“Oavsett vilket vägskäl vi än väljer, oavsett strategi, så återstår att vi måste ägna denna pedagogiska utmaning mer uppmärksamhet.” Det skriver Simon Hedelin i en debattartikel i Arbetaren gällande SAC Syndikalisternas framtida strategier.
Det har under året förts en debatt i Arbetaren och på andra håll som på olika vis tar tag i frågan om syndikalismen som utmaning och möjlighet. I den första omgången i Arbetaren beskriver Rasmus Hästbacka fyra vägskäl som han menar att syndikalismen tagit och som gör den relevant i dag. I sin replik varnar Toivo Jokkala för att vi riskerar att missa verkliga utmaningar om vi intalar oss att det är ett stort problem att SAC identifieras som en vänsterpolitisk organisation. Rasmus svarar och menar att SAC måste klargöra skillnaden mellan en klass- och vänsterorganisation där den förstnämnda fallit i glömska.
I en senare debatt följer Gabriel Kuhn upp med ett inlägg där han efterfrågar en militant arbetarorganisation, det vill säga hur vi kan engagera de medlemmar vi har som arbetsplatsorganisatörer i uppgiften att radikalisera arbetarrörelsen. Mot detta invänder Rasmus Hästbacka och menar att en bred organisering, en massorganisation är förutsättningen för en militant arbetarorganisation och att de inte står mot varandra.
Det är ofrånkomligt att arbetarklassen utvecklas ojämnt. Detta gäller om vi väljer att titta på individnivå; på en arbetsplats; på ett helt land eller jämför globalt.
Det är min uppfattning att vi är alla rungande överens om att organisering på arbetsplatserna är kärnan i vår potentiella slagkraft. Men – frågan om vad organisering är, hur det går till och hur vi som organisation kan verka för organisering är ännu outsagd. Oavsett vilken organiseringsmetod vi svär oss till, oavsett vilken strategi vi väljer, så saknas ett viktigt element i debatten: det om den pedagogiska utmaningen.
Det är ofrånkomligt att arbetarklassen utvecklas ojämnt. Detta gäller om vi väljer att titta på individnivå; på en arbetsplats; på ett helt land eller jämför globalt. Det kommer alltid finnas, så länge vi befinner oss i ett klassamhälle, en ojämn utveckling av arbetarklassens medvetande. Vare sig vi vill det eller inte så kommer det komma en punkt när vi måste prata om detta medvetande.
Vari består detta medvetande? Jag skulle förenklat säga att det återfinns på två plan: strukturellt och individuellt. Vi måste förstå hur det universella (klassen) förverkligas i det partikulära (arbetaren).
På det strukturella planet handlar det främst om den inneboende motsättning som det ekonomiska systemet ruvar. Det att arbetarklassen har en historisk möjlighet att lösa den antagonism mellan arbete och kapital som producerar ett antal (d)effekter. Marx formulerar detta enastående när han skriver att kapitalismen skapar sina egna dödgrävare.
På ett individuellt plan är motsättningen mellan arbete och kapital ännu mer djävulsk. Arbetskraft fogas av produktionsförhållanden. Arbetare betingas av sin position i produktionen. Ett exempel som ligger oss nära tillhands finns i de sociala relationerna mellan chefer och arbetare. Dessa sociala roller är så till den grad tagna för givna att vi alltid redan befinner oss i en situation där en person förutsätts godtyckligt bestämma över flera andra.
Utmaningen på det individuella planet är att övervinna en verklighet där vi bär förtrycket inom oss själva och där vi förkroppsligar produktionsförhållanden i relationen mellan arbetstagare och arbetsköpare. Rädslan för att förlora jobbet utgör ett yttersta hot mot vår existens. Desto mer prekär vår situation är desto mer kan vi vara beredda att gå med på. I en svensk kontext ser vi detta skruvas upp till sin cyniska spets i den nysvenska modellen. Steg för steg förlorar vi vår mänsklighet. Denna existentiella situation syns i det återkommande kravet efter anständighet på jobbet. Det första vi som pedagoger och organisatörer måste vinna är vår egen mänsklighet. Den kan vi endast vinna tillsammans.
Nej vårt pedagogiska ledarskap måste bestå i en process där vi lär oss med de organisatörer vi arbetar med. Deras erfarenheter är ett levande läromaterial som vi tillsammans i dialog måste skapa.
Det vi i vår hoppfullhet måste sätta tillit till är arbetarklassens förmåga att förstå sin egna situation och agera mot den. Att arbetare är kompetenta och att vi måste lita till deras förmågor där håller jag med Rasmus, men organisering sker inte av sig självt. Medvetande uppstår i relationen mellan individer och verkligheten. Där att höja medvetandet innebär att förmå se sin egna situation satt i relation till våra objektiva (klass)intressen och viljan att förändra verkligheten. Kamper och rörelser kommer alltid att förkroppsligas i en profetisk eld. Vår främsta uppgift som pedagoger är att tända den gnistan.
Men detta kan inte ske inom ramen för en skolbänksundervisning. Vi kan inte säga rakt upp och ned att så här är fallet och med det tro att något kommer bli annorlunda. Nej vårt pedagogiska ledarskap måste bestå i en process där vi lär oss med de organisatörer vi arbetar med. Deras erfarenheter är ett levande läromaterial som vi tillsammans i dialog måste skapa. Vi måste hjälpas åt att förvandla de relationer som finns på en arbetsplats till kunskap. Att förstå maktbalansen, de inneboende motsättningarna och levandegöra den antagonism som idag är så ideologiskt maskerad.
Det är min uppfattning efter att ha arbetat i tolv månader med Zalandoarbetares driftsektion att om vi ger av vår tid, ger av oss själva och upprättar tillitsfulla relationer så kommer vi att få se en ny generation av organisatörer. Det är på intet sätt vunnet, men möjligt i sin linda. Jag vill därför presentera tre preliminära slutsatser av detta arbete:
- Spontan självorganisering är inte en adekvat strategi. Om det hade varit en framkomlig väg hade vi de senaste decennierna sett flera exempel på det.
- Att tillföra arbetad tid med en grupp arbetare kan stimulera och möjliggöra organisering. Men det kräver ett långvarigt engagemang (uppskattningsvis minst 1-2 heldagar i veckan under flera år) och tillgänglighet. Det kan inte ske inom en aktivistlogik.
- Vår uppgift som förtroendevalda, oavsett lokalt, regionalt eller centralt, är inte främst som organisatörer utan som pedagoger.
Jag vill därför föreslå att vi måste förstå organisering som resultatet av en växelverkan mellan kritisk reflektion och kollektiv handling. Först när dessa två element finns upprättar vi en pedagogisk praktik som vi kan kalla för organisering. Kritisk reflektion är ett nödvändigt steg i en organiseringspraktik. Detta är fallet oavsett vilken metod eller organiseringsmodell vi överväger (och på många sätt är pedagogiken den stumma förutsättningen för en organiseringsmodell som verkar för radikal förändring över huvud taget). Och det är framför allt detta element av kritisk reflektion jag menar att vi som organisation kan bidra till.
Oavsett vilket vägskäl vi än väljer, oavsett strategi, så återstår att vi måste ägna denna pedagogiska utmaning mer uppmärksamhet. Att ta itu med denna utmaning är en brännande fråga för vår rörelse.
Simon Hedelin, Studieorganisatör för SAC Syndikalisterna
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.