Medicinska termer varvas med kroppsöppningar och kaffepauser. Många starka bilder av både patienter och anställda träder fram, men ibland blir det något övertydligt. Anna Remmets har läst sjuksköterskan Elliot Barons nya prosapoetiska Journal.
Ordet journal för tankarna till en mycket formaliserad och torr text vars stil står i skarp kontrast till de mänskliga olyckor och öden de ofta berättar om bakom alla medicinska termer. Samtidigt kan det betyda ”dagbok” på engelska, det vill säga något personligt och subjektivt.
Poeten tillika sjuksköterskan Elliot Barons prosapoesi i nya boken Journal består både av beskrivningar av patienter och deras öden vilka skymtar fram i de korta ögonblicksbilderna som utgör texten, och en slags dagbok över det vårdarbetande diktjagets egen tillvaro på sjukhuset.

De korta styckena som var och ett svävar ensamma på en egen sida, liksom för att understryka digniteten hos det ibland vardagliga, ibland socialrealistiskt äckliga som beskrivs, föregås av en medicinsk term i kursiv. För det mesta tycks dessa inte höra ihop med det som sedan berättas, men orden i sig väcker associationer och skapar kontrast mot den övriga texten just eftersom att de för en lekman är både främmande och skrämmande. Ibland korresponderar dock det kursiverade ordet med det som följer, i detta fall på ett kusligt och ödesmättat sätt:
”skelettmetastaser
I en roman läser jag om en person som inte
vill tänka på att döden börjar i en levande
kropp.”
Språket överlag är lakoniskt snarare än lyriskt, vilket understryker karaktären av just journal. På en sida står det endast:
”mikroskopisk hematuri
Kropparna påminner om andra kroppar.”
Ibland händer det tyvärr att Baron rör sig nära plattityder i gestaltningen av kontrasten (och samspelet) mellan mänskligt lidande och den kliniska, mekaniska synen på kropp och liv som är själva förutsättningen för modern sjukvård.
Skildringen av hur covid kommer in i bilden är lite övertydlig i hur den understryker att vi befinner oss i ett Historiskt Ögonblick.
När han till exempel skriver om det raka strecket på monitorn som kännetecknar hjärtstopp och död får jag omedelbart upp bilder från oräkneliga sjukhussåpor i huvudet. Jag vet att de som jobbar inom vården till skillnad från mig har stirrat dessa streck i vitögat på riktigt och känt helt andra känslor, men kulturellt har bilden stelnat till en kliché.
En annan invändning är att skildringen av hur covid kommer in i bilden är lite övertydlig i hur den understryker att vi befinner oss i ett Historiskt Ögonblick. Det är synd, för en sådan inramning hade inte alls behövts när det på andra ställen finns så starka bilder, som ögonblicket innan en man ska sövas ner och läggas i respirator.
Det finns för övrigt många starka formuleringar som tar läsaren långt bortom hjärtstopp i sjukhussåpor och rakt in i de koncentrerade ögonblick när livet står och väger. Som denna:
”Sekunderna växer till stora rum med mycket plats. Alla händer i rummet är upptagna.”
Men Journal behandlar inte bara eller ens främst de mest dramatiska ögonblicken. Den är lika mycket en bok om arbete:
”Det luktar gott från det nybryggda kaffet i personalrummet. Kollegor pratar med varandra. Efter ett par klunkar undrar någon hur längre vi har suttit ner. Alla tittar samtidigt på väggklockan.”
Just för att bilder som dessa fungerar så bra är stycken som detta, där Baron åter blir övertydlig, överflödiga:
”HR-konsulten avslutar sin föreläsning med att visa en bild på två olika blommor. /…/ Hon påminner oss om att vi ska vattna det friska och inte fokusera på det negativa.”
Samtidigt som de som vårdas är extremt mycket kropp träder de också fram som individer.
Det är en förvisso korrekt och deprimerande illustration av arbetslivet, men känns onödig i ett poetiskt verk som på andra ställen, med subtilare medel, visar fram den arbetande människans verklighet. Och gör det bra! Likadant med den skröpliga människans, patientens, verklighet.
Baron väjer inte, utan uppehåller sig tvärtom, vid detaljerade beskrivningar av kroppsöppningar och tungor fulla av beläggning. Men samtidigt som de som vårdas är extremt mycket kropp träder de också fram som individer.
Eller snarare som människor kanske, eftersom Barons verk framförallt handlar om de kollektiva mänskliga erfarenheterna av å ena sidan arbetets verklighet och å andra sidan platsen utanför – när ens kropp inte längre kan producera åt det kapitalistiska samhället utan är i behov av omsorg och omvårdnad.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.