Den nya anknytningsutredningen låtsas lösa problemet med tonårsdeportationer, men förslaget är en chimär som i praktiken förvärrar situationen för de unga som riskerar utvisning, skriver Nina Pirooz, Miran Kakaee och Tomas Fridh från Fridh Advokatbyrå.
När utredningen ”Skärpta villkor för anhöriginvandring” presenterades den 5 september 2025 väcktes förhoppningar om att slutligen komma till rätta med den omänskliga praktiken av så kallade tonårsdeportationer. Många trodde att förslaget skulle underlätta för unga vuxna att få uppehållstillstånd tillsammans med sina familjer. Sanningen är den motsatta, vilket även rubriken på utredningen möjligen skvallrar om.
Utredningens verkliga uppdrag var kristallklart och i led med Tidöavtalet, nämligen att så långt möjligt anpassa svensk reglering till minimikraven enligt EU-rätten och att strama åt anhörigkretsen (det vill säga de personer som kan beviljas uppehållstillstånd på grund av anknytning) så mycket som möjligt. Det är precis vad som har gjorts, även för den grupp man påstått sig vilja hjälpa.
Enligt förslaget ska endast makar, sambor och barn under 18 år kunna beviljas uppehållstillstånd på grund av anknytning. Allt annat är undantag som ska tillämpas restriktivt. Tidigare har barn till arbetstagare kunnat beviljas uppehållstillstånd fram till de är 21 år gamla. Även denna ventil föreslås nu stramas åt, vilket självfallet innebär fler tonårsdeportationer.
Försörjningskravet splittrar familjer
När det gäller försörjningskravet så ska detta enligt utredningen även gälla vid förlängningsansökningar, något som inte har varit fallet tidigare, vilket självfallet kommer splittra flertalet familjer. Det är oklart huruvida en sådan tillämpning av försörjningskravet vid förlängningar är förenlig med rätten till familjeliv enligt Europakonventionen, särskilt när det kan leda till att familjer som lagligen varit bosatta i Sverige under längre tid splittras eller utvisas på grund av tillfälliga ekonomiska svårigheter som följer av en lågkonjunktur.
Visserligen föreslås att regleringen om uppehållstillstånd för nära anhöriga utanför kärnfamiljen ska finnas kvar och anpassas för förlängningssituationer. Men vad innebär detta egentligen?
Den enda förbättringen som presenteras är att kravet på vart beroendeförhållandet till resten av familjen har uppkommit nu förändras. Beroendeförhållandet behöver enligt förslaget inte längre ha uppstått i hemlandet utan kan även ha uppstått här i Sverige. Men bedömningen av beroendeförhållandet kommer fortsättningsvis att göras ”väldigt snävt.”
Utredningen är brutalt ärlig när det understryks att förslaget ”inte syftar till att ge personer som beviljats uppehållstillstånd i Sverige som barn en generell möjlighet att stanna i Sverige efter myndighetsåldern.”
Tvärtom ska utgångspunkten vara att unga vuxna ”inte har någon absolut rätt att leva tillsammans med sina föräldrar.” Detta framgår uttryckligen av utredningen.
Unga vuxna utvisas när de fyller 18 år
I praktiken avgränsas rätten till förlängning till om man går kvar i gymnasiet eller inte, och även då ska bedömningen tillämpas restriktivt. Utredningen medger själv att det ”endast i undantagsfall” kommer att vara möjligt att uppfylla både kraven för förlängning och för permanent uppehållstillstånd. Att endast bevilja uppehållstillstånd till unga vuxna som är gymnasieelever är dessutom inte förenligt med Europadomstolens praxis och uppfyller därmed inte ens en ”minimistandard” inom EU.
Resultatet blir att man skapar en regel som låter som en lättnad men som i praktiken inte förändrar mycket, och som för barn till arbetstagare innebär en klar försämring. Unga människor som vuxit upp i Sverige, som talar svenska bättre än sitt ”hemlands” språk, som har alla sina vänner och sin framtid här, ska som huvudregel fortfarande utvisas när de fyller 18 år. Problemet uppstår vid nästa förlängning i stället. Målet förblir detsamma, att denna grupp ska utvisas, trots att deras anknytning till Sverige bara blir starkare med tiden.
Problemet med tonårsdeportationer förskjuts alltså bara några år framåt i tiden och skapar ytterligare falska förhoppningar hos drabbade familjer. Det framgår tydligt att denna grupp sannolikt inte kommer kunna beviljas permanenta uppehållstillstånd i längden.
Även om förväntningarna på den här regeringen att faktiskt göra något av konsekvenserna av tillfälliga uppehållstillstånd var låga, så vill Fridh Advokatbyrå i varje fall belysa att utredningen i praktiken inte innebär en förbättring för denna grupp. Om vi verkligt vill komma till rätta med denna omänskliga praktik krävs politisk vilja att respektera både Europakonventionens krav på skydd för privatliv och de mänskliga rättigheterna för unga personer som byggt sitt liv i Sverige, då bör utredningens förslag självfallet inte genomföras.
Nina Pirooz, Miran Kakaee och Tomas Fridh, advokater på Fridh Advokatbyrå
