Bortom modevärldens glittrande fasader sliter tusentals migrantarbetare under svåra förhållanden i Jordaniens textilfabriker. Många lämnade sina familjer för drömmen om en bättre framtid. De mötte i stället ett system som utnyttjade deras utsatthet till max. Arbetaren var på plats för att ta del av historierna.
– De här människorna är mitt allt. Jag saknar dem så mycket.
Anam har tagit fram sin mobiltelefon och sveper fram några bilder som visar hennes familj. Ett foto föreställer hennes tvååriga son uppklädd i finkläder på en trappa.
Hon kommer från en liten stad i Bangladesh och har nyligen börjat arbeta på textilfabriken Jerash Holdings strax utanför Jordaniens huvudstad Amman.
Vi befinner oss i en övergiven och sliten fabrikslokal i industriområdet Al-Tajamouat i Al Souq Sahab, som gjorts om till en arbetarbostad.
Enligt kontraktet kommer det dock ta minst tre år innan Anam får återse sin älskade familj.
Anam och hennes kollegor arbetar på fabrikerna Jerash Holdings och Atlanta Garment MNF, som tillverkar sportkläder åt kända amerikanska märken som the New Balance, Adidas, The North Face, Calvin Klein och Timberland. Den logistiska kedjan är lång. Kläderna produceras i fabrikerna i Jordanien, exporteras till den israeliska hamnen Haifa och skeppas därefter vidare till USA.
Det är fredag, den enda lediga dagen på veckan. En helig dag för att besöka moskén i industriområdet, eller umgås med vänner och ringa längre videosamtal till familjen i hemlandet.
I det här rummet, det innersta utefter en dunkel korridor, pågår dock ett babyshower-firande den här dagen.
Khadija, 25, är gravid i sjunde månaden och hennes vänner har samlats för att fira med maträtter och delikatesser. Maten har dukats upp på en plastduk på mattan i det lilla rummet.
Khadija arbetar på en lokal livsmedelsbutik i närheten. Men flera av hennes vänner som deltar i firandet arbetar på textilfabrikerna i området Al Souq Sahab.
Anam, som bor i byggnaden, har stigit upp tidigt på morgonen för att hjälpa till med festmåltiden. Hon har tillagat den i den trånga korridoren, på ett pentrykök på ett rangligt träbord som enda arbetsyta. Det saknas nämligen fungerande kök i arbetarbostaden.
– Alla har tagit med sig någonting i dag. Och vi har lagt ut för maten med egna pengar, säger hon.
”På sex hela år har jag bara varit i Amman två gånger”
Firandet pågår i timmar. Men samtidigt talar vi om arbetsvillkoren på fabrikerna i Al-Sahab. De flesta i rummet arbetar på textilfabrikerna Atlanta och Jerash.
Fabrikerna finns listade i den öppna amerikanska databasen Open Supply Hub, som kartlägger textilindustrier runt om i världen, och har enligt denna tusentals anställda. Enligt den amerikanska tullmyndighetens databas importerade både the North Face och New Balance stora mängder kläder från fabrikerna i augusti.
Sanjida, 35, har två barn i Bangladesh som hon försörjer. Hennes son, 11 år, går i skolan och hennes dotter, 18 år, studerar en vårdutbildning.
Varje kväll ringer hon trots tidsskillnaden hem till familjen. Hon oroar sig över barnens framtid.
Under sina sex år i Jordanien har Sanjida inte rest hem till Bangladesh en enda gång.
– Efter tre år ska företaget betala biljetterna för ett hembesök, och om jag inte reser till Bangladesh ska jag få ersättning. Men de kompenserade mig aldrig för biljetterna, säger hon och tillägger:
– På sex hela år har jag bara varit i Amman två gånger. Mest för att handla lite, aldrig för nöjes skull.
Tillverkar 16 plagg i timmen
Varje timme måste Sanjida tillverka minst 16 plagg i Jerash texilfabrik. Textilarbetarna i rummet vittnar om svåra villkor på fabrikerna.
Ingen av de Arbetaren intervjuar vågar ställa upp med namn av rädsla för repressalier.
– Den ordinarie arbetstiden ligger på närmare 11 timmar och enligt schemat varar skiften mellan 7:30 till 18:00, men ofta förekommer övertid och ibland kan arbetsdagen pågå i 14 timmar, berättar Sanjida.
Under det ordinarie skiftet förekommer två raster, då företaget bjuder på en lunch som oftast består av kyckling och ris. Men under fredagar måste arbetarna tillaga sin egen mat.
– I själva fabrikerna är arbetet uppdelat i sektioner: vissa arbetar med knappar, andra med färger, andra med att sy sömmar, fortsätter hon.
Saknas facklig organisering
Ingen av migrantarbetarna i rummet har organiserat sig i en fackförening, men Sanjida säger att de ibland ber Bangladeshs ambassad i Jordanien om hjälp.
Trots de långa arbetsdagarna brukar plagg även tillverkas på kvällar och nätter, och säljas i de lokala butikerna i industriområdet.
Textilarbetarna på Atlanta och Jerash fabriker får enligt de anställda ingen semester under sitt treårskontrakt. I stället får de efter att ha fullgjort kontraktet möjlighet att resa till hemlandet i två månader.
Företaget betalar då flygbiljetterna, men själva semestern är obetald.
Det är svårt att sjukskriva sig. Arbetarna måste få ett särskilt sjukskrivningsintyg från en läkare för att kunna ta ut frånvarodagar. De kan inte ta ledigt av andra skäl.
Grundlönen ligger enligt kontraktet på 145 jordanska dinarer, vilket motsvarar cirka 200 dollar i månaden. Utöver detta erbjuds en övertidsersättning på mellan 40 och 45 dinarer.
– I fabrikerna får vi inte prata med våra kollegor eller använda mobiltelefoner. Men ibland spelar de bangladeshisk musik i högtalarna, säger en kvinna.
De kvinnliga textilarbetarna i rummet vittnar om att det finns många papperslösa arbetare på fabrikerna som får betalt kontant och som då skickar hem lönen via Western Union.
– Vi skulle vilja klaga, men vågar inte eftersom vi är rädda för att förlora jobbet. Om man till exempel inte återvänder hem efter att ha fullgjort ett treårskontrakt betalar företaget ingen kompensation. Målen är svåra att uppnå och om vi gör misstag blir cheferna arga, säger en annan kvinna.
Efter festmåltiden diskas tallrikarna i de rostiga handfaten intill de fallfärdiga toaletterna.
Längs med korridoren ligger sovrummen. Det bor uppemot tio personer i varje rum, män och kvinnor åtskilda. I samtliga rum står blåvita symaskiner längs väggarna.
Migrantarbetare får inte bilda egna fackföreningar
Det finns dock organisationer som kämpar för att förbättra villkoren för migrantarbetare i Jordanien. I ett stort höghus intill en bullrig motorväg i västra Amman ligger migranträttsorganisationen Tamkeens huvudkontor.
– Fabriksarbetare i textilsektorn tvingas arbeta under omänskliga förhållanden med långa arbetstider, låga löner och utan tillgång till sina pass, vilket hindrar dem från att lämna arbetet, säger Linda al Kalash.
Hon är grundare till Tamkeen och berättar att hon startade organisationen för att förbättra migrantarbetares villkor i Jordanien.
– I Jordanien har migrantarbetare rätt att gå med i fackföreningar, men kan inte bilda fackföreningar själva.
Regeringen har inte godkänt bildandet av en enda ny fackförening sedan 1976.
– Det finns oberoende fackföreningar, men de har ingen närvaro i sektorer som textilindustrin, där det arbetar många migrantarbetare, säger hon.
Tamkeen är en av de organisationer som försöker ha närvaro bland migrantarbetare i textilsektorn i Jordanien. Linda al Kalash berättar att strejker var vanligt förekommande inom textilsektorn för tjugo år sedan, men att de minskat de senaste åren.
Hon säger att Tamkeen åtagit sig flera fall av exploatering inom textilsektorn.
– Arbetarna led på grund av flera problem. Det kan handla om att inte ha fått ut lönen, samtidigt som arbetsgivaren inte förnyat arbets- och uppehållstillstånd, och de är fast i Jordanien och måste böta. De har inga pengar, men de kan inte lämna landet. Migrantarbetarna kan inte ta jobb på en annan fabrik, eftersom det inte är tillåtet utan godkännande från den förra arbetsgivaren.
Tvångsarbete utreds på Needlecraft
Ett annat område som hyser många textilfabriker ligger i industriparken ad-Dulayl utanför Zarqa, Jordaniens näst största stad. Men till skillnad från i Al Souq Sahab syns inga lokala bangladeshiska butiker i industriområdet.
Nästföljande dag åker Arbetaren dit i bil för att fotografera fabrikerna och husen som rymmer sovsalarna. Det är lördag, och omöjligt att genomföra intervjuer.
En stor blå skylt listar fjorton textilfabriker som ligger i området.
I våras avslöjade den brittiska dagstidningen inews svåra förhållanden på Needlecrafts textilfabriker i ad Dulayl, som tillverkar kläder för globala varumärken som Under Armour, Columbia och American Eagle. Tusentals migrantarbetare från Sydostasien tvingas enligt rapporter arbeta upp till 16 timmar om dagen.
Detta sker ofta i sweatshopliknande-förhållanden, med temperaturer som når upp till 40 grader i lokalerna eftersom luftkonditioneringen påstås vara avstängd för att spara på elkostnaderna.
Arbetare och tidigare anställda vittnar i tidningen om att fabriken konfiskerar människors pass så att de inte har möjlighet att lämna arbetsplatsen.
Den brittiska tidningens granskning ledde senare till att den amerikanska tullmyndigheten inledde en utredning gällande tvångsarbete på Needle Craft.
Klädmarket Figs, som också sponsrade USA:s lag till Olympiska Spelen, har nu gett löfte om att avsluta importen från tillverkaren.
Tidningen har även rapporterat om flera självmord bland kvinnliga fabriksarbetare på fabrikerna.
Självmord bland arbetare
En ung kvinna från Bangladesh, Tureza Akter, som arbetar på Fine Apparel-fabriken Needlecraft tog sitt liv i november 2023.
I granskningen berättar ”Angelo”, släkting till en migrantarbetare som fortfarande arbetar på fabriken, om bakgrunden till självmordet.
Enligt Angelo hade Tureza Akter fått en halv månadslön avdragen eftersom hon inte uppnått sina dagliga mål, och även tvingats utstå förnedrande sexuella övergrepp av platschefen. Tureza Akter utsattes för tvångsarbete, systematisk misshandel och sexuella trakasserier.
Inews intervjuade Tureza Akters svägerska, Ismu, i Bangladesh, som berättar att 21-åringen brukade ringa hem och gråta efter arbetspassen.
– Jag är 100 procent säker på att hon dog på grund av att chefen torterade henne… Om hon inte hade behandlats så illa skulle hon inte ha dött och inte haft självmordstankar, säger Ismu i reportaget.
Needle Craft har efter granskningen sagt till tidningen att de agerat på uppgifterna och att de ”främjat en säker, respektfull och stödjande miljö för alla, fri från rädsla och hot”. Det säger sig ha infört en förbättrad handledarutbildning samt rekryterat arbetsmiljöinspektörer och psykologer. De hävdar att företaget endast behållit anställdas pass med anledning av förnyelse av visum.
Migrantarbetare gick ut i spontan strejk
Arbetaren har tagit del av en rapport från den jordanska migranträttsorganisationen Tamkeen, som dateras till endast dagar efter självmordet. Självmordet ska inte ha varit det första på fabriken den hösten.
I rapporten beskrivs hur misshandeln och dödsfallet ledde till stor upprördhet bland arbetarna på fabriken. Senare gick arbetarna ut i en spontan strejk.
– Arbetarna presenterade en lista med krav, som inkluderade skydd mot alla former av våld eller hot på arbetsplatsen och ersättning för övertidsarbete, säger Linda al Kalash, ordförande för migranträttsorganisationen Tamkeen.
Hon säger att strejken fortgick tills dess att rykten började cirkulera, bland annat om fler självmord och att en bangladeshisk arbetare fått en huvudskada. Till sist hölls ett möte mellan företagsrepresentanter och arbetare på fabriken där man slöt en överenskommelse, och senare återgick migrantarbetarna till arbetet.
– Dessa rykten spreds troligen i syfte att skrämma arbetarna och tvinga dem att avsluta strejken och acceptera företagets villkor. Det hölls ett möte och företaget lovade förbättringar, men efter en uppföljning visade det sig att åtgärderna endast höll i sig någon månad. Företagets löften var mest ett sätt att få arbetarna tillbaka till jobbet, säger Linda al Kalash.
”Fabrikerna utövar tvångsarbete”
Dominique Muller, utredare på den brittiska människorättsorganisationen Labor behind the Label, har under året följt utvecklingen inom den jordanska textilindustrin.
– Unga utsatta migrantarbetare tvingas stanna under hela kontraktstiden om fabrikerna håller inne pengarna för hemresan – och detta räknas som tvångsarbete, säger Dominique Muller till Arbetaren och fortsätter:
– Företag som köper från Jordanien har ett ansvar att omgående kräva förändring. Det här är en industri som bygger på kvinnliga migrantarbetare som tjänar fattigdomslöner och som dagligen utsätts för verbala, fysiska och sexuella övergrepp. Företagen som importerar sina kläder från Jordanien måste omgående agera, säger hon.
Fängelseliknande bostäder
I industriparken ad-Dulayl ligger de dammiga vägarna öde den här eftermiddagen. Här ligger fabriker men också stora gula betonghus, som hyser sovsalar för de kvinnliga migrantarbetarna på Needlecraft och andra textilfabriker. Det sitter galler över de fängelseliknande små fönstren.
Området förefaller spöklikt övergivet, men inuti fabrikerna pågår arbetet bakom stängda dörrar, som om tiden utanför stod stilla.
Anam, Sanjida och Khadija heter egentligen något annat, men vill vara anonyma av rädsla för repressalier.
Här svarar Jerash Holdings på kritiken:
Arbetaren söker Atlanta Garment MNF.
