”Låt oss säga att du jobbar hårt, femtio timmar i veckan, från att du är 20 år tills du går i pension vid 65 års ålder. Vad skulle du behöva för timlön för att bli lika rik som Musk under ditt 45-åriga yrkesliv?” Per-Anders Svärd om ett samhälle som systematiskt tillverkar miljardärer och hur det kan motverkas.
År 2022 rankades Tesla- och Space X-ägaren Elon Musk som världens rikaste man, god för 219 miljarder dollar. För att förstå den summan i vardagliga termer kan vi jämföra den med ett vanligt arbetsliv: Låt oss säga att du jobbar hårt, femtio timmar i veckan, från att du är 20 år tills du går i pension vid 65 års ålder. Vad skulle du behöva för timlön för att bli lika rik som Musk under ditt 45-åriga yrkesliv?
Svaret är 19 223 324 svenska kronor i timmen. Det betyder att om du börjar jobba klockan åtta på morgonen så tjänar du in en svensk barnmorskas livslön redan till klockan kvart i nio. Vid halv tio har du tjänat lika mycket som en läkare gör under sin karriär. Och då har du ändå hunnit med en kaffepaus.
Exemplet är lånat från den nederländska filosofen Ingrid Robeyns nyutkomna bok Limitarianism: The Case Against Extreme Wealth (Astra House, 2024). Bokens centrala fråga är om det är acceptabelt att sådana enorma rikedomar samlas i enskilda människors händer. Robeyns svar är förstås nej.
Ett tak för rikedom
Ändå har vi inrättat samhället som en maskin som systematiskt tillverkar miljardärer. Nästan lika illa är att vi fått en politisk kultur där det anses opassande att ifrågasätta saken. Det är nästan omöjligt att säga det uppenbara, det vill säga att ingen behöver så mycket pengar och att vi borde sätta en gräns för hur mycket enskilda individer får äga.
Men det är precis vad Robeyns gör. För ett land som Nederländerna föreslår hon ett politiskt satt rikedomstak på tio miljoner euro. Den siffran är förstås godtycklig. Det finns inget objektivt sätt att fastställa var ett sådant tak ska ligga.
Robeyns poäng är att siffran är tillräckligt hög för att alla ska inse att man kan leva ett mycket gott liv på den rikedomen. Samtidigt kan taknivån fungera som ett riktmärke för praktiska politiska åtgärder. Ser vi i stället till den etiska gränsen för hur mycket enskilda personer kan göra anspråk på, så menar Robeyns att den ligger mycket lägre – kanske två miljoner euro eller ännu mindre.
Klyftan mellan de superrika och alla andra
Men vadå – ett tak på rikedom? Är det inte något hutlöst i själva tanken? Invändningarna låter knappast vänta på sig.
Ofta avfärdas sådana förslag som uttryck för avundsjuka. Men det argumentet håller förstås inte. Även om avundsjuka är oklädsamt är det irrelevant för frågan om det är rimligt att ett halvdussin ultramiljardärer kontrollerar mer rikedom än hälften av planetens befolkning tillsammans.
Invändningen förbiser också att det finns gott om superrika som bekymrar sig över de växande klyftorna och kräver högre skatter på stora tillgångar. Ska vi verkligen tro att multimiljardärer som Bill Gates och Warren Buffett vill betala mer i skatt för att de är avundsjuka på – ja, vilka finns ens kvar som är rikare? Framgångsexemplaret Elon Musk? Statsplundraren Vladimir Putin?
Att behandla fattigdomen och rikedomen som skilda frågor är att spela dum.
En annan invändning är att det är viktigare att bekämpa fattigdom än att begränsa rikedom. Och det stämmer att behovet av åtgärder mot fattigdomen är brådskande. Men att behandla fattigdomen och rikedomen som skilda frågor är att spela dum. Det säger sig självt att de enorma resurser som i dag samlats hos ett fåtal skulle göra mer nytta hos de många fattiga. Lika självklart är det att många fattiga förblir fattiga just för att frukten av deras arbete kanaliseras till de rika.
Men folk blir ju stormrika på olika sätt. Finns det inget sätt att ärligen förtjäna en superförmögenhet? Låt oss börja med dem som bara haft tur. Kungabarn och arvtagare till företagsimperier, till exempel, behöver varken talang eller ansträngning för att fylla sina bankkonton. Deras förmögenheter är helt uppenbart inte deras eget verk.
Hur är det då med talang? Vissa verkar ju få skruv på inkomstflödet genom att sätta sin begåvning i bruk på rätt plats och vid rätt tillfälle. En artist eller författare som når rätt publik vid rätt tidpunkt kan nå viral framgång och kamma hem storkovan. Tänk på J.K. Rowling, som tack vare Harry Potter-böckerna blivit författarvärldens första dollarmiljardär. Eller tänk på den sydkoreanske artisten Psy. Han lär i dag vara god för omkring 700 miljoner kronor, varav 200 miljoner kan tillskrivas superhiten ”Gangnam Style” från 2012.
J.K. Rowlings och Psys pengar
Men frågan är inte om Rowling eller Psy är talangfulla nog för att förtjäna sina pengabingar. Sådana resonemang tycks också förutsätta att talang i sig borde belönas, men det är inte alls klart varför det skulle vara så. Den som har en naturlig fallenhet för en viss syssla behöver ju faktiskt anstränga sig mindre än alla andra för att nå ett bra resultat.
På sin höjd finns här ett argument för att det är effektivt att sätta mänsklighetens begåvningar i jobb med uppgifter som de excellerar i. Men det är inget argument för att underbarnen måste överösas med pengar. Tvärtom. Frågan om det är rimligt och försvarbart att Rowling och Psy äger så mycket som de gör är helt enkelt oberoende av frågan om de är talangfulla eller ej.
Andra grupper ansamlar stora förmögenheter över längre tid. En lyckosam företagare kan få se sin lilla verksamhet växa till en stor och pensionera sig med mångmiljonbelopp på banken. Andra visar sig skickliga i att klättra genom företagshierarkierna till de välbetalda toppjobben.
När dessa grupper slutar som stormrika sägs det att marknaden belönat dem. Men det vore rättare att säga att de dragit fördel av marknadsmisslyckanden. Under perfekt konkurrens skulle ingen firma gå med vinst och ingen skulle kunna utverka dagens skyhöga direktörsarvoden. Kapitalismen som sådan skulle omedelbart upphöra att existera under sådana förhållanden.
Det kan låta som en apart vänsteråsikt, men insikten har delats av många av kapitalismens mer insiktsfulla försvarare. Den nyliberala ikonen Friedrich Hayek, till exempel, motsatte sig helt tanken att marknaden är en apparat som belönar människor efter förtjänst. Tvärtom insisterade han på att vi borde möta marknaden som en sorts ”öde” och acceptera de vinster och förluster som den tvingar på oss.
Hayek föreställde sig förstås att alternativet – att försöka styra ekonomin i rättvisans namn – skulle leda till tyranni och träldom. Och ser man saken på det sättet är det kanske bättre att underkasta sig marknadens nycker. Poängen är att Hayek inte hade några som helst illusioner om att marknaden delar ut belöningar och bestraffningar efter förtjänst. Av det följer att företagarelitens och klättrarnas egna bedrifter blandas ut med så stora mängder av marknadsslump att det inte alls framstår som någon kränkning att begränsa deras ägande.
Det är dags att dela med sig
Ingrid Robeyns delar förstås inte Hayeks fasa för marknadsingripanden. Samtidigt föreslår hon ingen kommunistisk brytning med det kapitalistiska produktionssättet. Hela hennes verktygslåda för att införa ett rikedomstak ligger i linje med den blandekonomiska traditionen. Alla instrument hon rekommenderar för att begränsa privatrikedomen ingår redan i vad stater gör till vardags. Problemet är bara att de inte gör vad de kan.
Man kan diskutera om Robeyns åtgärdsförslag räcker, liksom vilken sorts folklig mobilisering som skulle krävas för att pressa staterna till handling. Samtidigt har hon rätt i sak: Vissa grupper har mer resurser än de behöver. De äger mycket mer än de rimligen kan ha förtjänat. Deras ägande kommer ofta till priset av andras fattigdom eller ekologisk förödelse. De utövar, i kraft av sitt ägande, ett orimligt stort politiskt inflytande.
Och – kanske viktigast av allt – deras pengar behövs för att fylla andra, akuta behov.
Det är fortfarande svårt att säga det rakt ut till de rika, men vi måste börja öva oss på saken:
Ni har för mycket.
Det är inte rimligt.
Det är dags att ni delar med er.
