Utanför staden Van i östra Turkiet gömmer sig migranter som har korsat den turkiska gränsen över bergen. Polis och militär patrullerar regelbundet området via land och med helikopter. Foto: Sebastian Peña

De namnlösas kyrkogård

Sverige rör sig allt närmare ett NATO-medlemskap. Ett avtal har precis tecknats med Turkiet, ett land där militären använder sina vapen mot flyktingar, grannländer och den egna befolkningen. Ett land där döda saknar namn.  

I en bergsluttning utanför staden Van ligger de namnlösas kyrkogård. Långt bort från stadens mullrande gator trängs hundratals gravar. På många av gravstenarna är endast de dödas nationalitet skrivna. Under dem ligger de som omkommit på flykt från krig i Afghanistan, Irak och Syrien, på andra stenar står det inget. En äldre man som bor i närheten av kyrkogården förklarar varför.

– Det är de kurder som blivit dödade. De begravs utan namn så att familj och vänner inte ska kunna besöka dem, så att deras död försvinner och glöms, säger han.

Han står utanför sitt hus i den brännande höstsolen. Han berättar att han är från den kurdiska staden Afrin i Rojava i nordöstra Syrien. Han lyfter sin tröja och visar djupa ärr som tränger sig in som hål i hans mage.

– De fick jag när turkiska myndigheter tog mig och torterade mig, berättar han.

Hans ansikte är trött, hans ögon sorgsna. För ett ögonblick ser det ut som om han försvinner bort i en svunnen tid, som om han vill berätta mer. Sedan ändrar han sig.

– Jag vill inte prata mer om vad som hände, de sakerna tar jag till graven, säger han.

I utkanten av staden Van ligger de namnlösas kyrkogård. Flertal gravar tillhör barn. Foto: Sebastian Peña
I utkanten av staden Van ligger de namnlösas kyrkogård. Flertal gravar tillhör barn. Foto: Sebastian Peña

Det är han inte ensam om i Van. Många här bär på historier det inte pratas om. Själva staden är präglad av det. En gång i tiden var den en av armeniernas viktigaste städer. I dag är det inte mycket som påminner om deras närvaro, inte många som pratar om den etniska rensningen som inleddes 1915, inte många armenier som bor kvar. De flesta av de platser som en gång var viktiga, heliga och bar på deras minnen är förstörda. De som återstår är ständigt hotade.

Bara dagar innan mannen visar sina ärr i höstsolen rullar bulldozers in på en armenisk kyrkogård i Van. Gravarna grävs upp, de dödas ben krossas och sprids ut.

– Många ättlingar till armenier som var offer för grymheterna och tvångsdeportationerna som genomfördes 1915 söker efter kvarlevorna av sina familjer på dessa kyrkogårdar. De minns sina förlorade på dessa kyrkogårdar, men det har de nu blivit bestulna på, säger en armenisk kvinna i Van till en lokaltidning.

De brände hela vår by och tvingade oss att flytta. Detta har de gjort på många platser. Anledningen är att de vill bryta ned det kurdiska motståndet i bergen.

Boende i Van

Händelsen orsakade stor upprördhet bland armenier, men även bland kurder i området. Många av de kurder som idag dominerar Van vet allt för väl vad det innebär att fördrivas och få sina hem förstörda. En man på en bar berättar över en öl hur det gick till när han och hans familj hamnade i staden.

– De brände hela vår by och tvingade oss att flytta. Detta har de gjort på många platser. Anledningen är att de vill bryta ned det kurdiska motståndet i bergen, säger han.

Området runt Van är tungt militariserat. Längs vägen från Diyarbakır avlöser de militära checkpointsen varandra. Pansarvagnarnas pipor är riktade mot passerande bilar. Från stadens flygplats hörs dagligen dånet av militärplan och helikoptrar som lyfter. Turkiets militär är stor och som regionens enda Nato-medlem är landet strategiskt viktigt. Turkiets inflytande når långt bortom Van, pansarvagnarna, baren, mannen och de döda.

De unga migranterna gör sig redo för natten och ber dagens sista bön vid solnedgång. Foto: Sebastian Peña
De unga migranterna gör sig redo för natten och ber dagens sista bön vid solnedgång. Foto: Sebastian Peña

Det är vår 2022 och Stockholm badar i sol. I Sveriges riksdag råder allvarlig stämning. Majoriteten av politikerna vill ansluta sig till samma militärallians som Turkiet.

– NATO är den fria och demokratiska världens försvarsallians. Därtill är det de små staternas försvarsallians, säger Ebba Busch från talarstolen.

Hennes borgerliga kollegor i riksdagen är inne på samma linje. Pål Jonson, Moderaternas försvarspolitiska talesperson, förklarar i en debattartikel i Dagens Nyheter (26/4 2022) sin syn på NATO.

“Nato är en militärallians som bygger på fria demokratiers vilja att försvara varandras statsskick och frihet”, skriver han i artikeln.

Lite mer än ett halvår innan han skriver debattartikeln håller solen på att gå ned i östra Turkiet – eller norra Kurdistan – beroende på vem du frågar. En grupp unga män och pojkar vänder sina kroppar mot Mecka för bön. Från staden under dem hörs böneutropen från de många minareterna. Pojkarna tillhör alla en grupp flyktingar som gömmer sig i bergen för att undvika att gripas.

– Vi gömmer oss här tills vi kan ta oss vidare västerut, säger en av dem.

Han har flytt talibanernas Afghanistan. Bakom honom avtecknar sig en helikopter som en prick mot solen. Den letar efter de som rör sig bland klipporna. Bergen har länge varit hemvist åt de som inte vill bli sedda. Det rör sig om flyktingar, smugglare men även om den kurdiska gerillan PKK.

– Vi använder bergen för att undvika att gripas av militären. Turkiet har flera inre gränskontroller och pushbacks sker dagligen. Jag har redan tvingats tillbaka över gränsen fyra gånger, säger en av pojkarna på berget.

Solen kryper sig närmre de gröna trädkronorna. Dammet från det torra landskapet färgar himlen röd innan mörkret slutligen faller. Den natten ekar skott i bergsluttningen. På morgonen finns de unga flyktingarnas läger inte kvar. Istället stiger en rökpelare mot himlen.

– De kom några timmar efter att solen gått ned. Vi sprang samtidigt som vi hörde att de sköt mot oss, säger en av pojkarna.

Han är bara 13 år gammal. Han och hans vänner lyckades komma undan men deras tillhörigheter och provisoriska läger brändes av militären.  

En 13-årig afghansk pojke visar upp patronhylsor från polisens stormning. Foto: Sebastian Peña
En 13-årig afghansk pojke visar upp patronhylsor från polisens stormning. Foto: Sebastian Peña

Tillbaka i Stockholm. Det är slutet av maj. Sverige har veckor innan lämnat in sin ansökan om Natomedlemskap. En grupp höga tjänstemän bordar ett flygplan som ska ta dem till Turkiet. En av dem är Säkerhetspolisens biträdande chef Magnus Krumlinde. Anledningen till besöket är att diskutera hur Sverige ska kunna övertyga Turkiet att inte blockera landets NATO-ansökan.

Några detaljer om vad som diskuteras får inte allmänheten veta. SÄPO menar att de inte kommenterar sitt operativa arbete. Statsministern ger däremot en insyn i vad som ligger på förhandlingsbordet.

– Jag ser jag fram emot att stärka våra bilaterala kontakter med Turkiet vad gäller säkerhet och kamp mot terrorismen. Vi kommer att göra det som är bäst för processen, säger statsminister Magdalena Andersson.

Ett löfte som hon kommer att hålla. En månad senare meddelar regeringen från en konferensanläggning i Madrid att Sverige har kommit överens med Turkiet. Bilden av vad som diskuterades på mötet i Ankara klarnar. Sverige ska enligt avtalet motverka “desinformation” och vara hjälpsamma i kampen mot terrorism. I skrivelsen om överenskommelsen går det att läsa:  

”Sverige ska hantera Turkiets begärda utvisningar eller utlämningar av terrormisstänkta skyndsamt och grundligt, med hänsyn till information, bevis och underrättelser som tillhandahålls av Turkiet”.

Under natten stormade polisen migranternas läger, några lyckades fly, andra omhändertogs och deporterades. Deras tillhörigheter brändes upp. Foto: Sebastian Peña
Under natten stormade polisen migranternas läger, några lyckades fly, andra omhändertogs och deporterades. Deras tillhörigheter brändes upp. Foto: Sebastian Peña

Enligt flera internationella människorättsorganisationer används lagar mot terrorism och desinformation för att fängsla journalister och politiker i opposition mot Erdogan. Speciellt hårt drabbat är det kurdiska civilsamhället.

De som är från Van känner väl till detta. En man från staden sitter i Istanbul på ett kafé. Det är vinter och kyligt i luften. Han berättar om hur det gick till när han dömdes.

– Jag var helt oskyldig och hade inget med PKK att göra men de fabricerade bevis mot mig för att få mig dömd. De menade att mitt fingeravtryck fanns på ett vapen som de tagit i beslag. Jag har aldrig varit nära något sådant. Jag fick åtta års fängelse, säger han.

De egentliga anledningen till att han dömdes menar han är att han intresserat sig för den kurdiska musiken och språket. Tiden i fängelset har satt sina spår. Han är 40 år gammal men ser många år äldre ut. Han är ständigt orolig. Han ber om att alla papper som han rört vid under intervjun ska förstöras. Han är rädd för att SÄPO:s turkiska motsvarighet MIT ska få tag i hans fingeravtryck och använda dem för att sätta dit honom igen. Sin hemstad vill han inte längre återvända till.

– Det finns inget där för mig, det stället förstör människor, säger han.

Han berättar att Turkiets grepp kring staden har hårdnat. Det syns på alla nivåer av samhället.

– Vår folkvalda borgmästare Bedia Özgökçe Ertans blev avsatt och åtalad för att vara medlem i en terrororganisation. I dag lever hon i exil och staden styrs av en borgmästare som är tillsatt av regimen. Jag vill också lämna detta land, säger han.

Runt honom hörs det ständiga sorlet från Istanbuls gator. I miljonstaden är det aldrig tyst. Det är det däremot på de namnlösas kyrkogård i hans hemstad Van. Långt bort från storstädernas brus bryts tystnaden endast av ljudet från några pojkar som leker. En pojke pekar på en av gravarna. Den är mindre än de övriga. Pojken riktar sitt finger mot sig själv för att förklara att här vilar ett dött barn.

Publicerad Uppdaterad
1 day sedan
Kusra på norra Västbanken ligger mellan bosättningen Migdalim och den olagliga utposten Esh Kodesh. Det är en av de palestinska byar som har störst problem med bosättarvåld. Palestinierna kan inte göra mycket för att försvara sig mot bosättarna. Mannen på bilden hoppas att ett staket åtminstone ska fördröja dem. Foto: Yvonne Åsell / TT. Montage: Arbetaren

Veckovers: Huset

Det var en gång ett hus.
Det stod i östra Jerusalem.
I huset fanns ett särskilt ljus,
som det alltid gör i nåns hem.

Så länge hade huset tillhört släkten
att många små i det lärt sig gå,
blivit stora, flyttat ut och sen
kommit dit med sina egna små.

Nu bilar en pappa bort betongen,
ett golv han gjöt när dottern var fem
för att slippa betala rivningen
som staten beordrat av hans hem.

Förra veckan tog han ner taket.
Väggarna slog han ut igår.
Det sades att huset saknade ett
bygglov hans folk aldrig får.

Varför det blev som det blev
är en grym historia, och en lång,
och sagan om huset som orättvisan rev
blev därför att det var en gång.

Publicerad Uppdaterad
2 days sedan
Arbetsplatsolycka utanför Jönköping
Mannen fördes akut till sjukhus med svåra skador. Foto: Johan Nilsson/TT

Man svårt skadad efter olycka på industriområde i Jönköping


En person har förts till sjukhus med svåra skador efter en allvarlig arbetsplatsolycka i ett industriområde strax utanför Jönköping under måndagseftermiddagen.

Det var strax innan 13 på tisdagen som larmet kom till räddningstjänsten. En man hade då fått tunga föremål över sig vid ett företag i Torsvik söder om Jönköping. Både polis och räddningstjänst kallades till platsen och mannen fördes akut till sjukhus med allvarliga skador. 

Olycksplatsen inne på industriområdet har nu spärrats av och en utredning om arbetsplatsolycka har upprättats av polisen.

Publicerad Uppdaterad
2 days sedan
EU-migranter nekas svensk sjukvård
Organisationen Läkare i Världen har träffat flertalet av de 129 personerna som nekats svensk sjukvård. Foto: Emil Langvad/TT och Johan Nilsson/TT

Hård kritik mot Sverige: EU-migranter nekas vård


EU-migranter i Sverige har vid upprepade tillfällen nekats nödvändig vård. Det här slår Europeiska kommittén för sociala rättigheter nu fast efter en anmälan från organisationerna Läkare i Världen och Amnesty.

– Att svenska staten kränker en av de mest grundläggande mänskliga rättigheterna är fullständigt oacceptabelt, säger Anna Johansson, generalsekreterare på Amnesty Sverige i ett uttalande till Svt.

Det rör sig om allt från unga kvinnor som nekats abort till personer som misshandlats men motats bort från vårdkliniker och sjukhus på grund av deras ursprung. Totalt har Amnesty och organisationen Läkare i Världen, som träffat flertalet av personerna bakom de anmälda fallen, anmält den svenska staten för 129 fall där EU-migranter inte fått den vård de har rätt till.

Nu slår Europeiska kommittén för sociala rättigheter fast att Sverige brustit på flera punkter och kritiserar samtidigt staten för diskriminering.

Regeringen tillbakavisar dock anklagelserna men den kristdemokratiska sjukvårdsministern Elisabet Lann skriver i en kommentar till Svt att de nu kommer analysera rapporten och invänta rekommendationer från EU:s ministerråd.

Enligt Amnesty beror problemet med nekad vård på att många redan utsatta EU-migranter saknar det europeiska sjukföräkringskortet som ger rätt till subventionerad vård. Det här på grund av diskriminering i hemländerna.

– Det egna landet har självklart ett ansvar att lösa den här situationen. Men nu handlar det om vad Sverige har för ansvar för att säkerställa att människor får rätt till vård som inte kan vänta, säger Anna Johansson till Svt.

Publicerad Uppdaterad
6 days sedan

Sommarhälsning – ta hand om er i värmen!

Hallå!

Här kommer en hälsning från mig (Alexandra) i Stockholm. Greta befinner sig i Köpenhamn där hon står inför rätta tillsammans med flera andra studenter efter en fredlig protestaktion på universitetet för två år sedan (!), där de krävde att universitetet skulle avbryta sina samarbeten med israeliska universitet.

– Vi står inför rätta medan de verkliga brottslingarna – de som skapar död och förstörelse – och företag och institutioner som hjälper dem, går fria, sa hon på den första rättegångsdagen.

Det är mycket farligt i stora delar av Europa nu, som många av er säkert har läst. Som Aftonbladet skriver upplevde minst 101 miljoner européer temperaturer på över 35 grader under torsdagen. Över 200 värmerelaterade dödsfall har konstaterats i Spanien och hundratals har drunknat i Frankrike. Även Italien rapporterar döda i anslutning till hettan. 

Som jag skrev i en krönika häromdagen hade en 33-årig mamma just kommit hem efter att ha varit och handlat i Carpentras i sydöstra Frankrike i måndags, när hennes två pojkar – en tvååring och en fyraåring – sprang iväg och busade. De gick in i familjens bil och stängde om sig. Dörrarna gick i baklås och eftersom temperaturerna i landet just nu är rekordhöga räckte det med en kort stund, enligt mamman tio minuter eller en kvart, sedan var det för sent. Obduktionen visade att pojkarna dog av ”långvarig exponering för extrem värme”.

Igår hände samma sak i en förort till Paris. En treårig pojke dog.

Det skrämmer mig enormt att det verkar som att inte ens den här typen av fruktansvärda händelser leder till de samtal vi skulle behöva ha – varken i politiken eller i våra personliga liv. Ett och annat inlägg dyker upp som handlar om hur dåligt förberedda vi tycks vara, att klimatanpassningen behöver förbättras. Men det är som att vi helt bortser från det centrala: att utsläppen ökar i en situation när det som krävs är akuta, dramatiska minskningar.

Det är som ett badkar. Vårt badkar är redan fyllt upp till kanten. Eftersom utsläppen stannar i atmosfären i hundratals eller tusentals år så räcker det inte att minska utsläppen – kranen behöver skruvas åt helt. Istället vrider vi alltså upp den och den står nu under högre tryck än någonsin. Givetvis behövs stora anpassningsåtgärder och i det akuta läget behöver fokus ligga på att rädda de människor som hotas av värmen. Men den viktigaste anpassningen är att fokusera på det som FN:s klimatpanel redan 2018 sa krävdes:

Snabba, genomgripande och aldrig tidigare skådade förändringar i varje del av våra samhällen.

Nu tar bloggen en liten paus (om inget oförutsett händer) och är tillbaka i när valrörelsen drar igång igen i augusti. För den som har missat kan jag tipsa om att sommarläsa vad 83-åriga Kader hade att säga i sin väljarintervju. Ett kort utdrag här:

– Det finns fina människor i Sverige som tänker och bryr sig om vad som händer i Palestina och andra länder. Men det politiska klimatet är inte som förr, inte som när jag kom till Sverige. Sverige var det bästa landet i hela Europa. Med ekonomi, med jobb. Folk var vänliga. Men inte nu längre. Jag vet inte varför men Sverige har förändrats mycket. Det var bättre förr.

Ta hand om er under sommarveckorna – svalka er ordentligt! Och hoppas ni får ha viktiga, riktiga samtal med varandra! 

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Poeten Jesper Lundbys veckovers i Arbetaren. Naina Helén Jåma/TT. Montage: Arbetaren

Veckovers: Den riktige mannen

Den riktige mannen, han försörjer sin familj
– men just den här bara har ingen.
Han undrar så varför, han tänker sig trött,
han söker så hårt efter sanningen.

Ge honom bara ett enkelt svar,
en klar manual han kan följa.
En självklarhet som från självförakt ren
den riktige mannen kan skölja.

Vem vet vart din hjärna tog vägen
framför datorn där i ensamhet?
Vad gror i någon som inte duger?
Vad växer, vad såg du – vem vet?

Allt är en jävla röra, men
kom sätt dig med oss andra här.
Låt oss tala som vänner om
vad ”riktig” och ”människa” är.

Jag tror det är någon som lyssnar,
som hjälper någon annan i nöd.
En som räddar en annan människa
från en orättvis onödig död

– vad tror du?

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
"De enda som tjänar på hög arbetstid är de som lever på att arbetare är utmattade." Foto: Björn Larsson Rosvall/TT. Montage: Arbetaren

Amalthea Frantz:
Nu är företagarna på defensiven

Fler och fler arbetsköpare verkar känna sig hotade av att människors arbetstid kan kortas framöver. Det är ett av få goda tecken i tiden. 

I dagarna börjar Almedalsveckan på Gotland. Ofta utskälld för att vara ett enda kindpussande mellan politiker och storföretag, ett spel som bevakas orimligt mycket av stora medier (nej, vi på tidningen Arbetaren prioriterar inte att åka dit i år heller). 

Samtidigt har det under hela Almedalsveckans historia gjorts engagerade försök att skapa något annat, lyfta röster underifrån. Och vad som letar sig in i programmet säger i bästa fall något om vilka frågor folk bryr sig om på riktigt. 

I år är arbetstidsförkortning en sådan het fråga, sammanfattar tidningen Lag och avtal. Till exempel ordnar arbetsköparorganisationen Teknikföretagen ett seminarium med den defensivt ängsliga rubriken ”Välfärd kräver arbete – varför låtsas vi annat?”. 

Livsviktiga frågor

De senaste åren, för att inte säga decennierna, har den från början mycket ojämlika maktbalansen på arbetsmarknaden tippat mer och mer åt ena sidan: arbetsköparnas, företagsägarnas. Samtidigt som den andra sidan, de anställda, har sett anställningsskyddet urvattnas totalt, medan S-regeringar lagstiftat mot facklig kamp och välfärden monterats ner.

Frågor som i praktiken påverkar anställdas hälsa har länge drivits underifrån, av många fackligt aktiva, och faktiskt även officiellt av ett flertal stora fack: generellt kortad arbetstid, slopat karensavdrag. Men i relativ tysthet. 

Så började det hända något under förra årets avtalsrörelse. Ämnet kortare arbetstid kom upp i ljuset, trots att LO valde att utreda i stället för att kräva. Ett utspel från LO om förhandling med Svenskt Näringsliv kom i stället nu i våras, och möttes förstås med ett ”nej”. Men ämnet letade sig ändå in på förskräckta borgerliga ledarsidor.

Öka pressen underifrån

Fler och fler känner det vansinniga arbetstempot i kroppen. Och i hjärnan. Varför ska vissa slita ut sig, och till exempel ofrivilligt gå ner till deltidslön, samtidigt som de arbetslösa skuldbeläggs och straffas?

Nu pressas krav upp till ytan, inte bara till stora medier utan också till valrörelsen. S, V och MP vill alla ta bort karensavdraget (som inte alls är någon självklarhet i många andra länder). Även partier på högerkanten har börjat öppna för en förändring. 

Miljöpartiet har länge haft kortare arbetstid i sitt program. I år väljer högerliberala Dagens industri att propagera mot just detta.

Inom Socialdemokraterna behandlas frågan om arbetstidsförkortning som vanligt med tvekan, otydlighet och utredningar – men trycket underifrån ökar. 

Det måste öka än mer. Överallt, oavsett vad man röstar, eller inte röstar, på. Låt inte politiker och centralorganisationer begrava frågan igen. 

Mer tid för livet skulle gynna alla anställda, och i förlängningen även sjukskrivna och arbetslösa. 

De enda som tjänar på hög arbetstid är de som lever på att arbetare är utmattade, och samtidigt livrädda för att bli av med jobbet. 

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Poeten Jesper Lundby skriver veckoverser i tidningen Arbetaren. Claudio Bresciani/TT. Montage: Arbetaren.

Veckovers: Vi kallar det demokrati

Halverade priser på bensin och bussar
ända fram till fjortonde september!
Åt alla små barn gratis Kristersson-pussar!
Grönare gräs! Flera stränder!

Kärnkraft! Vindkraft! Hallonsaft!
Förbjud midsommarstång till jul!
Personaltäthet? Goddag yxskaft!
Inför straffskatt på att vara ful!

Riksdagsspärren lurar i vassen.
Valfläsket brinner! Rösta rätt!
Jag blev Hufflepuff i valkompassen.
Röstboskapen grillas på spett.

Söndagskvällsöppet på Bolaget!
Nyckelring och karamell gratis! Titta!
En kondom med vår logga till samlaget?
Vårt parti skyddar dig bäst från smitta!

Väck från de döda Arne Weise!
Tillverka fossilfritt stål av piss!
Installera i Kebnekaise
världens snabbaste hiss!

Till hösten blir boskapen bitter.
Vi minns, nu när det faller löv,
att höger och vänster skinka sitter
fortfarande på samma röv.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Arbetarens och Tidskriften Klass chefredaktörer Amalthea Frantz och Beata Hansson. Foto: Joel Kellgren

Mer plats för berättelser underifrån

Arbetarens prenumeranter kommer framöver få ta del av noveller från Tidskriften Klass, som ges ut av Föreningen Arbetarskrivare.

– Det skönlitterära har i stort sett försvunnit från kultursidorna, Arbetaren inräknad. Går man längre tillbaka har vi en stolt historia av att publicera unga lovande arbetarförfattare, så för oss innebär det här samarbetet en möjlighet att återigen plocka upp just det, säger Amalthea Frantz, chefredaktör på Arbetaren apropå det nya samarbetet med Tidskriften Klass. 

– Klass publicerar så många bra noveller, och att låta fler ta del av deras rika material känns otroligt viktigt, fortsätter hon.

Mer plats för berättelser underifrån – det är syftet med Arbetarens nya samarbete med Tidskriften Klass. Samtidigt som skönlitteraturen ges mindre utrymme i offentligheten är det fler som skriver, och behovet av arbetarperspektiv är stort.

Ömsesidig injektion med energi

– Två redaktioner når ut till fler än vad en gör, och tillsammans ska vi se till att fler kan ta del av samtida arbetarlitteratur. Det blir en ömsesidig injektion med energi, säger Beata Hansson, chefredaktör på Tidskriften Klass. 

Samarbetet innebär att Arbetaren kvartalsvis kommer att publicera noveller och dikter från Föreningen Arbetarskrivare, som ger ut Tidskriften Klass. Först ut är novellen Skyddsökande av Karim Taghana, lärare och översättare från svenska till kurdiska.

Den som tycker om novellen får hålla utkik, ryktet säger att Taghana i detta nu arbetar på sin debutroman. 

Publicerad
2 weeks sedan

Stefan, 70 i Örebro: ”Egoismen är farlig”

Här kommer en liten tillbakablick till tidigare i våras, när Greta och jag gick omkring i centrala Örebro för att träffa väljare. Det första som hände var att vi stötte på lokala representanter för Moderaterna, som stod och bjöd på kaffe på gågatan – och delade ut smörknivar som give aways. 

“Framtiden börjar vid frukostbordet”, stod det på dem.

Vi gick fram och pratade med dem en stund. Högsta prioritet för deras del inför valet var bland annat framkomlighetsfrågor i staden, berättade de. Det var viktigt med cykelvägar och bussar men “bilen har också sin plats” och därför behövdes fler parkeringsplatser.

Det här mötet ägde rum i mars, just efter att Iran hade svarat på Israels och USA:s folkrättsvidriga bombningar av landet genom att attackera andra länder i Mellanöstern. En av representanterna, som inte ville vara med på bild, berättade att “man förstås är medveten om alla krig och allting som händer i världen just nu” och förklarade sedan hur hen själv var berörd:

– Mina föräldrar är fast i Malaysia. De skulle flyga hem via Dubai men flygen går inte.

Vi talade om röda linjer. Har ni några sådana i ert politiska engagemang? Bara en av representanterna hade ett tydligt svar: Hon hade två pappor, berättade hon. Så HBTQI-frågorna var avgörande för henne.

Ingen tyckte att det egna partiet hade passerat några röda linjer dittills.

Vi tackade för samtalet och hann bara en kort bit innan vi passerade en ICA-butik och blev stoppade av en man som presenterade sig som Stefan. Han var 70 år och särskilt intresserad av miljö och klimat, berättade han. Han ställde upp på en intervju men ville inte vara med på bild.

Greta frågade:

 Vad är dina spontana tankar kring inför valrörelsen nu, det politiska läget i Sverige?

Ja, eftersom jag står med dig då… Jag är ju väldigt intresserad av det här med klimatet och sånt. Det är ju något som man ser ut att nedvärdera fullständigt på alla plan. Om man lyssnar på till exempel Johan Rockström eller andra så är det rätt uppenbart vad som sker, sa Stefan.

– Jag är inte jätteengagerad. Men för mig är det viktigt. Jag har barn… Vi kan göra vårt. Alla har ett ansvar. 

Egoismen är ett stort problem, både i politiken och i samhället i stort, menade Stefan.

– Alla tänker på sig, ingen tänker på mig… Det är lite oroande, tycker jag. Det är pengar och pengar och pengar och makt. 

Ser du några ljusglimtar, något hopp någonstans? 

– Ja, det är ju oss, det är vi människor som måste göra någonting. Det finns många som gör. Jag tror ju på människan generellt. Politiken, jag vet inte.

Har du varit engagerad politiskt?

– Nej, inte alls. 

Finns det någon särskild anledning till varför? 

– Nej, det har nog bara inte blivit så. Jag är intresserad, men jag har inte haft någon anledning att… Det har inte blivit av. 

Men om dina vänner sa: “Nu går vi på en demonstration”, så skulle du ha följt med…? 

– Det skulle jag kunna göra och det har jag gjort. Gått i demonstrationer. Men sen att engagera sig politiskt i en kommun eller något sånt där. Om det var så du tänkte… 

Att engagera sig politiskt behöver inte vara att man är i politiska partier eller direkt i politiken.

– Nej, det vet jag. Men jag trodde det var så du menade, sa Stefan.

– Men nog går jag ju och talar om vad jag tycker och skriver vad jag tycker, det gör jag. 

Ja, och det kanske på något sätt är mer värt… 

– Det är väl kanske det som jag jag menar med att människorna… Att man en och en kan påverka.

En reflektion från mig (det är Alexandra som skriver): 

Det här är något som har återkommit i våra intervjuer. Inställningen till politiskt engagemang. Vid sidan av den mycket frekventa kommentaren “jag kan inget om politik” eller “jag är inte insatt” så är det också många som spontant ser på politiskt engagemang som att det per definition innebär att vara partipolitiskt aktiv. På samma sätt verkar många se demokrati som något som man ägnar sig åt vart fjärde år, i samband med allmänna val.

Samtidigt vet vi ju från historien att i princip alla stora samhällsomvandlingar har krävt andra former av demokratiskt engagemang. Ofta i form av civil olydnad. 

För några år sedan stod jag på en motorväg tillsammans med aktivister från Återställ våtmarker. Jag gjorde ett större reportage om dem för Dagens Nyheters Lördagsmagasin och i artikeln intervjuade jag Stellan Vinthagen, professor i fredligt motstånd vid University of Massachusetts Amherst. Han kallade sig ”aktivistforskare” och var själv aktivist men inte i de rörelser han forskade på.

– Jag skulle vilja hävda att nästan varenda fri- och rättighet vi har i den svenska grundlagen är kopplad till historiska folkrörelsers arbete. Man har inte kallat det civil olydnad, men man har utmanat lagar och huvudsakligen fredligt och öppet brutit mot dem. Och sen har makten anpassat sig till detta efterhand – för att undvika någon form av social revolt eller revolution rentav, sa han till mig då.

En utmaning, trodde Stefan utanför ICA i Örebro, är att människor har så lite tid över i sin vardag. Det blir svårt att hinna med motståndet.

– Folk känns så upptagna med sitt. Det är mycket jobb, det ska tjänas pengar och man ska ha det ena och det andra. 

I valet kommer det bli något av partierna han röstat på tidigare, Socialdemokraterna eller Miljöpartiet, sa han. Men ännu hade han inte bestämt sig. Och det är svårt att känna att det spelar så jättestor roll – det finns ju ingen riktig opposition, menade Stefan.

Den här diskussionen, att inget parti har en politik som svarar mot de massiva utmaningarna vi står inför, har för övrigt just lyfts av SVT, som berättar om Arbetarens satsning och den här bloggen i samband med en intervju med MP:s Amanda Lind.

Sista frågan från Greta till Stefan i Örebro:

Finns det något som skulle kunna få dig att bli mer engagerad?

– Jag har själv en allvarlig sjukdom. Så jag mår inte alltid så bra och har varken ork eller energi. Men övergripande tror jag att det som behövs är starka ledare som kan motivera andra att vara med i kampen, sa han.

Det var allt från Örebro för denna gång. En annan sak: 

Några som inte ger sig är alla människor som kämpar för att Bella Aksoy ska få stanna i Sverige. Efter demonstrationen på förvaret för ett par veckor sedan (som jag skrev om här) har det hållits en massa demonstrationer till stöd för henne och det har skrivits väldigt mycket om hennes fall – både i tidningar och på sociala medier. På savebella.org har över 8 600 personer skrivit på ett upprop.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Poeten Jesper Lundby skriver veckoverser i tidningen Arbetaren. Foto: Joakim Ståhl SVD / TT. Montage: Arbetaren.

Veckovers: Bill Gates pyramid

Jag är en av tusen slavar som bygger åt Microsoft
utanför Gävle, Nordens största serverhall.
Vi kom från elva länder hit, för lönsamhetens skull,
driften blir billig där luften är kall.

Men kallare är människohjärtat som jagar oss
att likna människor mindre än maskiner.
Kropparna går sönder och psykena de knäcks.
Vi svettas fastän nordanvinden viner.

Vi får ingen sjuklön, jobbar sex dagar av sju,
en som stod på sig fick gå samma dag.
Vinden bortom grinden bär dock på löftet om vad
många kan bli, om ensam är svag.

Bakom varje mjukvara, varje moln och app
finns år av slit och slitna människohänder.
Du bakom din skärm, kom ihåg vad jag har sagt.
Tänk ibland på oss som kom från elva länder.

Publicerad Uppdaterad