Albert Jensen spelar en viktig roll i Arbetarens tidiga historia och var i över tjugo års tid tidningens chefredaktör. Han var en känd ideolog och agitator, såväl i Sverige som i den internationella frihetliga arbetarrörelsen. Amalthea Frantz om en chefredaktör vars livsgärning ofta hamnat i skuggan av hans för allmänheten betydligt mer kända fru.
En av Arbetarens, och fackföreningens SAC:s, styrkor är att vi aldrig varit del av något parti eller ställt oss på diktaturers sida. Men just därför ses vi ofta som svåra att förstå, och lätta att ”råka” stryka, i den slarviga mainstream-historieskrivningen.
Många kvinnor har suddats bort ur historien redan under sin levnad, som Arbetarens kvinnliga korrespondenter i spanska inbördeskriget. Man skrev om deras män i stället. Där måste vi som vill bidra till en sanningsenlig historia både leta upp och lyfta fram dem.
Andra personer var kända när det begav sig, men har ändå försvunnit ur det allmänna medvetandet. Som Albert Jensen (1879–1957), tidningen Arbetarens chefredaktör mellan 1928 och 1951. Han har förföljt mig från andra sidan i några år nu.
Jensens vålnad ber om upprättelse
Det började med att hitta hans grav. Den verkade märkligt okänd. Men 2018 var jag där första gången, på Nacka norra kyrkogård. En ganska pampig sak, gravvården, och mig veterligen den enda som pryds med ord om syndikalism.
Ett par år senare jobbade jag med Arbetarens hundraårsbok. Jag och huvudredaktören Fanny Hökby bestämde oss för att skriva om den viktiga chefredaktören tillsammans. Ju mer jag läste, desto mer fascinerad blev jag.
I samma veva råkade jag gå förbi Jensens grav igen. Och undrade om jag höll på att bli galen. Var fanns texten med ”Sveriges syndikalister”?
Sedan insåg jag vad som hänt: hela gravvården hade sjunkit ner flera decimeter i jorden så att sockeln med texten inte syntes.
Vad värre var, där satt en skylt om att inga anhöriga fanns och att gravrätten skulle återgå till kyrkogårdsförvaltningen (på första maj av alla datum!). Med andra ord skulle stenen kanske tas bort.
Det fick inte ske.
Trots att jag egentligen inte hade tid började jag ringa både kyrkan och SAC. Och jo, Jensens gamla fackförening fick ta över gravrätten. Därefter rätades gravvården upp. Och nu, hösten 2023, har stenen rengjorts från mossa och missfärgningar.
En unik röst i offentligheten
Så varför är detta viktigt? Albert Jensen är mycket mer än en tidigare medarbetare. Han var en känd ideolog och agitator, såväl i Sverige som i den internationella frihetliga arbetarrörelsen. Han var en av de allra första i Sverige som kritiserade Sovjetunionen ur ett socialistiskt perspektiv. Han reste runt och skildrade den spanska revolutionen, ärligt och insatt, 1936 (se Till Spanien och krigsfronten, Anarkanda förlag 2021).
Före och under andra världskriget blev Arbetaren känd som en av de mest högljutt antinazistiska tidningarna. Ändå nämns Albert Jensen sällan eller aldrig i texter om Sverige under andra världskriget. I stället återkommer till exempel den liberala Torgny Segerstedt och hans Göteborgs Handels- och Sjöfarts- Tidning (trots att den tidningen drabbades mindre av repressionen än Arbetaren).
Harald Hjörne, en av medlemmarna i den pressnämnd som skulle kontrollera tidningarna, skrev kort efter kriget att ”ingen dag gick utan att axelmakterna klagade. Det gick inte en vecka utan att det fanns flera klagomål på Segerstedt, Ture Nerman och Albert Jensen i ’Arbetaren’. (…) Av dessa var nog Ture Nerman den som retade minst och Jensen mest.”
Tveksamma spöken
Jensens gärning bleknade alltså snabbt i offentligheten. Lustigt nog har ändå tveksamma spöken av honom hemsökt mig på senare tid. Som någon sorts patriarkal player, en kontrast mot sin partner kvinnorättskämpen Elise ”Ottar” Ottesen-Jensen, dök han upp i tv-serien Mellankrigstidens drömmar. Där verkade han snarast salongskommunist.
Sedan i den nya romanen om Ottar. Där är förvisso inte SAC osynliggjort, men Jensen fortsätter att jobba på Arbetaren när Ottar blir tvungen att lämna på grund av en för radikal kvinnospalt 1924.
Så var det ju inte. Jensen lämnade kort därefter tidningen i protest, i solidaritet med sin hustru. Sedan kom han tillbaka som chefredaktör 1928. Och Ottar fick med tiden en ny kvinnosida. Det säger mycket om Jensen, och därmed om tidningen och SAC.
I skrivande stund går det att se filmen Moa, om arbetarförfattaren Moa Martinson, på SVT Play. Här spelar Ottar en stor roll (Jensen verkar inte alls existera – men det låter jag bli att bråka om). Filmen är på många sätt riktigt sevärd, men någon har hittat på att låta deltagarna i ett SAC-möte ha röda armbindlar (!) och svenska fanor (!!). Det kunde vara ren humor om det inte visade på oförståelsen för den stora syndikalistiska rörelsen i Sverige på 1920-talet.
Ottar, Moa Martinson och Stig Dagerman släpptes, på gott och ont och med tiden, in i finrummen. Så blev de odödliga. Albert Jensen kom från fattigdom, och dog i den. Däremellan var han känd, men gjorde aldrig någon karriär i borgerliga tidningar.
Kön, klass och sossigt osynliggörande
Arbetarklassbakgrund är minst lika bidragande till osynliggörande som könstillhörighet. Det och ideologi, förstås.
I filmen Moa märks en annan återkommande tendens: att förenkla kvinnokampen. Här nämns inte med ett ord att Moa Martinson vid tiden var med i samma rörelse som männen hon kritiserar. Hon var ju kassör i sin fackförening, Nynäshamns LS av SAC!
Visst, nämnda exempel är fiktion. Men samma bilder sprids i andra sammanhang. Det sägs sällan att Ottar var syndikalist. Hon förknippas i dag främst med RFSU, Riksförbundet för sexuell upplysning. En fantastiskt viktig organisation. Men den kläms ofta in i historieskrivningen som något allmänt och opolitiskt. Så var det inte när Ottar grundade förbundet.
De som kämpade först och hårdast för sexualupplysning var socialister och oftast frihetliga sådana (som den kända anarkisten Emma Goldman, som när hon flydde från Sovjet fick bo inneboende hos – just det, paret Ottesen-Jensen).
På samma sätt skrivs det ofta om arbetarförfattaren Stig Dagerman utan att nämna syndikalism och anarkism, trots att det är viktiga nycklar till att förstå hans verk. Och så vidare.
Ottar, Moa Martinson och Stig Dagerman släpptes, på gott och ont och med tiden, in i finrummen. Så blev de odödliga.
Albert Jensen kom från fattigdom, och dog i den. Däremellan var han känd, men gjorde aldrig någon karriär i borgerliga tidningar.
Tvätta gravstenar, inte historien
Det här handlar inte om att snygga till syndikalismens historia. Det handlar om att vi alls har en historia (och om att förebygga rena missförstånd, som att SAC är ett parti, vilket jag sett i en nyutkommen bok).
Vi behöver ärligt talat inte tvätta vårt förgångna särskilt mycket jämfört med andra. Vi har ingen undfallenhet mot nazister att dölja. Ingen Sovjet-pakt med Hitler. Inte heller behöver vi ursäkta våra radikala rötter, som socialdemokrater gärna gör.
För mig har Albert Jensen blivit en symbol för allt det som vi ska vara stolta över – och som är viktigt att lyfta in i nutiden. En symbol för att det behövs tidningar som vägrar krypa för några regimer, oavsett om de finns i öst eller väst. För praktisk solidaritet. För att våga vara obekväm. Vara grundad i sina frihetliga värderingar, och just därför kunna kritisera även sina egna när det behövs.
Jag vet inte vad Jensen hade tyckt om dessa storvulna ord. Han framstår faktiskt som ganska blygsam. Men en sak vet jag – han låter sig inte tystas, varken då eller nu. Och han hade nog uppskattat en ren och snygg gravsten.
