Rehabilitering i stället för straff gjorde regissören Sofie Rørdam nyfiken på det grönländska rättssystemet. I filmen Walls – Akinni Inuk får tittaren inblick i systemet samtidigt som vänskapen växer mellan två kvinnor, där en av dem är intagen på obestämd tid.

Det senaste året har Grönland hamnat i fokus efter att Donald Trump gjort anspråk på världens största ö. Grönland tillhör Danmark, men har i dag ett långtgående självstyre. Sedan 2009 har Danmark erkänt det grönländska folket som ett eget folk och enligt internationell rätt kan detta ge folkrättslig status för att bilda en ny stat, skriver Amnesty press. 

I inledningen till filmen Walls – Akinni Inuk reser sig höga grönländska berg samtidigt som vi får lära oss hur vissa områden administreras av Danmark. Däribland rättssystemet, även om Grönland har egen kriminallag, fängelser och skyddstillsyn.

Vida arktiska vidder får ta plats i bild innan vi möter taggtråden och scener inifrån en anstalt som filmats av intagna själva. 

Det har gått tio år sedan regissören Sofie Rørdam började intressera sig för det grönländska rättssystemet. 

– Det är väldigt annorlunda då man fokuserar mycket på rehabilitering och återintegration av människor i samhället. Det förhållningssättet lät verkligen fantastiskt på papper.

Men efter att Sofie Rørdam tillbringat tid på en anstalt och pratat med intagna förstod hon hur hårt det dagliga livet är. Eftersom anstalterna är designade för att vara öppna och tanken är att de intagna ska ta del av samhället och arbeta, blev förhållandena ännu tuffare för de som inte fick lämna anstalten.

– På mindre orter fungerar det, men i Nuuk är det många som tillbringar tid där i flera år, berättar Sofie Rørdam när Arbetaren träffar henne i Malmö inför filmfestivalen Nordisk Panorama, där filmen är nominerad till Bästa nordiska dokumentär. 

Hur våld föder våld 

Hon berättar att hon funderade på om det här var hennes historia att berätta. Hon fick kontakt med filmskaparen Nina Paninnguaq Skydbjerg och de fick möjlighet att dela ut kameror till intagna så att de själva skulle kunna skildra sina liv. Men efter ett tag blev kamerorna konfiskerade, på grund av säkerheten.

– Då visste vi inte hur vi skulle gå vidare, idén var att det skulle vara de intagnas röster. 

I filmen får vi följa hur en gemenskap växer fram mellan filmskaparen Nina Paninnguaq Skydbjerg och Ruth Mikaelsen Jeremiassen, som är intagen på obestämd tid. Att hon skulle vara en av filmens protagonister var inte tanken från början, men när de intagna inte fick fortsätta filma föreslog Sofie Rørdam att Nina Panniguaq Skydbjerg skulle besöka anstalten, filma och ställa frågor. När Sofie Rørdam tittade på materialet såg hon hur något växte fram mellan Nina Paninnguaq Skydbjerg och Ruth Mikaelsen Jeremiassen.

– Samtidigt så insåg Nina att det är svårt att sitta framför någon som delar med sig av stora livshändelser utan att också ge något själv.

Nina Paninnguaq Skydbjerg är i sorg efter att ha förlorat sin mamma och tycks finna tröst i besöken hos Ruth Mikaelsen Jeremiassen. De två kvinnorna delar berättelser om trauma och sorg. 

Filmen visar även på hur våld föder våld. Ruth Mikaelsen Jeremiassen avtjänar ett straff för misshandel. I filmen får vi veta att offret var en man hon var övertygad om var inblandad i mordet på hennes mor. Tidigare har hon även suttit fängslad för mordet på en man som utnyttjat henne sexuellt. 

I en av filmens scener berättar Nina Paninnguaq Skydbjerg att hon också varit utsatt för övergrepp och hur hon fantiserat om att hämnas på sin förövare.

”Jag kunde också ha varit här inne”, säger hon.

”Kanske är det enklare att säga att vem som helst skulle kunna hamna här”, svarar Ruth Mikaelsen Jeremiassen.

I en intervju i Variety förklarar Nina Paninnguaq Skydbjerg att ”Akinni Inuk” betyder ”människan framför mig” på grönländska. 

– Jag vill att den här filmen ska påminna publiken om hur mycket de kan göra bara genom att vara nyfiken på människan framför hen, säger hon till tidningen.

Fast mellan två rättssystem

Parallellt med berättelsen om de två kvinnornas vänskap får vi som tittare en inblick i rättssystemet. 

Många av de som fått straff som innebär att de ska vara inlåsta har avtjänat sina straff i Danmark, eftersom man där har anläggningar anpassade för det. De skickas då långt från sitt hem, till ett land där de flesta inte talar ens språk, påpekar Sofie Rørdam.

När det gällde Ruth Mikaelsen Jeremiassen så bestämde domstolen att hon inte skulle skickas till Danmark. 

– Det var bra att hon kunde vara på Grönland, men inte att hon var på en plats som inte var anpassad för att hantera ett fall som hennes. Hon satt med ett hårt straff i ett system som bara skulle hantera personer med korta straff, eller personer som kunde gå ut. Därför erbjöds hon inga behandlingar, så hon var i en väldigt dålig situation. Hon var fast mellan de två systemen.

I filmen får vi följa Ruth Mikaelsen Jeremiassen kamp för att bli frigiven och se hur Nina Paninnguaq Skydbjerg översätter mellan Ruth och försvarsadvokaten som är dansk. 

I dag är Ruth Mikaelsen Jeremiassen fri, efter att ha tillbringat 18 år av sitt liv innanför murarna. Hon är den enda personen med den här sortens straff som har blivit frigiven.

Tror du filmen hjälpte henne att bli frigiven?

– Jag vill inte säga att det inte skulle ha hänt. Hon gjorde arbetet själv, men jag tror vi spelade en stor roll genom att någon såg henne och att ha kameran är också ett sätt att ta tillbaka sin identitet, säger Sofie Rørdam. 

Hon berättar att hon ville göra en film som skildrar just upplevelsen av att förlora sin identitet.

– Att förlora sin identitet i ett fängelse, genom att vara ett koloniserat land och att tappa bort sig i ett system där allting är på danska. 

Sofie Rørdam ser att en del förbättringar skett sedan de påbörjade arbetet med filmen. Det har bland annat byggts en ny anstalt, så att intagna inte ska behöva lämna Grönland för att avtjäna sina straff. Samtidigt ser hon att det finns ett behov av grönländska jurister och hon önskar att det fanns ett större stöd för personer som friges.

• #77/2025
• Intervjun

Bo Widerberg – ett geni med komp­lika­tioner

I huvudet på Bo är en ny dokumentär om regissören Bo Widerberg, som avled för nära 40 år sedan. Widerberg blev världsberömd för prisade filmer som Kvarteret Korpen och Elvira Madigan, men gjorde också klasskildringar som Ådalen 31 och Joe Hill. Själv var han en rebell, ständigt på, ofta över gränsen till alla möjliga etiska gränser.

Bo Widerberg avled 66 år gammal 1997, på första maj. En scen som skulle kunna ingå i en av hans filmer, en arbetarpojke som får lyssna till Internationalen utanför det öppna fönstret som det sista i livet.

Men Jon Asp och Mattias Nohrborg faller inte i fällan. Deras dokumentärfilm I huvudet på Bo, om regissören, rebellen och ”sensualisten” (som Staffan Heimerson säger i en inledande intervju) är ändå en i jämförelse stram berättelse som trovärdigt rör sig mellan de två, ofta sammanfallande, illröda trådarna hos Widerberg: hans visioner och verk å ena sidan, och å den andra det intensiva känslolivet, styrt av en bipolär sjukdom, som spillde över på alla relationer och förödde dem, också de professionella. De två delarna korsades, för kollegor och skådespelare som fick känna det in på bara skinnet, oroväckande ofta. Men är Widerbergs brinnande personlighet, växlande mellan högsta eufori och svartaste ångest, av samma intresse för biopubliken? 

Är Bo Widerberg verkligen bortglömd?

– Inte bland kritiker tror jag, och inte bland filmare. Men lite bland allmänheten och kanske lite utomlands. Särskilt med tanke på att han vann tre flera stora priser i Cannes, på väldigt kort tid. Efter Joe Hill försvann han ganska mycket.

Det säger Jon Asp om hur de tänkte kring att göra en dokumentär långfilm om en av Sveriges en gång mest kända bråkmakare i filmvärlden. Som i Cannes när han reste sig och lämnade salongen när teknikerna från Ådalen 31 inte var välkomna. ”En självklarhet!”, utbrast han.

– Fransmännen har fortfarande haft ett visst intresse för honom. Vilket har gjort det lättare att komma med i Cannes nu. Criterion (distribuerar klassiska filmer från hela världen) har nu börjat ge ut Widerbergs filmer på nytt. Förhoppningen med den här filmen är också att man ska gå tillbaka och se om Widerbergs filmer.

Semidokumentär filmfest

Det sena 1960-talets filmeuropa var en fest. Unga manusförfattare, fotografer och filmskapare i Frankrike, Storbritannien, Italien och andra länder gick ut i verkligheten och använde dess estetik i filmer, på ett sätt inte gjorts sedan stumfilmens tidigaste dagar. Högst på listan av välbesökta filmer var inte längre dramer i direktörsfamiljer eller förvecklingar i societeten, utan kanske en arbetarpojke som kämpade med kärleken. En flicka som gärna ville vara tillsammans med flera pojkar, en annan som blev gravid och fick kämpa ensam. Längs vägen realism. 

Bilderna från 1800-talets New York, med missbrukande äldre män liggande på gatan, som inleder Bo Widerbergs film Joe Hill (1971) är så nära dokumentära man kan tänka sig. Förutom att en filmarbetare syns tända en cigarett åt en av dem i en dokumenterande filmsnutt över inspelningen, är nog sanningen också att männen på bilderna var både hemlösa och missbrukare i verkligheten också. I Sverige gick det bra att filma på gatan utan att omgivningen var informerad, i USA krävdes tillstånd som Widerberg struntade i, det skar sig med filmbolagsmogulerna där och filmen lades i malpåse.

• #75/2025
• Reportage

Nytt revolutionärt fack: IWW Finland

Bo Widerberg, klart vänsterorienterad med arbetarbakgrund i Malmö, tog inte officiellt politisk ställning men var ändå tydlig med var han stod. Han deltog som en av flera dokumentärfilmare i Den vita sporten, en dokumentär om protesterna mot Davis cup i Båstad 1968 mot en tennismatch mellan Sverige och apartheidstaten Rhodesia (varade till 1979, i dag Zimbabwe). Och hela hans verklista berättar om rebellen som vill bryta sig loss, ofta till ett högt pris.

Men hans absoluta vision var också att revolten skulle vara driven av en lust som inte gick att stå emot, och ofta till musik som kändes in på bara kroppen till de undersköna bilderna. Widerberg var en stor romantiker med ett brinnande hjärta, och fick kritik på det stränga 1970-talet för att han i bland annat i filmer som Ådalen 31 och Joe Hill mjukade upp, rentav romantiserade de ikoniska klasskildringarnas stora tragedier med kärlek och lust, dessutom över klassgränserna. Svaret han gav var att ingen vill väl göra revolution för att få det tråkigare.

Nya röster och bilder kring inspelningsmiljön

I huvudet på Bo är den tredje dokumentären på fyra decennier om Bo Widerberg. De tidigare var Stefan Jarls Liv till varje pris 1998, och Marin Widerbergs Alla är äldre än jag, från 2012. 2011 kom Mårten Blomkvists biografi Höggradigt jävla excentrisk: En biografi över Bo Widerberg, bland andra.

Många av historierna har vi hört tidigare, inte minst Widerbergs flerfaldiga huvudrollsinnehavare och nära vän Tommy Berggren som förde ordet redan i Stefan Jarls film. Men I huvudet på Bo tillför nya bilder av regissören och den miljö han skapade kring sina filminspelningar, genom att lyssna på inte minst flera kvinnor från hans filminspelningar. Bland dem Eva-Britt Strandberg (Kärlek 65), Pia Degermark (Elvira Madigan), Stina Ekblad (Ormens väg på hälleberget), Michaela Jolin (Victoria) och inte minst Marika Lagercrantz (Lust och fägring stor). De ger mindre av tragikomiska anekdoter och mer av verkligheten bakom scenerna, där geniskapet snarare framstår i att Widerberg kunde skapa trots sin sjukdom snarare än på grund av den. 

Korta dokumentära upptagningar mellan scenerna där Widerberg ifrågasätter och förnedrar sina skådespelare är plågsamma att se, men försiktigt bryter några av dem tystnaden kring den tidvis faktiskt traumatiserande inspelningsmiljön. Det framgår hur känsligt det är att rucka på bilden av geniet. Inte sällen uppstod ett slags Stockholmssyndrom med filmen och den höga insatsen som gisslan. Det var ju också en person med psykisk ohälsa det handlade om, men en med makt i situationen genom övertalningsförmåga och enorm karisma.

• #76/2025
• Film

En annan berättelse bakom vita duken

Bo Widerberg använde sig gärna av amatörskådespelare, av flera skäl. Mårten Blomkvist skriver att ”det är slående hur männen i de bärande rollerna helst skulle vara proffs medan det ofta slutade med en amatör i kvinnorollerna. Bo gillade kombinationen med en rutinerad man som fick ge stadga, och en kvinna som var fri att utstråla mer sårbarhet och osäkerhet.” 

Widerberg överlät gärna till den manliga skådespelaren att stötta och spela fadersfigur – det psykologiska spelet behärskade han enligt alla vittnen. 

Frihetssökaren ett tema

Jag frågar Jon Asp om temat i I huvudet på Bo, är det förenklat rebellen som söker friheten hela tiden i alla hans uppfunna huvudroller?

– Den här filmen är väl lite vad man vill, förhoppningsvis, men det är väl ett underliggande tema. Vi vill att åskådarna ska göra sin egen bedömning och att Bo Widerbergs liv ska speglas i filmerna, säger han.

Det slutar ju också ganska illa för dessa rebeller, från Sixten Sparre till Joe Hill.

– Ja, i de filmerna men inte i alla, många unga lyckas också göra sig fria, men det är inget rakt eller enkelt narrativ.

Filmen börjar genom att Bo Widerberg säger: ”Hur långt kan man gå för att få det att svänga för sig själv? Hur illa kan man göra andra?”. Är det medvetet att ni har lagt den retoriska frågan som inledning?

– Ja, det har varit ett viktigt citat att använda tidigt – och den har varit central hela vägen.

Varför gör man en film om en som gör film?

– Vi vill inte att det bara ska vara en film om film utan någonting mera. Många av Widerbergs filmer är bortglömda, utom kanske Mannen på taket och Kvarteret Korpen, eftersom han har varit död så länge, i nästan 30 år, säger Jon Asp och tillägger:

– Men just när man inte har en stiftelse eller en organisation som verkar för det, Bo var ju inte så bra på att hantera sitt eftermäle, som Ingmar Bergman och flera andra, kan man bli lite bortglömd, också utomlands. Jag kan tycka att det ligger i vårt uppdrag att påminna om våra stora filmskapare och Bo Widerberg är helt klart en av dem. Generellt tycker jag också att hans filmer är väldigt lämpade att göra en film om, för varje enskild film har ögonblick som är svåra att värja sig emot. Vilket gör det tacksamt att lyfta fram de där höjdpunkterna. Har man det att bygga på, att visa varför man ens gör den här filmen är det lättare att komma in på personen och göra den delen relevant också. Men att man ändå först måste bottna i verken, så att man inte enbart gör en film om konstnären. 

Det finns en risk, som förekommer ibland, att man plockar filmscener för att illustrera personens personliga liv, men så känns det inte här.

– Nej, vi litar i möjligaste mån på arkivmaterial. Eftersom det också finns en hel del, genom Widerbergs karriär. Det enskilt viktigaste för att göra den här filmen var ändå att han var en så pass spännande som person. Att han är så dynamisk. Oavsett om man sympatiserar med honom eller inte så är han en underhållande person att titta på. Man är lite osäkrad i hans sällskap – vad ska man tycka om honom? Så har han en energi som ibland är väldigt låg – och ofta väldigt hög. Som går lite utanpå, vilket gör honom till en bra filmkaraktär, berättar Jon Asp. 

En scen som är väldigt smärtsam är när Marika Lagercrantz sitter i sminket under inspelningen av Med lust och fägring stor, och håller på att gå sönder, medan Widerberg sitter tillsammans med andra i teamet och hånfullt ifrågasätter hennes kompetens. 

– Man kan undra om det är rättvist att använda materialet, det är väldigt känsliga bilder, och vi har förstås kollat det med henne. Marika är ett bra exempel på frågeställningen, sedan kan man ändå fortfarande tycka att det är problematiskt. Hon valde att vara kvar i produktionen och i efterhand är hon glad för det. Man kan som åskådare tycka att där gick han för långt – och det gjorde han helt uppenbart. 

• #76/2025
• Kultur

Assata Shakur och textil integritet på Sven-Harrys

Stina Ekblad pratar ju så fint om honom, med en djup erfarenhet av att arbeta i ett team, där vi alla är mänskor med våra svårigheter. 

– Jag hade kunnat använda mycket mer i den timslånga intervjun jag gjorde med henne, hon är otroligt distinkt. Hon kom från inspelningen av Amorosa (Mai Zetterling, 1986), och han var osäker på henne, var rädd att hon skulle ha teatersvulstiga manér, och inställd på att verkligen ta ner henne. Så han var hård mot henne i början på ett jobbigt sätt. 

Det fanns ju en tid när man kunde göra på det viset också… Men jag undrar, han hade knappast kunnat göra de filmerna i dag, på det viset?

– Nej, det hade man inte kunnat. 

Men i slutändan verkar det ändå som om väldigt många beundrar honom, och älskar hans energi.

– Ja, man märker att när folk går tillbaka till sina minnen så får de igång någonting. Han hade en dragningskraft, både hon kvinnor och män, men det var ofta tuffare för kvinnor. För att det fanns en jargong, som den man ser exempel på i Lust och fägring stor, och som Stina också antyder i filmen. 

Jag uppfattar Widerbergs användning av musiken som stark klassmarkör, här finns en symbolism i den klassiska musiken i Barnvagnen till bluesen och operan i Joe Hill.

– Jag tror att det var en av hans viktigaste troper, som han hade med sig. Det märker man redan från de tidiga novellerna och romanerna, att bildningkomplexet är så centralt. Det är ett genomgående tema, för honom handlar det om att slå sig ut, som Britt gör i Barnvagnen för att frigöra sig från sina föräldrar, och klara sig utan de här männen. Eller som Anders i Kvarteret Korpen som väljer att lämna sin gravida flickvän och sin utsatta mamma för att han ska skriva sina alster. Det är ganska hårt. 

Tommy Berggren pratar om att ångesten får sitt utlopp i konsten.

– Ja precis, att det Bo inte riktigt kan leva ut i det privata lever han ut i konsten. De sakerna han inte kan säga i en relation, det han inte kan göra iscensätter han i sin konst.