I fjorton år har en grupp mexikanska kvinnor, Las Chelemeras, återställt mangroveskogen i sitt närområde. Mangroven blir en koldioxidbindande barriär mot naturkatastrofer – och arbetet har även stärkt kvinnornas position i lokalsamhället. Efter att den statliga finansieringen försvann har de fortsatt på egen hand.
Med det grumliga träskvattnet upp till midjan vadar 64-åriga Maria Italia Lira Chi genom klibbig lera i utkanten av fiskebyn Chelem på Yucatanhalvön i Mexiko. Hon bär försiktigt ett mangroveskott mot plantodlingen, i hopp om att återuppliva ett viktigt ekosystem som förstörts genom omfattande stadsutveckling i området.
På avstånd marscherar rosa flamingos som böjer sina huvuden i en synkroniserad dans. Deras närvaro betyder att miljön har återhämtat sig tillräckligt för att deras favoritföda, räkor och andra kräftdjur, ska kunna frodas. Samtidigt leder den livligt trafikerade motorvägen bakom Maria Italia Lira Chi till lyxhotell och bostäder. Man har byggt bort stora delar av mangroveskogen som omger hennes fiskeby.
Las Chelemeras kamp mot klimatklockan
Maria Italia Lira Chi är en av grundarna till Las Chelemeras, en kvinnlig inhemsk naturvårdsgrupp som ansvarar för återställandet av ett område som är ungefär lika stort som 120 fotbollsplaner. Vid en av frontlinjerna för klimatkampen tar de hand om dessa träd med hög koldioxidlagring – avgörande för kampen mot klimatförändringarna.
– Jag sätter den här babyplantan på upphöjd terräng så den har bättre chans att överleva, säger Chi och hänvisar till en röd mangroveplanta som hon försiktigt planterar i det mjuka sedimentet.
Mangroven odlas i en sexkantig inhägnad, som kallas tarquina. Inhägnaden släpper igenom vatten men hindrar plantorna från att sköljas bort. Sex pinnar hamras ner i marken mellan ett handvävt nät, sedan hälls leran på tills nivån är några centimeter över vattenlinjen.
Förutom att ta hand om mangroveplantorna ägnar Las Chelemeras hundratals timmars hårt arbete åt att gräva kanaler i ödemarken för att förbinda den växande mangroveskogen med sötvatten.
– Mina armar värker efter att ha grävt i den hårda marken. Efter flera dagar av samma typ av arbete känns hela kroppen avdomnad och jag får svårt att sova på sidan, säger Chi.
Naturlig barriär mot orkaner
I över ett decennium har Las Chelemeras arbetat ihärdigt för att återställa mangroveskogen, som fungerar som en naturlig barriär mot orkaner på Yucatáns norra kust. Arbetet har lett till att ekosystemet återhämtat sig helt, och flora och fauna har återgått till liknande nivåer som i bevarade områden.
Allt började för 14 år sedan med ett statligt finansierat återplanteringsprojekt som skulle kompensera för den omfattande förstörelsen av mangroveskogen. Den mexikanska staten erbjöd inledningsvis lokala fiskare från Chelem lön för arbetet.
Männen avvisade den låga lön som erbjöds – 60 pesos, motsvarande 36 kronor, per dag – men Maria Italia Lira Chi, som följde med sin man till mötet, frågade om kvinnor fick delta.
– Svaret var ja, men att arbetet var hårt, berättar Chi, som tillsammans med fyra andra lokala kvinnor valde att gå med i projektets inledande skede.
– Vi kände att det åtminstone kunde vara ett sätt att ge våra familjer lite extra ekonomiskt stöd, säger hon.
Snart började allt fler kvinnor från samma by delta. Några år senare formaliserade de en grupp med namnet Las Chelemeras. I dag har gruppen 14 medlemmar som är mellan 33 och 82 år gamla.
– När biologerna förklarade mangrovens effekter på orkaner förändrades vårt perspektiv. De berättade att den bidrog till att ge oss mer syre, skyddade oss från naturkatastrofer och förbättrade fiskeförhållandena, säger Chi.
Las Chelemeras tog saken i egna händer för att skydda området mot orkanernas förstörelse: genom att återställa över 60 procent av det ursprungliga mangrovebeståndet runt sin by.
– Tack och lov har vi inte haft någon orkan på ett tag, men när det blåser starka vindar märker vi nu hur starka mangroveträden är och hur de fångar upp det mesta av kraften. De böjer sig, men de går aldrig sönder, säger Chi.
Mexikanska staten har inte erkänt kvinnornas arbete
Den statliga kompensationen för förstörelsen av mangroveskog invid deras by blev kortvarig. Las Chelemeras hävdar att de bara fått finansiering under två av de fem år som utlovades i avtalet. Sedan dess har de inte sett en enda peso, vilket inneburit att de behövt förlita sig på privata donationer i över ett decennium, men finansieringen är sporadisk.
– Vissa sponsorer har lovat Las Chelemeras långsiktigt ekonomiskt stöd men har sedan avbrutit det på mindre än hälften av den tid de föreslagit, säger biologen Claudi Teutli, som är en av projektets grundare.
Global Mangrove Alliance (GMA) uppskattar att omkring 80 procent av alla projekt för återställande av mangroveskog misslyckas på grund av bristande samhällsengagemang.
Claudi Teutli säger att varje by är unik, med specifika resurser och krav på social integration som behövs för att lyckas med ett återställandeprojekt. Hon säger att akademiker och intressenter bör ha större förtroende för lokala samhällen om de vill se värdefulla resultat i fältarbetet.
– Las Chelemeras är ett lysande exempel på hur det går till. Jag betraktar dem som biologer. De vet exakt hur vattnet flödar, var arbetet behöver utföras, när plantor behöver särskild vård och de löser nya problem allt eftersom de dyker upp. Samtidigt förser de rapporterna med vetenskapliga data, säger Teutli.
Hon medger att den största delen av finansieringen av Chelemeras-projektet kommer från utlandet, vilket hon menar går stick i stäv med Mexikos åtagande enligt Parisavtalet att minska utsläppen av växthusgaser.
– Las Chelemeras har aldrig fått något erkännande på nationell nivå. Vid det här laget borde de åtminstone ha fått en ordentlig förvaringsanläggning i stället för att behöva låna ett utrymme från en närliggande roddklubb, säger hon.
Enligt en annan av projektets grundare, biologen Jorje Herrera, måste återställandeprojekt inledas på gräsrotsnivå. Las Chelemeras har tagit ansvar för återställandet och bestämmer när och var de ska arbeta.
Kvinnors rättigheter har stärkts i lokalsamhället
Enligt Claudi Teutli utförs 90 procent av hemarbetet av kvinnor i många delar av Mexiko, särskilt i ursprungsbefolkningarnas samhällen. Detta inkluderar matlagning, barnomsorg och hushållssysslor.
– Det ger dem inte mycket tid att ha något lönearbete. Det är därför dessa kvinnor är så speciella och går emot den patriarkala uppdelningen som finns i många byar i Yucatán, säger hon.
Nu har många familjers sociala struktur vänts upp och ner. För många av Las Chelemeras är det deras män som hämtar barnen från skolan och tar sin beskärda del av ansvaret i hemmet. Vågskålen har tippat över på ett sådant sätt att det nu är männen som kommer för att arbeta med Las Chelemeras.
– Dessa förändringar är grundläggande för att få till framsteg när det gäller kvinnors rättigheter. Det återspeglas i deras barn och barnbarn också, som tar till sig mycket av det de ser. Detta skapar också sunda relationer inom familjen, vilket smittar av sig på resten av samhället, säger Claudi Teutli.
