Aktivister och volontärer från städer runt om i Italien har rest till Forli för att hjälpa till med räddningsarbetet, som koordineras av gräsrotsfacket ADL Cobas. Foto: Julia Lindblom

Fack och feminister organiserar hjälparbete i över­svämningarnas Italien

Översvämningarna i norra Italien har slagit hårt mot lokalbefolkningen. Italienska myndigheter betecknar översvämningarna som de värsta på 100 år. I den lilla staden Forli har fackföreningen ADL Cobas öppnat upp sitt kontor och organiserar nu praktiskt hjälparbetet.
– Klimatförändringarna innebär nya utmaningar för facken, säger han. 

Vid ett krön står Gabriella Leoni och spanar efter sin husvagn, halvt försänkt i lera på ett fält. Leran påminner om ett vidsträckt grått månlandskap. 

– Vi väntar fortfarande på att den helt ska torka, säger hon. 

Det har gått snart tre veckor sedan den ödesdigra kvällen då floden Montone svämmade över i den lilla staden Forli. 

Totalt har över tjugo floder i Emilia-Romagna i norra Italien svämmat över efter de massiva regnen. Flodvågorna sköljde på många håll bort allt i sin väg. I staden Forli har förödelsen varit enorm och tre människor har omkommit.

Gabriella pekar mot en villa med urblåsta fönster lite längre bort på vägen. Hon berättar att den tidigare hyrdes av en barnfamilj som nu evakuerats.

– Den där kvällen fick hela familjen klättra upp på taket, eftersom andra våningen dränktes i vatten. Till sist fick de hjälp av brandkåren att ta sig därifrån, berättar hon.  

Gabriellas husvagn skjutsades 500 meter bort av flodvågen. Foto: Julia Lindblom
Gabriella Leoni. Foto: Julia Lindblom

Några hundra meter därifrån ligger förstörda hagar och skjul som tillhör en bondgård. Monica Casadei traskar i stövlar nedför sluttningen mot hönsgården där hon tidigare spenderade all sin tid. Ju längre nedför sluttningen hon kommer, desto djupare och trögare blir leran under fötterna. 

Kvällen då översvämningen svepte in över Forli befann sig Monica som vanligt inne bland hönsen i hönshuset. 

– Jag hade precis köpt kycklingar, och höll på att lägga torrt hö i deras burar när min son ringde och skrek i luren att jag måste ta bilen och åka därifrån, berättar Monica Casadei.

Monica Casadei framför sin hönsgård i Forli. Samtliga djur dog i översvämningarna. Trots att det gått två veckor ger leran inte vika. Foto: Julia Lindbom

Monica lade omsorgsfullt tillbaka höet i burarna och satte sig i bilen. Men inom loppet av två timmar var hela gården översvämmad i det fyra meter höga vattenståndet. Monica och hennes grannar lyckades ta sig i säkerhet, men hundratals djur drunknade i vågorna.

– Vi hade kaniner, höns, katter, hönor och kycklingar. Grannen hade getter och åsnor, men inget av djuren som blev kvar på gården överlevde, berättar Monica Casadei medan hon försöker hålla tillbaka gråten.

Om jag vetat att det här skulle hända, hade jag fyllt skåpbilen med djur som om den vore Noas ark. Jag hade kunnat rädda så många.

Monica Casadei, bonde i Forli

Fick ingen förvarning

Hon säger att ingen förvarnade om översvämningen. Grannarna fick ingen information vare sig via radion eller räddningstjänsten.

– Om jag vetat att det här skulle hända, hade jag fyllt skåpbilen med djur som om den vore Noas ark. Jag hade kunnat rädda så många, säger hon.

På utfarten till ett gårdsskjul i närheten står Elena Angelini med en högtryckstvätt och sprutar vatten på verktyg indränkta i lera. Hon har rest från den närliggande staden Rimini för att delta i hjälparbetet, som den här dagen koordineras av fackföreningen ADL Cobas. 

Elena Angelini arbetar med högtryckstvätten framför en av de gårdsbyggnader som dränktes i vatten. Foto: Julia Lindblom

Elena Angelini arbetade tidigare som volontär inom räddningstjänsten, och är aktiv i det feministiska nätverket ”Non una di meno”. Hon säger att hon aldrig tidigare bevittnat en liknande förödelse. 

– Vi hade en stor jordbävning i området 2012, men det här är annorlunda. Det finns så många små samhällen som helt raserats, och landsvägarna till dem har totalförstört. Kanske kommer de här byarna helt dö ut om bygget av tillfarterna dröjer. De boende i Emilia Romagna var inte alls förberedda på översvämningarna, säger hon. 

Högtryckstvätten, som hon och de andra volontärerna tagit med sig från Rimini, går varm under eftermiddagen. Den är ett eftertraktat redskap, som många boende i Forli dock saknar.

– Det gäller att fort få bort leran från verktygen, innan den torkar in. Då kanske man slipper slänga dem, säger hon. 

Aktivister från hela Italien har rest till Forli för att hjälpa till med återuppbyggnaden efter översvämningarna. Foto: Julia Lindblom

Två veckor efter översvämningarna har merparten av vattnet i staden Forli sjunkit undan. Men på parkeringen intill tågstationen vittnar bilar indränkta i lera att ingenting i den lilla staden står rätt till. 

Översvämningarna slår hårt mot Italiens ekonomi

Översvämningarna i Emilia Romagna har försatt närmare 20 000 personer i hemlöshet. Italienska myndigheter betecknar översvämningarna som de värsta på 100 år. Hittills har 15 människor dött i vattenmassorna, men hur många som saknas är fortfarande oklart, rapporterar La Repubblica. 

Inte bara bostäder och farmer har ödelagts, utan vattnet har även förstört historiska byggnader och kulturarv. Böcker från 1500-talet har raskt fått stoppas i plastpåsar och skickas till andra städer för att frysas ned och räddas. 

Den italienska regeringen planerar en rad åtgärder för att finansiera återuppbyggnaden efter förödelsen i Emilia Romagna. Bland annat kommer biljettpriserna till landets museer höjas med en euro under sommaren. Bilpooler har startats lokalt, där människor som fått sina färdmedel förstörda tillfälligt kan låna bilar för att ta sig till jobbet.

Översvämningarna svepte med sig allt i sin väg. Foto: Julia Lindblom

I utkanten av stadskärnan, några kilometer från gården, ligger fackföreningen ADL Cobas kontor. Den här fredagseftermiddagen har en mindre folksamling bildats på torget.

Det delas ut mat och serveras varmt kaffe. Inne i fackföreningens lilla lokal, som vetter ut mot gatan, står stövlar uppradade i storleksordning längs med väggarna. I kartonger strax intill ingången ligger de leriga, redan använda stövlarna i väntan på rengöring.

Bilar packade med förnödenheter rullar i skytteltrafik mellan fackkontoret och olika adresser i Forli. Volontärerna byter stövlar och tar korta pauser mellan arbetspassen. 

I huset där det tidigare bodde en barnfamilj har alla fönsterrutor krossats av vattnet. Familjen fick räddas av räddningstjänsten från taket. Foto: Julia Lindblom

“Befriar” människor från leran

Två veckor efter översvämningarna är hjälpbehovet i staden fortfarande akut. I väderprognosen står det att nya skyfall väntar under veckan.

Federico Colomo, facklig representant för ADL Cobas i Forli, berättar för Arbetaren att facket redan från första dagen engagerat sig i hjälparbetet mot översvämningarna. Aktivister har rest från hela Italien för att, som Colomo beskriver det, ”befria” människor från leran.

– Människor kommer fram till matbespisningen och beskriver sina upplevelser av att samhällets institutioner inte gör tillräckligt. Många känner sig övergivna och behöver akut hjälp, säger han och fortsätter:

– Vi har lärt oss att under en naturkatastrof drabbas inte alla människor i samhället på samma sätt. De finns de som är hemlösa, som bor på svarta osäkra hyreskontrakt, eller arbetar svart. Alla de här människorna befinner sig nu plötsligt i en akut bostads- och inkomstkris, säger Federico Colomo.

Federico Colomo, facklig representant för ADL Cobas, tillsammans med sin kollega. Foto: Julia Lindblom

Tredje mest cementerade regionen i Italien

Men översvämningarna i regionen har inte skett ur intet. Emilia Romagna är den tredje mest cementerade regionen i Italien. Bara under 2021 ödelades 658 hektar åkermark och skogar, enligt den italienska dagstidningen la Repubblica. I Italien förloras varje dag 19 hektar i grönområden till följd av byggnation. Det innebär två kvadratmeter i sekunden.

Marco Armiero är professor vid det autonoma universitetet i Barcelona och studerar miljöförstöringens konsekvenser i Italien. Han menar att översvämningarna i Emilia Romagna inte är ett helt nytt fenomen.

– Historiskt sett har det funnits flera stora översvämningar i området, till exempel 1951 och 1966. Det vi upplever nu är dock en direkt följd av de extrema väderväxlingar som uppstått i och med den globala uppvärmningen. Och det tål att upprepas, särskilt i Italien där man inte talar tillräckligt om klimatförändringarnas effekter.

Marco Armiero, professor i miljövetenskap Foto: Privat

Han menar att klimatförändringarna inte är den enda anledningen till översvämningarna, utan att de också beror på bristen av markunderhåll i regionen. Emilia Romagna är numera i hög grad urbaniserat, och stadsomvandlingarna har inneburit att det inte längre finns samma omsorg om miljön. 

– Det här har särskilt fått konsekvenser för vattenbeståndet i regionen. Allt fler stadssamhällen har försökt tämja naturen, och man har inte tagit hänsyn till de kanaler och vallar som finns, säger Marco Armiero.

Lokal demokrati behövs inför återuppbyggnaden

Hjälparbetet i regionen fortgår. En stor del av insatserna koordineras ideellt av lokalbefolkningen i olika städer. Fackföreningen ADL Cobas och andra sociala rörelsers mobilisering i staden Forli handlar dock inte enbart om temporära hjälpinsatser. Det handlar lika mycket om att kräva politisk förändring inför framtiden.   

– Ingen vill att översvämningarna ska drabba Emilia Romagna på samma sätt igen. Därför är det viktigt att investeringarna som nu görs för att bygga upp staden utgår från lokalbefolkningens verkliga behov. Den får inte handla om markspekulation och korrupta intressen, säger Federico Colomo.

Foto: Julia Lindblom

Facken ställs inför nya utmaningar

Han menar att cementeringen och förstörelsen av åkermark är en solklar anledning till den pågående katastrofen. 

– Detta måste få ett slut. Nu när den andra fasen börjar, som handlar just om återuppbyggnad, vill vi inte återgå till hur allting var tidigare. Då kommer vi bara få bevittna ännu fler katastrofer, säger Colomo.

Facket har tillsammans med andra sociala rörelser i staden kallat till ett stormöte för allmänheten i Forli. De ska hållas på torget framför kommunhuset. 

Colomo tror att det i framtiden kommer bli vanligare för facken att arbeta på nya fronter till följd av de eskalerande klimatförändringarna.

– Klimatförändringarna innebär nya utmaningar för facken.

Läs andra artiklar om hur facklig organisering möter klimatkamp:

Publicerad Uppdaterad
16 hours sedan
”Det krävs omedelbara insatser för att kartlägga och skydda de kvarvarande ur- och naturskogarna”, skriver Naturskyddsföreningens ordförande Beatrice Rindevall. Foto: Anders Wiklund/TT, Björn Nordqvist

De sista oskyddade naturskogarna på väg att försvinna

Enbart tre av åtta partier vill ge de sista oskyddade naturskogarna i Sverige ett strikt skydd till 2030. Det visar Naturskyddsföreningens valenkät. Inget av de stora partierna svarar ja på vår fråga om att kartlägga och skydda ur- och naturskogarna till 2030. Det innebär att dessa viktiga skogar nu riskerar att försvinna, skriver Naturskyddsföreningens ordförande Beatrice Rindevall.

Tillståndet för den biologiska mångfalden i Sveriges skogar är allvarligt. Förutom i det fjällnära området finns ur- och naturskogar bara kvar som öar i landskapet, och mer än tusen skogslevande arter är hotade. 

Ur- och naturskogar är avgörande för att bevara hotade arter, stabila ekosystem och som kolsänkor. Men stora delar av detta naturarv går förlorat i snabb takt. De ekologiska värden som byggts upp under århundraden kommer inte kunna återskapas inom överskådlig tid, om ens någonsin. 

Alla ur- och naturskogar i EU ska vara strikt skyddade till år 2030. Om Sveriges åtaganden om strikt skydd ska nås krävs omedelbara insatser med kartläggning och skydd. Annars riskerar dessa skogar att avverkas. 

Oroväckande svar från riksdagens partier

Inför valet frågade Naturskyddsföreningen därför samtliga riksdagspartier om de ställer sig bakom förslaget att kartlägga alla ur- och naturskogar och säkerställa ett strikt skydd senast 2030. Resultatet är oroande. Endast tre av riksdagens åtta partier ställer sig bakom förslaget, och ingen av de stora partierna säger ja. Detta innebär att det ännu är långt till riksdagsmajoritet för förslaget. 

Ur-och naturskogar är några av de mest värdefulla ekosystemen för biologisk mångfald i Sverige och Europa. Eftersom lagen inte stoppar avverkning av ur- och naturskogar är risken stor att dessa ovärderliga skogar fortsätter att gå förlorade. Och avverkningstakten bara ökar. De senaste fyra åren har avverkningar i skogar med höga naturvärden ökat med hela 400 procent, enligt den ansvariga myndigheten Skogsstyrelsen. Samtidigt har riksdagen nyligen beslutat om regellättnader för skogsbruket, vilket riskerar att förvärra situationen ytterligare.

Det krävs omedelbara insatser för att kartlägga och skydda de kvarvarande ur- och naturskogarna. Det är både obegripligt och mycket oroande att majoriteten av partierna inte vill detta. Nu är det upp till politiken att ta ansvar. 

Beatrice Rindevall, ordförande Naturskyddsföreningen

Publicerad
6 days sedan
Kusra på norra Västbanken ligger mellan bosättningen Migdalim och den olagliga utposten Esh Kodesh. Det är en av de palestinska byar som har störst problem med bosättarvåld. Palestinierna kan inte göra mycket för att försvara sig mot bosättarna. Mannen på bilden hoppas att ett staket åtminstone ska fördröja dem. Foto: Yvonne Åsell / TT. Montage: Arbetaren

Veckovers: Huset

Det var en gång ett hus.
Det stod i östra Jerusalem.
I huset fanns ett särskilt ljus,
som det alltid gör i nåns hem.

Så länge hade huset tillhört släkten
att många små i det lärt sig gå,
blivit stora, flyttat ut och sen
kommit dit med sina egna små.

Nu bilar en pappa bort betongen,
ett golv han gjöt när dottern var fem
för att slippa betala rivningen
som staten beordrat av hans hem.

Förra veckan tog han ner taket.
Väggarna slog han ut igår.
Det sades att huset saknade ett
bygglov hans folk aldrig får.

Varför det blev som det blev
är en grym historia, och en lång,
och sagan om huset som orättvisan rev
blev därför att det var en gång.

Publicerad Uppdaterad
7 days sedan
Arbetsplatsolycka utanför Jönköping
Mannen fördes akut till sjukhus med svåra skador. Foto: Johan Nilsson/TT

Man svårt skadad efter olycka på industriområde i Jönköping


En person har förts till sjukhus med svåra skador efter en allvarlig arbetsplatsolycka i ett industriområde strax utanför Jönköping under måndagseftermiddagen.

Det var strax innan 13 på tisdagen som larmet kom till räddningstjänsten. En man hade då fått tunga föremål över sig vid ett företag i Torsvik söder om Jönköping. Både polis och räddningstjänst kallades till platsen och mannen fördes akut till sjukhus med allvarliga skador. 

Olycksplatsen inne på industriområdet har nu spärrats av och en utredning om arbetsplatsolycka har upprättats av polisen.

Publicerad Uppdaterad
7 days sedan
EU-migranter nekas svensk sjukvård
Organisationen Läkare i Världen har träffat flertalet av de 129 personerna som nekats svensk sjukvård. Foto: Emil Langvad/TT och Johan Nilsson/TT

Hård kritik mot Sverige: EU-migranter nekas vård


EU-migranter i Sverige har vid upprepade tillfällen nekats nödvändig vård. Det här slår Europeiska kommittén för sociala rättigheter nu fast efter en anmälan från organisationerna Läkare i Världen och Amnesty.

– Att svenska staten kränker en av de mest grundläggande mänskliga rättigheterna är fullständigt oacceptabelt, säger Anna Johansson, generalsekreterare på Amnesty Sverige i ett uttalande till Svt.

Det rör sig om allt från unga kvinnor som nekats abort till personer som misshandlats men motats bort från vårdkliniker och sjukhus på grund av deras ursprung. Totalt har Amnesty och organisationen Läkare i Världen, som träffat flertalet av personerna bakom de anmälda fallen, anmält den svenska staten för 129 fall där EU-migranter inte fått den vård de har rätt till.

Nu slår Europeiska kommittén för sociala rättigheter fast att Sverige brustit på flera punkter och kritiserar samtidigt staten för diskriminering.

Regeringen tillbakavisar dock anklagelserna men den kristdemokratiska sjukvårdsministern Elisabet Lann skriver i en kommentar till Svt att de nu kommer analysera rapporten och invänta rekommendationer från EU:s ministerråd.

Enligt Amnesty beror problemet med nekad vård på att många redan utsatta EU-migranter saknar det europeiska sjukföräkringskortet som ger rätt till subventionerad vård. Det här på grund av diskriminering i hemländerna.

– Det egna landet har självklart ett ansvar att lösa den här situationen. Men nu handlar det om vad Sverige har för ansvar för att säkerställa att människor får rätt till vård som inte kan vänta, säger Anna Johansson till Svt.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan

Sommarhälsning – ta hand om er i värmen!

Hallå!

Här kommer en hälsning från mig (Alexandra) i Stockholm. Greta befinner sig i Köpenhamn där hon står inför rätta tillsammans med flera andra studenter efter en fredlig protestaktion på universitetet för två år sedan (!), där de krävde att universitetet skulle avbryta sina samarbeten med israeliska universitet.

– Vi står inför rätta medan de verkliga brottslingarna – de som skapar död och förstörelse – och företag och institutioner som hjälper dem, går fria, sa hon på den första rättegångsdagen.

Det är mycket farligt i stora delar av Europa nu, som många av er säkert har läst. Som Aftonbladet skriver upplevde minst 101 miljoner européer temperaturer på över 35 grader under torsdagen. Över 200 värmerelaterade dödsfall har konstaterats i Spanien och hundratals har drunknat i Frankrike. Även Italien rapporterar döda i anslutning till hettan. 

Som jag skrev i en krönika häromdagen hade en 33-årig mamma just kommit hem efter att ha varit och handlat i Carpentras i sydöstra Frankrike i måndags, när hennes två pojkar – en tvååring och en fyraåring – sprang iväg och busade. De gick in i familjens bil och stängde om sig. Dörrarna gick i baklås och eftersom temperaturerna i landet just nu är rekordhöga räckte det med en kort stund, enligt mamman tio minuter eller en kvart, sedan var det för sent. Obduktionen visade att pojkarna dog av ”långvarig exponering för extrem värme”.

Igår hände samma sak i en förort till Paris. En treårig pojke dog.

Det skrämmer mig enormt att det verkar som att inte ens den här typen av fruktansvärda händelser leder till de samtal vi skulle behöva ha – varken i politiken eller i våra personliga liv. Ett och annat inlägg dyker upp som handlar om hur dåligt förberedda vi tycks vara, att klimatanpassningen behöver förbättras. Men det är som att vi helt bortser från det centrala: att utsläppen ökar i en situation när det som krävs är akuta, dramatiska minskningar.

Det är som ett badkar. Vårt badkar är redan fyllt upp till kanten. Eftersom utsläppen stannar i atmosfären i hundratals eller tusentals år så räcker det inte att minska utsläppen – kranen behöver skruvas åt helt. Istället vrider vi alltså upp den och den står nu under högre tryck än någonsin. Givetvis behövs stora anpassningsåtgärder och i det akuta läget behöver fokus ligga på att rädda de människor som hotas av värmen. Men den viktigaste anpassningen är att fokusera på det som FN:s klimatpanel redan 2018 sa krävdes:

Snabba, genomgripande och aldrig tidigare skådade förändringar i varje del av våra samhällen.

Nu tar bloggen en liten paus (om inget oförutsett händer) och är tillbaka i när valrörelsen drar igång igen i augusti. För den som har missat kan jag tipsa om att sommarläsa vad 83-åriga Kader hade att säga i sin väljarintervju. Ett kort utdrag här:

– Det finns fina människor i Sverige som tänker och bryr sig om vad som händer i Palestina och andra länder. Men det politiska klimatet är inte som förr, inte som när jag kom till Sverige. Sverige var det bästa landet i hela Europa. Med ekonomi, med jobb. Folk var vänliga. Men inte nu längre. Jag vet inte varför men Sverige har förändrats mycket. Det var bättre förr.

Ta hand om er under sommarveckorna – svalka er ordentligt! Och hoppas ni får ha viktiga, riktiga samtal med varandra! 

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Poeten Jesper Lundbys veckovers i Arbetaren. Naina Helén Jåma/TT. Montage: Arbetaren

Veckovers: Den riktige mannen

Den riktige mannen, han försörjer sin familj
– men just den här bara har ingen.
Han undrar så varför, han tänker sig trött,
han söker så hårt efter sanningen.

Ge honom bara ett enkelt svar,
en klar manual han kan följa.
En självklarhet som från självförakt ren
den riktige mannen kan skölja.

Vem vet vart din hjärna tog vägen
framför datorn där i ensamhet?
Vad gror i någon som inte duger?
Vad växer, vad såg du – vem vet?

Allt är en jävla röra, men
kom sätt dig med oss andra här.
Låt oss tala som vänner om
vad ”riktig” och ”människa” är.

Jag tror det är någon som lyssnar,
som hjälper någon annan i nöd.
En som räddar en annan människa
från en orättvis onödig död

– vad tror du?

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
"De enda som tjänar på hög arbetstid är de som lever på att arbetare är utmattade." Foto: Björn Larsson Rosvall/TT. Montage: Arbetaren

Amalthea Frantz:
Nu är företagarna på defensiven

Fler och fler arbetsköpare verkar känna sig hotade av att människors arbetstid kan kortas framöver. Det är ett av få goda tecken i tiden. 

I dagarna börjar Almedalsveckan på Gotland. Ofta utskälld för att vara ett enda kindpussande mellan politiker och storföretag, ett spel som bevakas orimligt mycket av stora medier (nej, vi på tidningen Arbetaren prioriterar inte att åka dit i år heller). 

Samtidigt har det under hela Almedalsveckans historia gjorts engagerade försök att skapa något annat, lyfta röster underifrån. Och vad som letar sig in i programmet säger i bästa fall något om vilka frågor folk bryr sig om på riktigt. 

I år är arbetstidsförkortning en sådan het fråga, sammanfattar tidningen Lag och avtal. Till exempel ordnar arbetsköparorganisationen Teknikföretagen ett seminarium med den defensivt ängsliga rubriken ”Välfärd kräver arbete – varför låtsas vi annat?”. 

Livsviktiga frågor

De senaste åren, för att inte säga decennierna, har den från början mycket ojämlika maktbalansen på arbetsmarknaden tippat mer och mer åt ena sidan: arbetsköparnas, företagsägarnas. Samtidigt som den andra sidan, de anställda, har sett anställningsskyddet urvattnas totalt, medan S-regeringar lagstiftat mot facklig kamp och välfärden monterats ner.

Frågor som i praktiken påverkar anställdas hälsa har länge drivits underifrån, av många fackligt aktiva, och faktiskt även officiellt av ett flertal stora fack: generellt kortad arbetstid, slopat karensavdrag. Men i relativ tysthet. 

Så började det hända något under förra årets avtalsrörelse. Ämnet kortare arbetstid kom upp i ljuset, trots att LO valde att utreda i stället för att kräva. Ett utspel från LO om förhandling med Svenskt Näringsliv kom i stället nu i våras, och möttes förstås med ett ”nej”. Men ämnet letade sig ändå in på förskräckta borgerliga ledarsidor.

Öka pressen underifrån

Fler och fler känner det vansinniga arbetstempot i kroppen. Och i hjärnan. Varför ska vissa slita ut sig, och till exempel ofrivilligt gå ner till deltidslön, samtidigt som de arbetslösa skuldbeläggs och straffas?

Nu pressas krav upp till ytan, inte bara till stora medier utan också till valrörelsen. S, V och MP vill alla ta bort karensavdraget (som inte alls är någon självklarhet i många andra länder). Även partier på högerkanten har börjat öppna för en förändring. 

Miljöpartiet har länge haft kortare arbetstid i sitt program. I år väljer högerliberala Dagens industri att propagera mot just detta.

Inom Socialdemokraterna behandlas frågan om arbetstidsförkortning som vanligt med tvekan, otydlighet och utredningar – men trycket underifrån ökar. 

Det måste öka än mer. Överallt, oavsett vad man röstar, eller inte röstar, på. Låt inte politiker och centralorganisationer begrava frågan igen. 

Mer tid för livet skulle gynna alla anställda, och i förlängningen även sjukskrivna och arbetslösa. 

De enda som tjänar på hög arbetstid är de som lever på att arbetare är utmattade, och samtidigt livrädda för att bli av med jobbet. 

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Poeten Jesper Lundby skriver veckoverser i tidningen Arbetaren. Claudio Bresciani/TT. Montage: Arbetaren.

Veckovers: Vi kallar det demokrati

Halverade priser på bensin och bussar
ända fram till fjortonde september!
Åt alla små barn gratis Kristersson-pussar!
Grönare gräs! Flera stränder!

Kärnkraft! Vindkraft! Hallonsaft!
Förbjud midsommarstång till jul!
Personaltäthet? Goddag yxskaft!
Inför straffskatt på att vara ful!

Riksdagsspärren lurar i vassen.
Valfläsket brinner! Rösta rätt!
Jag blev Hufflepuff i valkompassen.
Röstboskapen grillas på spett.

Söndagskvällsöppet på Bolaget!
Nyckelring och karamell gratis! Titta!
En kondom med vår logga till samlaget?
Vårt parti skyddar dig bäst från smitta!

Väck från de döda Arne Weise!
Tillverka fossilfritt stål av piss!
Installera i Kebnekaise
världens snabbaste hiss!

Till hösten blir boskapen bitter.
Vi minns, nu när det faller löv,
att höger och vänster skinka sitter
fortfarande på samma röv.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Arbetarens och Tidskriften Klass chefredaktörer Amalthea Frantz och Beata Hansson. Foto: Joel Kellgren

Mer plats för berättelser underifrån

Arbetarens prenumeranter kommer framöver få ta del av noveller från Tidskriften Klass, som ges ut av Föreningen Arbetarskrivare.

– Det skönlitterära har i stort sett försvunnit från kultursidorna, Arbetaren inräknad. Går man längre tillbaka har vi en stolt historia av att publicera unga lovande arbetarförfattare, så för oss innebär det här samarbetet en möjlighet att återigen plocka upp just det, säger Amalthea Frantz, chefredaktör på Arbetaren apropå det nya samarbetet med Tidskriften Klass. 

– Klass publicerar så många bra noveller, och att låta fler ta del av deras rika material känns otroligt viktigt, fortsätter hon.

Mer plats för berättelser underifrån – det är syftet med Arbetarens nya samarbete med Tidskriften Klass. Samtidigt som skönlitteraturen ges mindre utrymme i offentligheten är det fler som skriver, och behovet av arbetarperspektiv är stort.

Ömsesidig injektion med energi

– Två redaktioner når ut till fler än vad en gör, och tillsammans ska vi se till att fler kan ta del av samtida arbetarlitteratur. Det blir en ömsesidig injektion med energi, säger Beata Hansson, chefredaktör på Tidskriften Klass. 

Samarbetet innebär att Arbetaren kvartalsvis kommer att publicera noveller och dikter från Föreningen Arbetarskrivare, som ger ut Tidskriften Klass. Först ut är novellen Skyddsökande av Karim Taghana, lärare och översättare från svenska till kurdiska.

Den som tycker om novellen får hålla utkik, ryktet säger att Taghana i detta nu arbetar på sin debutroman. 

Publicerad
3 weeks sedan

Stefan, 70 i Örebro: ”Egoismen är farlig”

Här kommer en liten tillbakablick till tidigare i våras, när Greta och jag gick omkring i centrala Örebro för att träffa väljare. Det första som hände var att vi stötte på lokala representanter för Moderaterna, som stod och bjöd på kaffe på gågatan – och delade ut smörknivar som give aways. 

“Framtiden börjar vid frukostbordet”, stod det på dem.

Vi gick fram och pratade med dem en stund. Högsta prioritet för deras del inför valet var bland annat framkomlighetsfrågor i staden, berättade de. Det var viktigt med cykelvägar och bussar men “bilen har också sin plats” och därför behövdes fler parkeringsplatser.

Det här mötet ägde rum i mars, just efter att Iran hade svarat på Israels och USA:s folkrättsvidriga bombningar av landet genom att attackera andra länder i Mellanöstern. En av representanterna, som inte ville vara med på bild, berättade att “man förstås är medveten om alla krig och allting som händer i världen just nu” och förklarade sedan hur hen själv var berörd:

– Mina föräldrar är fast i Malaysia. De skulle flyga hem via Dubai men flygen går inte.

Vi talade om röda linjer. Har ni några sådana i ert politiska engagemang? Bara en av representanterna hade ett tydligt svar: Hon hade två pappor, berättade hon. Så HBTQI-frågorna var avgörande för henne.

Ingen tyckte att det egna partiet hade passerat några röda linjer dittills.

Vi tackade för samtalet och hann bara en kort bit innan vi passerade en ICA-butik och blev stoppade av en man som presenterade sig som Stefan. Han var 70 år och särskilt intresserad av miljö och klimat, berättade han. Han ställde upp på en intervju men ville inte vara med på bild.

Greta frågade:

 Vad är dina spontana tankar kring inför valrörelsen nu, det politiska läget i Sverige?

Ja, eftersom jag står med dig då… Jag är ju väldigt intresserad av det här med klimatet och sånt. Det är ju något som man ser ut att nedvärdera fullständigt på alla plan. Om man lyssnar på till exempel Johan Rockström eller andra så är det rätt uppenbart vad som sker, sa Stefan.

– Jag är inte jätteengagerad. Men för mig är det viktigt. Jag har barn… Vi kan göra vårt. Alla har ett ansvar. 

Egoismen är ett stort problem, både i politiken och i samhället i stort, menade Stefan.

– Alla tänker på sig, ingen tänker på mig… Det är lite oroande, tycker jag. Det är pengar och pengar och pengar och makt. 

Ser du några ljusglimtar, något hopp någonstans? 

– Ja, det är ju oss, det är vi människor som måste göra någonting. Det finns många som gör. Jag tror ju på människan generellt. Politiken, jag vet inte.

Har du varit engagerad politiskt?

– Nej, inte alls. 

Finns det någon särskild anledning till varför? 

– Nej, det har nog bara inte blivit så. Jag är intresserad, men jag har inte haft någon anledning att… Det har inte blivit av. 

Men om dina vänner sa: “Nu går vi på en demonstration”, så skulle du ha följt med…? 

– Det skulle jag kunna göra och det har jag gjort. Gått i demonstrationer. Men sen att engagera sig politiskt i en kommun eller något sånt där. Om det var så du tänkte… 

Att engagera sig politiskt behöver inte vara att man är i politiska partier eller direkt i politiken.

– Nej, det vet jag. Men jag trodde det var så du menade, sa Stefan.

– Men nog går jag ju och talar om vad jag tycker och skriver vad jag tycker, det gör jag. 

Ja, och det kanske på något sätt är mer värt… 

– Det är väl kanske det som jag jag menar med att människorna… Att man en och en kan påverka.

En reflektion från mig (det är Alexandra som skriver): 

Det här är något som har återkommit i våra intervjuer. Inställningen till politiskt engagemang. Vid sidan av den mycket frekventa kommentaren “jag kan inget om politik” eller “jag är inte insatt” så är det också många som spontant ser på politiskt engagemang som att det per definition innebär att vara partipolitiskt aktiv. På samma sätt verkar många se demokrati som något som man ägnar sig åt vart fjärde år, i samband med allmänna val.

Samtidigt vet vi ju från historien att i princip alla stora samhällsomvandlingar har krävt andra former av demokratiskt engagemang. Ofta i form av civil olydnad. 

För några år sedan stod jag på en motorväg tillsammans med aktivister från Återställ våtmarker. Jag gjorde ett större reportage om dem för Dagens Nyheters Lördagsmagasin och i artikeln intervjuade jag Stellan Vinthagen, professor i fredligt motstånd vid University of Massachusetts Amherst. Han kallade sig ”aktivistforskare” och var själv aktivist men inte i de rörelser han forskade på.

– Jag skulle vilja hävda att nästan varenda fri- och rättighet vi har i den svenska grundlagen är kopplad till historiska folkrörelsers arbete. Man har inte kallat det civil olydnad, men man har utmanat lagar och huvudsakligen fredligt och öppet brutit mot dem. Och sen har makten anpassat sig till detta efterhand – för att undvika någon form av social revolt eller revolution rentav, sa han till mig då.

En utmaning, trodde Stefan utanför ICA i Örebro, är att människor har så lite tid över i sin vardag. Det blir svårt att hinna med motståndet.

– Folk känns så upptagna med sitt. Det är mycket jobb, det ska tjänas pengar och man ska ha det ena och det andra. 

I valet kommer det bli något av partierna han röstat på tidigare, Socialdemokraterna eller Miljöpartiet, sa han. Men ännu hade han inte bestämt sig. Och det är svårt att känna att det spelar så jättestor roll – det finns ju ingen riktig opposition, menade Stefan.

Den här diskussionen, att inget parti har en politik som svarar mot de massiva utmaningarna vi står inför, har för övrigt just lyfts av SVT, som berättar om Arbetarens satsning och den här bloggen i samband med en intervju med MP:s Amanda Lind.

Sista frågan från Greta till Stefan i Örebro:

Finns det något som skulle kunna få dig att bli mer engagerad?

– Jag har själv en allvarlig sjukdom. Så jag mår inte alltid så bra och har varken ork eller energi. Men övergripande tror jag att det som behövs är starka ledare som kan motivera andra att vara med i kampen, sa han.

Det var allt från Örebro för denna gång. En annan sak: 

Några som inte ger sig är alla människor som kämpar för att Bella Aksoy ska få stanna i Sverige. Efter demonstrationen på förvaret för ett par veckor sedan (som jag skrev om här) har det hållits en massa demonstrationer till stöd för henne och det har skrivits väldigt mycket om hennes fall – både i tidningar och på sociala medier. På savebella.org har över 8 600 personer skrivit på ett upprop.

Publicerad Uppdaterad