I den avslutande delen av albumtriologin som Joel Alme spelat in porträtteras en människa i obalans under ett och samma dygn. Albumet ”Sköt er själva så sköter jag inte mitt” är en vandring i både tid och tillstånd. Arbetaren mötte upp Joel Alme innan han drar ut på en Sverigeturné.
– Tanken var ju att hela skivan skulle utspela sig under ett dygn från första till sista låt och innan jag började åkte jag runt mycket i Göteborg. Jag lånade en cykel eller satte mig på spårvagnen. Fotade varenda port där jag bott och försökte minnas. Jag var väl lite i obalans så att säga, men hittade små glädjeämnen i det där. Saker som varit fina, förklarar Joel Alme.

Vi sitter på en pizzeria ett stenkast från där han bor, strax söder om söder i den sömniga Stockholmsförorten Björkhagen. Vid ett bord längst in och närmast fönstret. Surt kaffe, men serverat med ett leende. 25 kronor med påtår. Ett fåtal lunchgäster har redan ramlat in. Utanför: 12 grader och ostadigt väder. Regnskyar på avstånd och ett tunnelbanetåg som gnisslar. Joel är glad.
– Jag mår väldigt bra där jag befinner mig nu.
Skivan som släpps den 30 september följs av en omfattande Sverigeturné. Ett tjugotal spelningar är redan inbokade och förväntningarna, inte minst från den allt bredare publiken, är höga. ”Ett av höstens mest framemotsedda album” skrev till exempel Aftonbladets rockrecensent Håkan Steen i slutet av sommaren efter det att den andra singeln ”Brev från botten” lanserades i augusti. En vemodig historia om självvald ensamhet. Ett ofta centralt tema i Almes texter och något han ofta funderar kring.
– Musiken för mig har alltid varit solitär. Jag gillar ju att bara sitta hemma. Det kan faktiskt gå månader innan jag pratar med någon annan än familjen, förklarar han och ser sig omkring i den näst intill tomma lokalen.
– Om det är bra eller dåligt vet jag inte, men jag trivs under radarn.
På något vis har det alltid varit så med Joel Alme. Han gör en lysande popskiva och några fantastiska spelningar men försvinner sedan bort. När andra tar plats drar han sig undan. En kanske inte helt lyckad taktik egentligen i en snabbt förändrad musikbransch. I dag får nya skivor allt mindre plats i pressen och marknadsföringen har därmed flyttat ut till sociala medier. Det gäller att synas och bli sedd.
– Vissa har väl det där naturligt men jag känner mig obekväm. Ända sedan jag var liten har jag förvandlats till någon annan i sociala sammanhang. Så fort jag känner press så drar jag.
I ”Brev från botten” så sjunger du ”När man är bäst på att vara ensam, men sämst på ensamhet”…
– Faktum är att jag aldrig blir uttråkad av att bara vara själv. Men det har så klart konsekvenser också. Allt från missbruk till väldigt inrutade och egna rutiner. Många av mina vänner fick ju barn tio, tolv år efter mig och har fullt upp med sitt nu. Och så bor jag ju Stockholm och saknar väl Göteborg lite grand, därifrån jag kommer. Samtidigt vill jag inte bli den jag en gång var. Jag trivs nu.

Ensamheten, eller åtminstone att bara få vara hemma med familjen, är viktig. En trygghet han har ett stort behov av och som han genom åren berättat om och som han är livrädd för att tappa. Säkert, har han flera gånger förklarat, kommer det från uppväxten. En inte alltid spikrak väg mot vuxenlivet som han sjungit om på sina två senaste album och som ofta beskrivits som lika storslagna som smärtsamt uppriktiga släktkrönikor.
– Det har alltid varit viktigt för mig att se varifrån jag kommer. Det finns ju saker från min familj som jag velat bryta och som jag inte vill föra vidare till barnen och sådant går inte att göra om man inte vet vem man är.
Isolation, flykt, skuld och självdestruktivitet är några av ämnena på skivans nio låtar. Du har också pratat om att albumet handlar om en människa i obalans. Är du i obalans?
– Nej, inte nu men det var ett tag då inte ens musiken var kul. Jag lyssnade inte ens på skivor och då blev det jävligt tomt allting. Liksom ”Vafan har jag förutom min familj”. Så jag plockade upp gitarren igen för att hitta någon slags lugn.
Men nu släpps snart skivan och du ska ut på turné. Vad har du för förhoppningar?
– Att det ska bli kul. Särskilt nu när jag lärt mig att släppa pressen på mig själv. Ärligt talat så skiter jag i hur många som kommer och lyssnar, för jag har ett bra band och vi har roligt tillsammans, och jag försöker att se det som en amerikansk bilfilm. Att man bara hoppar in och drar iväg och försöker se det fina i att bara komma ut och spela.
”Sköt er själva så sköter jag inte mitt” är som sagt den sista delen av Joel Almes delvis självbiografiska albumtrilogi på svenska. Den är, precis som vanligt, inspelad tillsammans med den hyllade producenten Mattias Galvå i Göteborg. Ett självklart val, enligt Joel Alme.
– Galvå vet vad jag gillar. Vi behöver inte säga så mycket till varandra. Han är väldigt engagerad i inspelningen och kan hela hantverket i detalj. Jag ser ingen anledning att jobba med någon annan.
Musikaliskt låter det på många sätt som förr. Vemodigt vackert och mellan varven de vanliga spåren av så väl soul som av Jonathan Richmans och Eddie Cochrans fladdrande gitarrer. Ljudet av en artist som för länge sedan hittat hem men som samtidigt, ibland, längtar bort.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.