Hot och våld ligger bakom drygt 10 procent av alla allvarliga arbetsolyckor inom kommun och regioner. Olyckorna sker ofta i just vård- och kontaktyrken och kvinnor är värst drabbade. Arbetaren har pratat med flera kvinnor som har varit rädda för att dö på jobbet.
Som 21-åring och på sitt första jobb som vårdbiträde på ett demensboende blev Lowe Ivman Anderzon nedtryckt på en säng av en äldre man hon vårdade.
– Han tog strypgrepp på mig och jag hann tänka att jag skulle dö, berättar hon, en solig semestermorgon i juli.
Hon beskriver att hon blev helt chockad och sprang ut ur rummet, men inte hittade någonstans att sätta sig ner utan sjönk ner på golvet i medicinrummet. Adrenalinet som rädslan och den extrema stressen hon utsatts för pumpade runt i kroppen.
– Då kom en sjuksköterska in och tittade ner på mig och sade: ”Jaha, varför sitter du här, hon på rum 4 ska ju duschas.”
I åtta månader orkade hon arbeta kvar, sedan slutade hon. Det som hänt hade hon bara tryckt ner och bort.
I dag är Lowe Ivman Anderzon vice ordförande i Kommunal Stockholm. Men hon har sedan det första jobbet på det där demensboendet haft många olika yrkesroller inom vård och omsorg, som vårdbiträde, mentalskötare och behandlingsassistent. Incidenterna har avlöst varandra. ”Och blåmärkena på kroppen har i princip varit konstanta.”
– Ibland har jag haft så många blåmärken att mamma en gång frågade om min man slår mig, säger hon och tillägger:
– Dessutom är det så vanligt att de man tar hand om kommenterar och tar på ens bröst och rumpa att man blir helt avsexualiserad i de här yrkesrollerna.
Normalisering av våld i arbetet
Lowe Ivman Anderzon menar att hot och våld på arbetet för kvinnor i många välfärdsyrken har normaliserats till den grad att det i dag rapporteras som incidenter och arbetsolyckor när det faktiskt handlar om just hot och våld, något som är brottsligt och inte accepteras på de flesta arbetsplatser.
– Det är ju svårt att inte se att det handlar om genus. Vi är kvinnor och därför behandlas vi så här, säger hon.
En arbetsdag för inte så länge sedan stod Lowe Ivman Anderzon och serverade grönsakssoppa och pannkakor på ett HVB-hem för missbrukande män. En av männen nöjde sig inte med två pannkakor och ville ha fler. När hon sade nej, brast mannens impulskontroll, som hon uttrycker det, och han kastade sin rykande heta soppa rakt i ansiktet på henne.
Under en dryg timmes samtal hinner hon berätta om tre incidenter från sitt arbetsliv, varav två fått henne att tänka på döden, och som är svåra att ens föreställa sig som en del av vardagen på jobbet. De mindre allvarliga hinner hon inte ens gå in på. Och hon är långt ifrån ensam. Tvärtom är hot och våld och hot om våld vardag för många kvinnor som arbetar inom vård- och kontaktyrken.
En kvinna som arbetar inom psykiatrin, och som vill vara anonym, berättar att hon blev påhoppad av en patient och fick en muskelskada i armen som tog sex månader att läka. ”Min läkare förbjöd mig att jobba i och med skaderisk innan läkningen var helt klar. Afa Försäkring beslutar trots detta att inte ersätta mig eftersom man ’normalt borde kunna jobba under läkningen’, trots att jag i så fall riskerar läkningsprocessen”, skriver hon till Arbetaren.
Daglig oro för hot och våld
I rapporten Allvarliga arbetsolycksfall orsakade av hot och våld inom kommuner och regioner, framtagen av Afa försäkring och publicerad tidigare i år, framkommer att hot och våld ligger bakom 12 procent av de allvarliga arbetsolyckorna inom kommun- och regionsektorn.
Kvinnor är mest utsatta. Hälften av olyckorna drabbar yrkesgrupperna undersköterskor, vårdbiträden, behandlings- och personliga assistenter.
Hot och våld-olyckorna kan till exempel ha orsakats av att den drabbade blivit hotad verbalt, alternativt hotad med föremål. Olyckorna kan också utgöras av att den drabbade har blivit misshandlad, till exempel sparkad, slagen, riven eller nypt. Skador som uppstår vid hot och våld-olyckor kan vara fysiska, men många av skadorna är av psykisk karaktär.
Rapporten gjord av Afa Försäkring bygger på anmälda fall. Men som berättelserna från Lowe Ivman Anderzon visar är det betydligt vanligare än så att utsättas för hot och våld, och att vissa faktiskt dagligen arbetar med rädsla för risken att utsättas.
Jasmina Omerovic är undersköterska och berättar om hur arbetsmiljön på hennes senaste arbetsplats på intensivvårdsavdelningen i Linköping under närmare tio år gjorde henne sjuk på grund av de ständiga hoten och hoten om våld som låg i luften.
– Jag var ständigt rädd, säger hon.
– Jag var rädd för att någon person som kände patienten skulle hota mig, bli våldsam eller att någon som hade hotat mig skulle göra mig illa, säger hon och berättar att hon gick omkring med pepparsprej i fickan och ofta bad sin man hämta henne efter kvällspassen trots att hon bara hade en kort promenad hem.
Sjukhuspersonalen måltavlor
Antalet skjutna och skadade gängkriminella som vårdas som patienter har ökat lavinartat inom vården. I takt med det har hot och våld, och hot om våld också blivit vardag för personalen på sjukhuset. Den höga risken för att våldet från gatan följer med in på sjukhuset gör att personer som drabbats av gängrelaterat våld och vårdas på sjukhuset inte får ta emot besök från anhöriga.
Men att neka personer som ber om att få komma in skapar upprördhet och ilska. Aggressioner som Jasmina Omerovic och hennes kollegor får ta emot.
Hon berättar att de hela tiden varit tvungna att vara beredda på att vad som helst skulle kunna hända.
– Det hände att personer som krävde att få komma in hotade mig, letade upp mig på sociala medier och så vidare, säger hon och tillägger:
– Trots att vi har tagit bort efternamn och ibland även förnamn från namnbrickorna som en förebyggande åtgärd.
Hon fortsätter:
– Det hände att personer som ville komma in snodde personalkläder och tog sig in på avdelningen. Det gjorde att jag inte alls kände mig säker.
Inne på sjukhuset finns väktare, de kan följa de anställda som känner sig rädda ut från avdelning och till sjukhusentrén, men därifrån får de anställda klara sig själva.
För Jasmina Omerovic blev det för hög press och stress att leva med höga adrenalinpåslag på grund av rädsla förutom den mer arbetsrelaterade arbetsstressen orsakad av personalbrist, resursbrist och extremt hög arbetsbelastning. Hon blev sjukskriven för utmattning.
– Den emotionella stressen som det innebär att hela tiden vara beredd på att något kan hända gör situationen värre, säger Jasmina Omerovic, och tillägger:
– För mig nådde det en punkt där mina trauman från tiden som krigsbarn, som jag hade bearbetat, triggades igång igen. Jobbet gjorde mig sjuk.
Osäkra anställningar ger stora mörkertal
Jasmina Omerovic är med i facket, men säger att det är svårt anmäla den här typen av arbetsrelaterad stress som arbetsskada. Att det lätt förvandlas till en individfråga.
– Redan under arbetsintervjun hade jag uppgett att jag var stresstålig och i början när jag var ny var jag anställd på några månaders kontrakt i taget – en situation som gjorde att jag inte vågade säga att jag var rädd.
Med tiden fick hon en tillsvidaretjänst, men i takt med att åren gick blev det ändå för mycket.
– För hur mycket stress ska vi tåla?
Jasmina Omerovic är en av uppskattningsvis tusentals kvinnor som har blivit sjuka på grund av arbetet, men som inte finns med i statistiken över arbetsskador. För hur anmäler man en utmattning som byggts upp under lång tid?
Däremot ska hon göra en tredje operation i handen, efter två misslyckade tidigare i år försöka anmäla det som arbetsskada.
Lowe Ivman Anderzon säger att långt från alla har heltidstjänster inom vården och att en del till och med tackar nej, den dag de erbjuds det.
– När du inte vet vad som väntar bakom dörren då du knackar på som hemtjänstpersonal, eller kanske på ett boende, är det fullt förståeligt att många unga, som arbetat som timanställda utan tillsvidareanställning under lång tid, och levt med den här stressen dagligen, väljer att nöja sig med de procent de får.
Utsattes för mordförsök på jobbet
Det är inte bara timanställda som inte vet vad som döljer sig bakom dörren. En kall vinternatt den 7 februari 2024 fick Monica Hjalmarsson och hennes kollega i nattpatrullen i Kungsbacka ett larm från ett äldre par de inte hade träffat tidigare.
De åkte dit och möttes i hallen av en kvinna med blod i håret. Monica Hjalmarsson kände på sig att det var något som inte stod rätt till och bad kvinnan att ta på sig skorna. Kort därefter, bakom en av många stängda dörrar i lägenheten, hörde hon vad hon beskriver som läten från bensindunkar som slår mot varandra.
– Jag fick en konstig magkänsla och sade till kvinnan och min kollega att vi skulle gå ut. Samtidigt sade kvinnan: ”Han är farlig”.
Mer minns inte Monica Hjalmarsson förrän – en stark bild som har etsat sig fast – hon vaknar upp på knä på asfalten utanför huset. Mannen hade orsakat en bensin- och gasexplosion i ett mordförsök på henne och de andra två kvinnorna. Mannen och kvinnan dog. Monica Hjalmarsson och hennes kollega överlevde.
I två månader låg hon på sjukhus och sedan följde månader av hemvård tills brännskadorna läkte. Men hon hade överlevt.
– Jag fick fantastisk vård och har i stort sett fått mitt liv tillbaka, förutom arbetet då, säger hon.
Monica Hjalmarsson närmar sig pensionsåldern, men hade det inte varit för det som hände hade hon tänkt fortsätta det arbete hon hade varit i och trivdes väldigt bra med i fler än de redan 39 år hon arbetat i vården.
– Men när jag fick erbjudande om att vara hemma ett år med full lön för att sedan gå i pension, så tänkte jag att det ändå var ett sätt att i alla fall få ut något för sveda och värk från kommunen (arbetsköparen red. anm.), säger hon och uttrycker bara tacksamhet över hur allt gått efter det fruktansvärda som hänt.
Samvetsstress och våldsberedskap
Vårdpersonalen har konstant samvetsstress för att inte hinna ge den vård och framför allt omsorg som de skulle önska till dem de vårdar. Samtidigt som de hela tiden måste hålla garden uppe för att det när som helst kan uppstå våldsamma situationer. Och det första – bristen på tid – gör också att brukare och äldre och andra som behöver vård blir oroligare och då ofta även aggressivare i vårdsituationerna.
Anneli Näsvall, pensionerad undersköterska i Luleå beskriver för Arbetaren hur oroliga äldre, som inte kan ge uttryck för sina behov, lämnas ensamma när personalen tvingas springa till nästa.
– Humaniteten med att vi ska ge omsorg tynar ut och alla mår dåligt. Att sitta en stund med orolig och ångestfylld patient för att lyssna, lugna, stödja, hålla handen, den tiden är förbi. Resultatet blir aggression – att de får utlopp för sina känslor på så sätt, säger hon.
Förebyggande arbete nödvändigt
Lowe Ivman Anderzon vill att vi riktar fokus mot vad som kan göras för att förbättra situationen. Hon menar att den låga bemanningen i välfärden är förödande för just det förebyggande arbetet.
Till exempel är det i dag vanligt med uppdelade arbetspass på många vårdinrättningar, vilket innebär att undersköterskor och vårdbiträden arbetar morgon och sedan eftermiddag/kväll, när det är som mest att göra.
– Men det är just under de där lite lugnare timmarna runt lunch som personalen, som ofta består av flera timanställda och vikarier som ofta flyttas runt, skulle få tid att prata om det specifika arbetet med just den aktuella vårdgruppen, säger Lowe Ivman Anderzon.
Någon kanske har tips på vad man kan prata om med en dement patient som ofta blir aggressiv, för att få hen lugn och därmed undvika att det ska göra ont när man gör sina vanliga omvårdnadssysslor. Att få och ge råd om hur man bäst kan ta hand om de äldre på boendet, om det finns knep att ta till för att det ska gå lättare att utföra arbetsuppgifterna tillsammans med de äldre, särskilt de som lätt bli oroliga och spända och då lätt gör illa personalen.
Lowe Ivman Anderzon säger att hon är övertygad om att överdödligheten på vissa äldreboenden och andra vårdinrättningar under pandemin också berodde på att det i dag inte finns tid att vara med de äldre på ett sätt så att man lär känna dem och hinner registrera förändrade mönster.
– Om jag regelbundet besöker en äldre person och ser att vattenkannan är full med vatten och står på samma ställe under en längre tid, så förstår jag att hon inte har vattnat sina blommor som hon brukar. Eller om hon inte äter en halv smörgås samma tid som vanligt, då är det ett tecken på att något inte är som vanligt, säger Lowe Ivman Anderzon och tillägger:
– Att iaktta och uppfatta förändrade livsmönster, tillsynes småsaker, kan spela en avgörande betydelse för att ge rätt vård och rädda liv hos äldre.
För att uppnå en bättre omsorg om personalen krävs också stöttande chefer som ser, förstår och vet när de behöver gripa in, menar Lowe Ivman Anderzon.
– När jag fick soppa i ansiktet blev jag helt chockad, men då hade jag en chef som ledde ut mig ur rummet och såg till att jag fick tid att landa efter det som hänt. Hon erbjöd också stödsamtal. Så måste det gå till vid varje incident – från liten till stor.
