När en grupp miljömedvetna storstadsbor för tio år sedan började flytta till en nästan övergiven by i nordvästra Ryssland, var det med drömmar om att etablera ett ekokollektiv och återupptäcka det traditionella ryska bondelivet. Men lokalbefolkningens misstro, administrativa trakasserier och kriget har grusat många av ekobyns drömmar om ett mer harmoniskt liv. Reportaget publiceras i samarbete med Barents press och det ryska, oberoende nyhetsmediet 7×7.
På köksbordet står grötkastruller, solrosfrön och bär. Varje morgon klockan åtta serveras frukost i ett av timmerhusen i byn Tarasovskaja. Maten är i första hand vegetarisk. Kök, matsal och gästrum är gemensamma. Mitt i köket står en stor ugn, bemålad med dekorativa röda hästar, och bredvid står hinkar för kompost och återvinning. På väggen i matsalen hänger en planritning över grönsaksodlingarna och vid huset finns en lada för getterna.
– Ska vi ta och börja planera, klockan är redan halv nio! Zoja Afanasjeva läser dagens att göra-lista på mobilen. Städning, tvätt, odlingsbestyr och matlagning står på schemat. Första halvan av dagen har hon zoommöten, därefter kan hon tänka sig att ta lunchansvaret.
Jelena Skibina har sina zoommöten först på kvällen och fram till dess har hon tänkt ägna sig åt köksträdgården. Tvätten är redan igång, upplyser hon.
Så börjar dagarna i Levande landsbygd, en grupp människor som för runt tio år sedan bestämde sig för att återupptäcka det traditionella ryska bondelivet. Valet föll på byn Tarasovskaja, 400 km från den nordryska kuststaden Archangelsk.
Byn grundades i samband med att tsarinnan Katarina II tvångsförflyttade kosacker från Svarta havsregionen till de territorier som i dag utgör södra Ryssland. För att undkomma livegenskap flydde några istället till den nordliga glesbebygden runt Archangelsk. Byarna i trakten fick namn efter kosackerna som grundade dem, däribland Taras. Ett vanligt efternamn i trakten, Kazakov (ungefär: Kosacksson), minner också om ursprunget.
Som mest har byn haft runt 300 invånare. Under 1940-talet fanns grundskola, bibliotek, kollektivjordbruk och djurhållning, men från och med 80-talet, när rörligheten i Sovjetunionen ökade, började byn avfolkas. Statistik från kyrkan uppger idag hundra invånare, men byborna själva menar att det bara finns två året runt-boenden kvar. Det är längesedan de yngre generationerna flyttade därifrån.

Från närmaste tågstationen är det en halvtimmes bilfärd som gäller och sedan får man gå över en hängbro i trä och vidare tjugo minuter till fots. Ett stort kors markerar byns början. Det restes på den gamla begravningsplatsen av några församlingsbor 2023. Vissa i trakten tycker att sättet korset dominerar byn på gör att det ser ut som att man har begravt och rest ett minnesmärke över hela Tarasovskaja.
Byn har tre gator, delvis övervuxna med gräs. Av 73 hus är, med god vilja, 10 beboeliga.
Kollektivet Levande landsbygd
I slutet av gatan ligger de sju hus som tillhör Levande landsbygd, men det är inte alla som används nu. 2022 försvann flera medlemmar, och idag bor endast Jelena och Zoja och hennes barn kvar på heltid. Det första huset är gemensamt – där samlas man för frukost. I det andra bor Zoja Afanasjeva med sina barn och Jelena Skibina i det tredje, där det också finns rum för lek och undervisning under skolåret. Ett annat hus, där projektets grundare, Antonina Kuljasova, brukade bo, används som gratisbutik, där alla som kommer till byn kan hämta prylar och kläder. Gäster och volontärer bor oftast hemma hos Zoja och Jelena, de övriga tomma husen används bara om det kommer väldigt många människor.

Det lilla kollektivet sköter potatisfältet, grönsakslanden, växthusen, getterna och hönsen gemensamt. Varje dag gör de ett arbetsschema och fördelar uppgifterna. De tar ofta emot besökare, volontärer och familjer på ekovistelser, och firar förkristna högtider, som sommar- och vintersolstånden.
Att bli volontär eller medhjälpare i Levande landsbygd kan vem som helst. Den som ansöker får först komma på ett samtal och sedan vistas i Tarasovskaja under en tvåveckors prövoperiod. Om allt funkar så kan volontären stanna så länge hen känner för det.
Drömmen om att leva utifrån permakultur
Projektet föddes 2014, när den då fyrtiofemåriga ekologen Antonina Kuljasova kom till Tarasovskaja. Hon hade tidigare bott i en liten by i Vologdaområdet där hon arrangerade kurser i miljö och kultur. Hon hade länge drömt om att skapa ett större landsbygdsprojekt för leva tillsammans och ägna sig åt permakultur, eller hållbar odling, och utbildning. Tradition och utveckling i ett. Att skapa det i hembyn var svårt – husen var redan bebodda. När hennes eget hus brann ner, flyttade hon till Tarasovskaja.
Permakultur handlar om självhushållning och samarbete med så lite miljöpåverkan som möjligt.
Antonina höll kurser om ekologiska sätt att leva på liksom det ryska bylivets bortglömda traditioner. Hon fick hjälp av Aleksandr och Ljubov Kazakov, som redan bodde i byn. Aleksandr träffade hon under en ekoexpedition och det var han som bjöd dit henne i hopp om att få sin hembygd att blomstra igen.
– Jag tänkte att det vore fint att sammanföra ekoaktivister med människorna som bor i byarna. Ekoaktivisterna känns ofta rotlösa och utan koppling till den ursprungliga kulturen, men det har byborna, berättar Antonina Kuljasova om hur projekt Levande landsbygd blev till.
De följande åren fick hon hjälp av Aleksandr Kazakov med att köpa loss hus och få fart på jordbruket. Hon bekostade allt själv. Hon fick sällskap av miljökonsulten Zoja Afanasjeva från Sankt Petersburg, som tog sig an utbildningsbiten genom att bjuda in och lära upp familjer om sopsortering och jordbruk i harmoni med naturen.
Lokalbefolkningens positiva blick förändrades med tiden
Först var den lokala administrationen liksom lokalborna positiva till projektet och stöttade grundarna. Men det kom att ändras när administrationen byttes ut, liksom när en tragedi inträffade i juni 2016: En båt kantrade på sjön Siamozer, i närliggande Karelen, och fjorton barn som varit där på kollo omkom. Även om olyckan inte hade någon koppling till Levande landsbygd, så ville de boende i regionen inte längre skicka iväg sina barn på deras aktiviteter. Efter det började polisanmälningar om helt andra saker, som skattebrott, komma in. Det gjordes polisförhör men inget kunde styrkas.
”Jag lever som jag vill”
Zoja Afanasieva, 40 år, bosatte sig i byn 2020. Innan vårt samtal säger hon att hon inte kommer att prata om politik, eller om hur Levande landsbygd finansieras. Hon började första klass 1990 och hann vara med i den sovjetiska pionjärverksamheten för barn, Oktoberbarnen, i ett år.
– Jag var inte del av någon subkultur, men jag klädde mig som en hippie. Jag höll på med parkour på Sankt Petersburgs hustak och pluggade geologi.
När Zoja födde sitt äldsta barn, Vita, kom hon i kontakt med en djurrättsorganisation. Hon blev vegan och engagerade sig i flera djurrättsinitiativ. Sedan kom hon in på ekoaktivism och började lära barn att återvinna, skapa tecknad film och göra godis av torkad frukt.
– Nu lever jag precis som jag vill och tycker är viktigt, berättar hon om flytten till byn. Hon och maken Anton levde först tillsammans men efter skilsmässan besöker de varandra regelbundet: hon kommer till stan, han till byn.
Uppsving och fall kring pandemin
Under pandemin flyttade många till Tarasovskaja och det verkade som att allt pekade uppåt. Men sedan började kriget och ekobyn fick ekonomiska problem. De bidrag som innan kriget gick att söka försvann, liksom de samarbeten inom klimatforskning med statliga universitet som några av projektdeltagarna jobbade med.
Som mest har runt femton personer levt och verkat tillsammans inom projektet, volontärer eller kursdeltagare inte inräknat. Men sedan den 24 februari 2022 har de flesta lämnat. En del flyttade till andra delar av Ryssland, andra utomlands. Grundaren Antonina Kuljasova flyttade till Krim, där en ny ekoby skulle lanseras.
– Jag tror att jag har testat allt för att få vår grupp att växa, men jag blev trött av det ständiga arbetet. Jag tänkte att flytten till Krim och mina nya projekt där skulle ge mig en nystart, säger Antonina.
När merparten av gruppen lämnade byn tvingades man sälja två kor, en häst och en skåpbil.
– Om jag är sur? Nej. Men sorg och smärta över att Antonina bestämde sig för att åka? Ja, säger Zoja.
Zojas barn, Asia och Mitia, går i den lilla skolan som startades i byn tack vare pedagogen Jelena Skibinaja. Innan dess hade hon arbetat i nitton år på en montessoriskola i Sankt Petersburg.
Undervisningen i byn sker också enligt montessoriprinciperna, där grunderna vilar på humanistisk pedagogik och sensorisk uppfostran – som att barnen räknar ut kvadratmeter genom små experiment och egen erfarenhet. I denna skola lär sig barnen att arbeta med naturen, ta hand om djuren, och sköta jordbruket. För att kunna få sina slutbetyg är Vita, Asia och Mitia inskrivna på en vanlig grundskola i Sankt Petersburg.

Vart och ett av barnen har sina uppgifter. Femtonåriga Vita ser efter getterna: tar ut dem på bete, matar och mjölkar dem. Asia, som är tio, tar hand om hönsen. Just nu gäller det att se till att kycklingarna inte kläcks för tidigt medan Mitia, åtta år, matar de tama katterna och ser till att de har vatten. Varje dag dyker också andra uppgifter upp: ogräsrensning, att plantera basilika eller rödbeta, sortera återvinningen.
Vita följde Montessoriprogrammet i tre år men från sjuan ville hon hellre gå i en onlineskola (även där sker examen i Sankt Petersburg). Hennes historiska favoritepok är Tudoreran och favoritfilmen är Studio Ghiblis Prinsessan Mononoke, om flickan som lever med vargar, men hon hinner inte ägna sig åt egna intressen mer än någon timme om dagen. Inget av barnen påstår sig sakna livet i staden.
Genuina relationer och gemenskap
Jelena Skibina är 49 år, men precis som Zoja ser hon betydligt yngre ut. Hon hörde om Levande landsbygd på en ekokonferens. Hon var trött på stadslivet, och flyttade dit. Jelena upplevde själv sovjettidens pionjärrörelse. Organisationen och ledningen som sådana hade hon inget till övers för men i den lägerverksamhet som bedrevs såg hon exempel på ”ärliga, genuina och verkliga relationer.” Den gemenskapen hon upplevde där gjorde starkt intryck på henne.
– Jag vill inte göra den erfarenheten till något slags ”-ism”. Därtill är jag dålig på att skilja på vilka åskådningar som är höger eller vänster. Jag avskyr när någon säger det ena men gör det andra och samtidigt gömmer sig bakom högljudda ideologiska begrepp, förklarar hon.
Zoja och Jelena är olika varandra på många sätt. De ser sig inte ens som vänner. Utöver det gemensamma jordbruket verkar det som att önskan om att stoppa klimatkatastrofen är det enda som förenar dem.
– Jag vill tro att det är möjligt för annars finns det ju ingen mening med allt detta. Man kan förstås ordna ”ett gästabud i pestens tid”, säger hon och syftar på ett av den ryska nationalpoeten Pusjkins mest kända verk, eller så kan man försöka ändra något lite i taget, säger Zoja.

Ifrågasätter konsumtionstempot
Jelena lägger till att människan måste minska konsumtionstempot och bli mer medveten.
– En del stadsbor lever ett helt liv och funderar inte en sekund på varifrån deras matvaror och vatten kommer, eller ännu viktigare – vart de tar vägen. Man måste inte tacka nej till civilisationens framsteg, utan förändra sättet vi får dem på.
Jag frågar Zoja om hon inte får lust att flytta ut i skogen helt och hållet.
– Hade det handlat om ren överlevnad hade jag dragit till skogs. Men jag är beroende av samhället och det är viktigt och intressant för mig att vara med andra människor. För det andra har jag en önskan om att försöka förändra åtminstone något, eller kunna vara en förebild för dem som ser åt ett annat håll.
Zoja lägger till att de aldrig haft det som mål att helt vända sig bort från samhället: de kom till Tarasovskaja för att bygga en gemenskap av människor som vill leva i harmoni med världen.
– Goddag Ljubov, vad nytt? Hälsar Zoja när hon klivit in hos sin granne.
– Hej, dottern fyllde 35 idag. Jag har som vanligt inget internet, svarar Ljubov Kazakova.
Hon är drygt 60 år gammal och kom till byn efter att ha arbetat som förskollärare och bibliotekarie i en annan by i Archangelskregionen. Numera tillbringar hon vintrarna i Petersburgsregionen. Hon har ett par rum, ladorna används inte längre och vattenledningarna drog hennes man på 1980-talet, när han var tjugofem år gammal. Aleksandr Kazakov har alltid byggt: båtar, leksaker, möbler, men också gjort gravyrer och skrivit dikter. Han har nyss överlevt en hjärtinfarkt.
Ljubov Kazakova är en av få bybor som umgås med människorna från Levande landsbygd. Hon säger att hon drogs till Antonina, grundaren, för att hon hade mycket kunskap att dela med sig av och nu hjälps hon, Jelena och Zoja åt.
– Men det fanns folk i byn som per automatik avskydde dem för att livet här förändrades. De gillade inte att de åkte förbi husen utan att stanna till, man tyckte att de var onormala, inte som vi. Fast det är ju tvärtom, att byn dör ut medan de här kommer med nytt liv. Förhoppningen var att det skulle ske något nytt.

Senare berättar hon att byborna satte sitt hopp till Antonina och trodde på hennes idé om att ge byn nytt liv. Zoja tror att det var därför många blev besvikna – det blev inte som de trott.
Olika ideer om jordbruksdrift
Den lokala pensionären Nikolaj Kazakov rynkar pannan när samtalet kommer in på Levande landsbyggd. Han menar att om Zoja och Jelena vill bli en del av byn borde de arbeta på fälten, hjälpa lokalborna att återupprätta kollektivjordbruket och rensa ogräs för att undvika eldsvådor.
Jelena tycker att det är naturligt att åsikterna om jordbruksdriften går isär.
– De växte upp i en annan tid. För dem är grönsakslandet slutmålet men för oss är det bara ett av många mål. Gemenskapen är viktigare.
Zoja menar att bygemenskapen inte har lyckats för att de själva och ursprungsborna tänker för olika om samarbete.

– Det är den eviga historien om att den ene gör för lite medan den andre förväntar sig för mycket. Vi hade själva för många idéer om vad vi ville göra, sammanfattar hon.
Jag frågar grundaren Antonina om hon ser projektet som misslyckat.
– Zoja och Jelena kommer att övervintra för tredje året i rad och nu skapas ett nytt samhälle kring dem. Det stämmer att jag har lämnat byn men traditionerna och livsstilen vi skapade finns kvar. Det jag såg framför mig blev inte av men jag tycker inte att det är ett misslyckande. De åtta år vi levde tillsammans var värdefulla i sig. Hundratals personer kom hit och vi kunde påverka en och annan. Vi sådde frön som fortsätter växa nu.
Reportaget publicerades ursprungligen som ett samarbete mellan 7×7 och Novaja vkladka, och publiceras nu på svenska som ett samarbete mellan Arbetaren och Barents Press Sverige.
Text: Danila Istomin (7×7) Översättning: Katarina Lindqvist
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.