Matfrågan, kravet på bröd, bär på stor politisk laddning. Och en av politikens viktigaste uppgifter är att organisera tillgången till nyttig och njutbar mat för alla. Något den ständigt misslyckas med, trots att vi redan producerar tillräckligt med mat för att föda jordens befolkning. Det skriver Shabane Barot.
Det roligaste med att vara marxist är att upptäcka att allting har en historia. Vitt skilda fenomen som sättet vi utbyter gåvor eller upplevelsen av en graviditet visar sig vara historiskt bestämda, det vill säga formade av sociala villkor som skiftar under historiens gång.
Vissa behov är konstanta: alla människor behöver till exempel äta för att överleva en längre tid. Hur och vad vi äter är dock resultatet av processer som i tid och rum sträcker sig långt bortom den enskilda individen. ”Hunger är hunger, men den hunger som stillas med tillagat kött som förtärs med kniv och gaffel, är en annan hunger än den som stillas med rått kött som slukas med hjälp av händer, naglar och tänder” som Karl Marx skriver i en berömd passage av Grundrisse.
Hungerns politik
De mekanismer genom vilka matens innehåll påverkar våra kroppar är också mer komplexa än man tidigare känt till. Tarmens bakterieflora påverkas av vad vi äter och sammansättningen av de bakterier som lever i tarmen är i sin tur betydelsefull för en rad biologiska processer med hälso- eller sjukdomsbringande effekter som följd. Även på en fullständigt omedveten nivå interagerar våra kroppar med samhället och präglas av våra sätt att organisera dess bärande funktioner.
Mat är temat för två utmärkta nyutgivna nummer av tidskrifterna Brand (nr 4 2022) samt Ord & bild (nr 1 2023). Här diskuteras bland annat den globala produktionen av livsmedel, hungerstrejken som kampmetod och restaurangen som socialt mikrokosmos. Ämnet är outtömligt och helt rätt pejlat av respektive redaktion med tanke på matfrågans ökande politiska betydelse i Sverige och världen.
De kraftigt stigande matpriserna gröper hål i plånboken för de allra flesta men desperationen i de svenska hushåll där vardagsekonomin inte längre går ihop har bemötts med tips om att jämföra prislapparna i matbutiken från finansminister Elisabeth Svantesson, vilket väckt avsevärd irritation. Under Moderaternas Sverigemöte i mars fortsatte Svantesson att gaffla om vikten av att öka pressen på utrikes födda personer med försörjningsstöd genom att införa nya krav på att dessa ska ”vara aktiva”.
Matbutikerna gör storvinster
Att lägga över skulden och ansvaret för samhällsproblem på enskilda individer är som bekant en ryggmärgsreflex för Moderaterna, men sällan har det väl framstått som mer verklighetsfrånvänt att bemöta en ekonomisk krissituation med konsumentrådgivning samtidigt som man lägger det politiska krutet på att dra åt tumskruvarna på en grupp låginkomsttagare. Medan matvarujättarna fortsätter att göra stora vinster genom att rulla över sina ökade kostnader på oss har regeringen gjort det tydligt att den inte kommer att använda sig av de medel den faktiskt förfogar över – skattesänkningar, hot om pristak – för att fördela bördan på ett mer rättvist sätt.
Matfrågan bär på en stor politisk laddning och krav på bröd – som ofta förs fram av kvinnor – har utgjort ett bärande inslag i många proteströrelser och revolutionära situationer. Slagordet ”bröd och rosor” populariserades av strejkande kvinnliga textilarbetare i Massachusetts för drygt hundratio år sedan och har levt vidare inom den internationella kvinnorörelsen sedan dess. Strofen hämtades ur en dikt av poeten James Oppenheim, där kravet på ett liv med utrymme för kärlek och skönhet – rosor – förs fram tillsammans med ”the ancient song of Bread”, brödets uråldriga sång.
Bröd och rosor
De kvinnliga textilarbetarna var framme igen i Sankt Petersburg i februari 1917, där kraven på bröd mobiliserade hundratusentals människor på gatorna och utgjorde startskottet för det årets revolutionära händelser. Stigande bröd- och livsmedelspriser har också pekats ut som en av de centrala bakomliggande faktorerna under den arabiska våren 2011. Hunger är i sig förstås varken ett tillräckligt eller nödvändigt tillstånd för att åstadkomma politiska förändringar och utgör i grund botten en destruktiv kraft, som bryter ned människor och samhällen.
I dag råder hungersnöd och hotande svält på flera platser i världen till följd av klimatförändringarna, en situation som förvärrats av kriget i Ukraina och stigande energipriser. På Afrikas horn är bristen på mat och vatten utbredd och i Afghanistan riskerar hälften av alla barn under fem år livshotande svält under 2023. Hungersnöden i Jemen efter åtta års krig beskrivs av FN-organet World food program som ”oöverträffad”. I västvärlden utgör i stället övervikt ett av de största hoten mot folkhälsan, något som ofta beskrivs som ett resultat av den ojämna fördelningen av globala resurser.
Brist på jämlikhet
Övervikten drabbar dock inte främst de som lever i överflöd i världens höginkomstländer, utan tvärtom de med lägst inkomst och minst tillgång till samhällets resurser. Det utbredda föraktet för och skammandet av överviktiga personer fungerar som ett sätt att täcka över det faktum att tillgången till nyttig mat och möjligheterna till fysisk aktivitet villkoras av klasstillhörighet även i världens rika länder. Den så kallade fetmaepidemin är därmed inte ett uttryck för kollektiv måttlöshet och lättja utan tvärtom resultatet av en brist: brist på jämlikhet, valmöjligheter och inflytande över den egna livssituationen.
Redan i dag produceras tillräckligt med mat för att föda hela jordens befolkning. De fartyg som förra sommaren satt fast i ukrainska hamnar på svarthavskusten fullastade med spannmål åskådliggjorde hur komplex och sammanlänkad den globala produktionen och distributionen av livsmedel blivit. En framtid präglad av ökande klimatförändringar kommer att kräva global planering och samordning av hela livsmedelskedjan, från jord till bord.
En av samhällets viktigaste funktioner är att organisera tillgången till nyttig och njutbar mat för alla.
