I Niklas Rådströms roman Drömmarna vi tillsammans drömmer är det klimataktivisten Bodil som drömmer för laget – för mänsklighetens överlevnad lägger hon sitt psyke i pant för jordens och kanske mänsklighetens överlevnad. Med ett språk där snart sagt varje rad är värd att vila i är romanen en igenkännbar värld på gränsen till apokalyps – ändå hoppfull i sin kärlek till vår stackars planet.
En tonåring vaknar ur en fasansfull mardröm, en som skildrar en framtid utan hopp. Vad är det för mening med att fortsätta när insikten om allt det hopplösa välter som en tsunamivåg in över en? Bodil stannar hemma från skolan, lägger ut en video där hon klipper av en av sina långa flätor, medan hon håller ett brandtal om sin förtvivlan, och ändå sista hopp. Den andra flätan får sitta kvar tills alla förhoppningar är motbevisade. Den udda frisyren blir en närmast övertydlig metafor för det gränssnitt hon och kanske (förhoppningsvis) de flesta på jorden upplever sig leva i.
Vi vill få tillbaka jordens egen kraft att fungera med det väldiga ekosystem vi lärde oss i skolan. Kanske är vi beredda att agera, men hur? Är det för sent? Var finns ett enda verkligt hopp i den globala kökkenmöddingen av hotande klimatkollaps, galloperande kapitalism, och grovt och cyniskt våld mot alla som synes möjliga att besegras i rofferiets tidevarv? Finns det ännu någon som ser ett ”värde” i humanism, kärlek, långsiktighet, solidaritet med något annat än samlandet av makt och ofattbara rikedomar?
Bodil blir ett affischnamn för frågeställningarna, hon demonstrerar, samlar unga likasinnade, och blir inbjuden till maktens mötesplatser. Historien tar alltså avstamp i en ytligt kalkerad klimatkarriär som vi lärt oss genom mediabilden av Greta Thunberg. Just den Greta Thunberg som i dagarna visat att hon inte tänker olja sig med att vara en förutsägbar papegoja för att se men inte göra, så länge som aktivism kostar. I skrivande stund blockerar hon i palestinasjal, tillsammans med omkring ett femtiotal aktivister, bland dem forskare i vita rockar, riksdagens huvudingångar i protest mot ”det pågående system som leder till att folk dör som en konsekvens av klimatkrisen redan i dag”.
Det är omöjligt att inte se Thunbergs ansikte klä Rådströms porträtt av hans romankaraktär, en enveten ung aktivist och redan från början automatiskt försedd med de sympatiska karaktärsdrag många av oss förknippar Greta Thunberg med. Och inte minst den integritet hon håller framför sig tillsammans med sitt plakat.
Kvantteorin väcker intresse!
Bodil för ordet romanen igenom, och får förstås så småningom en helt egen persona (men då är den bestämda och sympatiska karaktären redan satt). Hon har hunnit bli några år över 20 när hon en kväll under spridda snöflingor traskar från World Economic Forum i Davos i Schweiz, lite uppgiven över miljön och alla ord, den snöiga vägen mot tågstationen med musiken från Nils Frahms ambienta och melankoliska ”Wintermusik” i öronen.
Plötsligt stannar en svart bil och dörrarna rycks upp. Innan hon hunnit fatta vad som händer har hon tryckts in i bilen och det blir svart när en huva trycks ner över hennes huvud. Miltals senare knuffas hon in i ett hus, där hon blir brutalt förhörd om kontakter och ”uppdragsgivare” som hon förnekar. Inte minst en av hennes kloka mentorer, professor Melville, kommer på tal – hur står han bakom hennes aktiviteter?
Det hela visar sig (lätt att räkna ut) vara ett led i en test om Bodils integritet och uthållighet. Det dagslånga hårda förhöret och tvånget får henne inte att vika, och snart kastar förhörsmännen sina masker och självaste professor Melville kliver in i rummet. Fler vänliga och ursäktande ansikten dyker upp med försäkringar om att de försökt avråda från sättet att ”pröva” stadigheten hos en blivande medarbetare. För det är vad man hoppas på att Bodil ska bli. En av de som visar sig vara inte långt ifrån att kunna kallas kanonmat.
Genom Bodils tidigare berättelser om hur hennes drömmar känns som verkliga och närmast profetiska har hon blivit intressant för Melville och hans gäng vid CERN (labbet för kärnforskning med den kända partikelacceleratorn, utanför Genève) med sitt bejakande av kvantteori. Här börjar historien med enkla skämt om Schrödinger och hans katt men dukar snart upp en ganska trovärdig förklaring till idén om drömmarnas väg till överlevnad för oss alla. Detta med matematikern och fysikern Hugh Everetts flervärldstolkning av kvantmekaniken (och där fick vi ännu lite soundtrack genom Everetts son Mark Oliver Everetts band Eels sorgliga musik om familjetragedierna). Ett slugt sätt att få läsaren in i teorier som man kanske stegrar sig inför, men det är inte svårt att hänga med under läsningen, faktiskt för första gången känner jag ett (kortvarigt) intresse för ämnet. Rådström kryddar med underhållande historier som den om fysikern och kosmologiforskaren Stephen Hawkings bevis för att man inte kan resa bakåt i tiden.
Bortstötta av det förflutna
”Framtiden drar oss till sig, det förflutna stöter bort oss”, som professorn säger – en egentligen ganska banal fras, men som i sitt sammanhang framstår som ett vishetens stilla skimmer. Såklart bestämmer sig krigaren Bodil för att krypa ner i drömkapseln för en (spoiler alert) mardrömsresa till framtiden. Kan det hjälpa mänskligheten att ta del av vad den har att ”bjuda”. Hennes drömmar tar henne några år fram i tiden, så småningom mer än så – hon ser på sina armar hur tatueringarna växer och skinnet rynkar sig vartefter åren går.
Det finns en föreställning om att det skulle vara väldigt tråkigt att lyssna till andras drömmar. Den här boken visar att inget kunde vara mer fel. Niklas Rådström lyckas fånga läsaren i spänning under till och med dubbla beskrivningar av varje dröm som Bodil har (för läsaren i realtid och senare inför forskningsteamet som för protokoll och analyserar). Kanske för att Bodils drömmar ändå har mer inneboende logik i sina händelser än vad drömmar vanligtvis har.
Rådströms berättelse om Bodils drömresor under ett oftast respektfullt omhändertagande team liknar möten med den existensiella och fysiska ensamhet som ett allvarligt sjukdomsbesked och tuff livsuppehållande behandling ofta innebär, eller kanske ett svårt sorgearbete efter en förlust av en nära anhörig. Kanske en personlig association, men om delar av en sådan process sipprat in i romanen har författaren förvaltat det på ett sätt som berör utåt.
Bodil är både en krigare, ett barn och en mycket gammal kvinna i sina resor. En som mitt i en stark gemenskap ändå har sitt alldeles eget att våga göra. På varje resa hittar hon gemenskap hos någon eller några, för hon sin kamp för jordens och mänsklighetens överlevnad – och kanske mot alla odds.
Svårast av allt är insikten om att egoismen står som en bromskloss för den gemenskap som kanske krävs för att vända den stora tankern som brakar rakt emot oss. Där de någras rovdrift och rofferi gör att allt mindre blir kvar för de många att överleva på. När de förmögnaste redan skjutit ut sig från vår planet, när det är försent att fylla livbåtarna. De är inte beredda att ge bort sina privilegier.
Huruvida denna berättelse är att betrakta som science fiction, dikt, spänningsroman eller framtidshopp återstår kanske att se där framöver. Alla sidor finns med.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.