”Upprördheten är närmast bisarr. Svarta rubriker samtidigt som normaliseringen av fascisterna går på högvarv.” Johan Apel Röstlund om sömnlöshet och medias rapportering inför det kommande valet.
Tittar trött på klockan bredvid sängen. 04.22. En timme har gått och snart en till. Vinterns första snö faller sakta utanför sovrumsfönstret och jag vänder mig igen. Skruvar på mig och ruskar till täcket nere vid benen. Armen under kudden. Klarvakna ögon. Så där håller jag på. Måste vara femte natten utan sömn nu. Lägger mig på mage, och på sidan. En timme till och snart ringer klockan. Fan.
Huvudet spinner och det blir svårare att sortera tankarna för varje minut som går. De egna hjärnspökena, det där kaffet jag borde låtit bli? För många sena helgnätter eller bara uppgivet politiskt deprimerad. Plockar upp telefonen trots att jag borde låta bli. Det ljusnar sakta bakom rullgardinen och en plogbil skramlar till på parkeringen. Läser något om ”skandalerna” och den nya regeringen. Kokain, fortkörning och obetalda räkningar. Som människor är mest. Helvete, måste snart upp.
Upprördheten är närmast bisarr. Svarta rubriker samtidigt som normaliseringen av fascisterna går på högvarv.
Drar mig men slocknar plötsligt till. I dvalan ser jag mig själv i en smutsig spegel. Mina och andras fel och brister. Misstag man gjort och sånt som borde rättas till. Svek och skandaler. Obetalda räkningar och oöppnade fönsterkuvert i ett liv inte alldeles för långt ifrån det här.
Och så tänker jag på det blåbruna drevet igen och att jag hatar de jävlarna. Hatar hur de går på och hur många tidningar följer med.
Gamla synder och sangria. Skulle aldrig bli minister, fräser jag halvt insjunken i något som ändå måste liknas vid sömn de där sista svåra minuterna innan det är dags att kliva upp. Och så tänker jag på det blåbruna drevet igen och att jag hatar de jävlarna. Hatar hur de går på och hur många tidningar som följer med.
Eller som en av de bästa vännerna en gång sa. ”Det finns inget jag hatar mer än sossar än sossehatare”. Det var fint sagt tycker jag och sätter på så många sätt fingret på hur jag känner just nu.
Det är inte mer än nio månader kvar till valet och ångesten kryper sig närmare. Jag reser mig från ingenstans. Väcker de andra och släntrar sakta med sexåringen till skolan. Snöbollar på vägen men ingen stress. Tunnelbanan in till jobbet och då sätter karusellen i skallen fart igen.
Nio månader och på många sätt ett ödesval. Tiden fram tills dess kan bli smutsig. Moderaterna har släppt allt. Går all in nu. Inget ska få stoppa Ulf Kristersson.
Bilden på Björn Söder, SD-riksdagsmannen och den tidigare andre vice talmannen, och hans poserande med den före detta SS-veteranen Franz Schönhuber är välkänd men rör dem inte längre ryggen. Det var länge sedan Sverige var så här äckligt. Vad är ett bloss hasch eller en obetald räkning mot folkmord och fördrivning?
Är det så jävla konstigt att man inte kan sova ibland?

