick upp mina ögon för härstamningen av många i dag vanliga växter i som man aldrig funderat över. Hon kommer själv ifrån ett koloniserat land, och i hennes händer blir växterna representanter för hennes egen resa. Unnes spinner vidare på frågor kring härstamning, som när hon diskuterar hur det bakom ”oskyldiga” parkanläggningar eller stora privata trädgårdar i USA och Europa till gömmer sig koloniala, rasistiska och klassmässigt rysansvärda historier. Detta är en typ av trädgårds- och odlingslitteratur som berikar egen odling mer än man kunde ana. 

Det koloniala arvet har flera skribenter plockat upp, en av dem är förstås poeten och redaktören (med mera) Göran Greider med Rotskott från paradiset. Han odlar sin trädgård från gryning till skymning och filosoferar så vackert – och med stark politiskt retorik – kring fenomenet invasiva växter, som satt skräck i oss som sedan barndomen uppskattat till exempel lupiner. Så skönt att få nyanserat kraven på att slakta snart sagt varenda sprakande, doftande, importerad skönhet som  – hör och häpna – torparfavoriter som syrener och gullris. Till och med det nya monstret parkslide vågar han relativisera. Steget från att kalla människor för främmande till invasiva lurar bakom hörnet (om inte redan manifesterat i nygamla lagar och vallöften) påpekar han så riktigt under denna växternas globala och politiska historia. Hans fantasier kring växtlighetens utbredning i takt med inlandsisens tillbakadragande är starkt fantasieggande. 

Möten med Jamaica Kincaid

Från de auktoritära gränsmarkerna

En annan historisk-politisk författare är Anita Goldman, som gärna går tillbaka till biblisk tid i sina beskrivningar av trädgårdens och naturens ursprung. Hon skrev en underbart rapp artikel i DN om potatisens historia 2024, men hennes tjocka bok, Det vilda hoppets geografi, rör sig i det auktoritäras gränsmarker. Moralen rör sig mot moralismen och svag sektvarning utfärdas för den som tar emot hennes världsbild utan filter. 

Ändå gillar jag skarpt att sjunka ner i den pålästa genomgången av spännande experter. Detta är i sanning ett manifest, och mycket av det är en rikedom att ta del av, men räkna med att ofta bli skriven på näsan. 

Till mina käraste favoritförfattare och filosofer här Olivia Laing, som liksom Elin Unnes tar avstamp i den egna trädgårdens växlande ljus och dunkel i sitt historieberättande, i Den tidlösa trädgården, På spaning efter ett gemensamt paradis. Hennes trädgård på östkusten i grevskapet Suffolk, är redan när hen flyttar in i den en romantisk djungel mellan murar på brittiskt vis. Hen är fullt medveten om hur detta paradis hänger samman med kolonial slavhandel och har mycket att berätta om det.

Också Laing har kontakt med det tidiga 1900-talets brittiska föregångare, men framförallt svävar den brittiske filmregissören Derek Jarman och hans trädgård över hens projekt och bok. Jarman började odla upp ett stenigt landskap utan gränser (”förutom himlen”, som han beskrev det) nära ett kärnkraftsverk i Kent, när han fick beskedet att han var hiv-positiv.

Detta var under mitten av 1980-talet, då man kunde vara säker på att det var en dödsdom. Jarman gjorde en film om sin trädgård, som nu är ett välbesökt trädgårdsturistmål – fortfarande kargt och berörande. Han avled efter tio år med sin skapelse, som nu är ett av Storbritanniens många offentligt visade trädgårdar. Landet hade en fantastisk trädgårdskultur innan första världskriget tog död på så stora delar av billig arbetskraft.

Derek Jarman. Foto: Keith Milow/Wikimedia Commons

Också socialisten, författaren, mönsterskaparen och förgrundsfiguren i Arts and Crafts-rörelsen, William Morris (1834–1896) är en viktig person som får plats i sin tid i berättelsen om Storbritanniens historik (på så många områden). Laing är trots sin förankring i trädgården och dess koppling till klimat och globalitet helt fri i tanken. Hens stil, att förankra sig själv i ett sammanhang och sedan bre ut kulturhistorien runt den är som att läsa något spännande som en bra deckare.

Alla dessa böcker finns tillgängliga på ett bibliotek nära dig. Kombinera läsning och odling och gör en aktion i solidaritet med en vän du aldrig tröttnar på och som bara har ett krav: lägg örat till dess olika delar och lyssna in dess behov. Du får mångdubbelt tillbaka.

Demonstration för klimatet i Stockholm. Augusti 2026. Alexandra Urisman Otto, porträttbild, till höger.

Alexandra Urisman Otto:
Vill Svt att mammorna ska bryta mot lagen?

Klimatdemonstration i stockholm 23 augusti 2026

Över 50 000 tågade för klimatet: Hittar du dig själv på bilderna?

I säsong

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 days sedan
Amalthea Frantz på Arbetaren om valet 2026
Amalthea Frantz om valet 2026. Foto: Christine Olsson/TT och Johan Apel Röstlund

Amalthea Frantz:
Vi måste bli av med regeringen

”Vi måste bli av med den nuvarande regeringen. Inte för att världen skulle bli så väldigt mycket bättre med en S-ledd regering i Sverige utan för att, som uttrycket lyder: Det finns grader i helvetet.” Amalthea Frantz om vad vi kan se fram emot om Tidöregeringen faller.

Uppgivenhet. Det är vad många invånare i Sverige har gemensamt detta valår.

Jag gör den bedömningen delvis utifrån Arbetarens satsning där aktivisten Greta Thunberg och journalisten Alexandra Urisman Otto intervjuar väljare. Men också utifrån mitt eget samlade intryck av insändare, kommentarer, nätforum, bekanta – på olika delar av höger-vänsterskalan, eller utanför den. 

Samtidigt finns där inte bara uppgivenhet. Många uttrycker också längtan efter något nytt. Däri finns ett hopp – och en utmaning. Den måste vi anta, vi som vill ha mer demokrati, inte mindre.

Misär skapar inte revolter

Samhällsklyftor, repression och psykisk ohälsa ökar snabbt. Vissa hoppas på att ju värre samtiden blir, desto mer kommer människor göra motstånd. Dessa tankar finns både inom den politiska vänstern och högern, och är inte nya. 

Men misär i sig skapar inte revolter. Tvärtom är den ofta passiviserande. 

Fler ingredienser krävs. Desperation kan vara en: övertygelsen att man ändå inte har något att förlora. Det är en stark drivkraft, men oberäknelig och på många sätt destruktiv. 

En viktigare ingrediens för fruktbart motstånd är det konstruktiva: vetskapen om att vi kan göra saker bättre själva, och modet att prova. Göra det bättre än arbetsköparen, hyresvärden eller riksdagen. Det är sådant vi måste ta vara på, bygga upp. Rörelser. Organisering. Självständighet. 

Och gemenskaper – som inte bygger på i vilken del av världen vi råkar ha ursprung, utan på vad vi skulle kunna åstadkomma gemensamt. Vad majoriteten av alla människor har att vinna på att ta kontroll över ekonomin, arbetet, våra liv. 

Det kan vi se fram emot om Tidöregeringen faller

Vi måste bli av med den nuvarande regeringen. Inte för att världen skulle bli så väldigt mycket bättre med en S-ledd regering i Sverige (på vissa sätt skulle den säkerligen bli sämre).

Utan för att, som uttrycket lyder: Det finns grader i helvetet. Skillnaden mellan att hamna mitt i elden, och att få luft, även om det fortfarande är tungt att andas. 

Några exempel på vad vi kan ha att se fram emot om Tidöregeringen faller:

Att äntligen ta steg mot kortare arbetstid – i stället för att ännu fler ska jobba ihjäl sig. Slopad karensdag.

Stopp för utvisningar av arbetare för att de tjänar för lite. Stopp för obegränsade vinster i skolan, vården och äldreomsorgen.

Att fler får tillgång till kultur och folkbildning – sådant som får människor att orka tänka i nya banor.

Andra åtgärder än att bara stoppa så många som möjligt i fängelse på oklara grunder. Och, sist men inte minst, förhoppningsvis mindre repression mot dem som protesterar mot samhällsutvecklingen.

Avskaffa regeringen

Så, låt oss göra oss av med Tidöregeringen denna höst. På de sätt vi kan. Både för att nuvarande politik hotar mångas frihet och rättigheter. Och för att skapa andrum där annat kan växa. 

Alla vägar som leder dit är bra. Rösta på det du tror hjälper. Eller – vägra delta i spelet och gör något helt annat, som du tror kan leda framåt. 

Och om denna skamfläck till regering trots allt lyckas hålla sig kvar, så ger vi inte upp hoppet. Vi fortsätter ändå. Inte i riksdagen, utan i vardagen. Förbereder oss på att göra oss av med nästa regering, och alla efter den. 

Toivo Jokkala:
Kriminalpolitiken är faktaresistent

Resan startar: Ja, vad fan ska man göra?

Väljarintervju: ”Varför ska jag rösta på dem om de inte respekterar mig?”

Att inte rösta är en meningslös handling

Att inte rösta är en etisk handling

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
5 days sedan
Både soffliggare och de som går och röstar kan göra så med gott samvete, menar Marcin Anglart. Foto: Janerik Henriksson/TT

Att inte rösta är en meningslös handling

”En icke-röst är också en handling, och det blir svårt att argumentera för att den leder till ett bättre utfall.” Syndikalisten Marcin Anglart svarar Jonas Lundström som i hävdat att det finns såväl etiska som strategiska skäl att inte rösta i höstens riksdagsval.

I en nyligen publicerad debattext i Arbetaren argumenterar Jonas Lundström för att på etiska grunder avstå från att rösta. Han beskriver övertygande hur de strukturer och processer som partierna både är beroende av och sedan vid makten förfogar över utgör ett oerhört våld, förtryck, och en förstörelse som drabbar såväl människor som andra djur och natur. Allt detta är sant, men slutsatsen som dras skaver ändå lite.

Jag har i grunden två invändningar mot hans argumentation. Den första är att jag finner det etiska argumentet svagt, då det lika gärna går att luta sig mot konsekvenstänk som mot principer. En icke-röst är också en handling, och det blir svårt att argumentera för att den leder till ett bättre utfall. Att hela tiden välja det mindre dåliga bland en rad dåliga alternativ leder oss såklart inte framåt, som Jonas korrekt påpekar, men då pratar vi om taktik och strategi, inte etik och principer.

För det andra riskerar valbojkott ironiskt nog att lägga alltför stor vikt vid själva röstandet, och därmed skifta fokus från det jag tycker är det viktigaste: den individuella rösten är i praktiken betydelselös. Ett parlamentariskt system kan oavsett valresultat inte leda oss ut ur det samhällsskick som förstör oss och vår omvärld, och parlamentarismen är dessutom även i sin bästa form ett väldigt svagt och indirekt sätt att påverka vår vardag. För sådan påverkan krävs i stället, vilket jag tror att jag och Jonas Lundström är överens om, direkt aktion och gräsrotsorganisering. Resten av texten riktar sig därför inte specifikt mot Jonas Lundström, utan utvecklar detta argument.

Samhällsförändring skapas underifrån

Valresultat är inte den drivande kraften för samhällsförändring, utan visar snarare på skiftande sentiment bland väljarna, samhälleliga maktförhållanden, samt på organisationsgraden i arbetarklassen. När vi använder ugnen för att baka eller laga mat så sätter vi först på värmen och följer sedan med spänning temperaturen som termometern visar. Att tänka att val är den process som driver förändring är som att försöka skruva upp värmen med termometern. Reglaget är egentligen den rörelsemylla av organisationer, egna medier, och direkt aktion som sätter press på de som har makten.

Förbättringar som dikteras från ovan är oerhört bräckliga om de inte backas upp av tryck underifrån. Lagar är bara en bit papper som kan ändras, kringgås eller avskaffas. De gör oss till isolerade individer och demobiliserar ofta kämpande subjekt, medan vår organisering och solidaritet i våra dagliga liv är kollektiv, konkret, och direkt. Det är så som Teslastrejken, genomförd av till synes starka och partipolitiskt backade IF Metall, kan sluta i ett fiasko medan ett mindre och från alla håll ansatt kollektiv på arbetsgolvet, Hamnarbetarförbundet, är betydligt svårare att besegra.

Politiker behöver oss

För de som håller med om analysen blir den viktigaste interventionen i valjippot därför varken att försöka entusiasmera människor till deltagande eller till bojkott, utan att ifrågasätta valets skadligt överdrivna betydelse och att rikta om uppmärksamhet och energi till annat. Framförallt att förmå människor att gå med i organisationer och genomföra handlingar som på ett mer direkt och förebildande sätt leder till förändring. Chefer, kapitalister, och även de mest progressiva av politiker behöver oss för att genomföra sin agenda, men vi behöver inte dem. Vi skulle kunna organisera samhället på ett sätt där det är vi själva som bestämmer.

Marcin Anglart är syndikalist och sporadisk skribent. Foto: privatr.

De som argumenterar för att röstandet inte är så viktigt som det vanligtvis görs gällande anklagas ibland för att vara verklighetsfrånvända eller privilegierade. Men en snabb titt på valstatistik visar att de som i störst utsträckning inte röstar tvärtom är just de minst privilegierade och mest marginaliserade. Det sägs ibland att revolutionära subjekt ofta utgörs av en underförstådd allians mellan de mest förtryckta och de minst alienerade. Det vill säga de som i sin materiella vardag ser spektaklets meningslöshet, och de som åtminstone delvis frigjort sig från den dominerande samhällsideologin. Att det är just i dessa grupper som färre röstar är knappast en slump. De vet att riktig förändring är något vi tillsammans måste upptäcka och genomföra i vår vardag.

Det betyder att att både soffliggare och de som går och röstar kan göra så med gott samvete, om de inser den handlingens ringa betydelse och omsätter denna insikt i praktisk handling.

Silas Aliki:
Sverige saknar verklig opposition

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
5 days sedan
Channa Riedel, till vänster, är en av festivalarrangörerna från Svensk judisk vänster. Till höger: Violinisten Katt Hernandez. Foto: Simon Rydén, Marie Gavois

Svensk judisk vänster bjuder in till kultur­festival

Den 30 augusti bjuder den ideella föreningen Svensk judisk vänster in till kulturfestivalen Doikayt på Hägerstensåsens medborgarhus i Stockholm – om, i och med den judiska diasporan. ”Doikayt kan kanske handla om att hävda att den judiska världen är där judar bor.”

Vad är Svensk judisk vänster för förening? 

– Svensk judisk vänster, SJV, är en ideell förening som bildades 2024 för att organisera en judisk vänster i Sverige socialt, kulturellt och politiskt. Vi bjuder in till firandet av högtider för barn och vuxna – typ Chanukkah och Purim – studiecirklar, skriver sporadiskt debattartiklar eller deltar i panelsamtal. De senaste inslagen i vår verksamhet är arbetet med ett zine och vinprovning med vin från diasporan, alltså inte från Israel. Ett första frö till bildandet av SJV såddes i och med den debattartikel som jag och andra skrev och som publicerades i Expressen i november 2023. Den texten var ett försök att svara på den extremt laddade och hatfyllda stämning som vi upplevde i våra judiska sammanhang efter 7 oktober. Vi fick utstå en hel del hat och hot efter detta och behovet av att organisera oss och samla fler likasinnade växte. Vi inspireras av Bundrörelsen och den brittiska organisationen Jewdas men till skillnad från Bund har vi många medlemmar som har en stark religös praktik. Vi ser ingen motsättning mellan ett politiskt liv och en religiös övertygelse.

Författaren Balsam Karam. Foto: Märta Thisner

Den 30 augusti arrangerar ni en kulturfestival i Stockholm. Hur kom ni på idén att arrangera en festival?

– Under 2025 arrangerade vi en kulturkväll i Stockholm som gick under namnet Salong Doikayt. Hanna Rajs läste poesi, Rotem Geffen spelade musik och vi bjöd in Håkan Blomqvist för att tala om sin bok Socialism på jiddisch: Judiska Arbeter Bund i Sverige. Inträdet under kvällen gick till Svenska Hamnarbetarförbundet som stöd åt Hamnarbetarförbundets uppsagda vice ordförande Erik Helgeson efter förbundets blockad mot israeliskt krigsmateriel. Ur denna kväll kom idén om att skapa ett större sammanhang för judisk kultur från och i diasporan. Tack vare Hägerstensåsens medborgarhus och bidrag från Kulturrådet kan vi nu genomföra detta! Vi som arbetat fram det hela heter Nelly Klayman-Cohen, Hanns Rajs och Channa Riedel.

Vad kan besökarna förvänta sig? 

Tonsättaren Georg Riedel. Foto: Noomi Riedel

– En helt igenom judisk, diasporistisk festival som visar fram en mångfald av judiska identiteter. Det blir en kavalkad av namnkunniga och initierade programpunkter: Judisk musik från marginalen med improvisationsviolinisterna Anna Lindal, Eva Lindal och Katt Hernandez; Performance lecture med Balsam Karam, animerad film om ockupationen av Palestina och döda fäder av Sarah Gampel, samtal om religion och nationalism med Judith Kiros, Tomas Poletti Lundström, Emin Poljarević och Miriam Selén Gerson; poesi och samtal med Hanna Rajs och Gabriel Itkes-Sznap. Och som avslutning något som betyder särskilt mycket för mig: Konsert med mycket sällan spelad musik av min pappa Georg Riedel. En samling stycken han kallade ”Jazz på jiddisch”, framförda av jazzstjärnorna Mattias Ståhl, Fredrik Ljungkvist och Pär-Ola Landin. Ett verkligt mångfacetterat program!

Vilka besökare hoppas ni hittar till festivalen?

– Ensamma, vilsna vänsterjudar som letar efter kamrater. Samt judar som undrar om vi är galna. Och den helt utan judisk koppling som gillar poesi, eller musik, eller samtal om religion i världen, eller animerad film, eller bara vill komma och äta Hanna Rajs underbara mat och besöka vårt bok- och skivbord.

Ni kallar festivalen för Doikayt, som betyder ”härhet” på jiddisch. På er hemsida beskriver ni ordet som en motståndshandling och uppmaning till organisering. Vilken form av motstånd och organisering vill ni uppmana till?

– Doikayt kan kanske handla om att hävda att den judiska världen är där judar bor. Vi är inte på besök och vårt centrum är inte någon annanstans. Doikayt som begrepp är ju kopplat till Bundrörelsen som också formades som ett sorts svar och en motkraft mot det sionistiska svaret på den ökade antisemitismen. Vi ser att judar och judars erfarenhet används flitigt för att befästa nationalismen och hetsa mot muslimer. Vi är inte någons maskot.

Bella och SIlas

Bella Aksoy har släppts ur förvaret i Märsta

Två från Backa Kåken Kirseberg

Backa Kåken – Malmöborna vill ge gamla fängelset nytt liv

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
5 days sedan
Krabbskeppet Federativs sommarföljetong Arbetaren
Krabbskeppet ges ut av Federativs förlag och går sommaren 2026 som följetong i tidningen Arbetaren. Foto: Foto: Petros Karadjias/TT. Montage: Arbetaren

Krabbskeppet – epilog

Takiji Kobayashis roman Krabbskeppet är en klassiker inom den japanska arbetarlitteraturen. Romanen utspelar sig på ett stormigt hav norr om Japan och har i år, för första gången, getts ut på svenska av Federativs förlag. I sommar har Arbetarens prenumeranter fått ta del av den. Här är epilogen.

Epilog

Låt oss lägga till ytterligare några ord om vad som hände sedan.

1. Det andra ”sabotaget” genomfördes framgångsrikt i sin helhet. Förmannen trodde inte sina ögon och sprang för sitt liv mot radiorummet. Där blev han stående framför dörren, alldeles handlingsförlamad. Han visste varken ut eller in längre

2. ”Sabotage” och strejker hade inträffat även på andra skepp. Detta blev känt vid hemkomsten till Hakodate efter att fiskesäsongen var över. Flygblad med ”kommunistpropaganda” hittades ombord på två eller tre skepp.

3. Förmannen och basen för diversearbetarna och övriga anklagades ha gett upphov till strejkskandalen ombord under pågående fiskesäsong. Vidare ansågs detta ha lett till avsevärda försämringar sett till såväl produktionsmängd som till produktkvaliteten. Förmannen och övriga basar – företagets egna trogna hundar – fick helt sonika foten av företaget utan att få en endaste sen i lön, garanterat mindre än vad någon fiskare fick. Förmannens reaktion var obetalbar när han skrek: ”Förbannade utsugare! Under hela den här tiden… Så skamlöst utnyttjad som jag har varit!”

4. ”Organisering” och ”kampvilja” – de dyrköpta erfarenheterna skulle bistå fiskarna och de unga diversearbetarna vart de än gick när de begav sig ut genom polishusets portar och vidare ut i det brokiga arbetslivet.

Den här berättelsen är första delen ur ”Historier om kapitalismens invasion i kolonierna”.

(30 mars, 1929)

Krabbskeppet Federativs sommarföljetong Arbetaren

Krabbskeppet, del 9 av 10

Krabbskeppet seglar igen

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
6 days sedan

Det här är det mest hoppfulla med helgens massiva klimatmarsch

Vilken helg det blev i Stockholm! Först 24 timmars klimataktiviteter på Sergels torg. Och sedan: Minst 50 000 personer i en marsch genom staden. Familjer, singlar, vänner, rullatorstödda äldre och barnvagnsburna småungar. Jag (det är Alexandra som skriver) tror inte jag träffade någon som – trots höga förväntningar – inte var närmast chockad över såväl uppslutningen som stämningen. Det var något i känslan på gatorna som i alla fall jag inte har känt på väldigt länge, som att alla fann en sådan förtröstan i att få befinna sig i ett sammanhang där majoriteten klart och tydligt sa: Vi vill ha något annat än det vi har i dag. 

Demonstranter i helgen. Foto: Alexandra Urisman Otto

Som jag har tjatat om så många gånger (senast i den här krönikan) så är ju detta – önskan om förändring – helt i linje med vad vetenskapen säger krävs.

Den kanske allra mest hoppingivande slutsatsen efter helgens manifestation är nog ändå den här: Det går att arbeta sig till förändring. För det faktum att det var så många organisationer representerade och så otroligt många människor på gatorna i söndags, det var inte en slump. Givetvis bidrog med säkerhet den uppdämda frustrationen och ilskan över såväl den förda så kallade ”klimatpolitiken”, som den närmast kriminella frånvaron av klimatkrisen i valrörelsen och det offentliga samtalet som helhet. Men det som framför allt låg bakom att helgens demonstration blev så lyckad stavas hårt arbete. 

Arbetet bakom den stora klimatdemonstrationen

För över ett år sedan kom idén från en rebellpappa i Örebro – han ville genomföra en dygnslång manifestation inför valet. En annan aktivist hörde om planerna och fick en vision: ”Låt oss kombinera 24-timmarskonceptet med en jättelik demonstration på över 10 000 personer!”

Sara Nilsson Lööv är en av rebellmammorna som har arbetat allra mest med demonstrationen. Hon berättar, när jag ringer henne och frågar, att hon i ärlighetens namn var skeptisk till chanserna att kunna genomföra något så stort. Men hon ”har lärt sig att hålla tyst”, som hon sa och satte igång att hjälpa till med organiseringen. Forskarna i Researchers Desk anslöt sig till initiativtagarna och tog tillsammans med Rebellmammorna och Rebellpapporna kontakt med Naturskyddsföreningen, som snabbt visade intresse och blev ”den trygga samarbetspartnern som behövdes för att samla hela civilsamhället”.

Det har varit matiga excelark, otaliga inbjudningsmejl och möten. Och fler mejl och fler möten. Månad ut och månad in. De sista veckorna har mycket handlat om praktiska saker som scen och teknik. Sammantaget har hundratals människor varit involverade i arbetet på olika sätt, kanske till och med uppemot 1 000 personer. Sara vet inte riktigt själv. Men 40 olika arbetsgrupper har det funnits, vissa av dem har i sin tur haft undergrupper. 

Till slut hade 280 olika organisationer anslutit sig – och som sagt – över 50 000 personer deltog. 

”Jorden är den enda planeten med pizza – förstör den inte!” Foto: Alexandra Urisman Otto

I den här bloggen är ju den stående frågan: Vad fan ska man göra som väljare när klimatkrisen accelererar, den internationella rättsordningen är i fritt fall och det politiska samtalet präglas av faktaresistens? Jag frågar Sara Nilsson Lööv hur hon resonerar.

Om du skulle våga dig på att formulera ett svar på den frågan. Vad fan ska man göra egentligen, om man tillhör kategorin medborgare som ser det här?

– Ja, men då skulle jag säga: gå in i ett kollektiv som redan gör saker. Hitta den grupp som gör saker som du själv får hopp av eller tycker verkar meningsfullt. Och våga testa. Jag satt själv innan jag blev aktiv i ett halvår och skulle hitta rätt rörelse att gå in i. Och sen kom jag på mig själv med att den processen nog aldrig skulle ta slut, så då testade jag. Så jag gick in i Amnesty och sen så kände jag ”nej, det här blev inte riktigt rätt”. Då hoppade jag av och så testade jag något nytt. Och sen hamnade jag rätt, säger hon.

– Den rebellmamma som fick den här visionen, Elin, hon är ju bara en vanlig mamma. Hon har ett vanligt jobb. Men hon gör något hon tycker är meningsfullt och vågade satsa på att göra det i stor skala. Och sedan kan vi skapa det här tillsammans för att det blir som ett mycel av människor som gör grejer. Och så kan det poppa upp sådana här svampar. Som från ingenstans, kan det se ut som för vissa. Men det är ett enormt kollektivt arbete bakom. Som har pågått länge.

Klimatdemonstration i stockholm 23 augusti 2026

Över 50 000 tågade för klimatet: Hittar du dig själv på bilderna?

Alexandra Urisman Otto:
Klimatet kräver en helrenovering – allt vi får är spackel

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
6 days sedan
Demonstration för klimatet i Stockholm. Augusti 2026. Alexandra Urisman Otto, porträttbild, till höger.
Den 23 augusti deltog över 50 000 personer i en klimatdemonstration i Stockholm. Foto: Christine Olsson/TT, Roger Turesson

Alexandra Urisman Otto:
Vill Svt att mammorna ska bryta mot lagen?

”Redaktionerna måste ta avstamp i detta glasklara faktum: Status quo är livsfarligt.” Alexandra Urisman Otto om helgens klimatdemonstration och Svt Nyheters huvudregel om att de inte rapporterar om en demonstration, såvida den ”inte påverkar människors vardag, exempelvis om det begås brott i samband med den eller om den tvingar trafiken att stå stilla.”

Dagarna innan över 50 000 människor gav sig ut på Stockholms gator för att kräva att politikerna prioriterar klimatkrisen, läste jag i Time magazine om en studie som kom tidigare i år. Den visar att luften vi och våra barn andas riskerar att bli toxisk – giftig – inom 50 år på grund av den ökande koldioxidhalten.

Alltså själva luften, är ni med? Inte bara att det blir varmare, att extremvädren kommer att bli mer outhärdliga och skada och döda fler, att skördarna kommer att slå fel oftare så att ännu fler människor kommer att svälta och fly. Att konflikterna kommer öka, krigen, kaoset. Utan att själva luften blir giftig. Varje andetag.

Hur som helst så var det en mäktig manifestation i söndags. För att citera DN:s Linus Larsson som var där och bevakade för tidningens räkning: ”Jag uppskattar antalet deltagare till sviiiiiiiinmånga”. De flesta medier hade för ovanlighetens skull representation på plats, flera livesände.

Måste klimataktivister begå brott för att höras?

Sveriges Television svarade med att inte ens nämna demonstrationen i sin sena nyhetssändning. Kanske hade vi eventuella trafikstörningar att tacka för att en bit ändå kom med i 19.30-nyheterna. För trafikkaos är tydligen en av de få saker som kan göra att public service berättar för sina tittare att det finns människor som organiserar sig för en bättre värld. Det fick vi lära oss för drygt två år sedan när 1 500 rebellmammor omringade riksdagshuset med en drygt fyra kilometer lång hemstickad röd halsduk.

Då fick fick arrangörerna höra att huvudregeln för Svt Nyheter var att de inte rapporterar om demonstrationer och manifestationer. Och att det är ”först när en demonstration får påverkan på andra människors vardag, exempelvis om det begås brott i samband med den eller om den tvingar trafiken att stå stilla, som den blir relevant ur ett nyhetsperspektiv”.

Jag antar att sensmoralen för de stillsamma, fredliga aktivisterna som manifesterar med stämsång, garnnystan och sina barn på axlarna är att de måste bli mer radikala och i högre grad ”påverka människors vardag” eller ”begå brott”? Är detta vad Svt önskar?

På den snälla motsvarigheten till X, Bluesky, kommenterar en användare helgens demonstration:

”Om det hade varit 50 000 rasister som demonstrerat mot invandring hade medierna sänt live hela dagen och Agenda hade bjudit in alla partiledarna för att diskutera ’hur mycket invandring tål Sverige’.”

DN:s ledarsidas Isobel Hadley-Kamptz fortsätter i samma anda:

”Tänk om lika många hade demonstrerat mot invandring eller matpriser, vi skulle ha specialinsatta partiledardebatter innan tåget ens kommit i mål”, skriver hon utan att själv göra någon ansats att kräva sådana partiledardebatter. I stället fortsätter hon:

”Men det är något särskilt med klimatet. Trots att en bred majoritet av svenskarna vill ha en aktiv klimatpolitik – och själva är beredda att göra uppoffringar för att minska utsläppen – är det som om politikerna inte tror dem.”

Snabba, genomgripande samhällsförändringar

Så praktiskt det verkar att bara kunna konstatera att det är ”något särskilt med klimatet” och sedan avstå från nästa led i analysen. Nämligen att klimatkrisen sätter blixtbelysning på våra genomruttna politiska, sociala och ekonomiska system som är i behov av det som FN:s klimatpanel redan för åtta år sedan beskrev som ”rapid, far-reaching and unprecedented changes in all aspects of society”. 

Det system där ”det är något särskilt med klimatet” är det system som har försatt oss i en situation där planetens livsuppehållande funktioner bryter samman i realtid. Och där luften snart är bokstavligen förgiftad av koldioxid. Också journalistiken ingår i ”all aspects of society” och den transformation som krävs i vår yrkeskår är minst lika omfattande som överallt annars. Liksom vi under pandemin i vår rapportering utgick ifrån att samhället behövde snabba, genomgripande förändringar, måste vi nu på redaktionerna ta avstamp i detta glasklara faktum: Status quo är livsfarligt. Förändring är nödvändig.

Det här är förstås inget som görs i en handvändning och det kräver både hårt arbete och publicistiskt mod. Men ett första steg – som egentligen bara kräver lite grundläggande historiekunskaper om aktivismens roll i alla stora samhällsomvandlingar – är att åtminstone låta de människor som kräver förändring komma till tals. 

Alexandra Urisman Otto:
Klimatet kräver en helrenovering – allt vi får är spackel

Klimatdemonstration i stockholm 23 augusti 2026

Över 50 000 tågade för klimatet: Hittar du dig själv på bilderna?

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
6 days sedan
Två från Backa Kåken Kirseberg
Sandra Qvarfordt och Nils Agger från Backa Kåken. Foto: Natacha Lopez

Backa Kåken – Malmöborna vill ge gamla fängelset nytt liv

I en tid när regeringen kraftigt expanderar antalet fängelseplatser pågår ett initiativ i Malmö för att göra om det gamla fängelset i Kirseberg till ett socialt, kulturellt och kreativt center.

På 1910-talet invigdes Kirsebergsanstalten – då en av Sveriges största med drygt 150 platser. Efter mer än 100 år i drift stängdes fängelset 2015. Sedan dess har det stått tomt och övergivet, förutom den pampiga Direktörsvillan som sedan sommaren 2024 inhyst föreningar, aktivister och konstnärer som smider planer för att köpa det gamla fängelsets 12 000 kvadratmeter.

Sandra Qvarfordt och Nils Agger på trappan till Direktörsvillan, som Backa Kåken och ett gäng föreningar redan använder som kontor och till aktiviteter. Foto: Natacha Lopez

– Vi vill skapa en plats som vi kan äga och påverka tillsammans. Fängelset har stått tomt i så många år så vi vill öppna upp det och skapa en ekonomiskt och ekologiskt hållbar plats, säger Sandra Qvarfordt, ledamot i föreningen Backa Kåken, som fått sitt namn från att stadsdelen Kirseberg även kallas Backarna.

Allt började när hon och ett gäng andra åkte till tyska Hamburg och besökte fux eG, ett kooperativt drivet projekt med lokaler för konst, föreningar och småföretag. 

– Då började vi prata om att det hade varit kul att göra något sådant här, säger Sandra Qvarfordt. 

Nils Agger flyttade till Malmö i september förra året från Bristol, i England, där han jobbade på ett kultur- och aktivistcenter. Han längtade efter att hitta något liknande i Sverige och gick med i Backa Kåkens styrelse. 

– Det finns en stor potential i att kunna vara så många organisationer med gemensamma kärnvärden, säger han.

Ytterligare en anledning till aktivisternas engagemang är att förhindra att byggnaderna – totalt elva stycken som hört till fängelset – rivs.

– Det är dyrt och dåligt för miljön att riva byggnader, förklarar Nils Agger.

Nils Agger i det bås som Backa Kåken använder när de är ute på stan och sprider information om projektet. Foto: Natacha Lopez

Sandra Qvarfordt tillägger att just i Kirseberg lyckades byalaget stoppa rivningen av de karakteristiska små gatuhusen på 1960-talet. I dag är de ett av de mest uppskattade och utmärkande kännetecknen för stadsdelen.

Bemötts positivt av kommunen

Föreningen Backa Kåkens initiativ har tagits emot med intresse från kommunen och den nuvarande ägaren av fängelset – Malmö kommunala bostadsbolag, MKB. De tog över byggnaderna 2017 med ambitionen att göra om dem till bostäder men det visade sig vara dyrt och svårt – bland annat eftersom flera av byggnaderna har ett historiskt värde och därför inte får rivas. I september gick kommunalrådet Andreas Schönström (S), ordförande i tekniska nämnden, ut med att han vill att Malmö stad köper det gamla fängelset för att det ska kunna användas till annat än bostäder. 

Backa Kåken har i flera år fört en dialog både med kommunen och MKB om att få ta över byggnaderna och får redan låna nedervåningen på den stora Direktörsvillan mot att de aktiverar platsen och gör den tryggare.

I dag används byggnaden av ett 15-tal föreningar – en del av deras medlemmar håller till där om dagarna medan andra använder lokalerna kvällstid till möten och kulturevenemang. Men här finns också två konstnärer som har sina ateljéer i lokalerna och arkitektstudenter som gör projektarbeten om fängelset.

– De flesta som är här är intresserade och investerade i fängelsets framtid. Detta är som en prototyp för hur vi vill använda fängelset i stort, säger Sandra Qvarfordt.

Sandra Qvarfordt framför foton och planer över fängelsebyggnaderna, framtagna av arkitektstudenter. Foto: Natacha Lopez

Utöver de som i dag använder Direktörsvillan för man också en dialog med andra aktörer som är intresserade av att vara med i ett framtida övertagande av hela eller en större del av fängelset.

– Vi har en folkhögskola som vill flytta in, en restaurang, en vävstuga och en massa föreningar. Vi tänker också att det ska finnas mycket plats för konst och kultur, berättar Sandra Qvarfordt.

Hon förklarar att planen är att ha en blandning av kommersiella och ideella verksamheter men de kommersiella aktörerna ska vara småskaliga och lokala.

– Vi har ju kärnvärden som är viktiga för oss. Att det ska vara hållbart, både ekologiskt och socialt och inte vinstdrivande i för stor skala. Självklart måste sådant som restauranger vara vinstdrivande till viss del men vi vill inte ha några större kommersiella aktörer.

Säljer ”Backa-aktier” för att köpa fängelset

Målet är inte bara att driva det gamla fängelset utan helst vill Backa Kåken äga det. 

– För att vara politiskt oberoende på sikt och vara oberoende av bidrag. Även om det tekniskt sett inte ska vara någon politisk styrning av verksamheten om vi hyr så kan det komma att ändras, säger Sandra Qvarfordt.

Cellfängelset, till vänster i bild, är den största av byggnaderna som utgör Kirsebergsanstalten och hade plats för mer än 150 fångar. Foto: Natacha Lopez

Man har därför tagit till det ovanliga greppet att starta ett aktiebolag och säljer ”Backa-aktier” för 500 kronor styck – en idé föreningen hämtat från länder där det är vanligare att man går ihop och äger tillsammans.

– Vi har inte riktigt rätt vokabulär i Sverige för att förklara det. I England pratar man om en share, att man äger en andel, förklarar Sandra Qvarfordt.

Målet är att sälja aktier till en procent av Malmös befolkning, det vill säga omkring 3 500 personer. Hittills är man uppe i cirka 500 personer som köpt 700 aktier.

– Vi är glada över det och jag tror också att folk väntar på att det ska bli skarpt läge för att investera, säger Sandra Qvarfordt.

Just nu tittar föreningen på olika modeller för ägande och förvaltande, exempelvis en där de skulle börja med att hyra fängelset i 5 till 10 år för att köpa loss det i framtiden.

Och de ser ljust på framtiden. 

– Vi har i alla fall en dialog med Malmö stad och det finns mycket energi i föreningen så det finns ett väldigt stort engagemang kring platsen, säger Nils Agger.

Bella och SIlas

Bella Aksoy har släppts ur förvaret i Märsta

Cyklopen blir permanent

Fiket lever!

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln