Arbetsmiljölagen är framtagen utifrån manligt dominerade yrkesgrupper och missgynnar därför kvinnor. Det menar Maria Steinberg, en av Sveriges främsta forskare på arbetsmiljörätt.
Maria Steinberg tar emot i sin lägenhet på Kungsholmen i Stockholm. Det är sen eftermiddag och skymningen har lagt sig över Mälaren.
– Jag växte upp i Lysekil på Västkusten, och behöver fortfarande bo nära vatten. Jag blev uppfostrad av en mamma som sa att flickor kan göra allt som pojkar kan. Jag ville bli såklart sjökapten, skrattar Maria Steinberg.
Men i dag är hon i stället en av Sveriges främsta forskare på arbetsmiljörätt, med 40 års erfarenhet från området.
Som ung studerade hon juridik på universitetet i Uppsala och var redan då inriktad på att granska kvinnors arbetsvillkor. Hon var med och startade en jämställdhetsgrupp inom sitt fackförbund Jusek. På den tiden var även juristvärlden väldigt ojämlik.
– Av 1 500 advokater var kanske 50 kvinnor, och de hade alla samma efternamn som advokatbyråernas ägare. Nästan ingen kom utifrån.
Maria Steinberg avslutade studierna och fick så småningom arbete på Yrkesinspektionen i Örebro, motsvarande dagens Arbetsmiljöverket. Året var 1980 och jämställdhetslagen hade precis trätt i kraft. En lag som ska garantera kvinnors och mäns lika rätt i fråga om arbete och anställningsvillkor.
– Men på den tiden fick kvinnor som genomgått en fordonsteknisk utbildning inga jobb. De kunde på sin höjd få tvätta bilen, i stället för att reparera den. På byggarbetsplatser utestängde man kvinnorna med hänvisning till att det inte fanns toaletter och omklädningsrum.
På Maria Steinbergs arbetsplats fanns en kvinna bland de femton yrkesinspektörerna. Hon fick uteslutande ta hand om alla fall som berörde kvinnors arbetsmiljö.
– Kvinnor som jobbade i det offentliga var som en klump som ingen brydde sig om. Samtidigt drabbades även de av arbetsskador och även i högre grad av svåra belastningsskador, berättar Maria Steinberg.
Hon började därför undersöka arbetsmiljölagen. Lagen har rötter ända tillbaka till slutet på 1800-talet, då Sverige gick från att vara ett jordbrukssamhälle till ett industrisamhälle. Sedan dess har den svenska arbetsmarknaden kraftigt förändrats.
Kvinnorna gjorde inträde på den moderna arbetsmarknaden framförallt under 1960-talet, och tjänste- och servicesektorn började utvecklas. 1977 instiftades arbetsmiljölagen i Sverige, som fortfarande gäller men som sedan dess moderniserats flera gånger.
Trots att så mycket hände på arbetsmarknaden, hängde lagstiftningen inte med. Maria Steinberg menar att den svenska arbetsmarknaden fortfarande är starkt könsuppdelad.
– I dag arbetar män inom vissa sektorer och kvinnor inom andra. Fler kvinnor än män arbetar inom skola, vård och omsorg. Männen är flest inom industri, bygg- och transportsektor.
Arbetsmiljölagen har en industriell, ”manlig”, bakgrund, men ska ändå syfta till att förebygga arbetsskador inom alla sektorer. I arbetsmiljölagen finns regler om skyldigheter för arbetsköpare om att förebygga ohälsa och olycksfall i arbetet. Det finns också regler om samverkan mellan arbetsköpare och arbetare, till exempel regler om skyddsombudens verksamhet.
– Det finns så många regler och föreskrifter när det kommer till bygg- och industrisektorn, men otroligt mycket färre när det kommer till offentlig sektor, där många kvinnor arbetar, säger Maria Steinberg.
Men så äntligen 2016 hände något. En ny arbetsmiljöföreskrift om social och organisatorisk arbetsmiljö trädde i kraft. Det ser Maria Steinberg som ett enormt framsteg.
– Föreskrifterna i ”OSA” handlar om arbetsbelastning, kränkande särbehandling och arbetstid. Problem som ofta drabbar kvinnor.
Förra året fick Maria Steinberg i uppdrag att skriva en rapport för Arbetsmiljöverket. Hon skulle gå igenom 6.6A-ärenden från olika skyddsombud på arbetsplatser runt om i Sverige. Arbetsmiljöproblem som skyddsombuden driver för att arbetsgivaren ska vidta åtgärder, och som tagit stöd av OSA:s föreskrifter. De flesta skyddsombuden tillhörde facket.
Hon visar upp en tjock pärm full med blanketter.
– Jag gick igenom hundra fall med utgångspunkt i de här nya föreskrifterna om social och organisatorisk arbetsmiljö, OSA. Och då forsade berättelserna från kvinnorna fram. Jag trodde att de bara skulle fylla i det lilla fältet på Arbetsmiljöverkets blankett, men de skrev sida upp och ned.
Maria Steinberg läste om en stressad röntgensjuksköterska som tvingats redovisa arbetsmoment genom tre olika datasystem. Om hemtjänstpersonal som skulle ta sig från en brukare till en annan, utan att arbetsköparen räknat på tiden som det tar att förflytta sig mellan platserna.
Situationen på Arbetsmiljöverket har förändrats sedan Maria Steinberg tog anställning i slutet av sjuttiotalet, men grundproblemet i samhället kvarstår.
– Man skriver om arbetsplatsolyckor, men glömmer ofta att berätta om vad som händer med kvinnorna. En kvinna kanske arbetar inom handel, och tvingas gå ned till deltid på grund av belastningsskador och sedan sluta. Men det är ingenting som ryms i statistiken.
Hon menar att forskningen behöver mer resurser för att undersöka kvinnors arbetsmiljö och varför deras arbetsskador och arbetsrelaterade sjukdomar uppkommer.
År 2020 anmäldes 19 899 arbetssjukdomar till Arbetsmiljöverket. 14 836 av anmälningarna kom från kvinnor, medan endast 5 063, drygt en fjärdedel, kom från män.
– Hela sjukförsäkringssystemet behöver ses över. Man lägger inte lika mycket resurser till att undersöka till exempel undersköterskors arbetsskador och stressrelaterade sjukdomar, som på männens olyckor.
Arbetsolyckor leder oftare till rättsliga påföljder för arbetsköparen, än när det handlar om arbetssjukdomar. Domstolarna prövar oftare olyckor än sjukdomar, och därmed ägnar även rättsväsendet mer tid åt att skydda arbetare inom de sektorer där många män arbetar.
Snart ska föreskrifterna om arbetsmiljön återigen förnyas, och planen är att de ska reduceras till ett fåtal.
– Det finns en risk att de blir mer generella och slätstrukna. Som jurist blir jag rädd att de inte kommer att hålla i en domstol. När skyddsombuden varit hos Arbetsmiljöverket och inte är nöjda överklagar man till en förvaltningsdomstol. Där ska föreskrifterna hålla, och det blir farligt om de är alltför vaga.
Maria Steinberg menar att även regionpolitiker måste förstå ansvaret de har för människors arbetsmiljö.
– Den offentliga sektorn är i högre grad politikerstyrd. Det kan ibland bli svårt för Arbetsmiljöverket att kritisera regionen, de sitter ju i samma båt, säger Maria Steinberg.
Samtidigt ser arbetsmarknaden annorlunda ut än för fyrtio år sedan. Fler kvinnor arbetar både inom bygg och industri. Arbetaren har till exempel skrivit om kvinnors situation inom gruvindustrin på LKAB, en arbetsplats som traditionellt sett varit manligt kodad. 2019 var drygt 22,1 procent av de anställda på LKAB kvinnor, och antalet var något fler på tjänstemannasidan.
Ett annat problem är att kvinnor i högre grad än män har visstidsanställningar.
– Det innebär att de inte vågar ställa krav på samma sätt. De hamnar i en svagare position.
En gång blev Maria Steinberg inbjuden till att föreläsa i Högsta förvaltningsdomstolen. En domstol där fall som rör arbetsskador och skyddsombudens anmälningar avgörs.
– Jag presenterade mig och sa att jag kunde föreläsa om att arbetsmiljölagen är sexistisk. I efterhand utbrast en kvinnlig domare att hon fått nya insikter, att hon aldrig tänkt på det sättet. Då kände jag att jag gjort nytta och en viktig insats, säger Maria Steinberg.
