Signerat #31/2022

Hanne Kjöller och landsbygdshatet

Foto: Axel Green, Leif R Jansson/TT, Bengt Oberger, Helena Landstedt / TT

“Man tar sig liksom för pannan av den liberala naiviteten, urbaniseringsnormen och de ständigt återkommande sparkarna nedåt. Mot de som kämpar för att bo kvar. Som slåss för sin bensinmack, sitt apotek och för barnens skola.” Arbetarens Johan Apel Röstlund om Hanne Kjöllers ledarkrönika i Dagens Nyheter där hon kritiserar landsbygdsaktivister.

I en nästan lika tröttsam som hopplöst förutsägbar ledarkrönika går Dagens Nyheters ultraliberala kolumnist Hanne Kjöller till attack mot musikern och landsbygdsaktivisten Samantha Ohlanders (Dagens Nyheter 6/4-2022).

I ett vilt vevande, ja nästan ursinnigt tillstånd, och med en text som helt måste saknat redaktör påminner argumentationen återigen, typiskt för just Kjöller, om en alldeles för sen kväll på krogen och med tok för mycket vin och taxi hem.

Passar det inte – så dra, är gnällspiken Kjöllers slutsats över dem som har mage att klaga på välfärdssamhällets nedmontering utanför landets storstadsregioner.

Svenskarna är frihetsskadade, inleder hon och fortsätter med att ”Vi väljer förvisso inte var vi föds. Och visst har vi rötter. Men vi har också fötter. Använd dem om ni inte trivs”.

För några, förklarar Kjöller, är det viktigt att bo nära en vårdcentral medan andra prioriterar nakenbad och svampplockning i det fria. De som protesterar mot slakten av landsbygderna beskrivs som offerkoftor och deras önskan om upp- i stället för nedrustning jämförs med viljan att ha det som i (håll hårt i hatten) ”gamla kommunistländer”.

För vem har egentligen råd att packa ihop familjen och dra från – säg Ljusdal eller ångermanländska Hoting till Stockholm – utan en förmögenhet på banken?

Suck.

Kjöller pekar sedan på siffror, där hon först blandar ihop procent med kronor (något Dagens Nyheter senare givetvis rättade), som visar hur mycket billigare det är med hus på landet än i staden. Matematiken är egentligen rätt simpel. 

Åtminstone för den med någon form av klassperspektiv i tanken. För vem har egentligen råd att packa ihop familjen och dra från – säg Ljusdal eller ångermanländska Hoting till Stockholm – utan en förmögenhet på banken?

Man tar sig liksom för pannan av den liberala naiviteten, urbaniseringsnormen och de ständigt återkommande sparkarna nedåt. Mot de som kämpar för att bo kvar. Som slåss för sin bensinmack, sitt apotek och för barnens skola. För tätare busstider, en fungerande förlossningsvård och för den samhällsservice sådana människor som Kjöller alltid tar för given.

”Vi väljer olika” konstaterar hon putslustigt innan den urbota dumfrågan ”Varför bor du där om det nu är så eländigt?”.

Så långt in i den något för långa texten orkar jag knappt läsa mer.

Aldrig förr har jag därför önskat riva broarna över Dalälven, som skiljer södra Sverige från det geografiskt betydligt mycket större Norrland, så mycket som här.

Passerar Hanne Kjöller trots det gränsen på väg till en skid- eller vandringssemester norrut vore det ju både olyckligt och oerhört dödtrist om hon snubblade och blev liggande riktigt länge i väntan på vård vid någon avlägsen sjukstuga. Räkningen skulle hon givetvis ta med sig tillbaka till Stockholm.

Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984

Ge bort granskning i jul

Starta en prenumeration – få sex månader att ge bort

 

Klicka här för att stänga rutan