Ukrainas syndikalistiska studentkår fortsätter träffas och organisera sig trots kriget. Problemen de brottas med hopar sig, såsom att inte kunna skriva prov på distans utan behöva resa till universitetet, inställda utbetalningar av studiebidrag och iskalla studentrum. Arbetaren har besökt ett av deras möten i Kiev.
Det är en vinterkväll i Kiev och ett drygt dussintal studenter från Ukrainas syndikalistiska studentkår har samlats i en möteslokal. Väggarna pryds av konstnärliga hyllningar till historiska och nutida ukrainska hjältar. På en av teckningarna syns beväpnade frivilliga vid Donbassfronten. De poserar med anarkistflaggor. I molnen bakom dem syns Nestor Machno, anarkistledaren som i samma landsdelar, men ett sekel tidigare, stred mot såväl den röda som den vita armen. Men mötet som pågår denna kväll handlar om mer vardagliga kamper.
– Vi borde organisera protester vid KNU, vädjar Mychailo, en långhårig kille i tjugoårsåldern som inte vill uppge sitt efternamn. KNU är Kievs statliga universitet, där han pluggar.
Men alla mötesdeltagare är inte övertygade om förslaget.
– Jag tror inte att det finns potential för mer än några dussin deltagare, invänder en.
– Visst är det bra att ta initiativ, men protest bara för protestens skull är fel väg, flikar en tredje in.
Debatten är livlig och stämningen god.
– Låt Anton komma till tals, han har haft handen upp i flera minuter, säger mötesordföranden vid ett tillfälle, och pekar mot laptopen, där en deltagare finns med på videolänk.
På bordet står tekoppar och ölburkar, och det ligger utspridda klistermärken med slagord som ”Bara enade är vi starka” och ”Utbildning är en rättighet, inget privilegium”. Diskussionen som pågår handlar om ett beslut på Ukrainas största universitet, om att studenterna måste avlägga sina prov på plats, vilket drabbar de som pluggar på distans efter att ha tvingats på flykt av kriget.
En studenternas fackförening
Studenterna som samlats denna vinterkväll tillhör Prjama Dija (”Direkt Aktion”), Ukrainas syndikalistiska studentkår. Eftersom organisationen anser att studierna är en del av den övergripande sociala reproduktionsprocessen, alltså det arbete som krävs för att samhället ska gå runt, beskriver den sig som en studenternas fackförening.
Efter någon kvart når mötet konsensus om att bordlägga protestplanerna och går vidare i dagordningen. Utöver KNU finns flera andra universitet representerade bland de deltagande studenterna, och listan över deras problem är lång.
Krigsrelaterade problem för studenterna
Många av frågorna är krigsrelaterade: Eftersatta skyddsrum, studiebidrag som staten inte längre betalar ut i tid och iskalla studentbostäder och föreläsningssalar, vars fönsterrutor eller värmesystem har slagits ut av ryska luftangrepp. Men även om kriget alltid är närvarande, finns även mer vardagliga punkter. Under mötet diskuteras ett samarbete med en feministisk vänorganisation och det skrattas åt en libertariansk studentförening, som man betraktar som sin ideologiska motståndare.
Studentrörelsen Prjama Dija har en lång, men uppbruten historia. Redan på nittiotalet organiserade sig ukrainska studenter i flera år under samma namn. På 2010-talet återföddes studentkåren på nytt, och gjorde under Maidanrevolutionen 2014 rubriker med en ockupation av det ukrainska utbildningsministeriet, innan den återigen försvann från den politiska scenen. Runt 2016 följde ytterligare en kortlivad aktiv fas.
Studentkår som politisk skola
Under sin cykliska existens har organisationen satt studenternas behov och progressiv politik på dagordningen. Men en lika viktig funktion har varit den som politisk skola. Många av Ukrainas ledande intellektuella och aktivister på vänsterkanten i dag är veteraner ur tidigare generationer av Prjama Dija.
Före detta medlemmar finns bland annat inom Sotsijalnyj Ruch, landets mest framträdande vänsterorganisation, inom nätverket Solidarity Collectives, som utrustar fackliga och vänsteraktivister som tjänstgör i armén, och inom redaktionen för Spilne, som kan liknas vid en ukrainsk motsvarighet till tidningen Brand.
För ungefär ett år sedan, i kölvattnet av den allmänna samhälleliga mobilisering som Putins krig mot Ukraina medfört, återuppstod Prjama Dija för fjärde gången. Enligt Artiom Remizovskij, doktorand i kulturvetenskap vid Kiev-Mohyla-akademin, som gick med i somras, bygger man vidare på det fundament som lagts av tidigare generationer.
– Vi har ärvt kontakterna, de juridiska strukturerna, det politiska perspektivet, och organisations-principerna, förklarar han. Även om Prjama Dija i dagsläget inte är någon massorganisation, menar han att den likväl behövs.
– De befintliga kårstrukturerna kontrolleras ofta av universitetens administrationer, och det är få som engagerar sig i dem.
Om inget annat, så visar Prjama Dija att det går att organisera sig och vinna segrar, till och med i dessa tider. Tvärtemot vad många tror, är protest nämligen inte helt förbjudet, trots det rådande krigstillståndet.
– I regionerna Kiev och Lviv föreligger det i själva verket inga sådana inskränkningar, och det enda som krävs är att man informerar de lokala myndigheterna om planerade aktioner, förklarar Artiom Remizovskij.
I november lyckades man i Lviv åstadkomma en, enligt honom, nämnvärd seger på just denna väg. Där hade den ökände nationalisten och lingvistikprofessorn vid Lvivs Polytekniska Universitet Iryna Farion gjort uttalanden om att ukrainska soldater som talar ryska inte är riktiga ukrainare. Efter en protestkampanj, där Prjama Dijas lokalavdelning i Lviv var drivande, fick hon sparken.
