Signerat #32/2022

SAC kan inte stå ensamma

Emil Boss, facklig aktivist och författare. Vem räknar LO som vanligt folk? Foto: Axel Green, Henrik Montgomery/TT

Hundratusentals arbetare i Sverige förtrycks. Vad ska man annars kalla lönebedrägerier, sextio timmars arbetsveckor, hot om utvisning, trakasserier och obefintlig föreningsrätt? Politikerna kallar detta för arbetslivskriminalitet. Ordet gör det lättare att förskjuta frågan, bort från arbetarrörelsen.

Bör facket försvara de som har sämst villkor? Bör arbetarrörelsen kämpa mot företag som förtrycker sina anställda? Svaren är inte så självklara som man kan tro. I dagsläget står lilla SAC nästan helt ensamma i organiseringen av papperslösa arbetare.

I debatten om arbetsmarknadens förslumning ropar LO mest på polis och politiker. ”Vi har inte resurser att bemöta oseriösa företag. Vi har fullt upp med de seriösa.” Så sade en representant från Kommunal på ett möte om arbetslivskriminalitet där jag satt med i fredags.

Sverige har en av världens starkaste arbetarrörelser, med resurser som andra länders fackföreningar bara kan drömma om. LO har ombudsmän och försäkringsombudsmän och konferensanläggningar och mellanchefer och utbildningsresor och medlemspremier. LO har en miljon fyrahundratusen betalande medlemmar. Även om medlemsavgifterna skulle sänkas till tvåhundra kronor per månad skulle det innebära årliga intäkter på mer än tre miljarder kronor.

Om LO:s medlemmar lade en krona var på organiseringen av migrantarbetare skulle det räcka till flerfaldigt mer betald arbetstid än vad SAC lägger. Hur är det ens möjligt att pyttelilla SAC tycks vara i facklig framkant i kampen mot ett problem – förtrycket av nyanlända och migranter – som regeringen bedömer som  ”systemhotande” (arbetsmarknadsministerns ord i SVT).  

Svaret är inte fler myndighetsrazzior, inte fler bolagsägare i fängelse. Svaret är en starkare arbetarrörelse. Skärpta lagar och bättre myndighetsarbete kan vara en hjälp, men knäckfrågan kommer alltid att vara vad fackföreningsrörelsen beslutar sig för att göra (eller inte göra).

Ord är viktiga. När du läser arbetslivskriminalitet, översätt till förtryck. Förtryck av den nya arbetarklassen. Förtryck av människorna som renoverar ditt bostadshus, som städar ditt jobb, som levererar dina varor.

Svaret är inte fler myndighetsrazzior, inte fler bolagsägare i fängelse. Svaret är en starkare arbetarrörelse. Skärpta lagar och bättre myndighetsarbete kan vara en hjälp, men knäckfrågan kommer alltid att vara vad fackföreningsrörelsen beslutar sig för att göra (eller inte göra).

Du som är aktiv i ett LO-förbund – driv på för att LO ska öppna fler center för papperslösa (i dag finns ett enda), att förbundet ska börja följa upp om kollektivavtalen följs och pusha för en ordentlig satsning på organisering av nyanlända och gästarbetare.

Jag är helt övertygad om att LO skulle kunna mota tillbaka förtrycket. Om viljan fanns.

Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984

Ge bort granskning i jul

Starta en prenumeration – få sex månader att ge bort

 

Klicka här för att stänga rutan