“De flesta av oss finner det spontant stötande att en liten minoritet kan kapa åt sig nästan allt som går att äga i samhället.” Per-Anders Svärd om hur den kapitalistiska ideologin skapat legitimitet för ojämlikhet och hur medelklassen används som överklassens “sköld” i syfte att motarbeta ekonomisk omfördelning.
För nästan tio år sedan gjorde Aftonbladet och United Minds en undersökning om svenskarnas attityder till rikedomsfördelningen i samhället. Tusen personer fick frågan om hur de trodde att förmögenheterna i landet var fördelade. De fick också berätta hur de ville att fördelningen skulle se ut.
Deltagarna i undersökningen misstog sig rejält om rikedomens fördelning. De trodde till exempel att den rikaste femtedelen av befolkningen ägde runt två femtedelar av pengarna. De trodde också att den fattigaste femtedelen ägde lite mindre än en tiondel.
I verkligheten ägde den rikaste femtedelen hela 87 procent av den samlade rikedomen. I denna grupp gömde sig också den allra rikaste hundradelen av befolkningen. Denna lilla grupp, inte fler än som i dag bor i Sundsvall eller Södertälje, kontrollerade ensamma 23 procent av landets samlade rikedom.
Den fattigaste femtedelen då? De ägde strikt taget inget alls. Deras skulder gjorde att deras nettoförmögenhet var negativ.
Det mest intressanta resultatet i undersökningen var dock den fördelning deltagarna önskade sig. Här svarade de tillfrågade att de skulle vara nöjda med en fördelning där den rikaste femtedelen fick runt 30 procent, medan den fattigaste femtedelen fick drygt 15 procent.
Undersökningen visade alltså två saker: För det första att deltagarna i undersökningen ville ha ett mycket mer jämlikt samhälle. För det andra att det fanns en viss tolerans för skillnader i rikedom.
Gissningsvis kan vi tolka resultaten som ett uttryck för människors vardagliga känsla för rättvisa. De flesta av oss finner det spontant stötande att en liten minoritet kan kapa åt sig nästan allt som går att äga i samhället. På samma sätt tycker vi att det är orättvist att de fattigaste lämnas i sticket.
Dessa intuitioner är svåra att utplåna. Det beror på att våra föreställningar om rättvisa är rotade i våra vardagliga erfarenheter. Man skulle till och med kunna säga att de sitter i kroppen.
Som kroppsliga varelser har vi alla en känsla för vad som egentligen skapar värde. Vad vi än arbetar med vet vi att det är våra egna muskler och hjärnor som får jobbet gjort. Vi känner i kroppen vad ett arbete är värt, mätt i den tid och den ansträngning det kräver.
Det är sannolikt därför som deltagarna i Aftonbladets undersökning svarade att en del gott kan få lite mer medan andra får lite mindre. För att vi spontant tycker att det är rättvist att den som jobbar lite mer eller hårdare också får lite extra, medan den som inte är beredd att anstränga sig så mycket borde få nöja sig med lite mindre.
Samtidigt vet vi att det finns gränser för hur mycket någon kan anstränga sig. Visst finns det enstaka individer med en arbetsförmåga utöver det vanliga, men i slutändan har dygnet bara tjugofyra timmar och människokroppen har begränsad energi. Det är denna insikt som visade sig i Aftonbladets undersökning. Jobbar du hårt och länge? Varsågod – här får du lite mer! Men inte mer än du faktiskt ansträngt dig för att få.
Det krävs en hel del ideologiskt jobb för att fördunkla denna kroppsligt grundade rättvisekänsla. Det går liksom inte att trolla bort människors erfarenhet av fysisk och mental ansträngning. Det går inte heller att hindra människor från att jämföra sin egen ställning med andras.
Ett av den kapitalistiska ideologins genidrag är att den inte försöker sudda ut dessa erfarenheter. I stället slår den klorna i våra intuitiva rättvisenormer och kidnappar dem för att skapa legitimitet för den kapitalistiska ojämlikheten.
Ett exempel på detta finner vi i vad journalisten Petter Larsson nyligen kallade för ”medelklasskölden” (Aftonbladet 9/8 -22). Med detta syftade han på hur överklassen motarbetar alla politiska försök till omfördelning genom att hålla fram en hårt arbetande medelklass som sköld. Om någon till exempel föreslår återinförande av skatt på stora arv eller förmögenheter så ställs medelklassen genast upp som en skyddsbarriär: Vill du verkligen tvinga farmor och farfar från deras villa? Ska inte sommarstugan få stanna i släkten?
Här uppmanas vi att identifiera oss med det orättvist behandlade småfolket, samtidigt som vi vänder oss mot de reformer som skulle gynna samma småfolk. Vår spontana ilska över att vanligt folk skulle missgynnas används alltså för att försvara en privilegierad minoritet vars förmögenheter inte kommer av arbete utan enbart överförs sexuellt, via arv.
Larssons ”medelklassköld” är ett exempel på vad den marxistiske filosofen Wolfgang Fritz Haug en gång beskrev som den kapitalistiska ideologins strategi att ”plocka den folkliga kulturens blommor” och ge artificiella plastblomster tillbaka. Med det menade han att den dominerande ideologin parasiterar på samhällets normer om rättvisa för att återskapa den exploaterande kapitalismens legitimitet.
Just nu, under valrörelsen, finns det goda skäl att hålla ett öga på vilka folkliga blommor den dominerande ideologin sträcker sig efter. Hit hör inte bara den uppenbara strategin att spela på samhällets vardagsrasism för att splittra arbetarklassen och bygga en illusorisk lojalitet mellan ”svenska” arbetare och den överklass som lever på deras arbete. Vi ser också hur våra kroppsliga intuitioner om att hårt jobb ska belönas rycks upp ur sin mylla och lämnas tillbaka i form av en entreprenörskult med krav på skattesänkningar för de rikaste. På ett liknande sätt utnyttjas människors vardagsirritation över arbetskamrater som inte gör sin del av jobbet till att underblåsa förakt mot fattiga och bidragsberoende grupper. Genom dessa och tusen andra små ideologiska manövrer förvandlas vår spontana ovilja mot att bli lurade eller se andra njuta oförtjänt på vår bekostnad till vapen vi riktar mot oss själva.
Den stora paradoxen är att samma intuitioner som ger den kapitalistiska propagandan dess kraft också pekar på dess förljugenhet och tomhet. Det räcker att ställa några enkla frågor: Vem står bakom den där skölden? Vilka folkliga blommor är det de försöker plocka? Vad ger de tillbaka?
Du vet redan svaren. Du känner dem i kroppen.
