Barnen vid gränsen – rakt upp och ned

Vi lever just nu med krig i Europa och människor flyr för sina liv. Krig och flykt pågår dock hela tiden. Skillnaden i solidaritet och välvillighet som hittills visats har förklarats med att Ukraina är så mycket närmare Sverige. Men om någon nu på riktigt faktiskt trodde på den teorin är den mexikanska författaren Valeria Luisellis nya essäbok ett effektivt sätt att vederlägga den.

Vad är Sydamerika och i synnerhet den mexikanska gränsen om inte nära USA? Ändå sätts barn som flyr därifrån i burar på andra sidan gränsen och behandlas som kriminella. Luiselli sätter i sin bok Berätta hur det slutar – en essä genom fyrtio frågor ord på vad det handlar om och alltid har handlat om: det globala nord vill inte veta av svarta och bruna människor.

Luiselli, som numera bor i USA, har tidigare hyllats för romaner som De tyngdlösa (2018) och De förlorade barnen (2020). I sin långessä berättar hon om sin tid som tolk åt ensamkommande minderåriga, först vid gränsen mellan USA och Mexiko och sedan i en migrationsdomstol. Genom att kontrastera barnens öden (ständigt hot om våld från gängen och hot om sexuellt våld i hemländerna och sedan de farofyllda resorna mot USA med smugglare) mot de torra byråkratiska frågor som barnen ska svara på för att ha skuggan av en chans till uppehållstillstånd, tecknar hon en bister bild av en rasistisk och människofientlig politik. Och mycket av det hon beskriver utspelar sig dessutom innan den öppna rasisten Donald Trump kom till makten (och, ska det visa sig, har fortsatt sedan han försvann).