Debatt #67/2021

Demokratins misslyckande i Afghanistan

"Ockupationen var ett militärt, politiskt och ekonomiskt misslyckande", skriver Jari Söyrinki. Foto: Rahmat Gul/TT/Privat

”Demokratin kunde inte säkra en långsiktig överlevnad, industrialisering och social frihet. Det blev precis tvärtom. Och nu har talibanerna och Vita huset fått sin pakt. Vi kommer inte åt dem, men vi kommer åt våra egna hökar.” Det skriver Jari Söyrinki i en debattartikel i Arbetaren om situationen i Afghanistan.

USA gav precis makten över Afghanistan åt en bakåtsträvande terrorrörelse. Ett land där två miljoner barn svälter, kvinnor fruktar hämnd och politiska motståndare måste gömma sig. Tre av fyra afghaner har redan flytt någon gång i sitt liv. Nu sitter miljoner i andra länder och följer nyheterna, ringer sina släktingar: vad ska hända? Bryter ett nytt krig ut?

Landet talibanerna nu styr är biståndsberoende och underutvecklat. Det nya Islamiska Emiratet Afghanistan kanske inte kräver så mycket av det världsliga, men alla människor måste äta. Lika lite som afghanerna kunde äta amerikanernas valsedlar kan magarna mättas med religiös extas. Opium lindrar kanske hungern men det mesta går på export: Afghanistan står för 80 procent av världsprodukten, och de stora pengarna stannar i drogbaronernas händer.

20 år av ”demokratiska insatser” i Afghanistan löstes upp på några dagar och timmar. Idén om nationsbyggande verkar löjlig idag, kriget mot terrorismen likaså. Jag vill utbrista i ett ”O Canada!” Kanada skickade 40 000 soldater efter 2001. ”Rule, Britannia!” Storbritannien bidrog med 100 000 soldater, tätt bakom USA:s 775 000 tjänstgörande. Tusentals döda, tiotusentals sårade. Hur många förstörda människor? Hur många anhöriga?

Mycket av det amerikanska biståndet – större än Marshallhjälpen till Västeuropa efter andra världskriget – nuddade aldrig ens marken utan svindlades bort.

Men afghanernas lidande står ut. Innan det här kriget var det ett annat, och dessförinnan ett annat. Alla människor måste ha en plats att bo och för många har kriget blivit den platsen. Det fanns inget annat: kriget blev deras hem. 240 000 ur civil befolkning, afghansk polis och militär samt stridande för oppositionsgrupperna beräknas ha dött i direkta strider sedan 2001. Dödstalen är förstås ännu högre när krigets kringverkningar tas i beaktande.
För vad? Det blev ingen västerländskt imperium. Det blev ingen afghansk demokrati. Det blev ingen återuppbyggnad och få eller inga bestående friheter för kvinnorna. Ockupationen var ett militärt, politiskt och ekonomiskt misslyckande.

I kåkstäderna härjade hungern, arbetslösheten, sjukdomen. På landsbygden fick utblottade människor betala vägtullar till korrumperade poliser. Mycket av det amerikanska biståndet – större än Marshallhjälpen till Västeuropa efter andra världskriget – nuddade aldrig ens marken utan svindlades bort. Friheten tillkom i första hand samhällseliten. Därför ville få försvara Ghanis regering när talibanerna avancerade, därför gick 300 000 regeringstrupper upp i rök.

Demokrati är ingen öppen portal till ett nytt samhälle. Det finns många demokratiska uppgifter att lösa runtom i världen, inte minst i Afghanistan, men de kräver ett annat sammanhang. Rösträtten kan inte begränsas till parlamentariska församlingar där korruptionen gror, staten kan inte allena garantera säkerheten. Kvinnors rättigheter är ord på papper tills kvinnorna tas ur en förslavad tillvaro, papper som kan rivas vid regimskiften. Dessutom: hur kan en ockupationsmakt ”införa” demokrati? Dess själva närvaro kränkte ju Afghanistans oberoende.

Demokratin kunde inte säkra en långsiktig överlevnad, industrialisering och social frihet. Det blev precis tvärtom. Och nu har talibanerna och Vita huset fått sin pakt. Vi kommer inte åt dem, men vi kommer åt våra egna hökar, krigsprofitörer, exploatörer av värnlös och invandrad arbetskraft. De som ljög om krigslyckan och de ”sociala framstegen.”

”Du gamla, du fria” – vilka var ni som lurade oss? Som mörkade det demokratiska krigets misslyckanden? Vilka gav talibanerna makten åter? Kliv fram. Stig åt sidan.

Jari Söyrinki, gruvarbetare och och aktiv i gruppen Malmfältens socialistiska arbetare

Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984

Hallå  👋

Vill du läsa senaste numret av vårt låsta Månadsmagasin gratis på webben? Skriv upp dig på nyhetsbrevet så skickar vi det på mejlen.

Nyhetsbrevet innehåller:

✔ Senaste rubrikerna två gånger i veckan

✔ Utvalda reportage på söndagar