Romanen Skammen vi ärvde är en berättelse om skam över bakgrund, kultur, familj och existens. Författaren Elin Ylvasdotter berättar om hur tystnad i ett samhälle där nazistisk retorik får flöda fritt leder till förödande konsekvenser i generationer. Men här finns också ljus i form av upprättelse och försoning. En bok som ger tung kontext till dagens politiska retorik.
I februari 1939 utlyste Uppsala studentkår det så kallade Bollhusmötet i studentkårens tennishall i staden. Mötet föranleddes av ett rykte om att Medicinalstyrelsen tänkte bjuda in upp till 20 judiska specialistläkare på flykt från Tyskland. Mobiliseringen emot var stor: från nazistiska och högerextrema organisationer som anordnade opinionsmöten och demonstrationer, till läkarkåren som hänvisade till arbetsbrist.
Under fem timmar den 17 februari framträdde 23 debattörer, enskilda och företrädare för just högerextrema organisationer, men också talare som företrädde flyktingarnas perspektiv.
Omröstningen, som skedde sent under natten krävde att studentkåren skulle anta en protest mot den judiska invandringen bland annat med motiveringen: ”…att den akademiska ungdomens framtida existensmöjligheter icke måtte äventyras genom att främmande intellektuell arbetskraft placera på poster, som kunna besättas med välmeriterade svenska män och kvinnor”.
Författaren och litteraturkritikern Ola Larsmo tillhör de som beskrivit händelsen och dess upphov och konsekvenser, i pjäsen Bollhusmötet (2006) för Uppsala Stadsteater, den historiska essän Djävulssonaten (2007) och romanen Förrädare (2012). På UR Play finns bland annat en intressant föreläsning om Bollhusmötet som Larsmo höll på Upplandsmuseet 2020.
Paniken växer i Sverige
Bollhusmötet hölls samma år som Tyskland invaderade Polen, den 1 september, och andra världskriget bröt ut. Liksom Kristallnatten den 9 november året innan, var detta en av flera bekräftelser på hur hotet från nazismen inte var en avlägsen fråga. Tyskland hade sedan Adolf Hitler utsetts till rikskansler 1933 byggt ett samhälle på rasism och repression. Man hade sedan Nürnberglagarna 1935 skapat ett system för avskiljning och snart massmord av judar, romer, homosexuella, personer med kognitiv funktionsnedsättning, oppositionella och så vidare, som inte ansågs tillhöra det herrefolk, baserat på ”ras”, som man ville bygga sitt framtida samhälle på. Flyktingar strömmade i panik från Tyskland, men fick allt svårare att få asyl i länder som USA och Sverige. I takt med att även Österrike, Holland, Frankrike, Norge och Danmark införlivades i nazilagarna blev trycket också allt större.
Många flyktingar eller svenskar med judisk bakgrund hade släkt och familj som mördats i Tyskland, och hotet om ockupation av också Sverige var självklart ett fasansfullt scenario som berörde på djupet och i vardagen. Detta har inte beskrivits särskilt mycket tidigare i litteraturen, men Elin Ylvasdotter ger med sin roman Skammen vi ärvde flera bilder av verkligheten som den såg ut för judar i Sverige under denna tid.
Skräcken blir till skam
Elin Ylvasdotters roman bygger på brev och intervjuer av författarens egna familjemedlemmar, från 1930-talet och fram till i dag, men också förstås forskning kring tidens händelser – där Bollhusmötet är en av de händelser som finns med. Författarens bakgrund är extra komplicerad och blir till symbol för ett helt land som ville väl men styrdes av rädsla och hatretorik.
Elin Ylvasdotters farfar var nämligen inte bara barn till en judinna, utan också till en man med nazistiskt högprofilerade föräldrar och med egen nazistisk bakgrund under studentåren. Enligt romanen deltog han också som talare mot judisk invandring under just Bollhusmötet. Han anför då inte bara arbetslöshet som skäl till ett stopp för flyktingarna, utan hotet i att judiska personer kan komma att försämra den svenska ”folkstammen” om de får barn med icke-judar i Sverige.
Detta är ruskiga ord att formulera, och att leva i ett land där uttrycken inte var särskilt kontroversiella och ras ansågs vara ett vetenskapligt uttryck, måste ha upplevt som extremt hotfullt i vardagen. Elin Ylvasdotter gestaltar det samhället genom sin farmor, född i Sverige men som samma dag hon gifter sig och byter efternamn svär på att hennes egna barn ska slippa uppleva skräcken och skammen i att vara en ständigt påpassad andraklassmedborgare. Hon förbjuder sin man att berätta för deras barn om deras judiska ursprung och hon sväljer sin skam. Han vill öppna upp men för henne sitter det för djupt, en ständig fasans följeslagare.
Skammen vi ärvde tar avstamp 1942, då Ruth Rosensten börjar plugga på universitetet i Uppsala. Nästan genast träffar hon Carl Liljeqvist, en ung man som nu starkt ifrågasätter nazismen han vuxit upp med. Han försöker balansera närheten till sina föräldrar med sin kritik men vågar inte ifrågasätta det fanatiska paret i grunden. De accepterar också, lite svårbegripligt, hans giftermål med en judinna och ett formellt umgänge tvingas fram. Ruth plågas djupt av situationen, men allra mest skäms hon och tiger.
Tystnaden lever i generationer
Elin Ylvasdotters bok är en psykologiskt gastkramande och till slut fullt trovärdig berättelse om rasism, skamkultur och sociala tvångströjor, och om regler för flickor och kvinnor – som mångdubblas genom de krav som fanns på en maka och mor under stora delar av 1900-talet. Ruth är också samtida med hemmafrun Maj, som Kristina Sandberg skriver om i sin banbrytande trilogi: Att föda ett barn (2010), Sörja för de sina (2012), och Liv till varje pris (2014). Också här är tystnaden och hemlighållandet strategier som skapar och underhåller stark skam. Men Elin Ylvasdotter berättar också om hur kvinnorna i högsta grad bar ansvar för kultur och nazivurm i samhället. Hon påpekar att det är att förminska kvinnor strukturellt att bortse från detta faktum.
Flera generationer krävs för att bryta tystnaden och skammen, och återigen associerar man till ett helt land som fortfarande har svårt att hantera sveken som gjordes. I Tyskland likaväl som i Sverige tystades förräderierna och brotten ner, de har kunnat ligga och mullra ur sina gömslen och är i dag inte alltid lätta att koppla till den öppna fascismen som den såg ut när den var dominerande maktpolitik.
Elin Ylvasdotter tvingar oss med sin bok att öppna ögonen för hur handling och urskiljning leder ner i avgrunden, för enskilda som för det gemensamma.
Författaren rör sig fram till sin egen uppväxt och vår samtid. Det är samma retorik som flyktingar och andra utsatta grupper möter dagligen, genom medier, politik, ny lagstiftning, myndighetsbeslut och i öppna samtal människor emellan. Att förstå kopplingen mellan vårt nu och historien är livsviktig. För att motståndet och solidariteten ska kunna överleva.
