Den självständiga Emilia förälskar sig i den revolutionära syndikalisten Paul. Deras liv präglas av hårt arbete, men också av solidaritet och kärlek. Runt dem växer striderna. Ska det sluta med rösträtt och reformer, eller med revolution? Romanen utspelar sig under 1910-talet och är baserad på författaren Gun Hedlunds farföräldrars liv. Det här är kapitel sju ur Striden må fortgå – En roman om kärlek och syndikalism.
1913
Ivar fyllde ett år på senhösten och när jul och nyår passerat förstod Emilia att Paul hade bestämt sig. Hon hade inväntat det hela, befarat det och ändå tog det emot att tänka på vad som väntade. De hade avslutat middagsmålet, den bleka solen som skymtade genom fönstret nådde inte högt på himlavalvet fastän det var mitt på dagen.
Paul klappade på hennes nya bordsplats mitt emot honom vid köksbordet. De hade införskaffat fyra nya pinnstolar.
»Emilia, sätt dig här, vi behöver språkas vid.«
»Jag kommer.«
Hon vred ur trasan, torkade av händerna på förklädet och slog sig ned vid det avdukade köksbordet. Paul vaggade en eftermiddagssömnig Ivar på armen och lutade sig fram emot henne, tog hennes hand.
»Du vet hur det har varit en tid. Missnöjet växer alltmer. Det är dags att bilda en förening. Jag kallar till möte om två veckor«, sade han.
Hon hörde på tonfallet att han var orubblig.
»Jaha. Och hur blir det för oss då? För mig och Ivar. Då ses vi väl aldrig.«
Hon drog åt sig handen med en knyck och den nyinköpta köksstolen föll baklänges med ett brak när hon störtade upp. Hon ställde sig framför honom och pekade anklagande.
»Ska han inte få lära känna sin far? Du springer på möten, läser hela kvällarna och vi får oss en smula tid till familjen på söndagarna.«
»Du vet vem du gav dig i lag med. Det stack jag aldrig under stol med. Att tiden är knapp råder jag inte över.«
Emilia teg. Tiden var verkligen knapp. Hon tänkte på alla de gånger som de har pratat om kravet på kortare arbetstid. Hon oroades för Paul. Tio timmar, periodvis tolv, slet hårt på krafterna och lämnade inte mycket ork till familjeliv. Rädslan grep henne när hon brukade se den linkande gången hos Astas man som var före detta stabbläggare, han som fått lägga undan axelputan och rasa flera steg nedåt i brädgårdens hierarki. Med sina förstörda axlar och sin deformerade bröstkorg var han förbrukad vid trettiotvå.
Själv hade Emilia trott att åttatimmarsdagen skulle bli verklighet förra året, med vänstermajoritet i andra kammaren, det kändes som om hela landet vänt. Nu skulle arbetarnas krav tas på allvar. Hon hade i Arbetarbladet följt hur högerns aggressiva motstånd grusade hennes förhoppningar. Att Paul å sin sida trodde att kortare arbetsdag skulle nås via facklig kamp hade de pratat om många gånger. Men hon kunde själv märka att styrkepositionerna på arbetsplatserna tycktes orubbliga. Hon upphörde inte att förvånas över Pauls berättelser om vad som hänt efter att arbetarna tagit upp missförhållanden i uppvaktningar hos ledningen. Illviljan från bolaget och den medvetna vantolkningen av vad som underhandlats var obegriplig. Aldrig att hennes far skulle ha behandlat slaktare och butiksbiträden på ett sådant sätt.
Paul satt tyst och väntade. Hon drog efter andan.
»Ja, ni måste väl organisera er. Hur ofta blir det möten?« fick hon fram när hon rest upp stolen och åter satt sig ned.
»Två gånger i månaden, på söndagseftermiddagar om mitt förslag godtas.«
»Det blir väl annat också.«
»Ja. Styrelsemöten och strejkmöten ibland. Försäljning av trycksaker och Syndikalisten, Folkviljan och Brand förstås. Inbjudna talare. Agitation på platsen.«
»Hm.« Vad kunde hon säga?
»Ivar kan följa med mig ibland när jag går runt och säljer tidskrifter. En timme då och då.«
»Hm«, blev svaret på nytt. Hon sköt undan stolen och reste sig upp.
Emilia började sopa. Hon medgav att det stämde det han sagt för en stund sedan. Han hade aldrig vilselett henne om vad han ville med sitt liv. Det var snarare en plikt än längtan efter äktenskap och familj som gjorde att han gått tillsammans med henne till rådhuset. Det var trots allt en tröst att han numera brukade säga att han höll henne kär. De orden sparade hon som glimrande pärlor inom sig.
Paul reste sig upp, plockade upp en bitpinne från golvet som Ivar, knappt vaken, hade suttit och tuggat på. En ny tand hade hållit gossen vaken flera nätter men nu tycktes den äntligen ha spruckit igenom. Att tugga hjälpte mot kliandet, det märktes. Paul torkade av den blöta pinnen och gav den till Ivar. Han vände sig mot Emilia med ett förslag:
»Ivar behöver sin middagslur. Nu tar vi söndagsfritt en stund, jag har ett ärende till Kristinelund. Jag har lånat en spark från Granlunds, så vi kan väl ta en tur i solskenet?«
»Solen skiner grant ute. Bara det inte blir för långvarigt«, svarade hon.
Emilia var som vanligt noga med att de skulle vara rejält påpälsade innan de gav sig iväg. Ivar somnade genast i sparklådan på Granlunds lammskinnsfäll, inlindad i ullfilten från farmor i Fors. Lådan var ordentligt fastspänd med läderremmar och kylan gav gott glid åt medarna. Emilia vände ansiktet mot solen och stannade till. Trots att det bara var första veckan i januari intalade hon sig att solljuset redan gav en vag föraning av värme. Inte riktigt lika bleka som de arma solstrålarna som skymtade före jul. Själv bar hon sin mors ärvda ullkappa som hon kortat av på ett skrädderi i Gävle. Paul var iklädd vadderad vadmalsväst och Eleonoras grovstickade tjocktröja över underställ och skjorta, det var varmare än finrocken.
Emilia fick veta att ärendet som Paul hade att uträtta vara att ordna lokal till det första fackföreningsmötet. Det skulle inte bli någon lång sträcka mellan deras eget hus i Karskär och Folkets hus i Kristinelund. De gled långsamt framåt. Han hade haft rätt, det dröjde inte länge förrän de var framme. Den rödmålade byggnaden var rejält tilltaget med fyra höga, fyrdelat spröjsade fönster på väggen som vette mot grusplanen. Emilia imponerades över hur vackert huset byggts av Bomhusarbetarna. Ovanför ingången ståtade en romersk båge med fönster, den såg ut som en uppgående sol. De övre fönsterfodren hade välarbetade överstycken och taket vara belagt med ordentligt underhållen tjärpapp. Runt huset hade en syrenhäck planterats.
Ett femtiotal meter ifrån byggnaden låg C P Karlssons och hans hustrus stuga. Ingen i Bomhus tycktes veta varför han kallades Klockar-Kalle. Han klev ut på farstubron när Paul knackat på, iklädd svart ryssmössa och med långt helskägg frampå bröstet. Klockar-Kalle muttrade att det skulle väl gå bra att ordna ett möte. Gubben var inte särskilt talför. Han noterade datum och tid i en svart anteckningsbok och böjde sig sedan ned mot sparklådan och bligade finurligt mot Ivar som vaknat.
Paul tackade och de gjorde sig redo för hemfärden.
»Det lättade upp att du och Ivar följde med, han kan vara lite butter men verkade barnkär«, sade Paul när de vänt sparken och passerade Rackarberget.
»Hyr han huset av folketshusföreningen?« frågade Emilia.»Nej, det är hans hus. Korsnäs gjorde som patron i Fors, vägrade att släppa till mark till en samlingslokal för arbetare. Så Klockar-Kalle upplät sin tomt till ett bygge. Som straff fick han sparken från sågen. Han försörjde sig visst som åkare ett tag innan han fick komma tillbaka.«
»Är det länge sen?« Hon slogs av vilka uppoffringar som gjorts av andra arbetarfamiljer före henne själv och Paul och skämdes en smula över ordväxlingen hemma i köket för en stund sedan. Hela familjen måste ha drabbats hårt när Klockar-Kalle stod utan arbete.
»Ja det är väl drygt femton år sen, den gubben är en pionjär. 1897 stod huset klart, han och kamraterna snickrade kvällar och lördagsnätter. Både Branting och Kata har varit här på möten.«
»Hade de fackförening?«
»Jadå, både på brädgården och på sågen. Efter strejken blev det avsked för alla som var medlemmar. Bolaget krävde att folk skrev på en ’tro- och hedersförbindelse’ för att få komma tillbaka.
Arbetsgivareföreningen menade att det var en viktig princip att uttrycka lojalitet och sen gå ur facket. Fast det fanns kollektivavtal om föreningsrätten.«
»Var det därför de hade så lång strejk då när vi var nyinflyttade i Bomhus?«
»Ja, de var hjältar i avdelning 5 på brädgården. I sexton månader höll de ut, sjuttio man, de hävdade att de var avskedade utan avtalsenlig anledning. Även i borgarpressen fick Korsnäs kritik för att gå för långt. Men de gav sig inte förrän Arbetsgivareföreningen avblåste sina lockouter, det var efter ett och ett halvt år, den första december.«
Emilia kände igen Pauls tonfall, hans avsky för de mäktiga bolagens svekfulla metoder.
»Måtte det gå väl för er nya förening nu«, sade hon efter en stunds tystnad.
»Tack, det behöver vi. Vi får inte bli för få, då blir det svårt. Vad säger du om en liten åktur nedför backen? Ivar tycker nog om det. Ställ dig på medarna framför mig, Emilia.«
Hon kände sin man vid det här laget, han var rask att svänga om till ett annat samtalsämne när det brände till. Men inte ville hon neka honom och Ivar att fröjdas en kort stund i vintersolen genom att tjata om vad som förestod. De fick upp farten nedför Bergströms backe och det ven bitande kallt om öronen. Emilia skrek till, blundade och kramphöll sig fast i överpinnen när de krängde till över en isklump. Hon vinglade till på de smala medarna, återfick balansen och lutade sig bakåt mot Paul, kisade ängsligt med halvslutna ögon. Då märkte hon att Paul bromsade med vänsterfoten, hade han kanske gjort det hela vägen utför? Att hon alltid skulle vara så harig nu sedan Ivar kommit till världen.
Gossen tycktes inte det minsta rädd. Röda om kinderna klev de av sparken nere vid backens slut. Hon såg något nytt i Pauls blick, hur det glittrade som hos en skolgosse full av hyss. Och det slog henne att Ivar och Paul var så samspelta, sättet de lekte och fröjdades på. Inte de vanliga upptågen som karlar hade för vana att utsätta de små för, som att ljudligt skrämselbua eller kasta dem högt upp i luften. Snarare var det Pauls underfundiga lekar som fick Ivar att kikna av skratt. Titt-ut bakom köksgardinen räckte långt. Liksom en sparktur utför Bergströms backe.
»Herrejesses, nu måste vi ta oss tillbaka uppför backen igen«, suckade Emilia.
»Och nu behöver du inte tjuta i högan sky, nu blir det allt till att gå«, sade Paul.
»Bäst vi skyndar på innan Ivar börjar kinka.«
»Gå före du, Emilia, så skjuter jag sparken bakom.«
Hon förlorade fotfästet i backen, kängorna kändes glashala mot den hårdpackade snön efter alla slädtransporter. Solen var redan på väg ned, himlen hade skiftat från blekblått till ljusgrått. Paul körde upp vid sidan av henne och frågade:
»Vill du ta sparken? Här är det lagom glid. Eller du kan bara gå och hålla i dig.«
»Äsch, vi gör som på vägen hit, långsamglider ihop.«
»Kliv på, skjutsen är redo.«
I maklig fart gled de förbi Hagelbergs slakteri, det lyste inne i lokalerna fastän det var söndag. Kanske styckningen måste göras före måndagsköerna? Snart skulle de vara hemma för att få fart på spisen och koka kornmjölsgröten till kvällsvard.
Drygt två veckor senare var det första mötet för Bomhus syndikalister avklarat i Folkets hus möteslokal. Det knarrade under fötterna när Paul skyndade hemåt i vinterkylan. Nog var den 19 januari 1913 en märkesdag att lägga på minnet. Dagen då den fackliga organiseringen återföddes som fågel Fenix. Nu skulle den bestå.
Han var ivrig att få berätta för Emilia. Han hade hälsat på alla, satt sig ned vid det avlånga bordet och öppnat mötet med att hälsa dem välkomna, sett både välkända och obekanta ansikten uppmärksamt vändas åt sitt eget håll. I den stunden var det som om tyngden av ensamhet, grubblerier och minnesbilden av de bajonettförsedda soldaterna i Fors lättade och försvann. Och hans sinne, hela kroppen, påmindes av saknaden efter kampen, att få vara flera, stå i bredd, känna hopp och mod.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.