Den självständiga Emilia förälskar sig i den revolutionära syndikalisten Paul. Deras liv präglas av hårt arbete, men också av solidaritet och kärlek. Runt dem växer striderna. Ska det sluta med rösträtt och reformer, eller med revolution? Romanen utspelar sig under 1910-talet och är baserad på författaren Gun Hedlunds farföräldrars liv. Det här är kapitel åtta ur Striden må fortgå – En roman om kärlek och syndikalism.
1913
Paul hade efter första junimötet nämnt till Emilia att en agitationsturné för Gottfrid Ljungdahl snart var inplanerad, de inväntade besked från Mackmyra. Emilia var otålig, hon brydde sig inget vidare om den där Gottfrid. Besvikelsen var stor över att varken familjefest eller gökotta tycktes bli av sommaren 1913 och några brev till Amalthea-männen på Långholmen hade hon inte hört talas om. Visserligen hade de spridit hundra exemplar av skriften Amalthea-männen av den där Albert Jensen som tycktes styra och ställa med det mesta i SAC:s centralkommitté.
Hon hade läst skriften, den var upplysande och hon hade förstått bakgrunden till hamnarbetarstrejken i Malmö och desperationen som låg bakom sprängningen av fartyget, fullastat med brittiska strejkbrytare. Särskilt vältalig blev Jensen i skriften då han skildrade hur de tre unga männen inte kunde uthärda hur strejkbrytarna ryckte brödet ur munnen på hustrur och barn till strejkande kamrater, att de plågades av att se svälten och att medkänslan drev dem. Och att de inte alls ämnade att ta någons liv eller lemlästa. Jensens skrift väckte förståelse, inte tu tal om annat. Men att sprida den var ändå inte samma sak som att sända ett kamratligt stöd i brevform till de fängslade. I skriften hade hon läst om de förfärligt omänskliga förhållandena på Långholmen, iskalla nätter utan sängkläder som straff för små förseelser, isolering och dåligt med mat.
En solig söndag när familjen tog en promenad längs Vammens strand för att mata änder brast det för Emilia. Paul fick en utskällning. Han lyssnade utan att säga ett ord medan han hjälpte Ivar att nypa loss en brödkant till fåglarna. När Emilia hämtade andan skyndade han sig att ta till orda.
»När vi språkades vid efter första mötet, Emilia, kunde jag inte ana hur det skulle arta sig. Du vet själv, både strejker och blockad.«
»Hm. Men nu är sistlidna strejken slut«, muttrade hon.
»Jag tar upp både brev och utflykt på nästa möte«, lovade Paul.
Ivar som tultade fram riktigt stadigt drog henne i kjolen, ropade »Pippi!« och pekade på de snattrande änderna. Med sitt småbarnskluckande skratt höll han hennes hand i ett fast grepp för att våga sig närmare. Tre i flocken, två grönblåskimrande hanar och en gråbrun hona trängdes runt Pauls skor för att hinna snappa åt sig före de andra i flocken, honan tog ett kliv upp på hans vänstra sko. Emilia betraktade hur hennes man noggrant fördelade brödkanterna i lika stora bitar till fåglarna, även till de änder som rörde sig långsammare en bit ifrån de framfusiga. Hon veknade, Paul försökte räcka till, det visste hon innerst inne.
»Jag kan hjälpa till att formulera breven, Paul, det behöver inte vara så noga. Men de behöver få känna att vi tänker på dem. Långholmen ska vara förfärligt för de här pojkarna som dömts till straffarbete«, sade hon och tillade: »Annat var det för fina karlar som Hinke och Branting, de for inte så illa, skrev brev och tog igen sig i cellen. Fick egen mat utifrån och blombuketter.«
»Det låter bra, vi kan behöva hjälp med breven. Ingen i styrelsen har amerikasläktingar så vi saknar en erfaren brevskrivare, du får nog till det välformulerat. Och familjeutflykt tar jag upp på söndag.«
»Hoppas du får med dig de andra.«
Hon vände sig mot Ivar. Han var iklädd en rutig kolt med en mönstrad, stickad kofta utanpå. Junivinden kunde ännu vara kylslagen om solen gick i moln. På hjässan bar han en blå skärmmössa som hon funnit i Konsum Odens klädsortiment. De tidigare glesa spädbarnslockarna hade ersatts av tjockt, mörkbrunt, lite smålockigt hår. Han var inte så hårt klippt, hon tyckte om att se honom med lockar. Ögonfärgen var gråblå, den påminde om hennes egen mors. Ivars mormor. Hon ville tänka så, använda de orden.
Det småbarnsrultiga började försvinna hos Ivar när han inte längre ammades och kunde röra sig på egen hand. Men kinderna var fortfarande ljuvligt runda och han fann sig ännu i att hon överöste honom med kyssar.
»Ska vi ta fram kaffekorgen, Ivar? Dricka vinbärssaft?«
Det gällde att inte låtsas om lukten som kom i pustar från sulfitfabriken på andra sidan viken. Det gick inte att vara för nogräknad som Karskärsbo. Ivar syntes inte vara plågad av eländet, född och uppvuxen som han var intill den enorma fabriksanläggningen i tegel. Paul tycktes härdad från Fors, han brukade skoja med henne och säga att sulfitlukt var inget att jämra sig över jämfört med sulfat som luktade ren skit. Nu gällde det att finna en gräsplätt som inte var full med fågelträck.
»Här Emilia, vi kan sitta på stenen ska du se«, hojtade Paul som gått före för att leta.
»Jag kommer, lyfter du upp Ivar?«
En sådan tur hon hade som var gift med en man som inte var långsint. Hon sneglade mot Paul som inte tycktes det minsta tyngd av att ha fått skäll. Det gjorde det lätt att säga förlåt när sinnet runnit till.
»Förlåt mig att jag skrek åt dig, Paul.«
»Du är förlåten, min vän. Var har du doppat?«
Tre veckor senare postades breven till den fängslade Anton Nilsson och hans kamrater. Det var samma vecka som Bomhusbåten Bönan II första söndagen i augusti kastade loss, fullastad med finklädda familjer som kånkade på filtar och väldoftande bakverk i dignande utflyktskorgar. Styrelsen i Bomhus LS bar försiktigt trälådor med läskedrycker när de steg i land vid festplatsen och fiskeläget, föreningen stod för försäljningen och behållningen blev ett tillskott till kassan. En handfull tvehågsna änklingar och ungkarlar, uppsnyggade i helgdagskläder, hade tagit modet till sig och hörsammat att inbjudan gällde alla. Utflykten var öppen för vem som helst som ville delta.
Emilia vakade över att de som kommit ensamma också hamnade i ett glatt och gästfritt sällskap. Deltagarna satt i små grupperingar på filtar i gröngräset och bjöd runt från korgarna. Familjerna Hedlund och Backman slog sig samman och bjöd in Linus Björk, en nyanställd pojke på kokeriet i sulfitfabriken. Blygt bligade han mot systrarna Backman som frimodigt språkade med honom om varifrån han kom samtidigt som de turades om att ta sig an lille Ivar. Emilia kände sig fri och lätt om hjärtat. Den allra första utflykten till Bönan den 3 augusti 1913 skulle komma att bli ett av hennes ljusaste minnen från åren i Bomhus, minnet av skratt och prat som varvades med vilda tjut från barnens lekar. Krigsmullret var helt bortglömt när några karlar ur nybildade Bomhus musikkår plockade fram blåsinstrumenten och spelade upp de trånande tonerna i Under Paris broar.
Både stora och små valsade runt på dansbanan och hon lyckade övertala Paul att ta en svängom mot att han inte behövde föra. Hon kände sig tacksam och lättad över att Paul tillsammans med kassören vakade över att medsmugglade spritdrycker raskt plockades undan. Pluntorna återlämnades, tömda på brännvin, vid hemkomsten till sina muttrande innehavare när dessa lämnade ångbåtens landgång. Emilia åsåg det hela och tänkte att i kväll behövde ingen ur sällskapet somna med blånader. Varken efter rusiga, dolda slag i hemmets otrygga hägn eller efter synliga fylleslagsmål inför publik.
Emilia gav upp sin matservering i slutet av augusti. I tysthet grunnade hon fram och tillbaka. För henne hade dyrtiderna gjort det ogörligt att laga rejäl mat till priser som fattigt folk klarade av. Beslutet som värkt fram var så svårt och tungt att hon inte orkade rådgöra med Paul om det hela. Hon fruktade att han skulle ha invändningar, komma med förslag till lösningar utan att vara tillräckligt insatt och hon orkade inte förklara och försvara vad hon kommit fram till.
När hon vinkat av Paul en lördagseftermiddag vid Bomhus station, inför hans hemresa till Fors för att bistå Johannis P med att stapla ved, hade hon funderat ut en lösning. Och nästa dag begav hon sig iväg till makarna Westberg i Norelund. Ivar fick följa med i sitt eget åkdon, han tyckte tack och lov om att åka i trillan. Han brukade småpratande för sig själv kika över spjälorna och nyfiket beskåda stort som smått, en fjäril, en häst, några lekande barn, en rullande boll. Andra barn, gärna något äldre, tycktes vara mer intressanta än vuxna människor.
Pauls egenhändigt snickrade trilla var en välsignelse en dag som denna. Även om det bara var knappa kilometern mellan Karskär och Norelund var Ivar för tung att bära på höften eller ryggen vid det här laget. Johan och Ulrika Westberg var hon väl bekant med, Johan som var bördig från Folkkärna en dryg halvmil från Pauls hemby var god vän med både far och son Hedlund. Emilia kände sig tacksam över dalafolkets sammanhållning på den nybyggda bruksort de hamnat i. Det gjorde det lättare att framföra sitt ärende.
Det gick som hon hoppats. Ulrika sade ja till att ta över matserveringen och de kom överens om en prissumma för inventarier och porslin. Flickorna skulle få behålla sina platser. Emilia skulle driva stället vidare i två veckor tills Ulrika hunnit beställa hem varor och sätta sig in i rörelsen. Eftersom hennes man var åkare och de hade kontakter via Konsum skulle det förhoppningsvis gå vägen att få fram det som krävdes till maten.
»Är du och Paul överens om det här?« frågade Johan sedan hon tagit i hand med både honom och Ulrika.
»Näe, jag berättar i afton. Jag drev matsalen ett och ett halvt år som myndig och ogift. Så både jag och Paul är vana vid att tänka så«, svarade Emilia och blev arg på sig själv för att hon lät så urskuldande.
»Men du vet, Emilia, att nu är ni gifta och du är omyndig. Det är Paul som måste skriva på pappren mellan oss«, påminde Johan en aning bekymrat.
»Äsch, min gubbe, Paul låter Emilia och mig råda i den här frågan«, utbrast Ulrika och tog Emilias hand.
»Nu måste Ivar och jag ge oss av, så vi får ordna kvällsvard tills Paul kommer hem«, avslutade Emilia besöket.
Paul kände sig ljus till sinnes, nöjd över att allt gått över förväntan. Veden hade blivit staplad i boden hos mor och far och de var tacksamma för hjälpen. Bäst av allt var att båda hade haft hälsan. Mor var pratsam och energisk och stod i hela dagarna med alla sysslor, lätt till skratt. Hon var som vanligt klädd i mörk kjol och långärmad blus, det ännu mörka håret kammat i en stram knut i nacken. De fylliga kinderna, skrattrynkorna och en oftast leende mun utstrålade en mjuk vänlighet mot de medmänniskor hon mötte. På något sätt kände Paul trygghet i att mor var sig lik, så vuxen karl han var. Johannis P hade däremot åldrats. Håret var fortfarande tjockt och yvigt och den ståtliga slokmustaschen hade han behållit i alla år. Men han rörde sig med böjd rygg och stela rörelser. Han berättade att det var lindrigare med magsåret nu och att han dragit ned på kaffedrickandet.
Oron delade de alla utan att den någonsin nämndes. Vad kunde hända om Johannis P inte skulle orka arbeta tills alla barnen stod på egna ben? Kanske Elsa eller Albin fick flytta hem till honom och Emilia? Hur skulle det bli med Ester och hennes fallandesjuka? Hon som enligt lag inte fick lov att gifta sig. Tänk om Ester skulle tvingas till ett liv på anstalt? Propagandan från Svenska sällskapet för rashygien kändes som ett hot.
Bistånd med klyvning hade Johannis P fått av Simon som varit på hembesök i våras från bruksarbetet i Hofors. Albin och Elsa berättade att de visat Simon sina färdigheter på huggkubben. Paul berömde Elsa lite extra för hjälpen till storebror. Nu var de bara tre barn kvar hemma, Albin och Ester som fortfarande var skolbarn och Elsa som hade sin pigplats kvar.
Det kändes gott att föräldrarna var rustade inför höstkylan. I prydliga rader låg björkveden med barken nedåt, i år var det ingen skräpved, de skulle kunna hålla värmen. Paul hade inte kunna avhålla sig från att titta in i vedboden en sista gång innan han vandrade iväg till Fors stationshus. Det doftade fortfarande färskt trä fastän vedhögen legat ute på tork sedan i april. Han förundrades över hur lik människan tycktes vara vissa av skapelsens övriga varelser i sin förberedelse inför den annalkande vintern. En ekorre strävade på likadant med sina gömslen av kottar. Det fanns en känsla av rikedom i vetskapen om att vedboden var fullpackad, samma känsla som när Emilia i början av hösten hade kallrummet fullt av burkar med inläggningar, saltsill, potatis, sylt och brödkakor.
Paul såg fram emot att komma hem till Emilia och Ivar när han klev av tåget i Bomhus. När han kom in i köket var det redan dukat och han slog sig ned vid bordet med pojken i knäet. Han hade slutfört sin berättelse om hur det stod till i föräldrahemmet. Men nu genomfors han av känslan av att allt inte stod rätt till.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.