Hon ville bara ha ett normalt liv i Sverige, istället blev hon låst vid en arbetsplats som innebar daglig förnedring. Nu vill Farjana Tania berätta om verkligheten på Masala Masala, den indiska restaurangkedja som de senaste två åren tagit över hela hennes liv. Ett liv hon stundtals varit rädd att inte ens få behålla.
”Om jag knivhugger dig blir jag inte straffad,” säger den äldre mannen.
Restaurangchefen håller med och alla skrattar, även Farjana Tania. Men skrattet är bara på utsidan, en skyddande fasad, en simulation av den hon en gång var, på riktigt. På insidan är Farjana Tania rädd. Samtalet har inletts för att en annan medlem i personalen har gått till facket. Det har Farjana Tania också gjort, men det vet ingen än.
– När han kommer till restaurangen känner jag mig alltid rädd och orolig. Det är något i hans ögon. Jag är rädd att han ska döda mig, säger hon.
Mannen som skryter om sin påstådda straffrihet är far till ägaren, Danny Wahab, och hennes två närmsta chefer för de tre restauranger med namnet Masala Masala som hon jobbat på sedan två år. Dygnet runt känns det som, även om dygnet har 24 timmar och arbetspassen varar mellan 12 och 14 timmar.
Det är inte första gången det sägs, att de som på något sätt skadar hans söners intressen kan få plikta med livet, men den här gången spelas samtalet in i Farjana Tanias ficka. Hon har bestämt sig för att dokumentera vad hon utsätts för. Hon är rädd. Hennes hjärta bultar hårt och i fickan ligger telefonen, men hon har fått nog.
– Jag orkar inte bry mig längre. Jag vill ha rättvisa. Allt jag ville ha var ett vanligt jobb, men allt jag fick var ”indiska regler” och ett liv som mer liknade ett helvete, säger hon med ett leende, men hennes ögon är glansiga.
När hon mötte ägaren och fick jobbet förklarade han att den här restaurangen inte var som andra indiska restauranger i Sverige. Hans restauranger följde svenska regler, arbetstider och villkor. Men det dröjde inte mer än en månad efter att hon började jobba, den andra januari 2020, förrän den bilden krackelerade.
Vi jobbar med mat, men alla arbetar utan att äta ordentlig mat. Vi kunde äta ett naan på morgonen när vi började, men sedan blev chefen arg. Vi kunde knappt sitta, bara stå i en hörna av restaurangen och snabbt äta brödet.
Farjana Tania
Farjana Tania är anställd på 80 procent, vilket teoretiskt borde innebära i genomsnitt en arbetsdag på sex timmar. Men dagarna är dubbelt så långa, ibland längre. Raster är inte något att räkna med, lunch i all hast, fem minuter om det inte är kunder eller chefer som kräver något för stunden. Ibland ett naan-bröd på stående fot. Några gånger ingenting under en hel arbetsdag.
– Vi jobbar med mat, men alla arbetar utan att äta ordentlig mat. Vi kunde äta ett naan på morgonen när vi började, men sedan blev chefen arg. Vi kunde knappt sitta, bara stå i en hörna av restaurangen och snabbt äta brödet, säger Farjana Tania.
Hon försöker stålsätta sig. Hon behöver pengarna och det arbetstillstånd som ägaren har lovat att fixa. Men det är inte lätt. Det är bokstavligen mycket tungt att springa med lådor och tallrikar upp och ned för trappor i 14 timmar i sträck.
När Farjana Tania kommer hem efter stängning, långt från restaurangen i Stockholms innerstad, orkar hon inte annat än att gå och lägga sig för att komma upp och åka tillbaka in för att öppna restaurangen nästa förmiddag.
– På tunnelbanan såg jag alla andra festklädda som dansade med varandra, var glada och hade sina liv. Jag försökte dölja tårarna. Det kändes som att de tittade på mig som om jag var en fattig tiggare, samtidigt gjorde jag inget annat än att jobba, säger hon.
En förmiddag, då hon ännu inte hade jobbat så länge på restaurangen, väntar en upprörd chef på henne. Med ett vasst leende pekar han ut saker hon gjort fel innan hon gick hem dagen dessförinnan. Bland annat låg inte tallrikarna på den plats de skulle. Efter lunchruschen samlar han alla anställda i restaurangen. Nu måste hon lära sig en läxa, så att hon förstår att inte göra om det.
– Han sade åt mig och att göra fyra armhävningar. En för varje misstag. Han sade: ”Du som är en så stark kvinna, visa det nu”.
Hon protesterar mot förslaget men hamnar ändå på golvet bland restaurangborden. Chefen, Danny Wahabs bror, skrattar och hejar på medan han filmar med sin mobil.
– Jag är inte så vältränad och arbetskläderna gjorde det svårt. Han skrattade. De andra i personalen stod runt mig tyst. Det var förnedrande, säger Farjana Tania.
När hon kommer upp från golvet har hon gråten i halsen. Då erbjuder sig flera av de manliga anställda att också göra armhävningar, i solidaritet upplever hon det som. Men förnedringen fortsätter när chefen lägger upp videon i restaurangchatten för alla anställda.
”Jösses” kommenterar hans bror som basar för en annan av restaurangerna i kedjan. Brodern som utdelat straffet och postat videon förtydligar omständigheterna: ”Fyra armhävningar för fyra missar innan stängning”.
Men det är bara en av raden av liknande bestraffningar och bara en del av en ständigt pågående förnedring med ständiga kommentarer om hennes mörka hud och hennes kropp.
– Det började efter två-tre månader. Ägarens pappa och bror plågade mig ständigt. De frågade varför jag inte var gift eller hade pojkvän. De sade att mina bröst var för stora, att jag var fet och ful. Jag grät hela första månaden när de började, säger hon.
Jag kan inte sova ordentligt, jag kan inte ta hand om mig själv eller gå ut och träffa vänner. Jag jobbar sex dagar i veckan och på den sjunde dagen måste jag tvätta och fixa allt jag inte hunnit. Jag har inget liv. Jag har glömt hur det är att ha ett liv.
Farjana Tania
När Farjana Tania först kom till Sverige 2018 vill hon skaffa sig en europeisk utbildning. Men som många andra studenter från Bangladesh hamnade hon i restaurangbranschen. Hon hade gjort några korta påhugg tidigare, bland annat på en av de större hotellkedjorna.
Det stod snabbt klart att de svenska villkoren på restaurangen inte hade något med verkligheten att göra. Samtidigt har hennes egen tillvaro kommit att bli mycket liten. I Bangladesh ställde gallerier ut hennes tavlor och hon hade ett socialt liv. Nu finns bara jobbet.
– Jag kan inte sova ordentligt, jag kan inte ta hand om mig själv eller gå ut och träffa vänner. Jag jobbar sex dagar i veckan och på den sjunde dagen måste jag tvätta och fixa allt jag inte hunnit. Jag har inget liv. Jag har glömt hur det är att ha ett liv, säger hon.
Hennes anställningsavtal, med Hotell- och restaurangfackets logga, anger en lön på 17 600 kronor för 32 timmars arbete i månaden. Det är också vad som rapporterats till Migrationsverket för arbetstillståndet. En av lönespecifikationerna visar ett sammelsurium av avdrag för mat och karensdagar och sjukdagar. Plus och minus, bruttolön 16 000 kronor, utbetalad lön 12 000 kronor. Intjänade semesterdagar.
Men allt är bara en papperskonstruktion. Inspelningar, sms och chattar som Arbetaren tagit del av visar att i verkligheten stämmer ingenting. Någon sjuklön får hon aldrig. Sjukdagar var tvungna att arbetas igen på annars lediga dagar. Semesterlön, eller semesterersättning blev det inte heller. En inspelning av ett samtal mellan ägaren och Farjana Tania talar sitt tydliga språk.
”Under en tvåårsperiod har du ingen semester. Om du vill ha det får du ta den utan lön. Jag har lovat dig 8000 kr. Om Migrationsverket frågar har du haft semester. Men jag kan inte betala som jag lovat,” säger ägaren Danny Wahab på inspelningen.
Varje månad fick jag bara behålla runt 9000 kronor. Resten fick jag betala tillbaka kontant. Första gången jag var tvungen att lämna tillbaka pengar grät jag. Det var så mycket. Men vad skulle jag göra. Jag hade inget arbetstillstånd.
Farjana Tania
Men det räckte inte med att lönen inte på långa vägar motsvarade den tid som hon arbetat. Hon berättar att på restaurangen gällde för alla anställda att delar av lönen – i hennes fall 4800 kronor – var tvunget att betalas tillbaka.
– Varje månad fick jag bara behålla runt 9000 kronor. Resten fick jag betala tillbaka kontant. Första gången jag var tvungen att lämna tillbaka pengar grät jag. Det var så mycket. Men vad skulle jag göra. Jag hade inget arbetstillstånd, säger hon.
Men när arbetstillståndet kommer förändrar det ingenting. Istället blir hon bara än mer fast i arbetsköparens grepp. Arbetstillståndet, som hon fått, är knutet till just den här arbetsköparen. Hotet är uttalat. Lyd eller sluta jobba. Att få sparken betyder att hon kastas ut ur landet om hon inte hittar ett nytt jobb inom sex månader.
När pandemin kommer och kundinflödet går ned, följer hon därför chefens order. Istället för att göra det hon anställts för – att servera – spenderar hon flera timmar om dagen med att vandra gata upp och gata ned i Stockholms innerstad. Hon sticker in reklamblad innanför parkerade bilars vindrutetorkare och tejpar dem på entrédörrar. I kyla, regn och snö i sommarskor.
Hon klämmer fingret som svullnar och nu matchar hennes svullna fötter. Av samma anledning vägrar hon inte att utföra ”hemkörningar” till fots eller med buss och tunnelbana, med chefen ständigt ringande och skällande att hon är för långsam.
– Han skrek efter mig på gatan ”varför springer du inte? Spring!”. Det var inga hemkörningar. Jag gick eller åkte tunnelbana och de sa åt mig: ”om kunden frågar så kom du i bil,” säger hon.
Farjana Tania säger att hon är mentalt nedbruten. Hon är fysiskt sliten, men värst är känslan av att vara värdelös. Hon säger att hennes hjärna inte fungerar som den ska, att hon inte bara tappar vikt utan även ord. Läkarna hon gått till kallar det stress-relaterat.
Arbetaren har sedan en tid sökt Masala Masalas ägare Danny Wahab för en intervju, men han avböjer i ett mejl med hänvisning till tidsbrist. Han tillägger dock att “självklart följer vi gällande lagar, regler och bestämmelser”.
Inför publicering låter Arbetaren Danny Wahab ta del av alla uppgifter som kommer att publiceras om situationen på Masala Masala och upprepar förfrågan om en intervju. Men istället för att återkomma om en tid svarar han återigen per mejl.
I mejlet återupprepar han att restaurangerna följer alla regler kring raster, måltider, arbetstid och sjuklön. Han skriver att “arbetsmiljö är en prioriterad fråga” och att restaurangerna nu ska ta hjälp av “en extern part” för att ytterligare förbättra den.
Han svarar på långt ifrån alla de punkter han får presenterade, men tillbakavisar att han skulle använt arbetstillståndet som hållhake på någon anställd.
“Jag vill betona att jag inte har hotat om indraget arbetstillstånd. Det har funnits enstaka fall av felaktig ersättning, men så fort det kommit till min kännedom har jag agerat och i samförstånd med bland annat facket korrigerat misstagen”, skriver han i mejlet till Arbetaren.
När Arbetaren träffar Farjana Tania jobbar hon kvar hos sina plågoandar, men hon vet att hon får sparken vilken dag som helst. En vecka senare är det verklighet. Hon har snart inget jobb, men på ett sätt har hon nu också återvunnit sin frihet.
