Snart tävlar alla partier i vem som kan ta hårdast tag mot invandring. Men när företag systematiskt bryter mot lagen och exploaterar arbetskraftsinvandrare är det bara fackföreningsrörelsen som kan stå upp för allas rättigheter.
Tvärs över gatan från min kontorsplats arbetar ett gäng byggarbetare, rekryterade av en underleverantör till ett bolag. De flesta är från forna Sovjetrepubliker. De har inte fått sina löner utbetalade på månader, men de arbetar för ett företag med pappren i ordning, som har kollektivavtal och som upphandlats för att genomföra bygget.
Det här är världen och Sverige i blixtbelysning: makt, ovisshet, underleverantörer, migrantarbetare och lönemygel i skön symbios.
Från höger finns det två till synes helt motsatta sätt att se på migration. De börjar bli alarmerande nu, och på sätt och viss underordnas politikens höger- och vänsterskala de synsätten.
Enligt det ena sättet är migration ett hot mot allt möjligt. Till och med mot de välfärdssystem högern sällan kämpat för att bygga – välfärden kan bara tryggas om invandrare hålls ute ur landet.
Det andra sättet innebär att välfärden endast kan tryggas om invandrare släpps in, men på villkor att välfärden inte omfattar dem, om ingångslönerna sänks och arbetsköpare får tillgång till billigare arbetskraft.
Med det sagt har Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna närmast hoppat mellan de båda positionerna, från Alliansåren tills i dag.
I dag knyter de sitt hopp till att byta Socialdemokraternas regeringsinnehav till Sverigedemokraternas. Det har drivit fram en höger som påminner mer om USA:s republikaner, Tories och för den delen Ukip i Storbritannien än om nyliberala migrationsvurmare.
Från Reinfeldts ”öppna era hjärtan” har den borgerliga högern – utöver Centern – hoppat mellan att vilja minska anhöriginvandring, bara ge kvotflyktingar asyl till att inte ens vilja ge asyl till kvotflyktingar. I otroligt varierande ordalag förordas att göra det svårt och ogästvänligt att fly eller flytta till Sverige.
Det kanske inte ens låter särskilt överraskande. Det har ju alltid funnits en sådan opinion inom svensk höger, framförallt inom Moderaterna.
Men att arvtagarna till Bengt Westerbergs gamla parti Liberalerna och Kristdemokraterna som haft en stor portion kristna asylaktivister svängt säger mycket om avsaknaden av ryggrad.
Men bara genom att organisera sig och delta i mötena får de reda på sina rättigheter och träffar andra i samma sits. De får ofta direkt hjälp att bli företrädda och försvarade i konflikter med arbetsköpare.
Centerpartiet kan sägas vara kvar i Alliansens eller Reinfeldts ”öppna era hjärtan”, men alla borgerliga partier utöver Sverigedemokraterna – om de nu kan räknas som borgerliga – framhåller just arbetskraftsinvandring närmast i motsats till asylinvandring. Asylinvandring framställs som tärande, medan arbetskraftsinvandring framställs som berikande.
Arbetskraftsinvandring är närmast ett rorschachtest, det är lätt att se bilder av antingen headhuntade konsulter och tekniker eller desperata människor som kastas in i gigarbeten, renhållningsarbete, bärplockning eller på byggen.
På min sida av gatan, eller bredvid kontoret, håller Solidariska byggare – Stockholms byggsyndikat av SAC – möten i SAC:s lokaler. Det är fackliga informationsmöten för byggarbetare, med tolkar. Många av deltagarna kommer från Uzbekistan, Ukraina, Ryssland, Kirgizistan och Kazakstan. De är vana vid att bli blåsta av arbetsköpare och politiker, och många är misstänksamma mot fackföreningar som korrupta på sätt de vant sig vid i sina hemländer.
Men bara genom att organisera sig och delta i mötena får de reda på sina rättigheter och träffar andra i samma sits. De får ofta direkt hjälp att bli företrädda och försvarade i konflikter med arbetsköpare.
Det är befriande att se ryssar och ukrainare göra gemensam sak i den fackliga kampen, samtidigt som Putins Ryssland invaderat Ukraina.
Den breda vänstern har till så stor del pendlat mellan att i praktiken vara stödtrupp åt endera av högerns två linjer – om än med mänskligt ansikte om man så vill.
Antingen försvar av rörlighet, eller en tanke om att välfärden bara kan bevaras och försvaras om nationsgränserna blir centrala. I det har fackföreningar och organisering försvunnit helt. Och det fackliga löftet. I den nyliberala versionen är rätten att migrera kopplad till att de som flyttar ska komma in på botten och arbeta sig upp. Välfärd, arbetsrätt och trygghet ska sättas på undantag.
Den nationalistiska högertappningen är inte så olik ändå; det centrala budskapet i hur invandrare ska hållas borta är att begränsa välfärden för invandrare. Att göra Sverige så ogästvänligt att få vill hit.
Men folk kommer ändå flytta och fly till Sverige – så klart. De kommer komma till ett långt mindre tryggt land, där de blir tvungna att sälja sitt arbete för en billigare penning.
Det här är inget framtidsscenario, så är det redan i hög grad. Och det är där som fackföreningar kan göra skillnad.
Vi som socialister kan inte bygga ett samhälle på isolering; alla försök att göra det har urartat med auktoritära regimer och stagnation som pris. Men vi kan inte heller bli hejarklack åt en nyliberal migrationspolitik där grunden för möjlighet att flytta bygger på (super)exploatering.
Migrantarbetare blir klämda mellan den nationalistiska högerns krav på exkludering – med en berättelse om att sagda höger värnar om välfärden för det egna folket genom att göra det svårare för migranter – och den näringslivshöger som välkomnar vem som helst som kan underbudskonkurrera om löner.
1972 målade Peter Tillberg en ikonisk tavla över elever i ett grått klassrum, oroligt blickande fram emot katedern. ”Blir du lönsam, lille vän?” hette den kommentaren över hur vi fostrats till att passa arbetsmarknaden. Sedan dess har kapitalet outsourcat, visstidsanställt, timanställt, kopplat in bemanningsföretag, infört undantag från turordningsregler vid uppsägningar och inte minst, hittat den guldgruva som är arbetare som har svårt att hävda sin rätt i samhället.
Det är där det universella med det fackliga löftet kommer in – att aldrig någonsin arbeta till sämre lön eller villkor än det vi kommit överens om i föreningen. Arbetsköpare kan superexploatera just för att de vars arbete de köper nästan när som helst – på otroligt lösa grunder och inte sällan på grund av sagda arbetsköpares slarv – kan utvisas ur landet.
Arbetarrörelsen måste kämpa för att den som arbetar här inte ska kunna utvisas; just nu är Migrationsverkets lagar som en bulvan åt arbetsköpare.
Och det är om vi organiserar arbetare oavsett ursprung som vi flyttar fram alla arbetares positioner.
Den som närsomhelst kan utvisas kan framför allt råka illa ut stunden den organiserar sig eller ställer krav, eller bara börjar förhöra sig om sina rättigheter och informera sina arbetskamrater.
Och det är om vi organiserar arbetare oavsett ursprung som vi flyttar fram alla arbetares positioner.
Därför måste den fackliga vänstern arbeta för en migrationspolitik på arbetares villkor – oavsett ursprung. En sådan politik gör inte skillnad på arbetare. Det är för att arbetskraftsinvandrare är så pass rättslösa som arbetsköpare kan ta in dem för att underbudskonkurrera med andra arbetare. Och det är om vi organiserar arbetare oavsett ursprung som vi flyttar fram alla arbetares positioner.
Den uppgiften är kanske viktigast för arbetare i några av de största sektorerna på arbetsmarknaden, kommunal-, byggnads-, transport- och servicearbetare. Tills dess att arbetarrörelsen står upp mot arbetsköpare och kriminella bolags superexploatering av migrantarbetare, kommer socialisters kamp för inflytande vila på antirasistisk solidaritet och arbetares rättigheter oavsett var de kommer ifrån.
På den ena sidan gatan samlas arbetare från hela världen, på den andra sitter framtidens finanselit. Däremellan en dimma av underleverantörer som serverar oklara villkor och otrygga liv.
Att organisera mot de båda senare är vägen framåt. Vi har bara vår alltmer oreglerade arbetsmarknad att förlora, men arbetare från hela världen att vinna.
