Under sommaren finns chansen till att se flera häftiga utställningar på olika konsthallar runt om i Sverige. Ur samhällskritik och upptäckarlust stiger verk som har skakat om och skapat nya riktningar jämte Sveriges stora samhällsbygge under förra hälften av 1900-talet.
Moderna museet i Stockholm arbetar under 2023 med att öppna sina samlingar och visa verk som ofta är dolda för allmänheten. Genom att samla konsten i ett tema blir den gemensamt kommenterande över en tid då den kom till. I februari öppnade museet utställningen Sömnlösa nätter som presenterar konst från 1980-talet, en tid då det är uppenbart att formen är en del av det som konstnärerna ville undersöka och galleristerna och konstköparna var sugna på.
Nya material och med den nyupptäckta svarta färgen i kombination med chockrosa, grönt eller starka gula nyanser. Tydligt präglat av individualismen, även i det politiska. Och en ny synlighet för kvinnorna – men ofta fortsatt manifesterat genom en klassiskt manlig blick där den överdrivet ”kvinnliga” ytan gör att det inre har svårt att våga ta plats i den sociala maktkampen.
I utställningen Rosa segel är det i stället det kollektiva som manifesterar sig i konsten, där besökaren får se svensk modernism från 1900-talets stora samhällsförändringar. Verken är måleri inom fyrkantiga rama, även om motiven är alltmer expressionistiska i en spännande utveckling som känns mer experimenterande än det som skulle komma efter (som i exempelvis just föregående nämnd period).
Depression och förnedrande arbetsmarknadsåtgärder
Flera av verken är på originaltapeter från 1930-talet som man fann i en skrubb på museet. De är ritade av arkitekten Rolf Engströmer, verksam från 1920-talet till sent 1960-tal. Han arbetade bland annat med den byggnadspolitiskt viktiga Stockholmsutställningen 1930 – modernismens stora premiärsommar, besedd av 4 miljoner besökare – drygt 60 procent av dåvarande befolkning.
Från sekelskiftet och fram till andra världskrigets slut var många av de svenska konstnärerna engagerade i det stora, inkluderande samhällsbygget, av statsminister Per Albin Hansson benämnda Folkhemmet. Tekniska uppfinningar som skulle göra livet lättare för de stora massorna, var en del av framtidshoppet. Sjukvården och vackra och hälsosamma bostadsbyggen är en del av det som förknippas med tiden. Men även så kallad rashygien och krav på inordnande i projektet kring en sundare medborgare vars modell bygger på ett ideal som politikerna snabbt ville driva fram.
Samtidigt fanns krigshot och depression under långa tider. Arbetslösheten var enorm under 1930-talet och förutsågs redan när första världskriget bröt ut, man instiftade då Statens arbetslöshetskommission som hanterade de förnedrande AK-arbetena.
Många konstnärer kommenterade de nationella och internationella kriserna, och många av de verk som visas på Moderna museet visar på en starkt politisk konsensus bland dem – mot krig, militarism och fascism och för fred, frihet och kollektiva lösningar. De tekniska lösningarna imponerade; många spårvagnar och andra transportmedel skymtar eller är i fokus. Men tekniken kan också vara hotfulla krigsflygplan som svävar ovanför trädgårdsidyllen.
Självklart har X-et Erixon, Albin Amelin och Olle Olsson Hagalund plats här med sina målningar av arbetare och ”vanligt” folk – inte direkt standardmotiv bara ett par decennier tidigare.
Det är också en queer tid, redan under det tidiga 1920-talet skildrar konstnärer som Nils Dardel, Eugene Jansson (inte representerad här) och den i dag inte så kände Ivan Lönnberg en tillvaro som inte präglades av familjeliv och samhällsbygge. Det är manliga konstnärer och umgängen man kan tala om i detta sammanhang.
Brinnande ung energi
Samtidigt är detta helt klart en tid då de kvinnliga konstnärerna blir verkligt synliga, och rent av klassiker, som Sigrid Hjertén, Vera Nilsson, Maj Bring, Molie Faustman, Anna Casparsson, Edith Fischerström och andra. Deras motiv var nu uttrycksfulla på ett nytt sätt och både byggnader och människor ofta ”skevt” framställda, där till exempel barn inte målades som söta och representativa i första hand utan som egna individer, lekande och inne i sin egen värld.
Bror Hjorths skandaliserade skulpturkonst
Man slås av hur konstnärerna ville blotta och visa känslor; ensamhet, rädsla och mental ohälsa gestaltas i många verk, men också just oputsade barnbilder och längtan efter att få följa och bara vila i naturen.
Fotografen Anna Riwkin-Brick har fått ett eget rum med sina känsliga, intensiva porträtt av tidens brinnande unga författare som Karin Boye, Harry Martinson och Arthur Lundkvist, och dansare i expressiva rörelser, från mitten av 1930-talet. Men också av av den trötta och ganska utlevade Hjalmar Söderberg i ett porträtt som nästan gör ont. Men Riwkin-Brick var judinna och Söderberg alltjämt intensivt engagerad antinazist – han bodde vid denna tid i det ockuperade Köpenhamn. För kulturpersoner var ställningstagandet närmast oundvikligt.
Intill finns Bror Hjorth med sin skandaliserade skulpturkonst. Den var för erotisk för den goda smaken och han blev censurerad men svarade fräckt med att ställa ut tomma socklar. Konstgruppen Göteborgskoloristerna representeras av bland annat Ragnar Sandbergs målning från arbetarkaféet Lilla Bommen och det oputsade dubbelporträttet av två flickor som leker med svettigt rödblommiga kinder och smutsiga knän i ”Gungande barn”.
Samtida konst i Göteborg
Också Göteborgs konstmuseum uppmärksammar Göteborgskoloristerna i sommarutställningen Den underbara färgen. Göteborgskolorismen i nytt ljus. Utställningen handlar inte enbart om färgen som anges, utan vill ge ett ”nytt perspektiv på en konstriktning vars historieskrivning präglats starkt av föråldrade personbiografiska tolkningar”. I detta ingår att fördjupa kontexten kring det manliga gänget från Valands konstskola under 1920-talet, bland annat genom att placera in dem i ett bredare geografiskt sammanhang, och komplettera med relevanta kvinnliga konstnärer.
Göteborgs konsthall visar i utställningen Jag föreställer mig ett hem, (fri entré!), också en stor grupp samtida konstnärer som bor och verkar i staden, fastän utställningen är en manifestation för att fira konsthallen som (liksom Göteborgs konstmuseum) blir 100 år. Titeln är lånad från Göteborgspoeten Rasha Alqasims dikt ”Jag matar kriget med dem jag älskar”. Det är en utställning som i många material och attityder vill ge en ”motstridig och mångfasetterad bild av staden” och den spiller också ut på gatan och än längre bort på andra platser i staden.
Kockor på Kvinnohistoriskt museum i Umeå
På Kvinnohistoriskt museum i Umeå pågår Kockor – Unga kvinnor i Norrlands skogar, en utställning som med hjälp av fotografier, dagböcker och andra texter berättar om en bransch som 6 000 kvinnor uppehöll under 1940-talet. Utställningen är baserad på boken Kockor – skogsbrukets glömda hjältar, av Iréne Gustafson, Amanda Löfdahl, Anna-Maria Rautio, Alexander Öbom och Lars Östlund. Boken är utgiven av SLU och Skog- och samemuseet i Lycksele.
Ett delat liv på Moderna museet i Malmö
Moderna museet i Malmö, slutligen, visar den hittills största utställningen med konstnären Lotte Lasersteins (1898–1993) målningar. Laserstein kom som judisk flykting till Sverige. Efter en redan påbörjad karriär i Berlin på 1920-talet med porträtt av Weimartidens coola, ofta queera kvinnor med den stora staden strax utanför ateljéfönstret tvingades hon i exil 1937. Hennes nya liv och karriär började snart i Sverige, där hon tillbringade resten av sitt liv. Modern dog i koncentrationslägret Ravensbrück 1943 efter att ha nekats asyl i Sverige. Laserstein betraktade flytten som att livet brutits itu och efter detta citat är utställningen namngiven: Ett delat liv.
För den som vill veta mer om kvinnor i konsten under 1900-talet berättas en fascinerande historia i Återupptäckta, konsthistoriens kvinnliga pionjärer, i två delar som ligger på SVT Play. Bland andra berättas om just Lotte Laserstein, som levde lite i skuggan under många år efter sin flykt, men fått en renässans under 2000-talet.
