Den finska författaren och skådespelaren Pirkko Saisio är en livs levande kultperson i Finland. Hon är en kulturgigant och något av en finsk Jonas Gardell, genom sina pionjärinsatser på flera plan. Nu kommer första delen i hennes prisbelönta Helsingforstrilogi om uppväxten på 1950-talet på svenska nästan trettio år efter att den skrevs. Arbetaren har pratat med henne inför Sverigebesöket på bokmässan i Göteborg i helgen.
Det minsta gemensamma är första delen i en Helsingforstrilogi som utspelar sig i en kommunistisk familj under kalla krigets 1950-tal. Pirkko Saisio, som är född 1949, skrev boken 1998 och hade då nog bara tänkt att det skulle bli en bok, berättar hon på telefon från Helsingfors.
Författaren, skådespelaren och regissören är både aktuell med boksläpp i Georgien, England och Sverige, och som manusförfattare och skådespelare i filmen Orenda, som hon till hösten ska presentera på en filmfestival i Lima i Peru.
Trilogin tar sitt avstamp vid tiden för en pappas död i en medelålders kvinnas liv. Därifrån blickar bokens jag tillbaka på barndomens första tio år. Hon berättar om ett enkelt men bekymmersfritt liv med mycket dagdrömmande, somrar på landet hos farmor och farfar och politiska umgängen och sång i den lilla lägenheten i Helsingfors, där hon från fyra års ålder tillbringade eftermiddagarna efter daghemmet, ensam – eller ”fri”, som hon säger.
– En gång var mamma mellan arbeten, och hemma i fyra veckor. Jag minns att jag tyckte att det var jättemysigt de två första veckorna att ha sällskap och dricka kaffe och prata med henne, men sedan längtade jag till att få vara själv igen. Jag ville ha tiden för mig själv då ingen kontrollerade mig, och då jag kunde läsa och drömma mig bort, berättar Pirkko Saisio.
Den autofiktiva boken är en fantastisk barndomsskildring – den sprakar av färg och humor framför allt genom de korta och egentligen fåordiga dialogerna med de många släktingar som passerar revy genom berättelsen. Pirkko Saisio säger i ett uttalande på förlagets hemsida att hon ”överraskades av anarkismen och munterheten” när hon själv läste om boken många år efter att hon skrev den.
Till mig säger hon att hon konstigt nog inte alls hade problem att minnas, att ta sig tillbaka till sina egna sinnesstämningar som barn.
– När du blir äldre och får distans till barndomen så kommer minnena i en blandning av sådant du har fått berättat för dig och det du minns själv. Det kan handla om lukter, saker människor sade. Och det kan vara dokumentära minnen eller din fantasi och det spelar ingen roll, du separerar dem inte själv.
– Många av våra äldre minnen är baserade på fotografier. Kopplat till dem minns du specifika händelser. Och det kan ha hänt då eller vid något annat tillfälle, det spelar inte så stor roll, säger hon.
Pirkko Saisio beskriver hur hon, när hon koncentrerar sig, har en känsla av att kunna förflytta sig till det förflutna och känna att hon är där.
– Att jag är nio år och går på gatan på väg hem från skolan och jag kan känna som en hallucination av att där är jag. På samma gång, när jag går där, ser jag mig själv från den här äldre personens huvud, där jag befinner mig nu.
– Det är delvis smärtsamt att göra det. Inte för att minnen är dåliga utan sorg över att den tiden är förbi, och att allt håller på att försvinna.
Vill vara pojke och möter Jesus
Som barn var Pirkko Saisio en envis flicka, inte som de andra. Hon vill klara sig själv. Hon vill vara en pojke. Hon umgås med de vuxna i släkten. Hon blir förälskad i vuxna kvinnor. Hon möter Jesus på dagis.
– Det blev så tydligt när jag kom till daghemmet att ingen utanför vårt hem tyckte och tänkte som mina föräldrar, som var strikta ateister, politiskt aktiva och sympatiserade med kommunismen. Jag förstod att andra vuxna auktoriteter inte höll med om det som mina föräldrar stod för.
Pirkko Saisio beskriver det som en mäktig skatt, som hon fick med sig från barndomen, genom att hon tvingades förstå och ta ställning på egen hand.
– Det här att det fanns djupt olika åsikter, och att jag försökte förstå och tvingades se mig själv och vad jag stod för. Jag behövde bilda mig en egen uppfattning, eftersom ingen kunde hjälpa mig eftersom ingen höll med. Det var intressant.
Annars beskriver hon den sociala miljön som ganska typisk. Förutom att hennes pappa hade varit del av den underjordiska kommunistiska rörelsen under kriget – vilket inte var typiskt – och fortfarande väldigt politisk aktiv.
Många led av trauman efter kriget
Pirkko Saisio menar dock att det är intressant att hennes barndom är samtida med en period i Finland då kommunistpartiet hade en inte betydelselös andel av stödet och platserna i den finska riksdagen. Men i skolan eller i samhället talade ingen öppet om det, däremot var Jesus och religionen mycket närvarande, konstaterar hon.
För Saisio var skolan både en frizon och en erfarenhet som rustade henne för livet ur olika aspekter.
– När jag var lite äldre, i tonåren, hade vi många lärare som hade deltagit i kriget, och många av dem led av trauman. Vi märkte det, eftersom de betedde sig annorlunda, blev våldsamma eller hade nervsammanbrott. Vi blev vana vid situationer som uppstod och lärde oss att förstå människor, även vuxna. Att allt inte är lätt och att du inte kan förvänta dig att alla är snälla och försiktiga, utan har sina egna liv och problem.
Men framför allt uppskattade hon att skolan var bara hennes arena.
– I min ungdom hade föräldrar och lärare inte någon kontakt överhuvudtaget. Jag hade en helt annan identitet i skolan än hemma, och kunde ha det eftersom ingen iakttog mig. Mina föräldrar visste inget om mig. I dag kan ju lärarna ringa föräldrarna flera gånger om dagen, säger hon och berättar det av egen erfarenhet. Hon har ett barnbarn i skolåldern.
Så var det det där mötet med Jesus på dagis. En man med skägg och långt hår och lång vit klänning. Bara bilden drogs hon till. Och det blev starten för ett sökande som hon säger att hon bär med sig än i dag.
– Jag har sökt något hela mitt liv, men jag skulle säga att jag har varit en andlig människa, snarare än religiös. Men det har förändrats genom åren. När jag var runt 15 år gick jag med i kyrkan, läste allt av den grekisk-ortodoxa författaren och filosofen Nikos Kazantzakis och funderade sedan på att läsa teologi på universitetet. Men på den tiden fick inte kvinnor vara präster i Finland och jag hade ingen lust att lyda under män i kyrkan, säger hon skrattande.
– Det andliga är värdefullt för mig, tillägger hon och konstaterar samtidigt muntert att så fort det behövs en präst på teaterscenen eller i någon filmroll så ringer man henne. I den senaste, filmen Orenda (som gick upp på biograferna i våras) som hon själv har skrivit manus till och som hennes partner Pirjo Honkasalo regisserat, spelar hon en nonkonformistisk präst som har dragit sig undan till en avlägsen ö eftersom hon inte vill ordna in sig i ledet. Finlands stjärnskådespelare Arma Pöysti spelar birollen som berömd sopran och prästens svärdotter.
– Jag älskar att ta på mig prästkläderna, säger hon.
– På scen kan jag säga vad jag vill utan att någon kontrollerar det jag säger, medan det i kyrkan är hårt kontrollerat. Dessutom har jag en bättre publik än i kyrkan, dit många går av ren plikt. Så jag är nöjd med mitt val.
När Det minsta gemensamma kom ut i Finland beskrevs den som ”ett nytt sätt att skriva”. Något som Pirkko Saisio säger att hon inte förstår.
– Autofiktivt skrivande är ett gammalt sätt att skriva på så som jag ser det, och då tänker jag på författare som Leo Tolstoy, Marguerite Duras, Jean Genet, Marcel Proust. Men visst, det var ett annat slags böcker än dagens autofiktion.
Dåtidens autofiktion beskriver hon som mer lågmäld, medan dagens ”trendiga” autofiktion ofta har en författare med identitetsproblem eller andra problem som hen brottas med och löser och därmed blir något slags ”upplyst person”. Men det finns ändå något nytt i språket, med olika berättarperspektiv, lyrisk prosa som letar sig in och ger en upphackad struktur med sambandsmarkörer som fragment, menar hon.
Pirkko Saisio kan beskrivas som en finsk Jonas Gardell, det går att dra flera paralleller till honom när det kommer till hennes verk och persona. Hon skrev tidigt om det queera och var en av få öppet queera i kulturens offentlighet i Finland på 1980- och 1990-talen. Saisio är än i dag en förebild för hbtqi-rörelsen i landet, men hennes roll är inte lika tongivande sedan den queera gemenskapen har växt och breddats, och mångfalden också blivit större.
Svårt att skriva om kvinnor som älskade andra kvinnor
Under Pirkko Saisios barndomsår och fram till år 1971 var det ett lagbrott att vara homosexuell i Finland. Fram till 1999 var det straffbart att ”uppmuntra till homosexualitet”. Kvinnor i Finland kunde inte besöka en restaurang utan manligt sällskap förrän i slutet av 1960-talet.
Forskaren Alexandra Stang analyserade i en avhandling från 2016 en handfull författarröster som i sina verk utmanade och skildrade levnadsformer och förhållningssätt som på olika sätt avvek från rådande uppfattningar om kön, könsroller och sexualitet. Inspiration till sin avhandling fick hon av just Pirkko Saisio. I en intervju i Yle i samband med att avhandlingen kom säger hon att det var en artikel från år 2000 där Saisio berättar hur förläggaren uppmanade henne att stryka avsnitt i sin delvis självbiografiska debutbok Elämänmeno, på svenska Livets gång (1975). Avsnitten handlar om hur bokens huvudperson, Marja, inser att hon är lesbisk och hur hon tacklar sin sexuella identitet.
Enligt Alexandra Stang fanns det under mellankrigstiden i Finland ett behov att ena folket kring nationella värden som hemmet och fosterlandet, och att betona kvinnans roll som mor och maka. Det var svårt för författare att skriva berättelser om kvinnor som valde bort familjelivet och som älskade andra kvinnor. Det här var normer som var fortsatt starka även efter andra världskriget och på 1950-talet när Pirkko Saisio växte upp.
”I Östeuropa kan de relatera till min barndom”
Hennes trilogi, som nu kommer på svenska i översättning av Henrika Ringbom, skrevs redan 1998. Men flera östeuropeiska länder, som Ungern och Rumänien, översatte boken långt tidigare.
– Där har många velat prata om den kommunistiska bakgrunden. I Östeuropa ser de annorlunda på det och det rör upp mer känslor. De känner till vad jag skriver om och kan relatera till det på ett annat sätt än andra – och de är förvånade över att någon är kommunist av fritt val, eftersom de har erfarenhet av Sovjetstyre.
Saisio har skrivit ett drygt dussin skådespel och närmare tjugo böcker. Nu längtar hon efter att få gå in i en bubbla och skriva den sista av tre delar av en musikal till Finlands Nationalteater.
– Det blir mitt nästa jobb. Men nu har det upptagit mycket tid att delta på festivaler, resa och prata om de här böckerna som har översatts till många nya språk. När du skriver måste du ha tid som inte hackas upp, så att du kan koncentrera dig eftersom arbetet bara finns i huvudet. Risken är att det inte blir kvar om du måste avbryta hela tiden och resa eller träffa människor.
Hon funderar också kring vad en författare egentligen kan tillföra genom att resa runt och prata. Som exempel tar hon sin egen favoritförfattare Anton Tjechov och hans Short stories som hon har läst otaliga gånger sedan hon var nio år.
– Jag hittar alltid något nytt. Men när jag lyssnar på människor, professorer som analyserar och talar om texten, tycker jag att det låter som att det kunde vara vilken författare som helst. De kommer inte åt exakt vad det är som gör Tjechov så viktig för mig. Det går inte att sätta ord på det viktigaste i en bok, säger Pirkko Saisio.
– Det är en personlig resa för läsaren att göra.
Men visst kan det vara intressant att höra nyanser, vilka små detaljer som berör eller väcker minnen för läsaren och varför, menar hon. En sådan sak är det lapptäcke av små minnen och utbyten med släktingar som bokens huvudperson möter genom boken. Korta beskrivningar, korthuggen dialog och observationer – ofta med stor värme och en slags munterhet – med farfar som tycker skolan ”är onödig och herrarnas påhitt” och ”om barnet vill vara en pojke så då är barnet en pojke”, moster Ulla som är svag för spel, farbror Morbror som är gammal rödgardist och sjöman och har suttit i fångläger och tant Martta som är hans livskamrat, eller brödvarg som det kallas i boken. Alla använder de få ord, men säger ändå mycket.
– Min mamma hade väldigt härlig humor och gott öga för människor och roliga saker de sade eller uttryckte. Hon var en bra iakttagare och gjorde mig uppmärksam på hur människor betedde sig, om de dolde något, om de bar på hemligheter, om de hade humor.
Relationerna till släktingarna var viktiga för Pirkko Saisio och hon har dem att tacka för många fina berättelser.
– Jag förstod när jag blev äldre att jag var så intresserad av de vuxna och deras historier, att de gillade mig för det. Jag var ensambarn, hade en ogift moster – jag var van vid att prata med vuxna och det var viktigt för mig. När jag var tonåring besökte jag de äldre släktingarna och låtsades att jag skulle hjälpa dem, men egentligen ville jag bara lyssna på deras historier. Jag ställde frågor över en kopp kaffe, och de hjälpte mig, men jag gjorde inget för dem.
– Jag letade alltid efter de här historierna. Jag behövde dem. De har influerat mig mycket.
Och många har berörts och influerats av Pirkko Saisios berättelser. Den röda separationsboken, den tredje delen i Helsingforstrilogin, blev utnämnd till århundradets bästa bok i Finland. Redan 2003, samma år som den utkom, hade den belönats med Finlandiapriset. I år tilldelades hon det prestigefyllda Runebergpriset för en annan roman, Suliko.
Hela trilogin har översatts till engelska och ges i höst ut på Penguin Classics. Därmed är Pirkko Saisio den första nu levande finländaren som har förärats böcker där. Motljus, som den andra delen heter och Den röda separationsboken kommer i svensk översättning under 2026, enligt Förlaget. Den sistnämnda översattes till svenska 2005, men kommer också nu i nyöversättning.
