Massdemonstrationerna 2019 i Chile och folkomröstningen om en ny konstitution var ett unikt experiment i direkt folkligt deltagande. Men varför kom man inte över mållinjen? Jon Weman utvärderar nederlaget i Arbetaren.
Chile står inför en paradoxal situation: en klar majoritet förkastade i folkomröstningen den 4 september resultatet av den process som befolkningen tidigare röstat för. Gräsrotsdemokrati visade sig mycket svårare att förverkliga i praktiken än vad man räknat med.
Omröstningen om en ny grundlag i Chile blev en kalldusch för progressiva grupper i landet. Det var inte direkt överraskande; nästan alla opinionsundersökningar pekade åt det hållet, om än oftast med mindre marginal. Till sist segrade nej-sidan med 62 mot 38 procent. Den nya konstitutionen var tänkt att ersätta diktatorn Augusto Pinochets 40 år gamla grundlag.
Däremot var resultatet delvis förvirrande. För inte alls länge sedan röstade inte mindre än 80 procent av befolkningen för en ny konstitution. En mycket brokig samling av gräsrotsbaserade, progressiva och vänsterlutande alternativ kom sedan över de kritiska två tredjedelarna i den världsunika församlingen som fick i uppdrag att ta fram den.
I nya grundlagen föreslås bland annat att hälften av alla statliga jobb ska gå till kvinnor, att aborträtten ska stärkas, att vatten inte längre kan privatiseras samt utökade rättigheter för Chiles ursprungsbefolkningar.
Den första uppenbara frågan blir: varför underkände befolkningen resultatet av den process de tidigare röstat för? Och den andra: vad händer nu, med två motstridiga folkomröstningsresultat?

Center-vänsteralliansen utsåg tidigare i år den mer kompromissvillige Gabriel Boric till sin kandidat i presidentvalet, snarare än demonstranternas radikalare favorit Daniel Jadue. Den ultrakonservative Jose Antonio Kast såg ändå ut att ha hyfsade chanser mot honom.
Det gav en antydan om att det stora upproret från 2019 – som efter att ha börjat som studentprotester vidgades till ett brett ifrågasättande av hela samhällsmodellen som så småningom fokuserade på just grundlagskravet – tappat fart och de politiska vindarna vänt.
Det brukar vara lättare att göra revolution än att förverkliga dess mål, lättare att ta makten än att använda den, och lättare att protestera än att genomföra reformer.
Men Boric vann trots allt med någorlunda marginal, och den nye presidenten gjorde det till ett av sina högst profilerade projekt att föra det nya grundlagsförslaget till målet. Varför då denna skarpa omsvängning?
Det brukar vara lättare att göra revolution än att förverkliga dess mål, lättare att ta makten än att använda den, och lättare att protestera än att genomföra reformer. Många lokala ledare och profiler som klivit fram under demonstrationerna åtnjöt stort förtroende, och framhöll gärna med stolthet att de stod oberoende från och inte hade någon bakgrund i de politiska partierna och den traditionella politiken.
Men när de väl satt i den konstitutionerande församlingen var villkoren andra än i gatuprotesterna, konstaterar den akademiska tidskriften Nueva Sociedad i en analys. Den provokativa och karnevalsartade stilen framstod som oansvarig när den användes i detta sammanhang, från någon form av maktposition.
Upptåg som att driva med flaggan och nationalsången togs emot negativt av de flesta.
Demonstrationerna var också en synnerligen brokig rörelse, som svepte med sig en stor del av befolkningen som delade ett diffust, fast samtidigt djupt, missnöje och mobiliserade dem bakom memes, symboler och vaga slagord.
Kravet på en ny grundlag var nästan det enda alla kunna ena sig bakom, men när det väl kom till dess innehåll blev enigheten svårare, och många av gräsrotsrepresentanterna var både ovana och ovilliga att sy ihop kompromisser.
För de stora medierna i landet, redan från början till största delen fientliga till processen, var det lätt spela upp bilden av församlingen som en ”cirkus”.
Historikern Igor Goicovic Donoso pekar på vad han ser som ett mer grundläggande politiskt misstag: grundlagsförslaget som till slut gick till omröstning hade kvar få tydliga ställningstaganden i frågor som berörde den stora majoriteten. Endast sex av förslagets 388 punkter rör arbetslivet och förhållandet mellan arbetsgivare och anställda, och det bara i vaga termer, skriver han.
Vad som händer nu är fortfarande oklart. Trots allt, påpekar Nueva Sociedad, visar opinionsundersökningar att det fortfarande på en majoritet som vill ha en ny grundlag, framför att bara reformera eller rakt av behålla den gamla, som har sitt ursprung i Pinochets diktatur.
Istället tog grundlagen stark ställning i frågor om miljö och urbefolkningens rättigheter, som var populära bland de engagerade demonstranterna men i slutändan inte visade sig särskilt populära i befolkningen i stort. Det blev avslag i alla valkretsar utom i några radikala förorter till Santiago och Valparaiso – alltså även i södra Chile där den största ursprungsgruppen mapuches finns.
Och i landets gruvdistrikt och andra områden med de hårdaste miljökonflikterna vann faktiskt nej-sidan med större marginal än i landet som helhet.
Goicovic Donoso menar att Borics regering gör samma misstag: den har inte vidtagit några ekonomiska åtgärder av betydelse trots en besvärlig situation med kraftig inflation och fallande levnadsstandard för majoriteten. Som resultat har regeringen tappat i stöd – och därför var hans uppbackning av grundlagsförslaget heller inte så mycket värt.

Vad som händer nu är fortfarande oklart. Trots allt, påpekar Nueva Sociedad, visar opinionsundersökningar att det fortfarande finns en majoritet som vill ha en ny grundlag, framför att bara reformera eller rakt av behålla den gamla, som har sitt ursprung i Pinochets diktatur.
Men hur ska ett nytt förslag tas fram? Det verkar luta åt en mer traditionell process där parlamentet får en större roll. Men parlamentet har, som i de flesta latinamerikanska länder, inte heller något stort förtroende.
I undersökningarna säger sig många föredra att ge ”experter” en stor del av ansvaret. Det lär dock vara svårt att förverkliga praktiskt, eftersom experter i praktiken alltid kommer att vara politiskt utsedda och ha en bestämd politisk profil.
Massdemonstrationerna 2019 och konstitutionsprocessen var ett unikt experiment i direkt folkligt deltagande. Men det faktum att den i slutändan inte kom över mållinjen betyder att man också måste utvärdera experimentet ärligt och reflektera över svårigheterna varje sådant gräsrotsdemokratiskt projekt har att övervinna.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.