Den 11 september är det femtio år sedan militärkuppen i Chile. Det blodiga maktövertagandet gav eko i hela världen, inte minst i Sverige där många valde att organisera sig i den snabbt växande solidaritetsrörelsen. Inför årsdagen har Arbetaren pratat med tre f.d. medlemmar i Chilekommittén om deras engagemang för motståndsrörelsen i landet.
Stefan de Vylder
– För mig är 11 september inte World Trade Center eller mordet på Anna Lindh. Det är militärkuppen i Chile. Jag fick reda på kuppen genom en vän som ringde och berättade: ”Allende är död, militären har tagit makten.” Det var en tragisk dag för många. Jag bodde ett och ett halvt år i Chile under Allendetiden för att skriva min avhandling om landets ekonomiska politik. När jag kom tillbaka till Sverige gick jag med i det som var embryot Chilekommittén. Men det var först efter kuppen som det blev ordentlig fart på solidaritetsarbetet. Efter bara fyra månader hade vi ungefär 100 lokalgrupper i landet. Det var otroligt. Under samma tid var det kupper på andra håll, men just i Chile blev kuppen väldigt blodig och ondskan symboliserades tydligt i Pinochet. Även USA:s inblandning skapade engagemang bland svenska anti-imperialister.
Min lokalgrupp var Vasa/Norrmalm, men jag satt även i den nationella styrelsen och jag var redaktör för Chilebulletinen. Som mest kom tidningen ut i 20 000 exemplar, vilket är mycket för en ideellt tillverkad tidning som såldes på gator och torg. I den hade vi ett par nyhetssidor och kultursidor där vi översatte latinamerikanska dikter och sånger med noter. Vi hade även reportage från personer på plats i Chile som skickade över rapporter.
Det fanns ett utrymme i Chilekommittén att diskutera politik, det fanns väldigt många olika uppfattningar om det ena och det andra, men det var högt i tak. Jag är kollektivt stolt över mycket, men sett i backspegeln var vi kanske lite naiva. Men så var tidsandan: Vietnam segrade, fascistdiktaturer i södra Europa föll och vänstern var på frammarsch. Men där hade vi fel. Det var ju inte så att vänstern hade skördetider på 80-talet. Det blev snarare bakslag på bakslag. Tidsandan gjorde oss överdrivet optimistiska, men hellre det än den här jävla uppgivenheten i dag kan jag tycka.
Eva Zetterberg
– Jag fyller år den 11 september och 1973 hade jag ett födelsedagsfirande när någon plötsligt utbrast ”har ni hört vad som hänt i Chile?”. Stämningen förändrades direkt. Det var som att någon i familjen hade dött. Chilekommittén, som hade bildats 1971, ombildades på en dag till att bli en solidaritetsorganisation riktad till motståndsrörelsen i landet. Dagen efter arrangerade vi en demonstration i Stockholm som samlade hundratals personer. Stämningen var oerhört upprörd.
Jag vet inte varför så många berördes så starkt av kuppen, men många av oss, inklusive jag själv, hade varit i Latinamerika och den svenska regeringen hade knutit politiska band till Allenderegimen. Det fanns även kulturella band, bland annat Neruda som fått Nobelpriset i litteratur.
När flyktingar från Chile, och många andra länder i Latinamerika, började komma till Sverige 1974 arbetade jag på Socialstyrelsen som flyktingsamordnare och pausade arbetet med Chilekommittén. Året därpå var jag tillbaka igen. Kommittén upptog hela min lediga tid. Jag var med i lokalkommittén i Skarpnäck och satt i styrelsen centralt. Lokalt var vi väl en 15–20 personer som mest och vi arrangerade loppisar, hade möten, sålde Chilebulletinen och samlade in pengar med bössa. Vi städade till och med Nacka naturreservat en gång om året och fick 700-800 kronor från kommunen som vi kunde skicka till Chile.
Jag är särskilt stolt över att det på kort tid bildades över 100 lokalkommittéer runt om i landet. Chilekommittén blev en social rörelse som engagerade många. Och vi lyckades agera och göra skillnad och fick vi politiska fångar fria. Om jag ska vara kritisk kan jag i dag tycka att vi kunde ha samarbetat mer med andra grupper och organisationer som arbetade mot diktaturen.
Jag var med i kommittén tills den lades i början av 1990-talet efter att en demokratiskt vald regering tillträtt. Men landet har följt mig i nästan hela mitt liv och i mitt fall slöts cirkeln när jag 2009 blev Sveriges ambassadör i Santiago de Chile. Det är det finaste uppdrag jag kan tänka mig.
Margareta Olofsson
– Jag har en bror som bodde och arbetade runt om i Latinamerika på den tiden. Jag var och hälsade på honom några gånger, även om det inte var i just Chile, och tror att mitt intresse för den delen av världen till viss del har att göra med det. I samband med att Pinochet tog makten i Chile arbetade jag som socialsekreterare i Nynäshamns kommun och jag var med och startade upp lokalkommittén där. Lokalt handlade det mycket om att dela ut flygblad och sälja Chilebulletinen i centrum. En stor del av arbetet handlade just om att sprida kunskap om situationen i landet. Jag var även aktiv centralt där jag satt i styrelsen. Där var mitt främsta fokus att arbeta för bojkott av chilenska produkter, vars syfte var att inte gynna kuppmakarna på något sätt. Chilefrågan engagerade många på den tiden och jag tycker att vi lyckades med att få fram vårt budskap. För mig har den här tiden betytt mycket på ett personligt plan, eftersom jag fortfarande umgås med flera av de jag lärde känna när jag var aktiv i Chilekommittén.
