Åtal och domar mot personer som har anordnat icke tillståndsgivna allmänna sammankomster ökar kraftigt. “Det går inte att betrakta detta på något annat sätt än att det som sker är ett successivt inskränkande av demonstrationsfriheten” skriver Silas Aliki.
I aktivistkretsar har det länge varit en sanning att det oftast är straffrättsligt riskfritt att arrangera demonstrationer utan tillstånd. De flesta vet att det är bra att söka tillstånd, men ibland hinns det helt enkelt inte med – något händer, människor vill samlas och uttrycka åsikter, tankar och känslor. Det har varit en oskriven regel att staten inte, såvida inte tillställningen blir stökig eller involverar alkohol, åtalar den som arrangerat demonstrationen.
I alla fall om man tittar på den praxis som finns.
Demonstrationsfriheten är trots allt grundlagsskyddad. Den får inskränkas genom lag, till exempel genom ordningslagen, men inte ens den får tillämpas på ett sådant sätt att den de facto inskränker demonstrationsfriheten. Därför har nästan ingen åtalats.
Ändrad inställning till demonstrationsfriheten
När jag i början av sommaren blev kontaktad av en person som fått en stämningsansökan hemskickad där han åtalades för att ha anordnat en otillåten demonstration blev jag därför förvånad. En snabb sökning i rättsdatabaserna gav inga träffar. Förutom någon enstaka person som arrangerat tillståndslösa, alkoholindränkta raggarträffar i bostadsområden hade i stort sett ingen dömts för brottet.
Ett enda mål behöver inte betyda något. Men som försvarsadvokat har jag följt hur åklagarmyndigheten sedan 2022 tycks ha ändrat inställning till demonstrationsfriheten. År 2022 kom det första åtalet mot en grupp demonstranter från klimatrörelsen för sabotage.
Sabotage är ett grovt brott, som tillkom i brottsbalken under andra världskriget för att komma åt personer som exempelvis försöker spränga dammar för att underminera försvarsförmågan eller orsaka kaos i samhället.
Att använda denna rubricering mot personer som uttrycker en åsikt var därför något nytt. I ett avsnitt av Sveriges Radios program Konflikt visades tidigare i år hur åtalen tillkom efter att Sverigedemokraterna opinionsbildat på Twitter att klimataktivister borde betraktas som terrorister.
Rättssystemets kvarnar maler långsamt. Ett antal tingsrätter har sedan 2022 dömt klimataktivister för sabotage. Först under 2024 började domarna rivas upp i hovrätter som ansåg att straff för sabotage krävde betydligt större skada än ett kortvarigt avbrott i biltrafik. Därmed började dörren stängas för att använda sig av sabotagebrottet mot fredliga demonstranter.
Det var därför jag anade ugglor i mossen när min klient kom med sitt mål om anordnande av demonstration. Om det finns en ambition hos åklagarmyndigheten att försöka nagga demonstrationsrätten i kanten genom offensiva åtal, och sabotagebrottet inte längre går att använda – är den nya strategin då att åtala anordnare?
Anledning till oro
Tyvärr indikerar den fortsatta utvecklingen att jag hade anledning att oroa mig. Flera personer har nu dömts för att ha anordnat icke tillståndsgivna allmänna sammankomster, trots att inget pekar på att demonstrationen i sig varit ordningsstörande.
Ytterligare ett antal personer har delgivits misstankar om att de anordnat demonstrationer utan tillstånd, i de förhör jag deltagit i med dessa personer. Det går inte att betrakta detta på något annat sätt än att det som sker är ett successivt inskränkande av demonstrationsfriheten, sakta men säkert.
Även fällande domar för brottet ”ohörsamhet mot ordningsmakten” har exploderat.
År 2020 dömdes enligt Brottsförebyggande rådets statistik endast sju personer för det. År 2023 var det hela 187 personer. De flesta som döms får endast böter, ibland på väldigt låga belopp. Men samtliga får vad som i folkmun ibland kallas en prick i registret – du är dömd för brott.
Förklaringen till att brottsrubriceringen knappt använts de senaste årtiondena finns hos Polismyndigheten. Polislagens 13 paragraf, hos vana demonstranter ofta kallad PL13, anger att polisen om det är nödvändigt för att upprätthålla allmän ordning får avvisa, avlägsna eller omhänderta personer som stör ordningen. Det har vanligtvis skett genom att polisen först säger till någon att lämna platsen. Om personen inte följer tillsägelsen får polisen helt enkelt köra iväg personen eller folksamlingen till en annan plats för att avbryta ordningsstörningen.
Det är det här arbetssättet som myndigheterna – på eget bevåg – gått ifrån.
I stället för att nöja sig med att avbryta hotet mot den allmänna ordningen genom att upplösa folksamlingen, väljer man nu dessutom att i efterhand polisanmäla och åtala den ordningsstörande för brott.
Mer repressivt förhållningssätt
Det handlar alltså inte om att antalet våldsamma protester ökat i Sverige, utan om ett nytt och mer repressivt förhållningssätt från statligt håll. Därmed är demonstrationsfriheten dubbelt straffad – du har inte bara tvingats sluta demonstrera, genom att polisen avvisat eller avlägsnat dig. Du straffas dessutom i efterhand, genom åtal och dom. Detta fick demonstranterna i Palestinagård i Lund erfara under försommaren 2024, många av dem avvisades och omhändertogs när deras tältläger upplöstes. Därefter lades omfattade resurser på att åtala dem alla individuellt för brott, till stor kostnad för samhället.
Många av oss har de koranbränningar som ägt rum i Sverige de senaste åren i färskt minne. I den auktoritära tid vi befinner oss i har regeringen som respons på de starka reaktionerna på skändningarna av islams heliga skrift tillsatt en utredning som föreslår att kraftigt inskränka demonstrationsrätten.
Om förslaget går igenom, blir det förbjudet att arrangera demonstrationer som påstås kunna “hota Sveriges säkerhet”. I praktiken innebär det ett slags förhandscensur, som Owe Nilsson beskrivit det i DN.
Demonstrationsfriheten äts därmed upp i båda ändar, från lagstiftaren och de verkställande myndigheterna, samtidigt. För att ha en fortsatt stark demonstrationsfrihet i Sverige måste denna utveckling vändas.
Justitierådet Thomas Bull har kallat rätten att demonstrera utan att utsättas för straffrättsliga sanktioner från staten ”de resurssvagas opinionsfrihet”.
Åklagarmyndighetens agerande, där man tänjer på paragrafer så mycket som möjligt för att åtala människor som använder sin grundlagsskyddade rättighet att göra sin röst hörd, fyller därför samma funktion som polisvåld – att avskräcka personer från att göra just det. Myndigheterna sällar sig därför till den auktoritära utveckling vi ser i såväl Sverige som i vår omvärld, där demokratin sakta kvävs genom tusen små nålstick.
