”Aldrig igen, var demokratiernas rop efter andra världskrigets förintelse. FN bildades för att skydda oss från fascismen. Men de vita kapitaliststaterna har aldrig haft någon annan ambition än att rädda sig själva på bekostnad av andra” – då som nu, skriver Anna Jörgensdotter.
Den 31 mars 1939 trängdes tiotusentals antifascister i hamnen i Alicante och väntade på – visste – att västvärldens båtar skulle komma och rädda dem. En båt hade anlänt och redan farit, men fler måste vara på ingång. Italienska fascister samlades uppe i ett fort på det berg som inte kan kallas ett berg.
Jag är dålig på kartor, kass på geografi.
Ett år efter min pappas död drog jag och barnen till Mallorca för det lilla arv som blev. Kan jag placera ut exakt var i Mallorca vi var? Nej. Visste jag, som varit engagerad i Palestina sedan 90-talet exakt var Gaza och Västbanken ligger, och östra Jerusalem och andra annekterade områden? Nej. Jag vet det nu, men när jag gick i demos för Palestina 2004 och arrangerade stödkväll för Palestina 2014, visste jag inte gränserna, uppdelningen, ockupationen till fullo.
Alicante – den sista utposten
I hamnen i Alicante irrade jag runt för att hitta minnesstenen över de omkomna och tillfångatagna. Jag irrade för att hitta platsen där det varit ett koncentrationsläger, gick fel, hittade till slut minnesmärken i en liten park på baksidan av ett köpcentrum. Och det var så mycket bättre än ingenting.
Jag försökte föreställa mig koncentrationslägret, människorna som tvingades dit av fascisterna. Alicante var den sista utposten, den sista “fria” delen av Spanien när inbördeskriget rasat i nästan tre år. De som kämpat mot fascisterna, och deras familjer, egentligen alla som inte sympatiserade med fascisterna, som fortfarande levde och trodde på västdemokratiernas hjälp, tog sig från hela Spanien till hamnen. Förvissade om att demokratiska länder, allierade, inte ville att Franco skulle hinna mörda ännu fler innan han segrade.
Men inga båtar kom.
Ett tjugotal människor tog sina liv (hellre än att bli avrättade av fascisterna), mammor höll sina barn hårdare, tröstade: det kommer att bli bra – men när fascisterna kom ner från kullen tidigt på morgonen den 1 april betydde tröst och kärlek ingenting. Barnen tas ifrån mödrarna. De små barnen ska dö och de äldre ska indoktrineras; placeras ut i lämpliga fascistfamiljer. Kvinnorna sätts i fängelser, separerade från sina bebisar: men de kan höra dem gråta från rummet intill.
Omvärldens svek
Tortyren i det. Ljudet av skott och skrik från innergården. Helvetet att vänta, inte veta. Det monumentala sveket från en medvetet blundande omvärld. Och Sveriges statsministern skriver till landets tidningar att de inte får publicera något ofördelaktigt om Herr Hitler och Herr Franco.
Kappor vänds. Så lätt vänds kappor. Så lätt urholkas demokrati och yttrandefrihet.
Det kör en högerextremist in i ett demonstrationståg för Palestina. Vårdslöshet i trafiken, rubriceras det först som. Rubrikerna är till en början tunna (långt senare ändras rubriken till hatbrott). Det är långt ifrån terrorattacken på Drottninggatan, eftersom det är en vit rasist: är det så vi tvingas tolka ignoransen hos polis och press?
Veckan efter tar en man tag i min Palestinaflagga och försöker slita den ur mina händer. Stämningen i tåget är annorlunda, gatan känns mer osäker. Det är den där förskjutningen som kallas normalisering men borde heta något annat: Brutalisering?
En vän säger: ”Hur är världen funtad, när det tycks som om ju fler barn som massakeras, desto mer okej blir det att visa rasism och zionism öppet?”
Aldrig igen
Aldrig igen, var demokratiernas rop efter andra världskrigets förintelse. FN bildades för att skydda oss från fascismen: den som kommer att döda oss eller åtminstone separera oss från de vi älskar. Men de vita kapitaliststaterna (med århundraden av kolonialism i bagaget) har aldrig haft någon annan ambition än att rädda sig själva på bekostnad av andra.
I boken What does Israel fear from Palestine? skriver Raja Shehadeh om behovet (hos vita världsledare) att hålla fast vid vit överlägsenhet (inklusive högerpopulistiska idéer) – och verklighetsbeskrivningar som går på tvärs mot alla siffror och kartor, all historia – för att rättfärdiga och förstärka sin existens.
Den som överlever på att förtrycka och förstöra människor och jord står för den verkliga terrorn, men kapitalismen får vi inte röra. Då stämplas vi som farliga och fiender, och blir villebråd för högerextrema våldsverkare som har rätten och makten på sin sida.
Vi lever inte i en uppochnedvänd värld, även om det känns så. Vi lever under kapitalismen.
Så, vi höjer våra Palestinaflaggor för att de symboliserar människors rätt till liv och land (liksom Belarus flagga, Kurdistans, och Republikens i Spanien för drygt åttio år sedan). Vi väntar inte på den vita västvärldens räddning. Vi vet att bygget av en ny värld både beror och hänger på oss samt bygger på
människors lika värde.
Vi irrar och tröstar och övar på hopp (och drömmer mardrömmar om nätterna). Vi behöver inga minnesmärken, vi är vittnen just nu.
Barnen som bär flaggan längst fram i tåget skriker så högt efter rättvisa, frihet och medmänsklighet att alla borde höra.
