De högljudda protesterna i Libanon hösten 2019 klingade av efter ett par månader. Landet är nu mer krisdrabbat än sedan inbördeskriget. Men kampen för ett annat Libanon pågår fortfarande. Arbetaren har träffat libanesiska aktivister, politiker och akademiker som ger sin bild av det som har varit – och vad som komma skall.

Under den slitna bron som leder från stadsdelen Mar Mikhael till Karentina, ett industriområde precis vid havet i Beirut, bullrar bilar fram. Luften smakar en blandning av avgaser, damm och vårsol. Några kilometer bort tornar en söndersprängd, grå silo upp sig. Resterna av den förödande explosionen i augusti 2020 står kvar som ett monument. 

Hösten 2019 skakades Libanon av stora protester. I dag kallar många hösten 2019 för ”revolutionen” eller ”upproret”. Med facit i hand uppfylldes aldrig demonstranternas krav – bland annat ett nytt politiskt system, löner som det går att leva på och ett slut på korruptionen. Istället är Libanon i dag mer krisdrabbat än sedan inbördeskrigets slut. Explosionen i hamnen blev spiken i kistan. 

Nu växer även oron för att Rysslands krig i Ukraina kommer att driva upp priset på mat ytterligare. Libanon importerar i vanliga fall 96 procent av sitt vete från de båda, nu krigförande, länderna. Valutan har tappat över 90 procent av sitt värde de senaste dryga två åren och trots påtryckningar har Libanons styrande politiker – de befolkningen ville avsätta 2019 – fortfarande inte presenterat ett seriöst förslag på hur landet ska lyftas ur den ekonomiska krisen.

I industriområdet Karentina ligger det politiska partiet Sabaas sparsamt möblerade kontor. Sabaa grundades 2017 och sägs tillhöra den nya generationens partier i Libanon. Sedan protesterna hösten 2019 har antalet partier, politiska nätverk och organisationer exploderat ytterligare. Skaran är brokig.

– Vi har nya idéer och åsikter, vi vill förändra och tillsammans kan vi göra Libanon till ett av de bästa länderna i världen. Den nuvarande regeringen – som förvarade hundratals ton explosiva ämnen i hamnen och har stulit befolkningens besparingar – är den mest kriminella regimen i världen, säger Sabaas generalsekreterare Hassan Chamas.

Hassan Chamas menar att det bästa sättet att förändra på är inifrån. Men många libaneser är trötta på auktoriteter och politik. Den ekonomiska krisen i landet har kallats för en av de värsta på över 100 år av Världsbanken. Nära 80 procent lever idag under tröskeln för fattigdom, enligt Världsbanken. För många handlar livet om att överleva ekonomiskt. Energin som fanns hösten 2019 är bortblåst. 

Val är planerat den 15 maj. Det har redan skjutits upp en gång och kan komma att skjutas upp igen. Hassan Chamas förstår folkets uppgivenhet men samtidigt skräder han inte orden.

– Om du inte är intresserad av politik men är intresserad av att ha elektricitet i dit hem, ja, då måste du engagera dig. Den som inte röstar har inte någon rätt att klaga. 

En som aldrig deltog i protesterna själv, men som följde dem nära, är den politiska analytikern och journalisten Hussein Hajj Hassan. Idag arbetar han för den libanesiska tidningen Annahar.

Arbetaren träffar honom en söndagseftermiddag på ett dunkelt café i Beirut. Under hela samtalet behåller han den svarta jackan på. På disken sitter det en stor lapp som berättar om vilka timmar det är elavbrott varje dag: från 11.30 till 13.00 och 15.00 till 17.00. Lappen är knappast unik i sitt slag. 

–  Jag skulle inte säga att det någonsin förekom särskilt stor enighet hos de som protesterade. Det handlade snarare om spontanitet och ilska, säger Hussein Hajj Hassan.

– Libanon har alltid varit och är fortfarande ett otroligt splittrat samhälle. Idag är människor trötta – jag uppmanar alla som kan att lämna landet. Det går inte att ha ett normalt liv här som det ser ut nu. 

Många libaneser lämnar nu landet. 28-åriga Jamila Khodor från Tripoli, idag bosatt i Beirut, har många gånger lekt med tanken. Enligt uppskattningar har över 200 000 libaneser, många med dubbla medborgarskap, gjort slag i saken sedan 2018. Men i nuläget ser ändå inte Jamila Khodor det som ett alternativ.

Hon försörjer idag hela sin familj: mamma, pappa och två yngre syskon. Pappan förlorade sitt arbete under krisen och hennes mamma, som fortfarande arbetar som lärare, tjänar motsvarande 100 dollar i månaden. Innan den ekonomiska krisen var lärarlönen värd 2000 dollar i månaden. 

Protesterna hade redan pågått ett tag när Jamila Khodor anslöt sig. Kvinnor hade en stor roll under protesterna 2019 – enligt en rapport från UN Women bland annat på grund av att Libanon, till skillnad mot andra länder i regionen haft ett aktivt civilsamhälle under många år. Upp emot hälften av demonstranterna på gatan var kvinnor.

– När jag gick med i protesten var det för att slåss för kvinnors rättigheter, jämställdhet, tolerans och feminism, säger Jamila Khodor när vi träffas på ett av kaffekedjan Café Younes många fik. Hon är jurist och arbetar för en organisation som hjälper kvinnor som utsatts för könsbaserat våld.

Hösten 2019 var en tid av starka känslor – hopp och glädje blandades med sorg och ilska nästan dagligen. Jamila Khodor berättar att hon ofta skrek och grät ut frustrationen under protesterna. Arbetaren träffar Jamila Khodor en andra gång på en demonstration arrangerad av den feministiska organisationen Fe-Male.

Det är en kall, grå lördagseftermiddag i mars och Jamila Khodor är en av flera talare. Hon håller upp ett plakat med en bild på sin bortgångna väninna Nadine. Platsen är Martyrtorget, där protesterna hösten 2019 startade och utgick från. Rösten håller inte genom hela talet. 

– Att vara kvinna i Libanon idag är inte enkelt. Patriarkatet är starkt. Min vän Nadine lämnade sin man och den religiösa domstolen nekade henne vårdnaden. Hon dog innan hon fick tillbaka vårdnaden om sitt barn. På varje protest minns vi därför Nadine och den orättvisa hon utsattes för, säger Jamila Khodor efter demonstrationen.

Att upproret dog ut efter ett par månader ser hon inte som ett misslyckande. På dagens protest deltar ett 40-tal personer – en mycket lägre siffra än hösten 2019.

– Den verkliga revolutionen, eller hur du vill kalla det, pågår här och nu. Det är med de unga som förändringen kommer. Därför är det viktigt att utbilda dem i rättighetsfrågor. Jag kan absolut bli frustrerad över att så många lämnar Libanon när de behövs här, men samtidigt förstår jag varför de gör det. 

I den kommersiella stadsdelen Hamra ligger anrika American University in Beirut (AUB). AUB är en vacker, grön oas och lockar till sig studenter från hela världen. Arbetaren möter upp Lina Abou-Habib, chef för avdelningen Asfari Institute for Social Justice and Citizenship (Asfariinstitutet för social rättvisa och medborgarskap), i kafeterian.

Lina Abou-Habib var bara ute på gatorna och demonstrerade vid en handfull tillfällen. Men hon följde protesterna med stort intresse. Någonting som var nytt hösten 2019 – till skillnad från tidigare protester – var att olika minoritetsgrupper deltog och hördes. Hon nämner både feministiska och queera röster som exempel. 

–Jag är inte bara feminist utan för alla former av inkludering av olika minoritetsgrupper, från flyktingar till transpersoner, säger Lina Abou-Habib.

Vad betydde protesterna i Libanon hösten 2019 för dig?

– Det var i grund och botten ett uppvaknande. Och en möjlighet att se vad en del politiker, som tidigare presenterat sig som agenter för förändring, egentligen hade för agenda. Det var också äntligen ett utrymme för feministiska, queera och progressiva röster att höras. 

– Den stora frågan var: vilket slags samhälle vill vi ha? Och på det fanns det många olika svar ute på gatan. 

En av de som hjälpte dessa röster att spridas var den oberoende medieplattformen Megaphone. Hösten 2019 rasslade följarna in i rasande fart. I skrivande stund har Megaphone 111 000 följare på Instagram och publicerar dagligen flera inlägg.

Jonathan Dagher är en av de som arbetar för Megaphone och som har varit med från första början. Hösten 2019 beskriver han som den lyckligaste perioden i sitt liv.

– När upproret började kunde vi inte vara passiva bisittare. Från att ha gjort en video i veckan gjorde vi flera om dagen. Vi kom till kontoret klockan tio på förmiddagen och gick hem klockan fyra på natten. Och så höll det på, minns Jonathan Dagher. Efter explosionen i augusti 2020 lämnade han – utmattad – Beirut för att göra en master i Paris. 

I dag fokuserar Megaphone på grävande och faktagranskande journalistik som snyggt paketeras innan den delas. De drar sig inte för att utmana makteliten och efter explosionen i hamnen i augusti 2020 har de blivit ännu mer skoningslösa, menar Jonathan Dagher.

– Efter explosionen blev det glasklart att regeringen inte längre förtjänar ”the benefit of the doubt” (att hellre frias än fällas). Om det hade handlat om en pågående skilsmässa hade explosionen varit underskriften på skilsmässopappret, säger han. 

Megaphones roll är enligt Jonathan Dagher ännu viktigare idag än om upproret hade lyckats.

– Megaphone är inte här för att ta den här striden och annars går vi hem. Vi är alla medvetna om att vi slåss mot ett starkt motstånd. Angela Davis har skrivit en bok som heter Freedom is a constant struggle (Frihet är en ständig kamp). Det tycker jag sammanfattar situationen.

Åter till det dunkla kaféet i Beirut. Flera gånger under de nästan två timmarna Arbetaren spenderar med den politiska analytikern och journalisten Hussein Hajj Hassan ursäktar han sig för att han är så negativ.

Runt om i landet har politiska partier, grupper och rörelser vuxit fram de senaste åren – både före och efter hösten 2019. Han anser att dessa nya partier och grupper överdriver vilket inflytande de kan komma att få i och med det – kanske – stundande valet den 15 maj.

– I dag finns det över ett hundratal nya partier, eller snarare grupper, som säger sig vara födda ur revolutionen och vill ha förändring. Det många av de nya ”partierna” försöker göra är att attrahera en publik genom att säga att de är ”för alla libaneser”. Från min synvinkel är det också det som gör att de inte kommer att lyckas. Vilket parti i Europa säger att de är ”för alla”, utan att förknippas med specifika politiska ideal och idéer? resonerar Hussein Hajj Hassan.

Marwan Issa från organisationen Mada menar däremot att hans organisation har en tydlig agenda. Mada har funnits sedan 2017 och är inte ett politiskt parti, men däremot deltar kandidater från Mada i det kommande valet.

– Vi måste fortsätta samla och ena progressiva röster. En del saker som vi säger – om frågor som i Libanon är känsliga – måste fortfarande föras fram på ett genomtänkt sätt och utan att dumförklara någon. Till exempel när det gäller flyktingars rättigheter, jämställdhet och hbtqi-frågor, säger Marwan Issa.

Både Marwan Issa och Hassan Chamas, partiet Sabaas generalsekreterare, är eniga om att förändringen behöver ske inifrån. Det om något visade hösten 2019, då den styrande eliten är mycket ovillig att lämna ifrån sig makten. Men utöver det är de inte ense om mycket. Mada har stort fokus på rättigheter och inkludering, för såväl sexuella minoriteter som religiösa och etniska.

Den ekonomiska politiken befinner sig vänsterut på den klassiska skalan. Sabaa är å andra sidan mer av ett traditionellt mittenparti. Bland annat är deras politik för syriska flyktingar ett eko av de styrande politikernas – syrierna ska hem så snart som möjligt. Men i den nuvarande politiska kontexten beskriver de sig som progressiva.

Majoriteten av det tiotal unga libaneser som Arbetaren pratar med i huvudstaden Beirut och i Bekaadalen säger att de inte kommer delta i valet. Många av dem deltog i protesterna hösten 2019.

Den vanligaste anledningen är upplevelsen av att ingen representerar en, eller en övertygelse om att valet ändå inte kommer förändra någonting. Något den politiska analytikern Hussein Hajj Hassan instämmer i.

– Den som tror att valet kommer förändra någonting är mycket naiv. Det kommer inte bli någon verklig förändring i Libanon innan de styrande politikerna tvingas till det. Tyvärr har omvärlden andra prioriteringar nu, säger han. 

Arbetet som en del av de alternativa medierna gör är också fantastiskt – Libanon har fått tillbaka granskande, oberoende journalistik efter protesterna.

Lina Abou-Habib, chef för avdelningen Asfari Institute for Social Justice and Citizenship

Lina Abou-Habib på Asfariinstitutet röstar av principskäl aldrig. Vallagen i Libanon säger att du ska rösta i den by där din farfarsfar föddes. 

– Att rösta skulle för mig vara att acceptera systemet, och det gör jag inte. Det finns heller inget politiskt parti i Libanon som representerar mig. En del av de nya och ny-gamla partierna och rörelserna är dock mycket intressanta och en frisk fläkt. Arbetet som en del av de alternativa medierna gör är också fantastiskt – Libanon har fått tillbaka granskande, oberoende journalistik efter protesterna, säger Lina Abou-Habib.

Lina Abou-Habib är tacksam för att det inte gjordes för många kompromisser hösten 2019. De verkligt progressiva krafterna – som finns i Libanon – får inte vika sig, menar hon.

– Jag är glad över att vissa kompromisser aldrig gjordes. Som att kompromissa om dina feministiska eller politiska principer för att det gemensamma målet är att störta regimen. Det är en återkommande trend i vår region att det sker: att politiker och partier som låtsas vara progressiva kompromissar och formar oheliga allianser med fundamentalister och religiösa partier. För låt oss säga att vi vinner tillsammans – vad har vi då egentligen gemensamt? säger Lina Abou-Habib.

För hennes del skulle det vara samma sak som att ha kvar den nuvarande regimen. Lina Abou-Habib är trots situationen i Libanon – med hyperinflation, ekonomisk kris och samma gamla regim som tidigare – försiktigt positiv inför framtiden. Bollen är satt i rullning. 

– Jag tror att filtret som fanns förut har försvunnit. Nu ser du allt för vad det är: korruptionen, diskrimineringen, brutaliteten och girigheten.