Bussförarna och barnskötarna har ordet i den nya antologin Vi säger ifrån varje dag och 23 andra noveller av kommunalanställda. Anna Remmets läser en ny novellsamling och längtar efter kommunalarnas fulare känslor.
I antologin Vi säger ifrån varje dag som ges ut på Atlas förlag samlas ett urval av de noveller som skickats in till en tävling som Kommunalarbetaren utlyste.
Samlingen rymmer noveller där barnskötare, busschaufförer, kökspersonal, undersköterskor och städare för ordet. Upplägget är för det mesta ett kort utsnitt ur vardagen som ska illustrera situationen för den grupp det handlar om. Ibland är det brukarna, de som arbetet kommer till del, som står i fokus.
Föga överraskande finns det i nästan alla berättelser en mer eller mindre tydligt artikulerad kritik mot en arbetsledning och en politik som sätter profit framför människan och vill klämma ur så mycket det bara går ur arbetaren medan de utsatta människor som de är i behov av samhällets omsorg negligeras.
Men trots den vassa och oftast mycket klarsynta kritiken känns de flesta texterna ganska ofarliga. Andemeningen i merparten av novellerna är att huvudpersonen är stolt över sitt arbete och skulle trivas om villkoren var bättre. Någon total alienering inför arbetet eller aversion mot lönearbete som sådant förekommer knappast. Det som är dåligt är förlagt ”uppåt”, hos chefer och politiker medan ”brukarna” mest ger glädje.
Exploatering och dåliga villkor
Som politisk analys är ju det helt korrekt, men skönlitterärt hade det varit intressant om fler skribenter hade vågat utforska vad exploatering och dåliga villkor faktiskt kan göra med en människas innersta. Förmår någon människa enbart känna ömhet och empati gentemot de man vårdar när ens kropp slits ut och ens psyke stressas sönder? Men att skriva om ”fula” känslor, även inför de som befinner sig i underläge och som man är satt att vårda, känslor som därmed gör även berättaren ”ful” kan vara svårt.
Fast när en av skribenterna skriver med sympati och välvilja till och med om den familj novellens huvudperson städar hos, kommer jag på mig själv med att längta efter den herpesdrypande kuken (eller hur det nu var) på överklassens handdukar från Johan Jönsons poesi.
Strax hejdar jag mig dock och funderar på varför jag som medelklassig läsare vill korrigera den erfarenhet som författaren till novellen ifråga faktiskt har valt att beskriva? Finns det en tendens att frossa i och fetischera våldet, hatet och misären hos en författare som till exempel Jönson? En författare som för övrigt har skrivit att den typ av poesi han skriver till stor del läses av ”klassfiender” som aldrig har sett ”skitjobb på ett vykort ens”. Det kan också vara värt att fundera över vad själva ramarna, det vill säga Kommunalarbetarens novelltävling, gör med förutsättningarna för vad som skrivs (och vilka texter som valdes ut).
I novellen ”I hemtjänstens tjänst” bränner det i alla fall till. Här utsätts en ung hemtjänstarbetare för sexuella trakasserier från en av de manliga ”brukarna”, ett motiv som skiljer sig ganska mycket från många av de nästan lite ”snuttifierade” gamlingarna i en del av de andra bidragen. Här syns istället den komplexa dynamiken mellan brukarens underläge och mannens överläge i könsmaktsordningen.
Fint gehör för arbetet och kroppen
Bland andra bidrag som är särskilt starka finns ”Fisk eller fågel”, om en bussförares dag. Här finns ingen dramatik att tala om, men ett fint språkligt gehör i beskrivningar av hur arbete känns i kroppen men också av sådant som ljusets skiftningar över dagen. Och ”Kroppsarbetet”, en novell som innehåller en mening som: ”Hur förklara vad mina händer gör och varför de inte bär nagellack?” Också bidraget ”03:00” skildrar arbete på ett konkret och avskalat och avskalat sätt, i detta fall på ett boende för äldre missbrukare.
En mening som stannar kvar hos mig för sin effektiva och kortfattade beskrivning av klass är denna i novellen ”Ursäkta, kan jag ta papperskorgen?” om städare på en skola: ”Lärarnas personalrum är väl egentligen alla anställdas personalrum, men redan min första dag blir jag visad vårt bord, där städarna, vaktmästarna och administratörerna sitter.”
Men apropå ramar och förutsättningar kan slutligen noteras att den absoluta merparten av bidragen skrivits av författare med kvinnligt kodade namn. Faktiskt är det vad jag kan se, ironiskt nog, bara vinnaren som är en man. De flesta har dessutom traditionellt ”svenska” namn. Även här sätter förmodligen tävlingen och hur den utlystes ramarna.
Men när det handlar om att skriva om arbete och vilka arbetare som kommer till tals spelar säkerligen också arbetsförhållandena som sådana roll. Jag tänker på en scen i Anders Teglunds reportagebok Cykelbudet som handlade om Foodarabudens vardag och villkor. Teglund som har tillgång till en studio lånar ut denna till en ny vän och Foodorakollega som ständigt jagar arbetspass för att inte bli utkastad ur Sverige med sin familj.
Foodorakollegan har sagt att han skulle vilja skapa något konstnärligt. Men när Teglund kommer till studion och frågar hur det har gått har hans vän inte åstadkommit någonting. Men, berättar han, för första gången på han vet inte hur länge fick han ro och utrymme att ens tänka en tanke från början till slut.
Vi reser i etapper som ni säkert märker. Här i bloggen kommer allt att berättas men det blir lite i omgångar, utportionerat. Idag blir det en paus från norr-etappen med en throwback (heter det så?) till en av våra Stockholmsintervjuer som vi gjorde längs röda tunnelbanelinjen för några veckor sedan – just den här utanför köpcentret Fältöversten, vid Karlaplan på Östermalm.
Vi hade just sagt hej då till jag vet inte vilken i ordningen av ungdomar som kommit fram för att ta en bild med Greta, den nya tidens autograf. Hon hade – som vanligt – motfrågat den som tog bild om personen kunde tänka sig att ställa upp på att bli intervjuad av oss.
– Nej, jag vill inte prata om politik, tyvärr. Fortsätt med det du gör, du är grym, var svaret.
Det är fascinerande, sa vi till varandra. Detta återkommande fenomen att en person berömmer Greta och andra aktivister för det de gör och står för – för att i nästa andetag koppla bort sig själva från hela det politiska samtalet.
– Det verkar som att politik är så avlägset för många. Att man inte kan se hur man själv skulle kunna vara en del av den. Jag tänker att vi har misslyckats här, kollektivt, med att få människor att förstå att det jag och andra aktivister gör, rör alla. Vi gör det här för att politiken påverkar oss och dig, och vi och du kan påverka politiken. Alla kan vara en del av det och alla behövs, sa Greta.
Vi hade gjort ganska många intervjuer inne i köpcentret, flera väldigt intressanta och roliga som vi kommer berätta mer om längre fram (bland annat med en vrålkänd skådespelare som varken Greta eller jag kände igen förrän vi kollade på videoklippen i efterhand, så pinsamt). Nu skulle vi just gå ner i tunnelbanan för att åka till någon annan station längs linjen. Men vi blev avbrutna av… Tada! En ung kille som kom fram och ville ta en bild. Hans kompisar stod intill.
– Okej, sa Greta.
Bilden togs, killen sa “tack så mycket” och Greta högg direkt:
– Får jag intervjua er?
Viss tvekan uppstod men efter en stund ställde fyra killar upp sig i en halvcirkelliknande form mitt framför uppgången till Karlaplans tunnelbana. Det visade sig snart att alla fyra gick i Östra Real – min (Alexandras) gamla gymnasieskola. De var 16 eller 17 år allihop och en av dem bad att få vara anonym, så för enkelhetens skull låter vi alla stå utan namn.
– Vi pratar med folk inför valrörelsen, sa Greta. Frågar vad de tänker kring svensk politik just nu.
– Nej, men det är för hett ämne för mig, sa killen som tog selfien med Greta.
– För hett ämne? svarade hon.
– Jag kan för lite för att prata, sa han och hans kompisar höll med, det var samma för dem.
– Jag har inte bestämt mig för mitt val och vi kommer inte bli 18 till valet, sa selfiekillen.
Greta, som var 15 år när hon började skolstrejka, sa:
– Det betyder ju inte att ni inte har viktiga saker att säga. Jag har inte heller bestämt mig för vad jag ska rösta på, jag har ingen aning. Har ni varit engagerade i politik? Gått på någon demonstration eller någonting?
– Nej, sa alla killarna i mun på varandra.
– Varför då? undrade Greta.
– Vi har inte varit så intresserade kanske, sa en av de andra killarna som bar sin svarta dunjacka öppen trots ett antal minusgrader.
– Jag känner att det är lite för långt ifrån oss nu när vi inte kan påverka ändå.
– Men ni påverkas, sa Greta.
– Jo. Men det har inte varit så relevant… Eller det har varit relevant men det har inte varit så populärt i vårt umgänge kanske, sa selfiekillen.
En tredje kille, iklädd endast fleecetröja, sa till selfiekillen:
– Du är med i elevrådet, så du vet ju ändå hur man kan påverka.
Selfiekillen svarade:
– I skolmiljö har jag ju varit det. Men inte i politik-politik.
Hur kommer det sig att du är med i elevrådet? (Det här är jag, Alexandra, som frågar.)
– Det är kul att vara med och bestämma. Och få vara med och påverka.
Vad har du varit med i för beslut?
– I min förra skola ändrade jag på lite saker… Men nu har jag mest suttit med och lyssnat.
Greta:
– Det är en bra början, ett sätt att börja engagera sig, sa Greta och fortsatte:
– Känner ni er hoppfulla inför framtiden?
Den fjärde killen, i gråsilvrig dunjacka och keps, kom med in i samtalet:
– Mycket.
Greta:
– Mycket?
Kepskillen:
– Ja.
Selfiekillen:
– Både ja och nej. Det känns som att det är många förändringar som kommer och man är lite orolig för det. Men man tänker också att det är så långt fram så… Jag är inte rädd för framtiden. Men lite orolig.
Greta vände sig till kepskillen:
– Vad är det som känns hoppfullt?
Han svarade:
– Nej, men jag tycker att det ska bli kul i framtiden. Vad ska man vara rädd för, liksom? Eller, det känns inte som att det finns så mycket att vara rädd för.
Killen med öppen jacka fyllde i:
– Vi är trygga i styret som är just nu. Och vi tror på våra politiker.
Greta:
– Bra att höra att ni är hoppfulla.
Jag vände mig till selfiekillen:
Du sa lite både och. Vad tänker du på?
– Det är mycket nytt som händer.
Killen i silverjacka bröt in och frågade sin kompis:
– Som vadå?
Selfiekillen:
– Typ, det är mycket med AI. Även fast det är väldigt intressant. Och sen är det ju hela klimatfrågan. Så det är ju lite ångest kring det.
Silverkillen skrattade till:
– Har du klimatångest?
Selfiekillen:
– Nej, haha. Men alltså…
Han såg på sina kompisar.
Silverkillen:
– Det är inget fel med det.
Selfiekillen:
– Man påverkas ju kanske inte så jättemycket här i Sverige. För det är inte så mycket naturkatastrofer. Men… Om man tänker… Till exempel, om man är och åker skidor så märker man ju direkt att det är mindre snö. Och glaciärerna smälter och…
Greta:
– Klimatångest är en intressant term, tycker jag. För ångest är ju att man överreagerar på någonting och oroar sig i onödan. Men klimatångest är ju snarare att man förstår det som forskningen säger…
Selfiekillen:
– Du menar att det inte riktigt är ångest? För jag överreagerar inte, eller?
Greta:
– Alltså, ångest kan det ju vara. Men det är ett intressant begrepp. Att vi fokuserar på brandlarmet snarare än att kolla på att huset faktiskt brinner.
Selfiekillen:
– Intressant perspektiv.
Silverkillen:
– Det var djupt.
Killarna började röra sig lite otåligt, sannolikt kalla och redo att gå vidare. Greta ställde en sista fråga:
– Vad krävs för att ni ska engagera er och till exempel gå på en demonstration?
Killen i silverjacka svarade:
– Jag skulle nog behöva att någon tog med mig dit, tror jag. Det är liksom att jag inte riktigt vet hur man går med i en demonstration.
Selfiekillen fyllde i:
– Alltså jag tror att om personer i min närhet skulle göra det, så skulle jag följa med. Det tror jag.
Nu dök det upp några vänner eller bekanta till våra intervjupersoner och vi tackade dem och sa hej då. Just innan vi hann fram till rulltrappan kom det ett nytt gäng grabbar från Östra Real:
– Är det Greta!? Kan vi få ta en bild?
Det togs en bild och de började gå, samtidigt som en av dem sa:
– Vi stöttar dig!
– Toppen, sa Greta och ropade efter dem:
– Hoppas jag får se er på en demonstration någon gång snart!
Det var allt från Karlaplan för denna gång. Nästa gång vi hörs blir det sannolikt mer från vår resa i norra Sverige. Hej så länge!
Förhandlaren Alexandra D’Urso berättar om hur Uppsala LS hjälpte en medlem att förhandla upp lönen. Foto: Hasse Holmberg / TT, Privat. Montage: Arbetaren
Uppsala: Facket hjälpte förskolepedagog att förhandla upp lönen
Den syndikalistiska fackföreningen Uppsala LS hjälpte en pedagog på en privat förskola att förhandla upp lönen. Förhandlaren Alexandra D’Urso berättar om processen, om esset i rockärmen och om hur fackföreningen har satsat på fler ideella förhandlare.
Det var efter lönesamtal på en privat förskola som en förskolepedagog hörde av sig till sin fackförening Uppsala LS av SAC.
Medlemmen var missnöjd med löneutvecklingen och på arbetsplatsen visade det sig, enligt Uppsala LS, att det fanns flera stora arbetsmiljöproblem: Kränkande särbehandling, hot om varningar, konflikter i personalkollektivet och otydliga rutiner.
Just lönen, menade förhandlaren Alexandra D’Urso, kunde vara ganska svår att påverka i stunden. Men facket lovade att ändå göra ett försök och kallade ledningen för den privata förskola till förhandling.
– I januari kallade vi dem till förhandling angående anställningsvillkor, lön, arbetsmiljön och arbetstider. Och om kränkande särbehandling, som skedde mot vår medlem.
Det tog tid att få till förhandlingen. I början ville den privata förskolan inte lämna ut vissa dokument, till exempel dokumentation över lönesamtalet. Och efter att facket begärde ut en kopia av förskolans arbetsmiljöpolicy, fick de ta del av en policy som till synes skapades under förhandlingsperioden, menar Uppsala LS.
Esset i rockärmen – MBL 18 §
När ledningen inte ville lämna ut dokument tvingades facket att påminna om medbestämmandelagen (MBL) 18 §, som tydligt säger att om en part i en förhandling åberopar skriftliga handlingar ska de finnas tillgängliga för motparten.
Alexandra D’Urso är förhandlare på Uppsala LS. Foto: Privat
– Men då behövde förhandlingen pausas, fortsätter Alexandra D’Urso. När förhandlingarna sedan återupptogs var de betydligt mjukare och vi kunde resonera med arbetsköparen.
Sammanlagt hölls det fyra förhandlingar under vintern. Och vid sista förhandlingen gick ledningen med på att höja medlemmens lön.
Just MBL 18 § berättar Alexandra D’Urso är en lag som Uppsala LS använder sig av ofta i förhandlingar.
– Den är kort, enkel och tydlig. Vi använder den ganska ofta i våra förhandlingar. För så fort någonting nämns av en arbetsköpare så vet vi att vi kan begära ut det. Så det är ett bra kort att spela i förhandlingen.
Uppsala LS satsar på förhandlare
Under de senaste månaderna har Uppsala LS vunnit flera förhandlingssegrar.
Nyligen hotades en medlem på kommunen med uppsägning – något som stoppades av facket. Tidigare har man också stoppat ett bemanningsföretag från en uppsägning i samband med en föräldraledighet.
Uppsala LS har vunnit flera förhandlingar senaste tiden. Foto: Skärdump Uppsala LS
Och i höstas hjälpte man en rullstolsburen medlem på Samhall att förhandla om tillgänglighetsanpassningar, samt begära ut ersättning till medlemmen för brott mot diskrimineringslagen.
Alexandra D’Urso berättar att de vunna ärendena är ett resultat av att fackföreningen satsat på utveckling av förhandlingsvanan bland medlemmar.
– Vi har satsat mycket på att öka vår förhandlingsverksamhet och att utbilda fler förhandlare.
MBL-pingpong med Uppsala LS
En uppskattad utbildning som facket har anordnat är så kallad ”MBL-pingpong”. Deltagarna får prova att rollspela arbetare och arbetsköpare och i olika scenarier, riktiga och påhittade, testa att använda MBL-paragrafer i förhandlingssituationer.
– Det är superroligt, för man får driva på och lära sig hur man till exempel bokar en förhandling, vad man har för tidsfrister och hur man argumenterar tillbaka.
I vissa förhandlingar kan man behöva vara hård och ställa arbetsköparen mot väggen, berättar Alexandra Alexandra D’Urso vidare.
– Det är inte alltid lätt att vara konfrontativ på det sättet. Som man behöver. Men det är jättebra att ha ett pass med andra kamrater som vill lära sig om förhandling, att testa att vara hård.
Just utbildningarna med momentet MBL-pingpong har gjort att det är många medlemmar som nu testat att förhandla.
– Vi har verkligen ökat antalet personer som kan hoppa in och ta förhandlingar. Vilket är jätteroligt, avslutar Alexandra D’Urso, förhandlare på Uppsala LS av SAC.
Chalmers Social Justice i ett debattinlägg som är en fortsättning på delar av lärarkårens debattartikel i höstas, som förblev obesvarad av högskolans ledning. Foto: Bo Carsing/TT
Under en lång tid har studenter och anställda på Chalmers krävt att högskolan avslutar sina samarbeten med institutioner medskyldiga till folkmordet i Palestina – utan gehör. Trots tältläger, öppna brev och offentligt avslöjade forskningssamarbeten med israelisk vapenindustri står ledningen fast vid sin ståndpunkt. Chalmers Social Justice i en replik på det svar de aldrig fått – samtidigt som ledningen kallas att bemöta dem i offentlig dialog.
I skrivande stund är det drygt ett halvår sedan Solidarity Group, en grupp bestående av lärare och forskare på Chalmers, skrev ett öppet brev i GP till ledningen på Chalmers med uppmaningar att se över och avsluta samarbeten med institutioner i Israel som är medskyldiga till folkmordet i Gaza.
Gruppen startades som en reaktion på hur universitetet hanterade studenternas protester mot militära samarbeten och kopplingar till en folkmordsanklagad stat – genom att tillkalla polis, polisanmäla studenter och förbjuda demonstrationer. Efter publiceringen av det öppna brevet fick gruppen till ett möte med ledningen där samma inkonsekventa hållning som intagits sedan folkmordet inleddes tyvärr upprepades.
Det var först efter att ett tältläger uppfördes på ”Geniknölen” som vi fick till ett möte med ledningen. Där kunde vi presentera våra självständiga efterforskningar, i vilka vi upptäckt att Chalmers sedan 2009 ingått i hela 21 samarbeten med israeliska institutioner. Bland de mest uppseendeväckande ett som undersökte nya produktionsmetoder för flygindustrin där IAI (Israeli Aerospace Industries) ingick. Detta företag producerade Israels första attackdrönare som användes för att attackera ambulanser i Libanon redan tre år innan.
Man har även varit med i projekt för att förfina datorsystem med hög prestanda tillsammans med IBM Israel som driver ockupationens befolkningsregister. Resultaten har sannolikt används till ’Lavender’ och ‘Daddy’s Home’, program som använder generativ AI för att generera måltavlor för de olagliga bombningarna av Gaza.
Inga etikprövningar inför samarbeten
Nyligen har Chalmers även varit med och startat ett forskningssamarbete som syftar till att vidareutveckla generativ AI tillsammans med ett israeliskt universitet, teknik som redan bevisligen använts av den israeliska militären för att begå krigsbrott. Samtidigt pågår ett samarbete med israeliska universitet inblandade i att utveckla nya kommunikationssystem för fordonssystem med ’hög mobilitet’, vilket antagligen inkluderar drönare. Vi har även fått veta att det inte finns några krav på etikprövningar inför samarbeten mellan högskolan och privata aktörer.
Demonstranter utanför Göteborgs universitet protesterar mot kriget i Gaza och kräver att universitetet bryter samarbetet med israeliska lärosäten. Foto: Adam Ihse/TT
Detta bemöttes med axelryckningar. Chalmers stod fast vid samma position som hållits sedan början av folkmordet. Inte ens efter att vi offentligt avslöjat resultatet av våra efterforskningar i Tidningen Syre tänkte man ta avstånd från sitt eller sina samarbetspartners ageranden. Som mest lovade man att delta i ett arbete som stödjer återuppbyggnaden av det högre utbildningssystemet i Gaza.
Att ta avstånd från sina medskyldiga samarbetspartners vore tydligen ett utrikespolitiskt ställningstagande, trots att detta är en intern fråga gällande högskolans egna samarbeten. Det är ändå en märklig förevändning då Chalmers tidigare tagit liknande ställningstaganden när det gällde invasionen av Ukraina och upproret i Iran 2022. Tydligen gjordes dessa efter uppmaningar från regeringen, men detta nämndes aldrig i uttalandena. Men enligt 2 kapitlet, 2:a § i högskolelagen, är det ”Styrelsen för en högskola [som] har inseende över högskolans alla angelägenheter och svarar för att dess uppgifter fullgörs” och alltså inte regeringen.
New public management har lett till en ond cirkel
Trots att våra krav upprepats av en stor del av de anställda på högskolan, och att FN:s högsta utredningsorgan, Amnesty, Human Rights Watch samt Bt’selem har fastställt att Israel begår ett folkmord i Gaza står ledningen än i dag fast vid en helt obegriplig och oförsvarlig ståndpunkt.
Då ledningen varken svarat på vår artikel eller den från fakulteten tänkte vi skriva den repliken som hade varit lämplig att komma ut med, utifrån hur vi föreställer oss att de faktiskt resonerar i frågan.
Det hade varit klädsamt att till exempel medge hur Chalmers just nu går med ett 60-procentigt overhead. Alltså att en sådan stor del av intäkterna från forskningsmedel går till omkostnader såsom hyra och administration, och hur detta gör att Chalmers knappast har råd att bli av med de flera miljarder från EU:s Horizon-program som är öronmärkta för samarbeten med israeliska institutioner. Detta har att göra med hur omfattande privatiseringar har gjort staten tvungen att hitta nya inkomstkällor och det är en del i hur Chalmers sålt av sina lokaler till det statliga bolaget Akademiska hus. Genom de höga hyrorna finansierar högskolan staten, i stället för hur det rimligtvis borde vara – att staten finansierar högskolan.
Man hade även kunnat ta upp hur new public management-paradigmet har lett till en ond cirkel. Den ökande andelen administratörer som anställts för att ”effektivisera” verksamheten styr forskningen bort från ämnen som kan gynna världen – och mot vad som drar in medel. Det belastar verksamheten ytterligare och tvingar högskolan att ingå i problematiska samarbeten.
Vad väger tyngre än folkmord?
Under det senaste mötet med oss som driver frågan hänvisar ledningen till att deras professionella roll tvingar dem att göra vissa avvägningar som kan gå emot en personlig moral. Vi kräver att veta vilka avvägningar som kan väga tyngre än att hindra högskolan från att vara medskyldigt i folkmord. Vi ser detta som ett implicit erkännande av den situation vi beskrivit, och ett monumentalt misslyckande i ledarskapet.
Ifall det finns vissa systematiska eller strukturella orsaker till varför högskolan måste agera på ett sätt som strider mot dess värdegrund är det ledningens roll att sätta ord på och agera för att förebygga detta. Det är skamligt att de bevisligen har enförståelse för vikten av påverkansarbete gentemot politik och samhälle då de håller föredrag på Almedalsveckan och skriver debattartiklar i Dagens Industri, samtidigt som de inte lyfter ett finger för att arbeta för en högskola som är tillräckligt ekonomiskt och politiskt självständig för att undvika samarbeten som gör den medskyldig i folkmord.
Vi kallar ledningen att bemöta oss i en offentlig dialog där de kan försöka bortförklara den systematiska förklaringen till deras agerande som vi har redogjort för. Det kan mobilisera ytterligare offentlig press på högskolans ledning men även våra makthavare för att få till den välbehövda förändringen som kan leda till att:
● Chalmers återfår sin ekonomiska och institutionella självständighet.
● Chalmers avslutar samtliga samarbeten med institutioner och företag som är medskyldiga i folkmord eller andra människorättskränkningar, eller där medarbetare inte kan uttala sig om militärens agerande i rädsla för att bli arresterade såsom hände vid Hebrew University of Jerusalem.
Vad händer på internationella kvinnodagen? Arbetaren listar några evenemang runt om i landet.
Malmö
• Klockan . 10.00 Brunch Feminister mot fascister! – 8 mars 2026 (Vänsterpartiet m.fl.) Brunch, kl. 10-13 Vad: Brunch med musik, workshops, barnaktiviteter, bokbord och kultur. Var: Café Barbro, Norra Skolgatan 10 B. → Läs mer
• Klockan 13.00 Demonstration, Feminister mot fascister! samling kl. 13.00 Vad: Demonstration med tal och musik Var: Samling vid Möllevångstorget. Tåget avgår ca kl. 13.30 mot St. Knuts torg. → Läs mer
•Klockan 15.00 DemonstrationFeminism underifrån – kvinnokamp klasskamp krossar patriarkatet! Panelsamtal kl. 15.30 Vad: Samtal om Sexualundervisningen i skolan, med skolpolitiska utskottet Var: Poeten på hörnet → Läs mer
Foto: Fredrik Sandberg/TT
Hörby
• Aktivister – En film av Maj Wechselmann på Internationella kvinnodagen Klockan 14:00 på Bio Sågen. ”Vi uppmärksammar internationella kvinnodagen genom att premiärvisa Maj Wechselmanns Aktivister. Från dagens Gaza till Sergels torg, där ungdomar, mammor och mormödrar kräver att regeringen tar klimatkrisen på allvar eller agerar mot mot Israels krigsförbrytelser medelst plakat nedtecknade på kartonger.” → Läs mer
Stockholm
•Demonstration: “Vår rätt att välja, vår rätt att leva.” Starttid: 14.00 Avmarsch: 15.00 Rutt: Medborgarplatsen – Mynttorget
Arrangör: 8 mars-kommittén. Årets kommitté består av Ung Vänster Storstockholm, Vänsterpartiet Storstockholm, Stockholms tjejjour, Seko Stockholm, Kurdiska kvinnorådet Amara, LO i Stockholms län, SSU Stockholm, Grön Ungdom Stockholm, ABF Stockholm och Feministerna Stockholm. → Läs mer
•Ta natten tillbaka (Allt åt alla Kvinnofront m.fl.) Separatistisk demonstration för kvinnor och transpersoner! Samling Tjärhovsplan 20.00 Folkkök på Kafé 44: 18.00
”Vi tar natten tillbaka från de som inte tycker att natten och staden är vår. Som tjänar på att vi gömmer oss och underkastar oss. Vi tar natten tillbaka från de som utsätter oss för sexuellt våld och som trakasserar oss. Vi tar natten tillbaka från de som vill inskränka våra reproduktiva och kroppsliga rättigheter. Nu är det förövarnas tur att vara rädda. Gatorna tillhör oss!” → Läs mer
Göteborg
• TA NATTEN TILLBAKA! KVINNA LIV FRIHET, JIN JÎYAN AZADÎ! NU, DÅ, FÖR ALLTID! “Trött på patriarkatet? Trött på att höra om ännu en kvinna som drabbats av en mans våld? Trött på att se snuten och ordningsvakter göra våra gator ännu mindre säkra? På lördag den 7 mars tar vi över gatorna och skapar vår egen trygghet – tillsammans!
Samling på Masthuggstorget
OBS! Lördag 7 mars, kl. 19.30
Enbart för kvinnor, transpersoner och icke-binära
Ta natten tillbaka är inte bara en demonstration för kvinnors och transpersoner frihet, det är också en fest! Vi kommer därför spela musik och dansa fram längs gatorna.
I år ses vi igen under parollen kvinna liv frihet. För att hedra alla kvinnor som kämpar i Iran och Kurdistan. För alla kvinnor som reser sig mot femicid, för fred, för rätten att leva i frihet. För kvinnorevolutionen” → Läs mer
Uppsala
• Fackeltåg på internationella kvinnodagen ”På internationella kvinnodagen – den 8 mars – vill vi med ett fackeltåg demonstrera för att bevara sexualundervisningen och kunna förebygga sexuellt våld mot unga tjejer! Vi samlas kl 17:30 på Stora torget och facklor kommer att säljas på plats. Fackeltåget avslutas med sång av Uppsala feministkör och tal av RFSU. Vill du tillsammans ta ställning? GÅ MED OSS!” → Läs mer
Vara
• Filmen Aktivister visas på Park Bio ”Park Bio i Vara kommer att visa filmen Aktivister av Maj Wechselmann den 8 mars kl. 19.00. 8 mars, Internationella kvinnodagen, känns det viktigt att uppmärksamma Aktivister om 2 unga kvinnor och många kvinnor som bedriver utomparlamentariskt arbete för miljön, fred, rättvisa och demokrati!” → Läs mer
Kvinnojouren Blåblockan bjuder in till vaka på Musikhuset för en peppig kväll där lokala initiativ lyfts fram. Musik med Coffeebeans, Koma NurDil, Systrarna Gävleborg. Också på scen: Ann Nilsén (Länsmuseet), representanter från Kvinnojouren Blåklockan, MÄN Gävle, HiG, Amnesty och Gävle kommun. Och Nica Forsberg, spoken word! Quiz. Kvällen avslutas med filmvisning inklusive popcorn. → Läs mer
Umeå
• Kvinnojouren Umeå arrangerar en demonstration Samling kl. 14:00 på Renmarkstorget Tåget avgår 14:15 Avslutning med tal på Renmarkstorget cirka 14:45 → Läs mer
Tidningen Arbetaren har utsett årets Ottarpristagare: två lärare som i många år arbetat för att sprida kunskap om sexualitet, samtycke och relationer på elevernas villkor.
Just nu pågår det största angreppet mot sexualundervisningen i modern tid, enligt RFSU, Riksförbundet för sexuell upplysning. Bakgrunden är två statliga utredningar. Regeringen ska lägga fram sitt förslag för riksdagen den 17 mars.
– RFSU grundades av Ottar år 1933. Vi på Arbetaren ser att det, dessvärre, 93 år senare är dags att ge priset till personer som kämpar för något så grundläggande som sexualupplysning i svenska skolor, säger Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz.
”Anti-woke”-trend och panik
Så varför hotas sexualundervisningen nu? I bakgrunden finns en internationell ”anti-woke”-trend. Men framför allt handlar det om sjunkande resultat i svenska skolor. Politikerna har panik över det, säger pristagarna Kristina Nilo och Makz Bjuggfält.
– Det speglar en syn på vad skolan ska ge eleverna: mätbar, instrumentaliserad kunskap som är enkel att kontrollera. Andra värden, som är svårare att mäta, faller bort, säger Kristina Nilo.
Den eventuella nedskärningen av sexualitet, samtycke och relationer kan ses som en bieffekt av allt annat förändringsarbete.
Undervisar elever och lärare
– Vi kan inte ta någonting för givet. Det händer saker i världen, det påverkar barn och unga, och när det kommer in i skolan behöver vi vara beredda att handskas med de frågorna om vi vill ha ett fritt och öppet samhälle, säger Makz Bjuggfält.
Tillsammans har han och Kristina Nilo undervisat mängder av elever om sexualitet, samtycke och relationer sedan 2012. Runt 2018 började de även fortbilda andra. I februari skrev de, tillsammans med fyra andra lärare, en debattartikel i Vi Lärare som undertecknades av 150 oroliga skolanställda.
– Skolan blir helt avgörande, eftersom vi aldrig kommer att leva i ett samhälle där alla barn har tillgång till lika trygga vuxna hemma, säger Kristina Nilo.
Vad är priset på en människas frihet och hälsa? Malmö tingsrätt har, som Arbetaren rapporterat om, kommit fram till en siffra i sin dom mot de företagare som förslavat tre polska arbetare i Skurup, i ett halvårs tid.
Priset låg på drygt 900 000 kr, alltså 600 000 kr per person och år. För den summan kan du anställa och betala sociala avgifter för en månadslön om 38 000 kr/månad, vilket inte är långt ifrån vad en genomsnittlig byggarbetare tjänar.
Om du anställer någon legitimt behöver du också följa gällande lagar om arbetstid och arbetsmiljö, vilket uppenbarligen inte gjordes hos det här företaget. De arbetade enligt artikeln både på tak och med asbest utan skydd, och de arbetade förutom byggjobb även med städning och lagning av bilar. En förslavad arbetare kan du schemalägga efter behov och utan varsel.
Läser man specifikationen av skadestånden i domen ser man att skadeståndet primärt består av ersättning för utebliven lön, och lönen sätts efter vad som överenskommits mellan gärningsmannen och brottsoffren, snarare än vad som gäller i kollektivavtalet, som måste ses som branschstandard. Den så kallade kränkningsersättningen är ringa och ersättning för sveda och värk avvisades. Det är säkert i enlighet med gällande lagar, men är det så vi vill behandla människohandel?
Om man gör det profitabelt att förslava arbetare, varför skulle andra företagare låta bli?
Visst, en av gärningsmännen fick också fängelse. Men vad ger det brottsoffren, som förlorat sin frihet och sin hälsa och utnyttjats i ett halvår? Vad sätter det för pris på en arbetares liv? Och vad ger det för incitament till övriga aktörer på arbetsmarknaden? Om man gör det profitabelt att förslava arbetare, varför skulle andra företagare låta bli?
Visst finns det ett avskräckande värde i fängelsestraffet, men för en bransch som redan är starkt präglad av brott och ekonomiska oegentligheter kan man inte lita på att det kommer att räcka. Beslut kommer antagligen att fortsätta fattas i hög grad efter vad som är och inte är lönsamt. Vill vi bli av med slavarbetet måste det synas i resultaträkningarna. Men framför allt, om vi vill visa folk att arbetarliv har ett värde måste det synas i skadeståndsvärdet.
Från prästdotter till grundare av RFSU – svar på vanliga frågor om Ottar.
Vem var Ottar?
Ottar var den signatur som Elise Ottesen-Jensen använde när hon började skriva för tidningen Arbetaren vid starten 1922. Då var hon redaktör för de så kallade kvinnosidorna.
Tidningens ledning ville att de sidorna skulle innehålla hushållstips, recept och annat som de tänkte var ”kvinnligt”. Detta krockade snart med Ottars vilja. Hon var aktiv feminist, syndikalist och antifascist. Elise Ottesen-Jensen och hennes partner, Albert Jensen som var tidningens utrikesredaktör, sade upp sig i protest. Senare återkom båda till Arbetaren och på 1930-talet var Ottar redaktör för sidan Vi Kvinnor i tidningen.
Vad är Elise Ottesen-Jensen känd för?
I dag är Elise Ottesen-Jensen mest känd för sitt arbete med sexualupplysning och preventivmedel. Hon reste till exempel runt och hjälpte kvinnor runtom i landet att prova ut pessar.
Det arbetet var en del av hennes politiska övertygelse, men i bakgrunden fanns också personliga upplevelser: Hon hade sett sin mamma slitas ut av alla graviditeter. Systern Magnhild tvingades adoptera bort ett barn i tonåren, blev psykiskt nedbruten och dog ung. Dessutom fick Elise Ottesen-Jensen och Albert Jensen ett barn som dog efter en kort tid.
Men Ottar är också känd för att det var hon som uppmuntrade den kända författaren Moa Martinson att börja skriva. På den tiden hette Martinson Helga Johansson och skrev för Arbetarens kvinnosidor.
Vem startade RFSU?
Jo, det var Elise ”Ottar” Ottesen-Jensen som år 1933 låg bakom grundandet av RFSU, Riksförbundet för sexuell upplysning.
RFSU är fortfarande en mycket aktiv organisation och sedan 1981 heter deras tidskrift Ottar.
Vad är Ottarpriset?
Ottarpriset instiftades av tidningen Arbetaren år 2017 och delades ut första gången 2018. Priset går till personer eller grupper som kämpar för jämlikhet och feminism, särskilt kopplat till sexuella rättigheter.
Ottarpriset består av 10 000 kronor, ett diplom och en middag med Arbetarens redaktion.
Redan på perrongen i Umeå hade vi börjat ana vartåt det barkade. Tåget skulle ha gått vid åttatiden men det kom inte. I stället stod det på skylten: “Försening på grund av vattenpåfyllning”. Mycket kryptiskt. När tåget väl dök upp hade vi i princip redan tappat hela den ytterst knappa bytesmarginal vi haft för att hinna med bussen till Jokkmokk. Tågvärden hade försökt, ringt och pratat med bussbolaget för att få dem att vänta. Men när vi rullade in på perrongen i den lilla norrbottniska byn Murjek såg hon besvärad ut.
– Det ser inte ut att vara någon buss kvar här, sa hon innan vi gick ut.
Dörrarna stängdes bakom oss och tåget lämnade stationen. Kvar var vi två, vår packning. Och total stiltje. Inte en levande själ syntes till och när vi stod stilla skar tystnaden i öronen.
Vi stod så en stund, såg en traktor passera och snön singla ner. Pratade om de inte särskilt goda förutsättningarna för att hitta någon att intervjua i närheten. Sedan frös vi och gick in i den uppvärmda väntsalen, där vi lämnade väskorna, drog på oss underställ och gick ut för att fördriva tiden.
Efter bara ett par minuters promenad bröts tystnaden. En timmerbil dundrade förbi.
– SCA! utropade Greta, efter att ha läst bolagsnamnet på bilen.
Svenska Cellulosa Aktiebolaget, SCA, är Europas största privata skogsbolag och ett företag som Greta och många andra aktivister har protesterat mycket mot. De har också granskats en hel del journalistiskt. Min tidigare kollega på DN, Sverker Lenas, skrev för två år sedan om att SCA avverkade i känsliga områden – trots att deras produkter hade den “finaste” miljöcertifieringen, FSC. Han beskrev en lista från organisationen Skydda Skogen som visade på 90 olika enskilda exempel där SCA hade avverkningsanmält eller avverkat skogar med höga till mycket höga naturvärden. Det handlade om naturskogar, ekosystem som enligt Skogsstyrelsen inte går att återskapa inom överskådlig tid.
Förra året kunde Sverker Lenas också avslöja att SCA hade huggit ner skog från Carl von Linnés tid. SCA kritiseras återkommande för att inte respektera urfolksrättigheter i relation till samerna och mot bakgrund av all kritik har flera stora bolag de senaste månaderna gått ut och berättat att de slutar använda produkter från SCA. Själva säger bolaget att deras skogsbruk ”bedrivs i enlighet med svensk lagstiftning, EU-lagstiftning samt genom oberoende certifieringssystem som FSC och PEFC”.
Husesyn och oväntade möten i Murjek
När timret försvunnit ur sikte skymtade vi ett grönt hus med en ännu grönare neonskylt. “Murjeks livs- och fritid”, stod det och vi gick fram och in – det såg nämligen ut att finnas folk där inne. Och jajamensan! Där bakom disken stod Reidun som drev butiken. Hon var i samtal med en kvinna som jobbade som volontär i hembygdsgården strax intill.
– Ja, där kom ni, sa Reidun och tittade på oss.
Vi såg nog lite förvirrade ut, så hon fortsatte med ett leende.
– Traktorföraren var förbi här och berättade att det stod två personer nere vid busstationen. Det är ganska vanligt att folk blir strandade där och alla brukar hitta hit ganska fort.
Foto: Reidun Fagerström
Vi såg oss omkring, pratade en stund med Reidun och volontären. Den redan mycket glesa tågtrafiken skulle snart halveras, fick vi veta. Reidun berättade om butiken och att det var mer eller mindre en välgörenhetsgrej att hålla igång den. Men det var många som uppskattade att det gick att handla dygnet runt genom att blippa sig in med bank-id.
När vi just var på väg att gå kom det in en kvinna i sextioårsåldern i butiken.
– Jag tänkte jag skulle skynda mig för att prova din kvarg, sa hon till Reidun. Det var nämligen provsmakning av kvarg just den här dagen.
– Nej men vad bra att du kom, Gunmari, sa Reidun. Du kan ju visa gästerna runt i hembygdsmuseet.
Och så snabbt det kan gå! Från total tystnad utanför tågstationen till vad som kändes som att komma rätt in i hjärtat av Murjek, på bara några minuter. När Gunmari hade fått smaka på kvargen tog hon och volontären med sig Greta och mig till den gamla seminariebyggnaden och gav oss en husesyn. Det var ett mycket fint museum och i huset fanns också vandrarhemsrum och en lunchrestaurang. Dagens lunch, ändå! I en ort med omkring 50 invånare.
När Greta och jag hade visats runt färdigt köpte vi varsin kopp kaffe och slog oss ner i matsalen. Vi fick snabbt sällskap av Gunmari, volontären (vi kallar henne så eftersom hon har bett att få vara anonym) och lunchkocken Charlotta, 61 – som efter drygt 20 år som kock i Kungälvs kommun såg sig om efter något något nytt. Den konstanta rastlösheten och nyfikenheten ledde henne norrut och sedan 2023 har hon lagat mat här i Murjek och under en period i grannbyn Vuollerim.
Gunmari som under rundvandringen hade pratat om den historiska skogsindustrin här kring Murjek tog upp tråden igen.
– Och det som vi har kvar av den industrin nu är SCA:s fruktansvärda timmerterminal här borta. Där de kommer med timmerbilarna och mäter virket och så skickar de iväg det på tåg. Jag tror det är 63 vagnar som går två gånger i veckan nu. Och träden blir bara smalare och smalare som de tar.
– De tågen går, sa Greta.
– Ja, det är ju för lite folk som åker i persontrafiken. Det är inte lönsamt säger de.
Kalhuggning av den livsviktiga skogen
Över 180 000 kubikmeter träråvara passerar Murjeks virkesterminal varje år, enligt Sveriges radio. I genomsnitt blir 80 procent av allt som avverkas i Sverige till kortlivade produkter som papper och biobränslen. Det betyder att det snabbt förbränns och genererar utsläpp av koldioxid.
Dags för en liten faktaavstickare igen:
Planetens skogar är en nyckel för att vi ska kunna möta både klimatkrisen och den biologiska mångfaldskrisen. Det slår såväl FN:s klimatpanel IPCC som panelen för biologisk mångfald, IPBES, fast. I världens skogar lever den allra största delen, 80 procent, av alla landlevande arter. Många djur och växter är beroende av att skogen är gammal – att den har utvecklats under lång tid, och att det finns mycket gammal död ved. Det kan exempelvis ta upp till tusen år innan en tall i Sverige dör, faller till marken och förmultnar så mycket att vissa svampar, lavar och insekter som är specialiserade för att leva just i en sådan miljö, kan leva där. I Sverige inte bara missar vi miljömålet för Levande skogar – utvecklingen går bakåt, enligt Skogsstyrelsen.
Det moderna skogsbruket i den boreala skogen eller tajgan som barrskogsbältet på norra halvklotet heter, sker i stor utsträckning genom kalhuggning. Skogarna övergår från naturliga ekosystem till planterade monokulturer, och den naturliga mångfalden av arter försvinner. I Sverige har exempelvis vanliga arter som blåbär minskat kraftigt och 70 procent av skogsmark där marklav kan växa har försvunnit sedan 1970-talet. Det här handlar alltså om den typ av skog, vars träd hamnar på virkesterminalen i Murjek. Det där med marklaven är särskilt viktigt för samerna, eftersom det är renarnas mat.
Företrädare för skogsindustrin argumenterar ofta att gammal skog inte binder lika mycket kol som ung växande skog, och att det därför är bättre för klimatet att avverka den gamla skogen och plantera nya träd. Dessa träd kan man sedan avverka och använda för att ersätta fossila material och bränslen. Men det tar minst lika lång tid som åldern på trädet som avverkas, innan ett nyplanterat träd kan binda lika mycket kol. Eftersom vi har så kort tid på oss för att förhindra att vi lämnar livets korridor, så har vi inte tid att se kalavverkningar som “klimatsmarta”. År 2022 kom finska Miljöinstitutet SYKE med en studie som visar att det tar minst 100 år innan man kan räkna med en positiv effekt för klimatet.
Friska ekosystem med mängder av arter som utvecklats naturligt på en plats, är också mer motståndskraftiga mot effekterna av klimatförändringar. De klarar stormar och torka bättre, suger upp mer vatten vid regn och binder jorden bättre så att risken för erosion minskar. Och även gamla skogar är viktiga kolsänkor, som alltså suger upp mer koldioxid än den släpper ut.
“Tack men nej, tack”
Tillbaka till matsalen i Murjek. Greta och jag berättade att ett av skälen till att vi var på väg till Jokkmokk var kommunstyrelsens svar till regeringens nationella samordnare för arbetet med frivillig återvandring: “Tack men nej, tack”, skrev man och betackade sig för att delta i “regeringens anslag och hot mot de medmänniskor som arbetar och bidrar till utveckling och välfärd i Jokkmokks kommun.”
Vi började prata om migrationspolitiken i stort. Om inkomstkraven som gjort att grannbyn Harads fått lägga ner en hel avdelning på äldreboendet efter att 20 anställda utvisats.
Gunmarie och Charlotta.
– Då tänker jag så här: är inte de värda att få stanna för att de tjänar för lite? Alla andra då, som jobbar i hemtjänsten? Då visar man ju hur lite det är värt, sa Gunmari och fortsatte med att berätta om sin mamma som skulle byta äldreboende, från Jokkmokk till Vuollerim.
– I Jokkmokk var det många ensamkommande killar som hade kommit från Afghanistan. De gick ju kurser och många hamnade på de här boendena som vårdbiträden bland annat. Och mamma hon tyckte att de var så snälla, att de var bäst. Så när hon skulle flytta till Vuollerim sa hon “hoppas det finns några sådana killar i Vuollerim också”.
Gunmari är född och uppväxt i Murjek. Efter att ha gått gymnasiet i Boden och bott på andra håll i Jokkmokks kommun återvände hon till byn i samband med pensionen och flyttade in i sitt föräldrahem.
– Med en sambo som älskade att fiska och vara ute i naturen kändes det helt rätt. Även om service som sjukvård inte finns så nära. Vi hoppas att trenden ska vända, att folk ska se fördelar med att bo i inlandet. Här är vi nära andra människor, alla behövs, sa hon.
– Man kan tillsammans göra fritiden meningsfull. Nu har jag barnbarn som jag gärna vill ägna tid med och det finns så mycket man kan göra i naturen året om. Nu börjar den kanske bästa tiden, vårvintern med vinterfiske och skidåkning. Blir man sugen på annat, kan man sätta sig på tåget om man inte vill ta bilen.
Hon återkom till timmerterminalen:
– Nog känns det vemodigt att se naturresurserna passera. Det är så tydligt här där både malmen och skogen dagligen i mängder passerar söderut. Nog borde inlandet få mer tillbaka. Så mycket vattenkraft kommer från Luleälven till exempel. Men historien behöver oss som kan berätta om hur det var förr. Det är så lätt att glömma den historien men människorna som byggde landet fanns överallt. En levande landsbygd vill vi ha. Renar som kan finnas i våra skogar, som de alltid har funnits. Förutsättningar att leva och vara här.
Samtalet flöt fram. Mellan den praktiska verkligheten till följd av olika migrationspolitiska beslut. Till ideologin bakom: risken att den retorik som hörs nu när den här frågan är uppe till debatt igen, kan få farliga effekter på sikt. Är det bara hot mot de “duktiga” invandrarna som kommer leda till protester? De som “ställer klockan och går upp varje dag för att bidra till samhället”? Vad händer om vi ruckar på asylrätten och andra grundläggande mänskliga rättigheter?
– Dessutom måste man ju först och främst få möjlighet att lära sig språket, det tar ju ett tag, sa Gunmari.
– Och det måste ju också finnas jobb. Många blir timanställda och då får de ju lägre lön och får jobba som galningar för att nå upp till de här lagkraven för att få stanna. Jag känner en som kommer från Ukraina. Hon jobbar hela tiden, försöker jobba natt och jobbar helg för att komma upp i tillräckligt hög lön. För hon är så rädd att det ska börja nalkas …
Hur tänker de då, nu inför valet, undrade Greta och jag.
Charlotta svarade blixtsnabbt och hon gjorde det med samma fråga som vi är ute för att försöka få svar på under den här valvåren (fast utan svordomen):
– Detta är någonting jag har gått och pratat med alla om: vad gör man nu då? sa hon och fortsatte:
– Hur gör man? För nu är det inte bara att tänka med hjärtat, här måste man tänka strategiskt. Vem vill jag rösta på? Ger det någonting att rösta på den eller måste jag rösta på någon annan för att ge dem stöd?
Greta:
– Känner ni att det finns något politiskt parti som ni står bakom? Att det finns något alternativ?
Charlotta:
– Jag har mer och mer gått över till att följa Henrik Blind och Miljöpartiet i Jokkmokk. Och samtidigt, om man tänker på människor och samhälle, så tänker jag på hur Socialdemokraterna var förr. Det hade jag kunnat tänka mig nu i dag, att man tog hand om varandra och hela den biten. Men det finns inte längre i det partiet, jag känner att jag inte vågar lita på dem.
Gunmari:
– Nu tycker jag att vänstern är mer som sossarna var förut. Men då är det så svårt, för sossarna vill inte ha vänstern med. Det är som att det har kanat till höger allting. Sossarna är mer höger, kanske vänstern är där sossarna var förut men vill ingen vara med dem.
Greta:
– Jag känner inte att det finns någonting som jag kan stå bakom. Jag vet inte vad jag ska göra.
Charlotta:
– Inte jag heller. Jag tycker att det är jättesvårt att sitta och lyssna på debatterna. Det ger ingenting. Jag vet inte hur man ska läsa in sig på det heller. Var hittar man bra information som är pålitlig och gör att man förstår vad det är partierna står för?
Tycker ni att medierna gör ett bra jobb i att beskriva det här?
Charlotta:
– Nej…
Gunmari:
– Det tycker inte jag heller. Jag tror inte de heller riktigt … Det ändras ju hela tiden.
Charlotta:
– Det är just det här med att få en sammanfattning. Journalistiken gör så att det handlar om vissa frågor här och vissa frågor där och så är det olika inblandade överallt. Jag har väldigt svårt att sortera ut …
Gunmari:
– När sa ni att bussen gick, förresten?
Mot Jokkmokk!
Jisses, det var nära! Greta och jag fick slita på oss ytterkläderna, vinka hej då i farten och springa tillbaka för att hinna hämta väskorna innan bussen lämnade Murjek station igen. Men vi hann! Och väl ombord skrattade vi, upplyfta både över att ha hunnit – och över att vi hade missat den förra bussen. Det var en skänk från ovan att få möta dessa medmänniskor på en plats vi förmodligen aldrig hade planerat för att stanna på.
Kort sista reflektion: En sak som ofta kommer i skymundan när det diskuteras “klimatomställning” och sådana saker – det är vad som behöver finnas i grunden. En verklig omställning kräver att vi gemensamt värnar vår omgivning. Att man tar hand om den plats där man befinner sig, och förstås människorna man har nära. Att vårda platser, marker (vi kommer ju att skriva mer om samerna och Sàpmi här längre fram) och relationer måste stå i centrum om vi ska kunna klara det här. Det handlar om inställning och efter bara någon timme i den här byn och efter att ha vistats bland de här fina människorna fick jag en känsla av att de värnar sitt Murjek, ser efter platsen, markerna, naturen. Och varandra.
Första veckan i mars är en av årets verkligt angelägna veckor för Stockholmare och tillresta dokumentärfilmälskare. Den 2 till 8 mars äger Tempo dokumentärfestival rum. Årets tema är Real Love, och här ges verkligen många perspektiv på kärlek – mot alla odds och mot omgivningens förväntningar. Kanske är kärlek just det – att älska trots att det inte är den enkla vägen.
Vår värld kan just nu kännas svårälskad, men den är också svår att vända sig bort från eftersom den är den enda vi har.
Ett bra exempel på hur känslorna brottas med den yttre verkligheten är Matthias Lintners starka My Boyfriend el Fascista, som också tävlar i sektionen Stefan Jarl dokumentary award. Här skildras italienska Matthias pojkvän, kubanske Sadiel, som närmar sig för vänsterorienterade Matthias det otänkbara. Med bakgrund i Kubas diktatoriska politik och den europeiska vänsterns avsaknad av protester mot den rör sig Sadiel politiskt åt höger och ansluter sig till Giorgia Melonis populistiska projekt.
Parets diskussioner utmynnar i tystnad och gräl. Den öppna och livsbejakande kärleksrelationen låser sig. Utsikten från deras hus i italienska Alperna är densamma, risotton med parmesan, citron och olivolja lika lockande upplagd. Men den smakar inte längre gott när bråken urartar med det upprepade, alltmer aggressiva tillägget ”min kära!”. Här blir det politiska ett personligt val som inte går att komma förbli. Och det verkliga valet blir mellan kärlek och hat. En intim och viktig berättelse.
Att bygga sig ur förtrycket
Också kärleken till det egna landet kan vara en konfliktpunkt när historien och kulturen inneburit förtryck, självhat och rädsla, men samtidigt en plattform att bygga vidare på när situationen förändras. Maia Lekows och Christopher Kings film How to Build a Library är en av de som diskuterar ett kolonialt arv att bygga utifrån – eller att ta avstånd ifrån, eller både och.
Regissörerna har följt kenyanska Shiro Koinange och Angela Wachuka, författare respektive förläggare, som fått tillstånd att restaurera biblioteket McMillan Memorial Library i huvudstaden Nairobi. Biblioteket byggdes 1931 för kolonialmakten men öppnades för svarta kenyaner först 1958. När britterna tvingades avveckla sin koloni, och Kenya blev ett samväldesland, föll institutionen i en Törnrosasömn. Den har nu brutits av insamlingsprojektet Book Bunk, som ska öppna verksamheten för nya möten som kaféverksamhet och bokhandel. Inte nog med att byggnaderna kräver konkret upprustning utan hela verksamheten diskuteras och omvärderas. Hur ska landet, som varit koloniserat i över 100 år, representeras med nya böcker och kanske ny indelning i ett system som är normerat i hela biblioteksvärlden, men som i sig gömmer diskursker kring rasism, klassfrågor och sexism bakom obsoleta etiketter?
How to Build a Library, en dokumentär om att bygga ny kultur ovanpå den gamla, koloniala. Foto: Tempo Dokumentärfestival
How to Build a Library är en riktigt spännande film som ställer frågor man inte visste att man behövde fundera över. William Northrup McMillan, kolonialist, jägare, filantrop och affärsman, som grundade och gav namn åt biblioteket, var med och befäste det koloniala styret. Samtidigt har hans verk skapat nya möjligheter. Ska biblioteket fortfarande bära hans namn?
Arbetet med biblioteket blir en kamp mot byråkrati och korruption men innebär också många möten med en befolkning som deltar i en verklig upprättelse.
Irländsk normbrytning
På liknande sätt skildrar Dennis Harveys och Lars Lovéns Celtic Utopia hur ett kolonialt styrt folk behöver flera generationer för att verkligen få förtrycket ur kroppen. De unga idag saknar egna minnen av den formella brittiska kolonialismen, som på pappret försvann för större delen av Irland 1921. Men deras far- och morföräldrar levde under den och minnet är därför knappast avlägset.
Också här används kulturen, inte minst musiken, som en plattform för identitetsbygge. Kärleken till landet är inte alltid ogrumlad eller ens besvarad, den traditionella musiken har alltid berört frågor om förtryck och makt utifrån. Och ur vemodet och svänget växer stolthet och styrka.
Musiken som motstånd i Celtic Utopia. Foto: Tempo Dokumentärfestival
Komplicerad kärlek från stora delar av världen
Tempo berättar historier från hela världen utan etiketter, men årets tema skapar kopplingar mellan filmerna. Alaa Aaliabdallahs Palestine Comedy Club skildrar den palestinske ståuppkomikern Alla Shehada som startar en grupp med komiker från stora delar av det splittrade Palestina. De turnerar med sitt material genom landet och i Israel. När Hamas anfall inträffar den 7 oktober 2023 befinner de sig i London. En ärlig film som öppnar sig för allt som kommer i deras väg.
Flera filmer spretar lite från temat men jag vill verkligen också rekommendera Mehrdad Oskoueis A Fox Under a Pink Moon, som även dentävlar i sektionen Stefan Jarl dokumentary award. Den bygger helt på sextonåriga Sorayas mobilfilmer, som dagboksdokumenterar hennes flykt från Iran till Turkiet, tillbaka till Iran i ett försök att via Grekland nå norra Europa.
Föräldralösa Soraya, som är afghansk medborgare fast hon aldrig befunnit sig i landet, är i sällskap med sin man som misshandlar henne dagligen. Hon försöker se framåt genom sina målningar och skulpturer, skapade av äggkartonger som hon förvandlar till papier-mâché.
Genom Sorayas dokumentation hamnar vi mitt i livshotande båtresor och flykt över gränser, som misslyckas. En film som kan förändra den som tar del av den. Mig kommer den i alla fall att följa länge.
Ur Robota Sweden. Foto: Tempo Dokumentärfestival
Kärlek som kamp
Festivalen visar också en hel del svenska berättelser om kamp och kärlek med spridda känslor, inte minst Kristoffer Kronanders och Patrik Öbergs Robota Sweden, om korruption och livsfarliga arbetsvillkor inom byggbranschen. Här lyfts bland annat dödsolyckan i en bygghiss i Sundbyberg 2024 då 11 byggarbetare dog, de flesta av dem inhyrda, utländska arbetare med mer eller mindre obefintlig trygghet (eller lön).
Också uppbyggnaden av det unika fackliga stödet till migrantarbetare finns med här. Filmen kommer också att finnas på SVT i sommar. Även Strejkarna om klimatrörelsen Fridays for future visas under Tempoveckan och har sedan biopremiär den15 maj.
Tempo är ett fantastiskt tillfälle att ta del av kärlek och kamp utan att det är det minsta tillrättalagt. Tvärtom får lust och motstånd tillfälle att gnida sig mot varandra så det gnistrar. Regissörerna och deras huvudpersoner tar med oss i handen på resor vi måste göra för att kunna leva med världen som den är nu.
