Massdemonstrationerna 2019 i Chile och folkomröstningen om en ny konstitution var ett unikt experiment i direkt folkligt deltagande. Men varför kom man inte över mållinjen? Jon Weman utvärderar nederlaget i Arbetaren.
Chile står inför en paradoxal situation: en klar majoritet förkastade i folkomröstningen den 4 september resultatet av den process som befolkningen tidigare röstat för. Gräsrotsdemokrati visade sig mycket svårare att förverkliga i praktiken än vad man räknat med.
Omröstningen om en ny grundlag i Chile blev en kalldusch för progressiva grupper i landet. Det var inte direkt överraskande; nästan alla opinionsundersökningar pekade åt det hållet, om än oftast med mindre marginal. Till sist segrade nej-sidan med 62 mot 38 procent. Den nya konstitutionen var tänkt att ersätta diktatorn Augusto Pinochets 40 år gamla grundlag.
Däremot var resultatet delvis förvirrande. För inte alls länge sedan röstade inte mindre än 80 procent av befolkningen för en ny konstitution. En mycket brokig samling av gräsrotsbaserade, progressiva och vänsterlutande alternativ kom sedan över de kritiska två tredjedelarna i den världsunika församlingen som fick i uppdrag att ta fram den.
