Teater är för alla, och man får mycket för allt mindre pengar. Arbetarens Josephine Askegård reflekterar över vårens uppsättningar, från rullande små scener till stadsteatrar.
Hur får man publik till teatern? Kampen om publiken pågår på alla scener. Från de mindre, politiska teatrarna som rör sig i storpolitiken, till familjeskildrande klassiker på de stora institutionerna. Att det är dyrt med teatern sitter i minnet på något sätt. Men jag vill ändå inskärpa för alla som vill höra att ofta får man mycket för en peng som inte är så stor. Teaterbiljetter har blivit billigare än många krog- och biobesök, och rabatter finns ofta för studenter, arbetslösa och andra. Det är publikens tid nu.
Dessutom är väldigt mycket av det som spelas angeläget, och speglar vår tids mörker. Kanske lite väl – och oreflekterat – mörkt, kan jag tycka ibland.
Gemenskap eller sekt?
En föreställning jag inte såg komma, men golvades av, är Män som väver, på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm. Alexander Mørk-Eidem har tidigare fått publiken att hålla andan inför fantasifulla uppsättningar av klassikerkort som Tjechovs Tre systrar och Kiplings Djungelboken, med många skådespelare på scen.
Under idétorka lät han sig inspireras av Petter Hellsings utställning med vävstolar och mattor på Konstakademien i somras. Han tog med sig Hellsing som scenograf som också fick lära tre manliga skådespelare att väva, enorma och tunga vävar på många meter lång varp. Resultatet blev en berättelse om försöket att leva gott och på allvar efter regler som framstår som förnuftiga, men vars rigiditet gradvis förvandlar gemenskapen till något som liknar ett sektliv.
2020-talets finaste scenografi
Den första akten darrar av återhållen ansträngning att försöka trivas med det överenskomna, och dessa sprickor framträder med full kraft efter paus. Ändå skapar skådespelarna, med sin fasa över att hela bygget ska rasa och ansträngningen vara förgäves, någonting riktigt vackert och djupt tankeväckande. Splattern på väg dit är mest underhållande teaterlek mitt i 2020-talets finaste scenografi som får en att tappa hakan.
Män som väver är inte bara en teaterföreställning utan en konstinstallation och kommentar till världens förtvivlade andningsuppehåll som få kommer förbi just nu – både på film, teater och i verkligheten. Det är som att människor inte orkar annat än att peka på svärtan, och skamma den som tar minsta felsteg i analysen. De tre männen här gör ändå försök trots förtvivlan som måste ut, om inte i samtal så med hjälp av skrik och slagsmål.
Vad gäller scenografin ligger Das Kapital på samma höga nivå. Succén av ”Dror Feiler, Emil Boss och Karl Marx” återupptas på den fria scenen Tribunalen i vår. Kanske har det att göra med att den berättar om arbetet; funktionellt men med utrymme för idéhistoria och lyhördhet för vad skådespelarna har att berätta, med magiskt tillägg av Feilers personliga klock- och instrumentsamling vid arbetsplatserna. Missa inte den.
Motorentusiaster förvandlar bilar till små scener
En ny satsning som turnerar på parkeringar runt om Skellefteå från och med i maj är Vår Drivkraft: ”I samarbete med lokala motorentusiaster förvandlar vi ett gäng bilar till rullande små scener – unika rum där publiken får uppleva teater, musik och dans på helt nya sätt.” På så sätt blir parkeringsplatserna till temporära kulturhus.
På Angereds teater har Symaskinen premiär den 6 mars. En föreställning om det liv som kommer efter en skjutning, om nya och döda vänner, om det villkorslösa föräldraskapet och om att ompröva sitt förflutna. Och om att vilja sy. Dramatikern Yohannes Frezgi säger om sin pjäs, som framför allt vänder sig till unga: ”Symaskinen är en pjäs som grundar sig i samtal som pågått länge mellan mig och min vän, om hans livsöde. Jag ser fram emot att få tala med den unga publiken om den här typen av normaliserade livssituationer som slutar som tragisk statistik, att mitt i det kaoset i stället få ställa frågor och leta efter poesin.”
Skrik och underhållande splatter
I december satte den schweiziske dramatikern Milo Rau upp Pelicot-rättegången på Dramaten, och i vår spelas den vid ytterligare fyra tillfällen. Föreställningen, som spelas i fyra och en halv timme, är baserad på rättsprocessen som följde på att Dominique Pelicot, tillsammans med 51 andra män, under tio år förgripit sig på sin neddrogade fru Gisèle Pelicot. Bland det mest geniala är att publiken, med hänsyn, får röra sig in och ut ur salongen – vilket förstärker autenticiteten. En rättegångsdag utan domar, och med salongens besökare som medskapare i dämpat ljus. Under fyra tillfällen i vår kommer Pelicot-rättegången att uppföras igen; på internationella kvinnodagen den 8 mars, den 9 mars, den 12 och den 20 maj. En unik upplevelse.
Med Rage är Milo Rau nu tillbaka på samma scen med traditionell teater, till vilket handhållen kamera under hela föreställningen numera räknas. Inledningen skildrar ett högerfascistiskt maktövertagande under täckmanteln att statsministern har skjutits till döds, en tydlig referens till riksdagshusbranden i Berlin den 27 februari 1933. I Rage blir undantagstillståndet permanent och landet laglöst.
Det vi idag ser drabba de marginaliserade drabbar här en privilegierad kulturfamilj. Idén är förstås logisk och till och med underhållande, tills morden och tortyren går överstyr.
Det lilla livet
På Dramaten härjar samtidigt det lilla livet i form av Alex Schulmans familjeberättelse om en mor vs hennes tre söner: Mors dag. När det gäller familjens heliga traditioner drabbas barnen särskilt hårt av den allt mer krampaktiga ansträngningen att upprätthålla en fasad som alla ser är tunn och full av falskhet. I den här familjen är sönerna nu vuxna; alla saknar närhet men ingen vågar egentligen sträcka sig mot den. Det är roligt att en kvinna i övre medelåldern (Helena Bergström) får spela subjekt iförd sur mun och trött kropp i nattlinne hela dagen. Hennes trauma håller dock inte för att ha torterat de tre yngsta barnen i decennier, för deras kärlekstiggeri.
Sönernas krumbukter och svåra minnen av två vårdslösa föräldrar, som i ett vilset vacuum utspelar sig under första akten hade gjort sig mycket bättre om mamman fått uttrycka sin berättelse, då hade de åtminstone haft en utmaning att arbeta med. Att deras längtan sedan gestaltas i form av ett barn visar bara att den fattas i de vuxna brödernas gestaltning.
Förtrollningen bryts
Detsamma gäller faktiskt i Rage. Det är extremt sällan barn tillför något när de kommer in en oklanderlig sväng på scenen. Vem kan tänka på något annat än den civila nioåringens verklighet när hen tar emot en skur av spott i ansiktet från en vuxen skådespelare som ska föreställa en hel, ignorant vuxenvärld. Ska vi identifiera oss med barnets naiva utstrålning eller skämmas med den vuxne, har jag ofta undrat. Om det funnits förtrollning i föreställningen – och det gör det i alla ovan nämnda – är det nu den bryts, tyvärr.
Men oavsett om man lockas av små rullande scener, stora institutioners klassiker eller nyskapande, angelägen dramatik, finns det något som talar till alla. Jag rekommenderar starkt att förgylla vardag som helg med teater.
