Ahidul Khan arbetade på Masala Masala
Ahidul Khan arbetade under slavliknande förhållanden på den indiska restaurangen Masala Masala i Stockholm. Foto: Axel Green

”Vi är slavar, inte människor”

I Arbetaren berättade Farjana Tania om två års svåra erfarenheter från restaurang Masala Masala, men hon är inte ensam. Nu träder även hennes arbetskamrat Ahidul Khan fram och beskriver det ”helvete” han var tvungen att stå ut med för att inte ägaren skulle säga till Migrationsverket att han inte jobbade där. Men det gjorde ägaren ändå till slut.

Det verkade till en början bra när Ahidul Khan erbjöds jobbet på den indiska restaurangen Masala Masala i Stockholms innerstad 2018. Stämningen var trevlig och lönen skulle ligga på 16 000 kronor efter skatt. Kollektivavtal och allt. Det var ett hårt arbete som ensam servitör på restaurangen och de anställda hade inte tid med någon ordentlig lunchrast, men restaurangen skulle hjälpa honom med arbetstillstånd.

Men det arbetstillståndet skulle visa sig vara kedjan som band honom vid restaurangägaren. 

– Första månaden jobbade jag 160 timmar, som på anställningsbeviset. Men andra månaden sade chefen plötsligt att vi hade kontrakt på 200 timmar. Han sade att jag det var kort om folk. Sedan fick jag skriva under ett tomt papper. Jag frågade varför, då sade han att det var en företagsregel, säger Ahidul Khan.

Ahidul Khan tar en selfie efter 12 och en halv timmes arbete innan han fortsätter servera gästerna som dröjer sig kvar. Foto: Privat
Ahidul Khan tar en selfie efter 12 och en halv timmes arbete innan han fortsätter servera gästerna som dröjer sig kvar. Foto: Privat

Sedan blir det bara konstigare. Nu förväntas han arbeta minst från 10:00 på morgonen till 22:00 på kvällen. Men många gånger under hans tid på restaurangen blir det både till 23 och 24 när gästerna inte går hem i tid.

När första lönen kommer säger ägaren att han är tvungen att ta ut delar av lönen i en bankomat i kontanter och ge tillbaka dem.

Beroende på lönesumman handlar det om mellan 3000 och 4000 kronor. 

– Jag sade, det här är Sverige. Såhär ska det inte gå till här. Då sade han att om du inte gillar det kan du gå någon annanstans. Jag var tvungen att vara ödmjuk. Jag väntade fortfarande på mina papper från Migrationsverket, säger han.

Ahidul Khan biter ihop och jobbar på. Arbetsdagarna blir nu sex stycken i veckan. Villkoren glider allt längre bort från både kollektivavtalet och bindande arbetsrättsliga lagar.

Arbetet sliter på honom. Han berättar att han idag väger kilo mindre än när han började jobba på restaurangen. 

– Vi var ju alltid väldigt hungriga för vi hann ofta inte äta något, bara ta ett bröd mellan kunder.

Men under pandemins värsta period minskar antalet gäster och efter klockan åtta är det i princip bara take away-beställningar. Vid ett sådant tillfälle bestämmer sig Ahidul Khan för att han ska fixa annan mat till sig och de tre andra arbetskamraterna, när arbetspasset börjar närma sig sitt slut vid tiotiden på kvällen.

Han är ensam servitör, men det är vid tillfället tomt i restaurangen. Han ber därför en arbetskamrat hålla uppsikt över kassan och springer iväg för att beställa mat på kebab-restaurangen intill.

Han kommer överens med personalen på kebab-restaurangen att de ska säga till när maten är klar, och skyndar sedan tillbaka till Masala Masala igen.

– Klockan var mellan halv tio och tio och det var helt lugnt. Vi var väldigt hungriga. Jag tog med mig telefonen ifall någon skulle ringa och beställa.

Han höjde näven som om han skulle slå mig, men min arbetskamrat gick in framför mig. Då puttade han till honom istället. Sedan skrek han att han skulle sabotera mitt arbetstillstånd. Det gjorde han ju också sedan.

Ahidul Khan

Kebabpersonalen kommer och säger till och Ahidul Khan ber arbetskamraten hålla koll på kassan igen och springer iväg för att hämta maten. Men när han kommer tillbaka med de fyra tallrikarna är ägaren Danny Wahab där.

– Han hade en konstig blick och frågade varför jag gått därifrån. Han började skrika: ”tänk om någon tagit pengar!”. Jag svarade att vi höll koll, att jag köpt maten med egna pengar och att han inte skulle skrika på mig som om jag vore en slav.

Chefen gör plötsligt ett utfall. Han slår tallrikarna med maten i golvet, bort från Ahidul Khans händer. 

– Han höjde näven som om han skulle slå mig, men min arbetskamrat gick in framför mig. Då puttade han till honom istället. Sedan skrek han att han skulle sabotera mitt arbetstillstånd. Det gjorde han ju också sedan, säger han.

Masala Masala-företagen har expanderat under de senaste åren och har nu tre restauranger i centrala Stockholm. Foto: Axel Green
Masala Masala-företagen har expanderat under de senaste åren och har nu tre restauranger i centrala Stockholm. Foto: Axel Green

Arbetaren har delgett restaurangens ägare Danny Wahab alla uppgifter inför publiceringen i samband med en begäran om intervju. Även historien om maten. Men han ställer inte upp på en intervju. Istället skickar han ett skriftligt svar, men väljer att inte kommentera händelsen ovan.

”Det har funnits enstaka fall av felaktig ersättning, men så fort det kommit till min kännedom har jag agerat och i samförstånd med bland annat facket korrigerat misstagen. Vi har kollektivavtal och självklart följer vi de regler som finns för arbetstid, måltider och raster”, skriver Danny Wahab bland annat i sitt korta svar.

Men Arbetaren har tagit del av ett rikt material av chattkonversationer, dokument, fotografier, videor och ljudinspelningar som ger en helt annan bild och stöd för de anställdas historia.

Kassan visar att klockan är 23:10
Ett foto på kassans skärm visar att Ahidul Khans arbetspass nu gått in på sin 14:e timme. Foto: Privat

Bilden som framträder är att trots löften och kollektivavtal, som borde innebära schysta villkor, råder helt andra regler på restaurangen. Villkoren är i stort sett desamma för alla anställda, säger Ahidul Khan.

Utåt skulle allt se bra ut. Alla restauranger är tvungna att dagligen redovisa vilka som arbetar i lokalen, när de kommer och när de går. Men det som antecknas i personalliggaren på Masala Masala har ingenting med verkligheten att göra. Ahidul Khan skrivs ut flera timmar innan han går från jobbet.

Men även om Ahidul Khan arbetstid dolts i liggaren, går det samtidigt att hitta flera exempel på hur anställda skrivits upp för arbetspass på över 12 timmar flera dagar i sträck. 

– De behandlade oss som slavar, inte som människor. De bossade runt en bara för att de kunde. Med ständiga tillrättavisningar och utskällningar för småsaker.

Ahidul Khan säger att även om det var extremt slitigt och orimligt att jobba så hårt och länge, var det värsta med arbetet att han fick en törn på självkänslan. Han upplevde en känsla av rättslöshet. 

– De utpressade mig på så många sätt. De sade: ”vill du gå så gå, men då ringer vi till Migrationsverket. Förlorar du det här jobbet åker du tillbaka till Bangladesh”, säger Ahidul Khan och går lite nervöst fram och tillbaka på stället.

Foto: Axel Green
Foto: Axel Green

Till Arbetaren uppger Danny Wahab att arbetsmiljön är ”en prioriterad fråga” för honom.

”Jag vill betona att jag inte har hotat om indraget arbetstillstånd”, skriver han till Arbetaren.

Arbetstillstånd för tredjelandsmedborgare är knutet till en specifik arbetsköpare och anställning. Det skulle senare visa sig att hotet om att dra in arbetstillståndet för Ahidul Khan inte bara var tomma ord.

I september 2021 mejlar Ahidul Khan till facket och ber om råd. Han skriver att arbetsköparen trakasserar honom för hans tidigare kontakt med facket, att de inte ger honom schema som de ska trots att han ber om det.

En vecka senare, visar dokument från Migrationsverket, ringer restaurangägaren på eget initiativ till Migrationsverket för att meddela att Ahidul Khan inte längre jobbar kvar. Han mejlar även myndigheten.

Ahidul Khan Foto: Axel Green
Ahidul Khan Foto: Axel Green

Danny Wahab skriver att Ahidul Khan har knarkat på jobbet och varit hotfull mot arbetskamrater och sedan försvunnit. Myndigheten skickar ett brev till Ahidul Khan där de skriver att de nu avser avslå den förlängning av arbetstillstånd som just då behandlades. Förutom frånvaron från jobbet, är anklagelserna nya för Ahidul Khan och han tar emot informationen med bestörthet. 

–  Det är bara lögner! Jag var tvungen att gå hem för jag hade ont i kroppen, jag pratade med min chef och såg till att en arbetskamrat kunde jobba resten av mitt skift. Sedan återkom de aldrig med när och var jag skulle jobba på en vecka. Hela historien var ett straff för att jag gått till facket, säger Ahidul Khan. 

En vecka senare verkar ägaren ha glömt bort knarkandet och hoten. Ahidul Khan är nu tillbaka på jobbet igen som vanligt. Men han är övertygad om att arbetsköparen försöker bli av med honom.

Den 13 januari mejlar Danny Wahab Migrationsverket och skriver att Ahidul Khan ”håller på att lämna Sverige med skulder och fly till Portugal där han har sökt arbetstillstånd.”

Efter att ha stått ut med den här sjuka situationen i veckor, månader och sedan år med arbete 12-13 timmar om dagen kändes det som att solen slocknat för mig. Mitt liv var ett helvete.

Ahidul Khan

– Jag förstår inte varför han skriver det, men det är inte sant. Jag har aldrig ansökt om något arbetstillstånd i Portugal. Det låter mer som en önskan från hans sida. Det är ju rätt uppenbart att han inte vill ha mig här och gör sitt bästa för att det ska bli så, säger Ahidul Khan.

Två veckor senare kommer nya anklagelser. Nu ska, enligt arbetsköparen, Ahidul Khan ha misshandlat en annan anställd och bör därför avskedas. Han ska få två månadslöner, men måste lova att aldrig prata om vad som hänt på restaurangen med någon. Gör han det ändå hotar höga skadestånd, står det i förslaget till överenskommelsen.

Ahidul Khan vill inte skriva under ett sådant löfte. Då tvärvänder ägaren igen och meddelar facket att han nu, trots våldsanklagelserna, vill att Ahidul Khan åter ska börja jobba på restaurangen.

Men nu har Ahidul Khan hittat ett annat jobb han trivs med i Sverige och vill inte tillbaka. 

– Efter att ha stått ut med den här sjuka situationen i veckor, månader och sedan år med arbete 12-13 timmar om dagen kändes det som att solen slocknat för mig. Mitt liv var ett helvete. Det finns inte en chans att jag skulle återvända, säger han.

Publicerad Uppdaterad
1 day sedan
Kusra på norra Västbanken ligger mellan bosättningen Migdalim och den olagliga utposten Esh Kodesh. Det är en av de palestinska byar som har störst problem med bosättarvåld. Palestinierna kan inte göra mycket för att försvara sig mot bosättarna. Mannen på bilden hoppas att ett staket åtminstone ska fördröja dem. Foto: Yvonne Åsell / TT. Montage: Arbetaren

Veckovers: Huset

Det var en gång ett hus.
Det stod i östra Jerusalem.
I huset fanns ett särskilt ljus,
som det alltid gör i nåns hem.

Så länge hade huset tillhört släkten
att många små i det lärt sig gå,
blivit stora, flyttat ut och sen
kommit dit med sina egna små.

Nu bilar en pappa bort betongen,
ett golv han gjöt när dottern var fem
för att slippa betala rivningen
som staten beordrat av hans hem.

Förra veckan tog han ner taket.
Väggarna slog han ut igår.
Det sades att huset saknade ett
bygglov hans folk aldrig får.

Varför det blev som det blev
är en grym historia, och en lång,
och sagan om huset som orättvisan rev
blev därför att det var en gång.

Publicerad Uppdaterad
2 days sedan
Arbetsplatsolycka utanför Jönköping
Mannen fördes akut till sjukhus med svåra skador. Foto: Johan Nilsson/TT

Man svårt skadad efter olycka på industriområde i Jönköping


En person har förts till sjukhus med svåra skador efter en allvarlig arbetsplatsolycka i ett industriområde strax utanför Jönköping under måndagseftermiddagen.

Det var strax innan 13 på tisdagen som larmet kom till räddningstjänsten. En man hade då fått tunga föremål över sig vid ett företag i Torsvik söder om Jönköping. Både polis och räddningstjänst kallades till platsen och mannen fördes akut till sjukhus med allvarliga skador. 

Olycksplatsen inne på industriområdet har nu spärrats av och en utredning om arbetsplatsolycka har upprättats av polisen.

Publicerad Uppdaterad
2 days sedan
EU-migranter nekas svensk sjukvård
Organisationen Läkare i Världen har träffat flertalet av de 129 personerna som nekats svensk sjukvård. Foto: Emil Langvad/TT och Johan Nilsson/TT

Hård kritik mot Sverige: EU-migranter nekas vård


EU-migranter i Sverige har vid upprepade tillfällen nekats nödvändig vård. Det här slår Europeiska kommittén för sociala rättigheter nu fast efter en anmälan från organisationerna Läkare i Världen och Amnesty.

– Att svenska staten kränker en av de mest grundläggande mänskliga rättigheterna är fullständigt oacceptabelt, säger Anna Johansson, generalsekreterare på Amnesty Sverige i ett uttalande till Svt.

Det rör sig om allt från unga kvinnor som nekats abort till personer som misshandlats men motats bort från vårdkliniker och sjukhus på grund av deras ursprung. Totalt har Amnesty och organisationen Läkare i Världen, som träffat flertalet av personerna bakom de anmälda fallen, anmält den svenska staten för 129 fall där EU-migranter inte fått den vård de har rätt till.

Nu slår Europeiska kommittén för sociala rättigheter fast att Sverige brustit på flera punkter och kritiserar samtidigt staten för diskriminering.

Regeringen tillbakavisar dock anklagelserna men den kristdemokratiska sjukvårdsministern Elisabet Lann skriver i en kommentar till Svt att de nu kommer analysera rapporten och invänta rekommendationer från EU:s ministerråd.

Enligt Amnesty beror problemet med nekad vård på att många redan utsatta EU-migranter saknar det europeiska sjukföräkringskortet som ger rätt till subventionerad vård. Det här på grund av diskriminering i hemländerna.

– Det egna landet har självklart ett ansvar att lösa den här situationen. Men nu handlar det om vad Sverige har för ansvar för att säkerställa att människor får rätt till vård som inte kan vänta, säger Anna Johansson till Svt.

Publicerad Uppdaterad
6 days sedan

Sommarhälsning – ta hand om er i värmen!

Hallå!

Här kommer en hälsning från mig (Alexandra) i Stockholm. Greta befinner sig i Köpenhamn där hon står inför rätta tillsammans med flera andra studenter efter en fredlig protestaktion på universitetet för två år sedan (!), där de krävde att universitetet skulle avbryta sina samarbeten med israeliska universitet.

– Vi står inför rätta medan de verkliga brottslingarna – de som skapar död och förstörelse – och företag och institutioner som hjälper dem, går fria, sa hon på den första rättegångsdagen.

Det är mycket farligt i stora delar av Europa nu, som många av er säkert har läst. Som Aftonbladet skriver upplevde minst 101 miljoner européer temperaturer på över 35 grader under torsdagen. Över 200 värmerelaterade dödsfall har konstaterats i Spanien och hundratals har drunknat i Frankrike. Även Italien rapporterar döda i anslutning till hettan. 

Som jag skrev i en krönika häromdagen hade en 33-årig mamma just kommit hem efter att ha varit och handlat i Carpentras i sydöstra Frankrike i måndags, när hennes två pojkar – en tvååring och en fyraåring – sprang iväg och busade. De gick in i familjens bil och stängde om sig. Dörrarna gick i baklås och eftersom temperaturerna i landet just nu är rekordhöga räckte det med en kort stund, enligt mamman tio minuter eller en kvart, sedan var det för sent. Obduktionen visade att pojkarna dog av ”långvarig exponering för extrem värme”.

Igår hände samma sak i en förort till Paris. En treårig pojke dog.

Det skrämmer mig enormt att det verkar som att inte ens den här typen av fruktansvärda händelser leder till de samtal vi skulle behöva ha – varken i politiken eller i våra personliga liv. Ett och annat inlägg dyker upp som handlar om hur dåligt förberedda vi tycks vara, att klimatanpassningen behöver förbättras. Men det är som att vi helt bortser från det centrala: att utsläppen ökar i en situation när det som krävs är akuta, dramatiska minskningar.

Det är som ett badkar. Vårt badkar är redan fyllt upp till kanten. Eftersom utsläppen stannar i atmosfären i hundratals eller tusentals år så räcker det inte att minska utsläppen – kranen behöver skruvas åt helt. Istället vrider vi alltså upp den och den står nu under högre tryck än någonsin. Givetvis behövs stora anpassningsåtgärder och i det akuta läget behöver fokus ligga på att rädda de människor som hotas av värmen. Men den viktigaste anpassningen är att fokusera på det som FN:s klimatpanel redan 2018 sa krävdes:

Snabba, genomgripande och aldrig tidigare skådade förändringar i varje del av våra samhällen.

Nu tar bloggen en liten paus (om inget oförutsett händer) och är tillbaka i när valrörelsen drar igång igen i augusti. För den som har missat kan jag tipsa om att sommarläsa vad 83-åriga Kader hade att säga i sin väljarintervju. Ett kort utdrag här:

– Det finns fina människor i Sverige som tänker och bryr sig om vad som händer i Palestina och andra länder. Men det politiska klimatet är inte som förr, inte som när jag kom till Sverige. Sverige var det bästa landet i hela Europa. Med ekonomi, med jobb. Folk var vänliga. Men inte nu längre. Jag vet inte varför men Sverige har förändrats mycket. Det var bättre förr.

Ta hand om er under sommarveckorna – svalka er ordentligt! Och hoppas ni får ha viktiga, riktiga samtal med varandra! 

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Poeten Jesper Lundbys veckovers i Arbetaren. Naina Helén Jåma/TT. Montage: Arbetaren

Veckovers: Den riktige mannen

Den riktige mannen, han försörjer sin familj
– men just den här bara har ingen.
Han undrar så varför, han tänker sig trött,
han söker så hårt efter sanningen.

Ge honom bara ett enkelt svar,
en klar manual han kan följa.
En självklarhet som från självförakt ren
den riktige mannen kan skölja.

Vem vet vart din hjärna tog vägen
framför datorn där i ensamhet?
Vad gror i någon som inte duger?
Vad växer, vad såg du – vem vet?

Allt är en jävla röra, men
kom sätt dig med oss andra här.
Låt oss tala som vänner om
vad ”riktig” och ”människa” är.

Jag tror det är någon som lyssnar,
som hjälper någon annan i nöd.
En som räddar en annan människa
från en orättvis onödig död

– vad tror du?

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
"De enda som tjänar på hög arbetstid är de som lever på att arbetare är utmattade." Foto: Björn Larsson Rosvall/TT. Montage: Arbetaren

Amalthea Frantz:
Nu är företagarna på defensiven

Fler och fler arbetsköpare verkar känna sig hotade av att människors arbetstid kan kortas framöver. Det är ett av få goda tecken i tiden. 

I dagarna börjar Almedalsveckan på Gotland. Ofta utskälld för att vara ett enda kindpussande mellan politiker och storföretag, ett spel som bevakas orimligt mycket av stora medier (nej, vi på tidningen Arbetaren prioriterar inte att åka dit i år heller). 

Samtidigt har det under hela Almedalsveckans historia gjorts engagerade försök att skapa något annat, lyfta röster underifrån. Och vad som letar sig in i programmet säger i bästa fall något om vilka frågor folk bryr sig om på riktigt. 

I år är arbetstidsförkortning en sådan het fråga, sammanfattar tidningen Lag och avtal. Till exempel ordnar arbetsköparorganisationen Teknikföretagen ett seminarium med den defensivt ängsliga rubriken ”Välfärd kräver arbete – varför låtsas vi annat?”. 

Livsviktiga frågor

De senaste åren, för att inte säga decennierna, har den från början mycket ojämlika maktbalansen på arbetsmarknaden tippat mer och mer åt ena sidan: arbetsköparnas, företagsägarnas. Samtidigt som den andra sidan, de anställda, har sett anställningsskyddet urvattnas totalt, medan S-regeringar lagstiftat mot facklig kamp och välfärden monterats ner.

Frågor som i praktiken påverkar anställdas hälsa har länge drivits underifrån, av många fackligt aktiva, och faktiskt även officiellt av ett flertal stora fack: generellt kortad arbetstid, slopat karensavdrag. Men i relativ tysthet. 

Så började det hända något under förra årets avtalsrörelse. Ämnet kortare arbetstid kom upp i ljuset, trots att LO valde att utreda i stället för att kräva. Ett utspel från LO om förhandling med Svenskt Näringsliv kom i stället nu i våras, och möttes förstås med ett ”nej”. Men ämnet letade sig ändå in på förskräckta borgerliga ledarsidor.

Öka pressen underifrån

Fler och fler känner det vansinniga arbetstempot i kroppen. Och i hjärnan. Varför ska vissa slita ut sig, och till exempel ofrivilligt gå ner till deltidslön, samtidigt som de arbetslösa skuldbeläggs och straffas?

Nu pressas krav upp till ytan, inte bara till stora medier utan också till valrörelsen. S, V och MP vill alla ta bort karensavdraget (som inte alls är någon självklarhet i många andra länder). Även partier på högerkanten har börjat öppna för en förändring. 

Miljöpartiet har länge haft kortare arbetstid i sitt program. I år väljer högerliberala Dagens industri att propagera mot just detta.

Inom Socialdemokraterna behandlas frågan om arbetstidsförkortning som vanligt med tvekan, otydlighet och utredningar – men trycket underifrån ökar. 

Det måste öka än mer. Överallt, oavsett vad man röstar, eller inte röstar, på. Låt inte politiker och centralorganisationer begrava frågan igen. 

Mer tid för livet skulle gynna alla anställda, och i förlängningen även sjukskrivna och arbetslösa. 

De enda som tjänar på hög arbetstid är de som lever på att arbetare är utmattade, och samtidigt livrädda för att bli av med jobbet. 

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Poeten Jesper Lundby skriver veckoverser i tidningen Arbetaren. Claudio Bresciani/TT. Montage: Arbetaren.

Veckovers: Vi kallar det demokrati

Halverade priser på bensin och bussar
ända fram till fjortonde september!
Åt alla små barn gratis Kristersson-pussar!
Grönare gräs! Flera stränder!

Kärnkraft! Vindkraft! Hallonsaft!
Förbjud midsommarstång till jul!
Personaltäthet? Goddag yxskaft!
Inför straffskatt på att vara ful!

Riksdagsspärren lurar i vassen.
Valfläsket brinner! Rösta rätt!
Jag blev Hufflepuff i valkompassen.
Röstboskapen grillas på spett.

Söndagskvällsöppet på Bolaget!
Nyckelring och karamell gratis! Titta!
En kondom med vår logga till samlaget?
Vårt parti skyddar dig bäst från smitta!

Väck från de döda Arne Weise!
Tillverka fossilfritt stål av piss!
Installera i Kebnekaise
världens snabbaste hiss!

Till hösten blir boskapen bitter.
Vi minns, nu när det faller löv,
att höger och vänster skinka sitter
fortfarande på samma röv.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Arbetarens och Tidskriften Klass chefredaktörer Amalthea Frantz och Beata Hansson. Foto: Joel Kellgren

Mer plats för berättelser underifrån

Arbetarens prenumeranter kommer framöver få ta del av noveller från Tidskriften Klass, som ges ut av Föreningen Arbetarskrivare.

– Det skönlitterära har i stort sett försvunnit från kultursidorna, Arbetaren inräknad. Går man längre tillbaka har vi en stolt historia av att publicera unga lovande arbetarförfattare, så för oss innebär det här samarbetet en möjlighet att återigen plocka upp just det, säger Amalthea Frantz, chefredaktör på Arbetaren apropå det nya samarbetet med Tidskriften Klass. 

– Klass publicerar så många bra noveller, och att låta fler ta del av deras rika material känns otroligt viktigt, fortsätter hon.

Mer plats för berättelser underifrån – det är syftet med Arbetarens nya samarbete med Tidskriften Klass. Samtidigt som skönlitteraturen ges mindre utrymme i offentligheten är det fler som skriver, och behovet av arbetarperspektiv är stort.

Ömsesidig injektion med energi

– Två redaktioner når ut till fler än vad en gör, och tillsammans ska vi se till att fler kan ta del av samtida arbetarlitteratur. Det blir en ömsesidig injektion med energi, säger Beata Hansson, chefredaktör på Tidskriften Klass. 

Samarbetet innebär att Arbetaren kvartalsvis kommer att publicera noveller och dikter från Föreningen Arbetarskrivare, som ger ut Tidskriften Klass. Först ut är novellen Skyddsökande av Karim Taghana, lärare och översättare från svenska till kurdiska.

Den som tycker om novellen får hålla utkik, ryktet säger att Taghana i detta nu arbetar på sin debutroman. 

Publicerad
2 weeks sedan

Stefan, 70 i Örebro: ”Egoismen är farlig”

Här kommer en liten tillbakablick till tidigare i våras, när Greta och jag gick omkring i centrala Örebro för att träffa väljare. Det första som hände var att vi stötte på lokala representanter för Moderaterna, som stod och bjöd på kaffe på gågatan – och delade ut smörknivar som give aways. 

“Framtiden börjar vid frukostbordet”, stod det på dem.

Vi gick fram och pratade med dem en stund. Högsta prioritet för deras del inför valet var bland annat framkomlighetsfrågor i staden, berättade de. Det var viktigt med cykelvägar och bussar men “bilen har också sin plats” och därför behövdes fler parkeringsplatser.

Det här mötet ägde rum i mars, just efter att Iran hade svarat på Israels och USA:s folkrättsvidriga bombningar av landet genom att attackera andra länder i Mellanöstern. En av representanterna, som inte ville vara med på bild, berättade att “man förstås är medveten om alla krig och allting som händer i världen just nu” och förklarade sedan hur hen själv var berörd:

– Mina föräldrar är fast i Malaysia. De skulle flyga hem via Dubai men flygen går inte.

Vi talade om röda linjer. Har ni några sådana i ert politiska engagemang? Bara en av representanterna hade ett tydligt svar: Hon hade två pappor, berättade hon. Så HBTQI-frågorna var avgörande för henne.

Ingen tyckte att det egna partiet hade passerat några röda linjer dittills.

Vi tackade för samtalet och hann bara en kort bit innan vi passerade en ICA-butik och blev stoppade av en man som presenterade sig som Stefan. Han var 70 år och särskilt intresserad av miljö och klimat, berättade han. Han ställde upp på en intervju men ville inte vara med på bild.

Greta frågade:

 Vad är dina spontana tankar kring inför valrörelsen nu, det politiska läget i Sverige?

Ja, eftersom jag står med dig då… Jag är ju väldigt intresserad av det här med klimatet och sånt. Det är ju något som man ser ut att nedvärdera fullständigt på alla plan. Om man lyssnar på till exempel Johan Rockström eller andra så är det rätt uppenbart vad som sker, sa Stefan.

– Jag är inte jätteengagerad. Men för mig är det viktigt. Jag har barn… Vi kan göra vårt. Alla har ett ansvar. 

Egoismen är ett stort problem, både i politiken och i samhället i stort, menade Stefan.

– Alla tänker på sig, ingen tänker på mig… Det är lite oroande, tycker jag. Det är pengar och pengar och pengar och makt. 

Ser du några ljusglimtar, något hopp någonstans? 

– Ja, det är ju oss, det är vi människor som måste göra någonting. Det finns många som gör. Jag tror ju på människan generellt. Politiken, jag vet inte.

Har du varit engagerad politiskt?

– Nej, inte alls. 

Finns det någon särskild anledning till varför? 

– Nej, det har nog bara inte blivit så. Jag är intresserad, men jag har inte haft någon anledning att… Det har inte blivit av. 

Men om dina vänner sa: “Nu går vi på en demonstration”, så skulle du ha följt med…? 

– Det skulle jag kunna göra och det har jag gjort. Gått i demonstrationer. Men sen att engagera sig politiskt i en kommun eller något sånt där. Om det var så du tänkte… 

Att engagera sig politiskt behöver inte vara att man är i politiska partier eller direkt i politiken.

– Nej, det vet jag. Men jag trodde det var så du menade, sa Stefan.

– Men nog går jag ju och talar om vad jag tycker och skriver vad jag tycker, det gör jag. 

Ja, och det kanske på något sätt är mer värt… 

– Det är väl kanske det som jag jag menar med att människorna… Att man en och en kan påverka.

En reflektion från mig (det är Alexandra som skriver): 

Det här är något som har återkommit i våra intervjuer. Inställningen till politiskt engagemang. Vid sidan av den mycket frekventa kommentaren “jag kan inget om politik” eller “jag är inte insatt” så är det också många som spontant ser på politiskt engagemang som att det per definition innebär att vara partipolitiskt aktiv. På samma sätt verkar många se demokrati som något som man ägnar sig åt vart fjärde år, i samband med allmänna val.

Samtidigt vet vi ju från historien att i princip alla stora samhällsomvandlingar har krävt andra former av demokratiskt engagemang. Ofta i form av civil olydnad. 

För några år sedan stod jag på en motorväg tillsammans med aktivister från Återställ våtmarker. Jag gjorde ett större reportage om dem för Dagens Nyheters Lördagsmagasin och i artikeln intervjuade jag Stellan Vinthagen, professor i fredligt motstånd vid University of Massachusetts Amherst. Han kallade sig ”aktivistforskare” och var själv aktivist men inte i de rörelser han forskade på.

– Jag skulle vilja hävda att nästan varenda fri- och rättighet vi har i den svenska grundlagen är kopplad till historiska folkrörelsers arbete. Man har inte kallat det civil olydnad, men man har utmanat lagar och huvudsakligen fredligt och öppet brutit mot dem. Och sen har makten anpassat sig till detta efterhand – för att undvika någon form av social revolt eller revolution rentav, sa han till mig då.

En utmaning, trodde Stefan utanför ICA i Örebro, är att människor har så lite tid över i sin vardag. Det blir svårt att hinna med motståndet.

– Folk känns så upptagna med sitt. Det är mycket jobb, det ska tjänas pengar och man ska ha det ena och det andra. 

I valet kommer det bli något av partierna han röstat på tidigare, Socialdemokraterna eller Miljöpartiet, sa han. Men ännu hade han inte bestämt sig. Och det är svårt att känna att det spelar så jättestor roll – det finns ju ingen riktig opposition, menade Stefan.

Den här diskussionen, att inget parti har en politik som svarar mot de massiva utmaningarna vi står inför, har för övrigt just lyfts av SVT, som berättar om Arbetarens satsning och den här bloggen i samband med en intervju med MP:s Amanda Lind.

Sista frågan från Greta till Stefan i Örebro:

Finns det något som skulle kunna få dig att bli mer engagerad?

– Jag har själv en allvarlig sjukdom. Så jag mår inte alltid så bra och har varken ork eller energi. Men övergripande tror jag att det som behövs är starka ledare som kan motivera andra att vara med i kampen, sa han.

Det var allt från Örebro för denna gång. En annan sak: 

Några som inte ger sig är alla människor som kämpar för att Bella Aksoy ska få stanna i Sverige. Efter demonstrationen på förvaret för ett par veckor sedan (som jag skrev om här) har det hållits en massa demonstrationer till stöd för henne och det har skrivits väldigt mycket om hennes fall – både i tidningar och på sociala medier. På savebella.org har över 8 600 personer skrivit på ett upprop.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Poeten Jesper Lundby skriver veckoverser i tidningen Arbetaren. Foto: Joakim Ståhl SVD / TT. Montage: Arbetaren.

Veckovers: Bill Gates pyramid

Jag är en av tusen slavar som bygger åt Microsoft
utanför Gävle, Nordens största serverhall.
Vi kom från elva länder hit, för lönsamhetens skull,
driften blir billig där luften är kall.

Men kallare är människohjärtat som jagar oss
att likna människor mindre än maskiner.
Kropparna går sönder och psykena de knäcks.
Vi svettas fastän nordanvinden viner.

Vi får ingen sjuklön, jobbar sex dagar av sju,
en som stod på sig fick gå samma dag.
Vinden bortom grinden bär dock på löftet om vad
många kan bli, om ensam är svag.

Bakom varje mjukvara, varje moln och app
finns år av slit och slitna människohänder.
Du bakom din skärm, kom ihåg vad jag har sagt.
Tänk ibland på oss som kom från elva länder.

Publicerad Uppdaterad