Vårdpersonalens utseende påverkar hur de bemöts på jobbet. Att utsättas för rasistiska och sexistiska kommentarer är att utsättas för mikroaggressioner som innebär stress. Samtidigt är det svårt att komma åt den strukturella rasismen eftersom få pratar öppet om den. Arbetaren har pratat med några av de drabbade.
Rasism och sexism är ett problem både för patienter och de som arbetar i kontaktyrken, såsom inom vård- och omsorg. Det handlar om fördomar och myter och kommer ut i form av kommentarer och beröringar. Det är känsligt och svårt att berätta om. Det är personliga upplevelser, som drabbar hårt för stunden, sällan dokumenteras på arbetet, och negativa erfarenheter som byggs på varandra. Samtidigt som det kan vara svårt att bevisa för utomstående.
Lynn Ahlbom råkade ut för en arbetsolycka när hon hindrade en äldre kvinna från att slå i golvet vid ett fall på ett äldreboende. Ett livsöde som Arbetaren tidigare har berättat om. När hon, tre dagar senare, gick till läkaren med en jättesvullen axel, skrev han ut smärtstillande läkemedel och sade att de skulle vänta ut svullnaden. Under ett år fick hon bara smärtstillande, inga andra medicinska undersökningar. Samtidigt som hon jobbade på.
Efter ett år, med fortsatt smärta både dag och natt, kände hon att det måste vara något som inte stämmer och sökte upp en ny läkare på samma vårdcentral.
– Då kände jag att jag blev tagen på allvar för första gången, att läkaren förstod att min smärta var på riktigt, säger hon.
Hon skickades på röntgen, där det uppdagades att flera ledband i axeln var av.
– Den nya läkaren kunde inte förstå att jag hade kunnat arbeta ett helt år med ledbanden av. Och han gick vidare med att se vilka alternativ det fanns för mig framåt, för att ge tillbaka ett mindre smärtsamt liv, berättar Lynn Ahlbom.
Utseendet gjorde att hon inte togs på allvar
Så här i efterhand kan hon inte annat än fundera kring om det var så att hon, på grund av hennes asiatiska utseende, inte blev lyssnad på och tagen på allvar.
– En utländsk kvinna som arbetade inom vården och klagade på att det gjorde ont. Det känns som att den första läkaren inte trodde på mig när jag beskrev hur ont det gjorde, säger Lynn Ahlbom.
I stället fick hon bära både den fysiska och psykiska smärta, som arbetsskadan ledde till, själv.
– Jag blev arg, besviken, irriterad och tillslut deprimerad, berättar hon.
För Lynn Ahlbom, som alltid har haft arbete, har rasismen varit en del av hennes vardag. Ständiga kommentar om hud- och hårfärg.
– När jag kom till Sverige var det fint, nu känner man nästan deras hat bakom orden, säger hon och tillägger att det är svårt att prata om eftersom man förväntas tåla mycket inom branschen.
Lynn Ahlbom säger att det svårt att beskriva alla sätt rasismen kommer till uttryck på. Men för henne var det också tydligt när hon kom ny till en arbetsplats och en arbetsgrupp och kände att hon inte passade in. Att hon kände att hon var tvungen att göra allt nästan lite bättre än alla andra och liksom bevisa vad hon gick för.
– På det senaste äldreboendet jag arbetade på tog det ett år för mig att våga se mig som en självklar del av arbetsgruppen. I början drog jag mig undan och åt själv, säger hon.
Ständigt rasistiska kommentarer
Andy Cole Nishimwe sommarjobbar för andra året i rad inom hemtjänsten i en kommun i Östergötland. Resten av året läser han på universitetet. Han trivs och säger att han lär sig mycket på sommarjobbet.
– Det är allt ifrån hur man ska bemöta människor och anpassa sig till att hantera stress, säger han och tillägger skrattande:
– Och en så enkel grej som att tvätta.
Men baksidan av arbetet är de öppet rasistiska kommentar som han beskriver med stor försiktighet.
– Den äldre generationen är inte vana vid att träffa personer som jag. Jag får ofta höra saker som ”att en mörkhårig som du kommer hit hade inte hänt förr i tiden, det hade inte varit okej”, berättar han och fortsätter:
– Första gången fick det mig att känna mig ledsen och förvirrad. Samtidigt kändes det viktigt att jag stod upp för mig själv och markerade att det inte var okej.
I dag är små kommentarer om hans ursprung och hudfärg sådant han fortfarande måste stå ut med att höra varje vecka på jobbet. Och han säger att han har hittat ett sätt att hantera det, även om det sårar.
När det kommer nya kollegor till arbetsgruppen för upplärning brukar Andy Cole Nishimwe ta upp att det här är något som kan komma och att de bör vara beredda. Han tycker inte det är fel att markera att det inte är okej.
– Men många nya, särskilt de som inte kan språket så bra, brukar inte vilja ställa så mycket frågor eller diskutera det som händer, säger han.
Själv får han ofta höra: ”Vad bra svenska du pratar, du måste vara adopterad”, säger han skrattande och berättar att språket fick han under uppväxten och skoltiden i Motala, inte som adopterad.
Minoritetsstress påverkar negativt
Att utsättas för den här typen av stress relaterad till etnicitet eller hudfärg, är påfrestande. ”Den hudfärgsbaserade minoritetsstressen är en direkt effekt och konsekvens av rasism i samhället och det bästa sättet att avhjälpa det är således att motarbeta all form av rasism”, konstateras i en rapport, Minoritetsstress i praktiken (2021), från Länsstyrelsen i Stockholm.
Både att höra till och att avvika ifrån normen är positioner vi tilldelas och en effekt av ojämlika maktstrukturer. Dessa positioner är alltså inget vi vare sig har bett om eller kan avsäga oss.
Rasism och sexism går hand i hand
Victoria Riutta, som är kollega till Andy Cole Nishimwe i hemtjänsten, säger att hon också trivs bra med sitt jobb i stort. Men att ett av stressmomenten på jobbet är just att möta äldre som slänger ur sig sexuella kommentarer eller sysslar med sexuella trakasserier.
– Det är ju lite ångest varje morgon innan man ser listan med namn som man ska ta hand om under arbetspasset, säger hon och tillägger:
– Och är det ett namn på någon man vet ”håller på”, så blir jag ju orolig.
Men hon säger att de har en bra och sammansvetsad arbetsgrupp och att det går att byta brukare under passen. Det gör att hon så ofta det går byter bort de män hon vet gör henne rädd och orolig innan hon ska hem till dem.
Lowe Ivman Anderzon vittnade i ett tidigare reportage i Arbetaren om hur hon utsattes för kommentarer eller fysiska beröringar på rumpa och bröst så ofta att hon blev helt asexuell på jobbet för att stå ut.
Mest är det just sexuella inviter och kommentarer, som stressar Victoria Riutta på jobbet, men inte så mycket våld. Även om hon väl minns en gång, då en av brukarna blev våldsam.
– Han försökte slå mig, då blev jag rädd, säger hon.
Det ledde dock inte till någon debriefing eller stödsamtal.
– Vet du, jag har inte tänkt på det tidigare, men efteråt försökte chefen förminska det genom att vända det till att det var mitt fel, minns Victoria Riutta plötsligt när hon ser tillbaka på händelsen.
Även Lynn Ahlbom, 48-årig yrkeskvinna och fyrbarnsmamma, blev förminskad på jobbet på grund av både sin hudfärg och sin könstillhörighet.
– På äldreboendet blev jag ofta kallad ”skolflicka”, säger hon och fortsätter:
– Det är den bilden många äldre har av mig på grund av mitt asiatiska utseende – mitt mörka hår och min mörka hud.
Mer kunskap om rasism i vården
Rasifierade personer har länge vittnat om rasism inom vården. Frågan har nu uppmärksammats av regeringen, som har gett Socialstyrelsen i uppdrag att under perioden 2025 till 2027 ta fram kunskapshöjande insatser för att motverka och förebygga rasism inom bland annat hälso- och sjukvården.
Detta eftersom rasism, fördomar och stereotypa föreställningar om patienter ökar risken för felbehandling, utebliven behandling, ett bemötande som leder till sämre vårdkvalitet och minskad tillit till vården.
”Vårdpersonal är en av de grupper som i sitt arbete har ett särskilt ansvar att främja och skydda mänskliga rättigheter och grundläggande demokratiska värden”, skriver Socialstyrelsen på sin hemsida.
Rasism i vården är också ett arbetsmiljöproblem när vårdpersonal utsätts.
Solidariska vårdarbetare sätter rasism i fokus
Det syndikalistiska vårdsyndikatet Solidariska vårdarbetare, som bildades när de stora fackförbunden inom vården inte prioriterade solidaritet med Palestina efter att Israel attackerat Gaza, har satt rasism och sexism i fokus sedan starten.
– För oss handlar det om en solidarisk vård, både för personal och för patienter. Vi tänkte att om vi vill ha en sådan får vi bygga det själva. Och det är det vi får försöka göra, sade Singoalla Tiroler, ST-läkare i gynekologi och obstetrik på kvinnokliniken i Gävle och en av tre i den nybildade styrelsen för Solidariska vårdarbetare, i en intervju med Ny tid förra hösten.
Målsättningen, berättade hon, är att driva sjukvårdspolitiska frågor, motarbeta rasism och sexism inom vården och att arbeta för en rättvis och jämlik sjukvård både i och utanför Sverige.
Singoalla Tiroler, som alltså arbetar inom kvinnosjukvården, säger att hon där har sett tydliga exempel på att rasism faktiskt dödar.
– Rasifierade kvinnor drabbas i högre utsträckning än vita kvinnor av många sjukdomar, som jag ser inom kvinnosjukvården, och av mödradödlighet. Det är diskriminering och något vi måste göra något åt, säger hon.
