Författaren Helena Thorfinn är aktuell med romanen ”I munkens skugga”, som utspelar sig i Myanmar under åren då landet digitaliserades. Boken beskriver ett Myanmar i förändring – och sätter också ljuset på techbolagens ansvar.

När Helena Thorfinn flyttade till Myanmar 2014 tillsammans med sin familj hade landet precis öppnat upp efter att ha varit styrt av en militärjunta i många år. Hon arbetade då som konsult åt Unicef och hennes man hade fått ett uppdrag för FN. Aung San Suu Kyi blev 2016 utsedd till statskansler och hoppet växte i landet om en stundande demokratisering. Under denna omvälvande tid öppnades landet för utländska ekonomiska intressen och människor reste från hela världen för att investera i Myanmars digitalisering. 

– På två år förvandlades internet från något som ett hundratal välbeställda personer hade tillgång till i storstäderna, till ett internet som rullades ut över hela landet och nådde många miljoner människor. Det fanns en optimism inför framtiden. I kvarteret i Yangor där vi bodde började internetkaféer poppa upp i vartenda gathörn. Entreprenörer och techfolk från Silicon Valley och Singapore reste till Myanmar för att investera och vara med om den snabba digitala utvecklingen. Jag ville beskriva den stämningen och hypen.

I romanens centrum står den före detta journalisten och kommunikatören Katja, som reser till Myanmar efter att ha blivit avskedad från sitt jobb som mellanchef på kommunen. Hon söker tillflykt hos sin systerson Simon som bor i Yangon, arbetar som trainee för Unicef och är tillsammans med tech-entreprenören Trish. Trish, som är en äventyrare, lever helt med i den digitala utvecklingen.

Trish mamma håller i en Fairtrade-butik i Yangon och erbjuder Katja gratis boende i en bungalow i trädgården. Hon bestämmer sig dock snart för att delta i ett tyst meditations-retreat som anordnas i ett av stadens många buddhistkloster. Där blir hon vittne till hur en militant buddhistisk rörelse växer fram. 

Katja gör delvis samma iakttagelser som Helena Thorfinn själv gjorde under sina år i Yangon. Hon hade planer på att skriva en helt annan typ av bok, men romanen fick en annan inriktning när hon märkte att hatpropaganda och nidbilder av muslimer började dyka upp på sociala medier. 

Romanen utspelar sig utifrån olika karaktärers perspektiv. Den beskriver samtidigt hur statsmaktens våld mot den muslimska minoritetsgruppen rohingyer ökar i takt med digitaliseringen i landet. I Myanmar användes Facebooks algoritmer av trollfabriker för att sprida hatpropaganda och piska upp en islamofobisk stämning. Detta kom senare att leda till fördrivning och folkmord av rohingyer. 

Många människor kunde inte läsa utan såg bara bilderna på vapengömmor som producerades av trollfabriker och lades ut på sociala medier. Techkunnandet fanns heller inte i landet från början, utan köptes utifrån. Hatpropagandan på Facebook låg som en fond när förföljelserna började tillta i Myanmar. 

Helena Thorfinn, författare

På Facebooks kontor på andra sidan jorden i Irland satt ett fåtal moderatorer som hade ansvar att stoppa näthatet på plattformen. Ingen av dem kunde tala burmesiska. Facebook hade inget eget kontor i Myanmar, och ingen i ledningen uppmärksammade eller uttalade sig om det pågående våldet.

– Facebook var på den tiden den dominanta plattformen i Myanmar. Många människor kunde inte läsa utan såg bara bilderna på vapengömmor som producerades av trollfabriker och lades ut på sociala medier. Techkunnandet fanns heller inte i landet från början, utan köptes utifrån. Hatpropagandan på Facebook låg som en fond när förföljelserna började tillta i Myanmar. Det finns flera studier som gjorts och som visar att Facebook bär ett stort ansvar för att hatet fick en sådan spridning. Internationella brottsdomstolen i Haag har till och med begärt ut material från Facebook för att förstå hur algoritmerna verkade för att spä på folkmordet, berättar Helena Thorfinn.

I början av december stämde rohingyer som flytt till USA och Storbritannien Facebook för att ha tillåtit förföljelserna och hatpropagandan. De kräver nu en kompensation på mer än 150 miljarder dollar från nätjätten. 

I boken beskriver Helena Thorfinn också hur en militant buddhism växte fram i landet. Extremistiska buddistgrupper och militären samarbetade i Myanmar för att sprida rasistisk propaganda om rohingyer. 

– I boken låter jag huvudpersonen Katja förstå ultrationalismen som växer i Myanmar fram genom ”rörelsen 969” hon möter i klostret. En rörelse som också var en föregångare till den organisation som den ultranationalistiska ledaren Ma Ba Tha senare skulle leda. I Sverige har många en idealiserad och romantisk bild av buddhismen, men det finns också en högerradikal gren. En mörk sida som är patriarkal och nationalistisk. 

Helena Thorfinn har en bakgrund som journalist och har i många år arbetat som rådgivare på SIDA. Hon menar att hon präglats av sitt journalistiska yrkesarbete i sitt skrivande. För att skriva boken tog hon också hjälp av ett brett nätverk av burmeser.

– Det som gör mig till journalist är inte språket utan tänkandet. Jag är intresserad av att berätta ordentliga stories, inte fastna vid små saker eller nyanser. Många säger att det är ett osvenskt grepp att skriva en omfattande berättelse med många karaktärer. Men på det sättet kan jag också komma åt politiska frågeställningar i mitt skrivande.

Viket ansvar anser du att Facebook har för förföljelserna av rohingyer i Myanmar? 

– Facebook har absolut ett ansvar – inte minst publicistiskt. När hatet spreds på plattformen vädjade civilsamhället till Facebook att ta ned sidorna. Men ingenting hände. Dessvärre finns det många inom industrin som bara är intresserade av tech och inte av mänskliga rättigheter eller demokratifrågor. Hade man haft historiker eller sociologer anställda på Facebook så kunde de kanske förutsett konsekvenserna av propagandan bättre. 

I romanen beskriver Helena Thorfinn en scen när Trish reser till Facebooks huvudkontor i ”Dalen”, Silicon Valley. En skildring hon baserar på sin egen upplevelse av att besöka kontoret för flera år sedan.

– Det fanns på den tiden inte ens ett riktigt kontor i högkvarteret, allt var industriellt uppbyggt med en massa sladdar som dinglade ned från taken. Man sitter på konstiga små ölbackar på ett av världens rikaste företag. Facebook vill liksom ge ett intryck av de fortfarande är ett gäng kompisar som strålat samman för att koda. Hela företagets persona utstrålar att inte ta ansvar, säger hon och fortsätter:

– Under perioden jag beskriver i boken fanns det två Facebook-anställda som satt i Dublin och ansvarade för att moderera vad miljoner skrev i Myanmar. Till och med tidsskillnaden är ett problem. Om du lägger upp en hatsida i Myanmar tar det flera timmar innan någon ens får syn på den i Dublin, säger Helena Thorfinn. 

Väldigt sällan plockades hatsidorna ned, utan de fortsatte att snurra och delas i månader, trots idoga flaggningar från civilsamhället.

I dina tidigare böcker har du också granskat biståndsvärlden inifrån. Du beskriver till exempel biståndspersonal i Bangladesh som har egna städare och lever i gated communites i Dhaka, och dubbelheten som finns i det. Kan du berätta lite om det? 

– Jag har redan skrivit två böcker om bistånd. I Bangladesh handlade det om bistånd och näringslivet. Det som får mig att gå igång med skrivandet är att beskriva miljöer jag känner väl. Jag såg otroliga kontraster mellan biståndspersonal som har allt, och de som tjänar dem och som har ingenting. Jag tror att ingen mår bra av ojämlikhet. Den förstör vår själ och moral, vår miljö och vår planet. 

I Myanmar fanns det en annan sammansättning på människor Helena Thorfinn mötte och skildrade i boken.

– Det var kristna missionärer, backpackers eller kanadensiska par i 25-årsåldern som startat egna flyttfirmor. I boken beskriver jag också Fairtrade-industrin i landet, som i sig är ett tveksamt koncept enligt mig. Fair Trade som märkning är lätt att manipulera på bekostnad av utsatta grupper och kan bli en slags white-washing, säger hon.

Som författare har Helena Throfinn gett sig själv uppdraget att titta på samhällsfenomen och skapa en litterär värld kring dessa.

– När jag undersöker någonting så är det som en boll jag kastar ut till läsaren genom skrivandet. Det är sådana grepp man kan ta till genom skönlitteraturen, annars blir det en jakt på det exakta. Det här är sannolikt men ingenting är sant, det är en bra plats att skriva på tycker jag.

Helena Thorfinn har liksom många andra också ifrågasatt ikoniseringen av Aung San Suu Kyi. 

– ASSK hade en möjlighet att ena landet och bli företrädare för alla etniska minoriteter, en möjlighet som hon inte tog. Istället fanns tecknen där hela tiden på att så inte var fallet. Jag tycker att journalister i väst borde ha dåligt samvete för att man omfamnade henne utan att ifrågasätta hennes inställning när det kom till etniska minoriteter. 

Helena Thorfinn menar att även Sverige har ett ansvar för den antidemokratiska utvecklingen i Myanmar. Enligt information från organisationen Justice for Myanmar har den burmesiska militären köpt in övervakningsteknologi från svenska företaget MSAB. Ett företag som är världsledande på att ta fram information från låsta mobiler. De svenska AP-fonderna har också miljardinvesteringar i företag som gör affärer med militären.

– Det finns svenska pensionspengar placerade i regimen, vilket granskades i DN för inte så länge sedan. Man skulle önska att svenska intressen drogs tillbaka från militären och regimen. 

• #97/2021
• Utrikes

Rohingyer stämmer Meta på miljarder