Det har gått 35 år sedan Tjernobylolyckan. I dag är området omkring olycksplatsen välbesökt av turister. Men är det verkligen försvarbart att kapitalisera på ett så pass färskt nationellt trauma? Arbetarens Enes Mehmedagic skriver från Tjernobylzonen.
Jag har aldrig sett så mycket träd på en och samma plats, stammarna är löjligt smala och träden växer tätt. Luften är krispig, himlen fantastiskt klar och det är mycket tyst i Pripjat. Vildmarken har tagit tillbaka platsen, och sedan länge penetrerat byggnaderna i staden. Genom krossade fönster syns lampor hängande i taket, en och annan produkt står kvar i dagligvaruhandeln, och olaglig graffiti pryder fasaderna.
Pripjat är ett virrvarr av element tagna ur sin kontext, som tillsammans bildar en kuslig dynamik. Likt ett gammalt sovjetiskt skräckhus, frammanat genom en ofiltrerad paranoia.
Trots att jag redan är bekant med staden, genom populärfiktion och framförallt datorspelet S.T.A.L.K.E.R, så är detta någonting ingen bok eller film kan förmedla:
Den melankoliska känslan av den ofattbara tragedi som utspelade sig här.
Pripjat, som är döpt efter den närliggande floden, grundades 1970 som en atomgrad, en stad uppbyggd för att tillgodose industriella behov. I detta fall ett hem för arbetarna på kärnkraftverket. Familjer som tilldelades boplats här ansågs vara lyckligt lottade. Utbudet av kultur, nöje och rekreationsmöjligheter var stort. Arbetarna hade hög lön och lyxvaror som kött och ost var vardag.
Men prototypen för ett välmående kommunistiskt samhälle har nu blivit ett monument över den förödelse som politisk hybris kan vålla. Och, i dag 35 år senare, står vi alltså här. En busslast med turister som kliver runt bland skräp och bråte på torget.
Vid evakueringen var ordern att packa för tre dagar. Men de 50 000 invånarna kom aldrig tillbaka. De tillhörigheter som inte plundrats, ligger kvar där de lämnades. Dockor, gasmasker, böcker… tillhörigheter som turister arrangerar stilleben med för dramatisk effekt, och Instagram-vänliga foton. En påminnelse om att det mesta av Tjernobylturismen inte handlar om historia.
Den 26 april 1986 exploderade reaktor fyra. Radioaktivt material spreds med vinden över Europa. Olyckan mörklades och upptäcktes först den 28 april av omvärlden. Detta efter att det svenska kraftverket Forsmark varnat om förhöjd strålningsaktivitet. När man följde vindens väg upptäcktes nollpunkten – Tjernobyl.
Enligt FN dog runt 50 personer i direkt anslutning till katastrofen. Dödstalen kopplade till strålningsexponeringen är än idag omtvistat. WHO menar att dödstalet kan summeras till 4 000, medan andra forskare nämnt siffror på nästan 100 000.
När zonen öppnades upp för turister 2011, var besökarna ett par tusen. 2019 registrerades nästan 150 000 besökare. Det enda lagliga sättet att besöka Tjernobylzonen är genom att boka tur hos en resebyrå. För 100 dollar erbjuds en strikt planerad dagstur.
När passen är kontrollerade vinkas vi in av militär på området. Första anhalt är en av många övergivna byarna, så länge ”guiden inte ser” kan vi gå in i de låga husen.
Bussen avgår tidig morgon från centrala Kiev. Efter en två timmars färd genom huvudstadens förorter och en stillsam landsbygd, når vi första checkpointen. Regler tillkännagivs: rör inget, ta inte med något, ät inget, rök inget, avvik inte från gruppen och gå inte in i byggnader. Regler utformade för att minimera strålningsrisk, men framförallt för att undvika att skador uppkommer i de fallfärdiga byggnaderna. Men det framgår också att det är möjligt att boka en privat tur med “extra frihet”.
När passen är kontrollerade vinkas vi in av militär på området. Första anhalt är en av många övergivna byarna, så länge “guiden inte ser” kan vi gå in i de låga husen. Färden till radarn Duga-3 går genom den “röda skogen”, en tidigare tallskog som dog till följd av strålningen och fick en rödbrun färg. Idag är den skövlad och ligger begravd på platsen.
Tillsammans med reaktor 4, och sjukhuskällaren (all använd skyddsutrustning har lämnats kvar där) är platsen den mest förorenade inom zonen. Efter fotomöjligheter 200 meter från reaktor fyra, följer en promenad genom kronjuvelen: staden Pripjat.
Det pågår frekvent mänsklig aktivitet inom Tjernobylzonen, vars radie mäter 30 kilometer. Idag arbetar 7 000 personer här. De arbetar på brandstationen, likaså på sjukhusen och underhåller infrastrukturen. Arbetarna jobbar i skift, och lämnar området regelbundet för att minimera den skadliga strålningsrisken.
I några byar bor “återvändarna”. Det är framförallt äldre kvinnor som flyttat tillbaka, först olagligt, men numera med viss hjälp av myndigheter. Många säger att den äldre befolkningen bott kvar här under världskrig, invasioner och kommunism. De tänker inte vika sig för en osynlig fara. Vid bokning av turen med “extra frihet” kan man besöka deras hem.
Men, vad är det som driver människor att besöka en sådan här plats? Är det okej att kapitalisera på ett så pass färskt nationellt trauma?
Ukraina spenderar årligen mellan fem och åtta procent av BNP på Tjernobyl, och platsen drar in välbehövda turistpengar. Men trots ett de inhemska turisterna får gå turen mot ett lägre pris, visar statistiken att de är få.
Kommodifieringen är brutal, och prylarna som säljs saknar historisk koppling. Det är gasmasker, strumpor, självlysande kondomer och muggar prydda med atomvarningen.
Det finns kritiska röster i Ukraina som höjts mot Tjernobylturismen, trots detta vill regeringen få med olycksplatsen på UNESCO:s världsarvslista. Enligt turismforskaren Michael M. Coltman är det vanligt att besökare av “dark tourism”-platser upplever visst självförverkligande. Genom att besöka en plats som kanske är lite mer ovanlig eller svårtillgänglig, kan känslan av att man presterat något infinna sig.
Turen informerar, och bibehåller fakta samt historieberättande som kan vara farligt att vända ryggen till. Men när vi når souvenirbodarna strax innan sista checkpointen, påminns vi igen om turens verkliga karaktär.
Kommodifieringen är brutal, och prylarna som säljs saknar historisk koppling. Det är gasmasker, strumpor, självlysande kondomer och muggar prydda med atomvarningen. Bland de dyraste varorna (som kostar runt 200 kronor) finns en vanlig papperskarta, med markerade stigar som underlättar för den som vill beträda platsen olovligen. Detta är i högsta grad möjligt, efter en promenad genom 30 kilometer skog.
För att få lov att lämna området ska vi passera genom strålningsdetektorer. För tusentals arbetare är det rutin, och de slås nog inte av den tanke som jag gör som turist. Absurditeten i att gå igenom utrustning från Sovjettiden, för att säkerställa säkerheten innan området får lämnas.
Men fantasin eggas: Tänk om min strålningsdos är för hög? Eller, lite mer realistiskt och som jag läst på internet. Tänk om jag fått förorenade partiklar på skorna, och tvingas åka tillbaka till Kiev barfota?
Det vore jobbigt.
Men lampan visar gult och jag är fri att passera. Jag har ackumulerat turens genomsnittliga strålningshalt, vilken är över hundra gånger längre än vid en sedvanlig sjukhusröntgen.
Kortfattad recension: Häftig upplevelse, men med en olämplig ton.
Varning: Köp ej souvenirer. Den utlovat självlysande muggen lyser inte ens.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.