“När Gaza nu är på väg att jämnas med marken av Israel, samtidigt som palestinier på Västbanken mördas, massarresteras och fördrivs från sina hem, måste vi visa vårt motstånd mot Israels apartheidpolitik”. Shabane Barot tillbakavisar högerretoriken som likställer stöd för det palestinska folket med terrorsympatier och antisemitism.
”Sluta bomba våra skolor, sluta mörda våra barn” skanderar talkören på Sergels torg. Min son tittar osäkert på mig. ”Jag vill ha en korv”, säger han. Vi står på ett fullpackat Plattan och fryser under ett hav av palestinska flaggor. Det är den 21 oktober: två veckor har passerat sedan Hamas angrepp på södra Israel, en utbrytning som resulterade i en storskalig massaker på civila och bortförandet av hundratals israeler.
Gaza bombas intensivt från luften och de rapporter som sipprar ut vittnar om sjukhus utan sängar, operationer utan narkosmedel och prematura bebisar vars liv hänger på en skör tråd till följd av Israels fullständiga blockad. Människor gräver efter sina familjer under rasmassorna av hela kvarter. Hälften av Gazas invånare är barn.
Utan att vara någon veteran i Palestinarörelsen har jag hunnit med många demonstrationer mot den sexton år långa blockaden av Gaza, mot bombningarna och brotten mot internationell rätt, men detta är första gången jag går med mitt barn. Luften är mättad av sorg och vrede. Efter ungefär tio minuter lämnar vi demonstrationen för att leta upp en korvkiosk, han pallar inte mer. Därför missar vi den person med kopplingar till den LVU-konspiratoriska miljön som i ett tal under demonstrationen gör ett utfall mot den svenska statens påstådda kidnappningar av muslimska barn.
Palestinaprotesterna misstänkliggörs
Demonstrationens arrangörsgrupp har markerat mot talet och personen som höll det men skadan är redan skedd: den 24 oktober går Sveriges minister för civilt försvar, Carl-Oskar Bohlin, ut i SVT Nyheter och avråder allmänheten från att delta i demonstrationer där ”påverkanskampanjer” sprids. ”Gör er inte till nyttiga idioter” säger ministern.
Protesterna mot Israels krigföring i Gaza har misstänkliggjorts och mötts av repression i flera stora europeiska länder. I Frankrike har regeringen helt förbjudit propalestinska demonstrationer, detsamma i Berlin. Den brittiska ministern Suella Braverman har i ett uppmärksammat brev riktat till landets poliskår förespråkat en kriminalisering av slagord och symboler associerade med Palestina.
I Sverige har regeringen hittills endast fördömt Hamas attacker mot Israel medan det israeliska svaret beskrivits som ”proportionerligt” av utrikesminister Tobias Billström. En del av biståndet till Palestina har dragits in och bland annat Liberalerna har förordat att den förra regeringens erkännande av Palestina dras tillbaka.
Joar Forsell, Liberalernas utrikespolitiska talesperson har också kritiserat den svenska solidaritetsorganisationen Palestinagrupperna för att vara otydliga i sitt avståndstagande mot Hamas under ett samtal i riskdagen. Detta trots att Palestinagrupperna tidigt och vid upprepade tillfällen markerat mot och fördömt attackerna på israeliska civila.
Högern utmålar stöd till Palestina som antisemitism
Högerns opinionsbildare hakar givetvis på, senast Tove Lifvendal som i en krönika i Svenska Dagbladet utmålar alla oss som protesterat mot Israels angrepp som antisemiter.
Antisemitism har ingen plats inom palestinarörelsen eller vänstern. Det kostar oss ingenting som rörelse att känna bestörtning över förlusten av liv och empati med de som massakrerades i sina hem under Hamas attack – tvärtom.
Det är dock tydligt att anklagelser om antisemitism och terrorsympatier används för att utdefiniera Palestinarörelsen och protesterna mot kriget i Sverige och på många andra håll i Europa.
När Gaza nu är på väg att jämnas med marken av Israel, samtidigt som palestinier på Västbanken mördas, massarresteras och fördrivs från sina hem, måste vi visa vårt motstånd mot Israels apartheidpolitik, mot våldet som ödelägger tusentals människors liv, mot en situation som av allt fler beskrivs i termer av ett folkmord. Leve Palestina!