Idriss Mohamed arbetade på Ingram Micros lager i Brunna i tre år. Han var med och startade upp den fackliga sektionen vintern 2019 och har nu blivit avskedad av företaget. Foto: Julia Lindblom

Zalando: facklig aktivist fick sparken

Efter granskningen i Expressen har stämningen hårdnat på Zalandos lager i Brunna. Underentreprenören Ingram Micro har delat ut lappar och kallat uppgifterna som kommit fram i media för felaktiga. Idriss Mohamed, facklig aktivist, som var med att starta upp sektionen ZADS har avskedats.
– Jag blev behandlad som skräp och fick betala ett högt pris, säger han till Arbetaren.

Foto: PrivatIngram Micro delade efter granskningen ut en lapp till de anställda på lagret där de tillbakavisade uppgifterna som kommit fram i Expressens granskning.
Foto: Privat
Ingram Micro delade efter granskningen ut en lapp till de anställda på lagret där de tillbakavisade uppgifterna som kommit fram i Expressens granskning.

Ett lätt duggregn faller över motorvägen utanför Ingram Micros fyravåningslager i Brunna i utkanten av Stockholm. Klockan är strax efter 14 och utanför de grå gallergrindarna till parkeringen har några anställda samlats för att dela ut flygblad och utskrifter av den Zalando-granskning som publicerades i Expressen tidigare under sommaren. Ingram Micro är underleverantör till klädjätten Zalando och Expressens artiklar har skapat tumult på företaget.

Veckan efter publicering delades en lapp ut på skiftet till de anställda undertecknad av företagets VD Sylvain Monneyron. Han menade att Expressen spridit felaktiga uppgifter om arbetsmiljön inne på lagret. 

”Här på Ingram Micro Services logistikcenter i Brunna är vi stolta över att erbjuda jobb på en respektfull arbetsplats. En säker arbetsmiljö och engagerade medarbetare är vår högsta prioritet. Därför är det mycket tråkigt att Expressen i helgen återgivit felaktiga påståenden om vår arbetsplats och vår arbetsmiljö.”

Redan för två år sedan granskades företaget i en artikelserie i Aftonbladet, men den här gången i Expressen vågade anställda för första gången framträda med namn och bild i tidningen. De valde att öppet berätta om arbetsförhållandena inne på lagret och om sina personliga erfarenheter. Expressen bevakade också en protestaktion de anställda genomförde utanför lagret.

Foto: Julia LindblomSkiftbyte och flygbladsutdelning på Ingram Micros lager i Brunna.
Foto: Julia Lindblom
Skiftbyte och flygbladsutdelning på Ingram Micros lager i Brunna.

Snart ansluter sig flera anställda som gått av sina skift till flygbladsutdelningen. En av dem är 26-årige Gaby Kass Elias. Han har fortfarande Ingram Micros mörkblå arbetskläder på sig och ställer sig utanför grindarna där bilarna inför nästa skift börjat anlända. Bilrutor vevas ned och händer tar emot utskrifterna. Nästan alla bilar stannar. Snart anländer också den abonnerade bussen och människor strömmar mot ingången. 

Gaby Kass Elias har arbetat på Ingram Micro i tre och ett halvt år. Han flydde till Sverige från Syrien 2015. När han slutligen fick sin fasta anställning på Zalando innebar det en trygghet för honom. 

– Många här har bristande kunskaper om sina rättigheter på jobbet i Sverige, vilket cheferna utnyttjar. Mina kollegor vågar inte säga ifrån då de är beroende av jobbet för att få uppehållstillstånd eller för att kunna ta hit sina anhöriga. Jag som har en fastanställning vågar engagera mig fackligt, men de med osäkra anställningar vågar inte protestera, säger Gaby.

Flera anställda berättar att Ingram Micro efter Expressens granskning varnat bland annat på uppstartsmöten för att lagret kan stängas ned och människor förlora jobbet om Zalando får negativ publicitet i media. I Expressens artikel beskrivs villkoren för de anställda som ”slavliknande”.

Senare talar Arbetaren med bemanningsanställda Sara, som egentligen heter något annat. Sara berättar att en person på företaget efter Expressens granskning bett anställda skriva under på att man inte håller med om det som står i reportaget.

– Den här personen gick runt med ett papper under skiftet och frågade oss en och en om vi ville skriva på att vi inte höll med. Jag höll med om det mesta i artikeln. Men nästan alla skrev under från bemanningssidan eftersom de var rädda att inte bli inringda igen. Vi är inte garanterade några pass så de kan bara jävlas med oss och ursäkta sig med att det är för låga volymer. Jag skrev på eftersom jag var rädd att inte bli inringd igen, säger Sara.

Foto: Julia LindblomAnställda på Ingram Micros lager lämnar arbetsplatsen. Bilarna stannar och många tar emot flygbladen som delas ut.
Foto: Julia Lindblom
Anställda på Ingram Micros lager lämnar arbetsplatsen. Bilarna stannar och många tar emot flygbladen som delas ut.

Det är Transportarbetareförbundet som har kollektivavtalet på arbetsplatsen, men många anställda har istället gått med i SAC Syndikalisterna. De är nu över 100 medlemmar på arbetsplatsen. 

– Transport hjälpte inte oss som de borde göra. Det känns som om de nästan aldrig kom till lagret, om inte företaget kallade dem. Vi bestämde oss för att ta saken i egna händer och bryta tystnadskulturen, säger Gaby Kass Elias.

Foto: Julia LindblomGaby Kass Elias, Thomas Kiros och Idriss Mohamed delar ut utskrifter av Expressens granskning till sina kollegor mellan skiften.
Foto: Julia Lindblom
Gaby Kass Elias, Thomas Kiros och Idriss Mohamed delar ut utskrifter av Expressens granskning till sina kollegor mellan skiften.

Handels som också har medlemmar på arbetsplatsen har varit kritiska till SAC Syndikalisternas organisering. Sektionen kräver ett eget kollektivavtal och varslade om en strejk när förhandlingarna med företaget strandade. Sedan drog de tillbaka varslet om strejk för att försöka komma överens med företaget. Men då företaget ville begränsa antalet personer som fick vara med på förhandlingsmötet, valde sektionen att istället genomföra en protestaktion framför media mellan skiftbyten. 

Innan de anställda genomförde protesten dök en annan lapp upp inne på lagret på vilken det stod skrivet ”Handels säger nej till strejk”.

Foto: PrivatHandels delade ut en lapp till de anställda på lagret där de uppmanade dem att inte delta i strejken.
Foto: Privat
Handels delade ut en lapp till de anställda på lagret där de uppmanade dem att inte delta i strejken.

– Vår uppfattning när vi har pratat med våra medlemmar är att de tyckt att strejken varit något bra. De har ju varit så pass missnöjda så att de velat hämnas på sin arbetsgivare helt enkelt. Vi kan inte uppmuntra till sånt, säger Mia Hämäläinen Persson, ombudsman på Uppsalaavdelningen på Handels när Arbetaren frågar henne om lappen. Hon fortsätter:

– Om våra medlemmar väljer att gå ut i en vild strejk, då tror jag inte att Syndikalisterna tar något ansvar kring eventuella skadestånd i det läget. Då måste våra medlemmar få veta vad som kan hända i yttersta ledet. Skadestånden hamnar på individen. Vi kan inte stå bakom en vild strejk eftersom fredsplikten råder och vi har inte det bärande kollektivavtalet, säger Mia Hämäläinen Persson.

När Arbetaren vänder sig till Transport med ett antal frågor hänvisar de till ett pressmeddelande på deras hemsida. Där skriver de att Transport inte delar bilden om situationen på lagret som kommit fram i media och att medarbetare tvärtom vittnar om att de har en bra arbetsmiljö.

“Vi är medvetna om att det finns arbetsmiljöproblem på arbetsplatsen och att allt inte är optimalt, vilket tyvärr inte är ovanligt på en stor arbetsplats. Därför arbetar Transport hårt med att förbättra situationen på arbetsplatsen”, står det på hemsidan.

Vår uppfattning när vi har pratat med våra medlemmar är att de tyckt att strejken varit något bra. De har ju varit så pass missnöjda så att de velat hämnas på sin arbetsgivare helt enkelt. Vi kan inte uppmuntra till sånt.

Mia Hämäläinen Persson, ombudsman på Uppsalaavdelningen på Handels

Transport skriver bland annat att de inte kommer driva kravet om att anställda ska ha möjlighet att ha sina mobiltelefoner under arbetspassen, ett krav som ställts av anställda i sektionen som är föräldrar och vill ha möjlighet att kontakta sina barn.

“Att inte ha mobiltelefon under arbetstid är inget nytt fenomen och är vanligt förekommande på många arbetsplatser och i flera branscher, av olika skäl. Denna fråga kommer inte Transport driva för att ändra just nu.”

När Arbetaren återkommer till Transport och ber om specifika svar på frågor från någon talesperson får tidningen ett kort svar från Transports pressenhet:

“Gällande medlemsantal är det inget Transport kommunicerar. Gällande aktionen fick Transport vetskap om den först efter att den hade ägt rum. I övrigt har Transport en annan bild av hur situationen på arbetsplatsen är än vad Syndikalisterna har. Övriga svar framgår i länken.”

Foto: PrivatEn anställd på Ingram Micro håller upp en skylt under protesten i juni. Sektionen ZADS driver kravet på att föräldrar ska ges möjlighet att ha mobiltelefonen med sig in på arbetsplatsen.
Foto: Privat
En anställd på Ingram Micro håller upp en skylt under protesten i juni. Sektionen ZADS driver kravet på att föräldrar ska ges möjlighet att ha mobiltelefonen med sig in på arbetsplatsen.

Ingram Micro har också avskedat personal som varit fackligt engagerade. Dagen innan Expressens granskning fick Idriss Mohamed, 30 år, besked om att han blivit avskedad. 

Idriss Mohamed, som är fackligt engagerad i SAC Syndikalisternas sektion, ZADS, menar att företaget betraktat honom som en obekväm person. Det var han som tillsammans med några kollegor startade upp den syndikalistiska sektionen vintern 2019, strax efter Aftonbladets granskning av arbetsplatsen. Trots larmen från de anställda i artikelserien hade arbetsmiljön inte förbättrats. 

Idriss Mohamed och några kollegor uppsökte då det sociala centret i Folkets Hus i Husby i Stockholm där SAC Syndikalisterna på tisdagskvällarna hade mottagning för personer som behövde facklig hjälp eller juridisk rådgivning. En lång process påbörjades för att starta upp en organisering på lagret. 

– Jag var tidigare medlem i Transport, men vi fick ingen hjälp av dem. Företaget vet att jag var en av de första att starta upp sektionen och de har haft ögonen på mig. De vet att folk gillar mig och lyssnar på vad jag säger. Jag tror att företaget har avskedat mig för att jag varit en aktiv facklig person, som frågar efter rättigheter. De försökte avskeda mig förra året också men lyckades inte. Nu är vi över 100 medlemmar i sektionen och det gör dem nervösa, säger Idriss Mohamed.

Foto: Julia LindblomIdriss Mohamed var med att starta upp sektionen ZADS vintern 2019. Han var tidigare medlem i Transport. Han menar att företaget ser honom som en obekväm person på grund av sitt fackliga engagemang.
Foto: Julia Lindblom
Idriss Mohamed var med att starta upp sektionen ZADS vintern 2019. Han var tidigare medlem i Transport. Han menar att företaget ser honom som en obekväm person på grund av sitt fackliga engagemang.

Arbetaren har tagit del av flera varningar som företaget gett Idriss Mohamed, där de bland annat skriver att han vägrat infinna sig på möten med arbetsledare och gjort ”konstiga väsande ljud”, som Idriss menar är visselljud.

Företaget vet att jag var en av de första att starta upp sektionen och de har haft ögonen på mig. De vet att folk gillar mig och lyssnar på vad jag säger. Jag tror att företaget har avskedat mig för att jag varit en aktiv facklig person, som frågar efter rättigheter.

Idriss Mohamed, facklig aktivist i ZADS

Idriss Mohamed berättar att han mycket riktigt flera gånger blivit kallad till ett möte av en arbetsledare, men bett om att få att ha en facklig representant med sig och någon som kunde hjälpa honom med språket, men Ingram Micro sade enligt honom blankt nej. Han säger att den sista tiden hade vakterna alltid extra koll på honom när han skulle in eller ut från returavdelningen. 

Idriss Mohamed fick i juli 2019 en ögoninflammation. Han bad om att få byta från returavdelningen till en avdelning där man arbetade mindre med skärmar, och visade upp ett läkarintyg för ledningen. De accepterade inte det och han blev kvar på avdelningen. När ögoninflammationen återkom ett år senare bad han åter igen om att bli omplacerad, men ingenting hände. Idriss har också diagnostiserats med psoriasis som förvärras vid stress. När Idriss i samband med mötet under sommaren frågade arbetsledaren om det handlade om ett avsked vilket kunde förvärra hans psoriasis, sade de nej. Men när han gick till mötet samma dag fick han veta att han fått sparken.

– Det känns jättetråkigt att Ingram Micro har avskedat mig utan anledning. Det råder en tystnadskultur på lagret. Det är så många som inte vågar inte prata med chefer eller fråga om sina rättigheter. De tror att de kommer få sparken direkt, säger Idriss Mohamed. 

Zalandos pressansvariga skriver i ett mejl till Arbetaren att företaget inte uttalar sig om enskilda personalärenden.

”Men vi understryker att eventuell facklig tillhörighet har aldrig, och kommer aldrig, att påverka någons anställning hos oss.”

Ingram Micro skriver vidare att:

”Vi tycker att det är viktigt att understryka att vi kraftigt tar avstånd från de påståenden som SAC Syndikalisterna sprider. Det har förekommit en rad olika felaktiga uppgifter, allt från att anställda inte får gå på toaletten under arbetstid, om påstådda löneavdrag och trakasserier. Vi vill särskilt understryka att vi har nolltolerans mot alla typer av trakasserier mot den typ av påståenden som målats upp i media. I den händelse vi får uppgifter om trakasserier, utreds dessa så att vi kan vidta lämpliga åtgärder.”

Ingram Micro skriver också att de inte känner till att bemanningsanställda uppmanats skriva under något dokument gällande Expressens granskning.

”Nej vi känner inte till något sådant dokument, och företaget har inte heller organiserat något i stil med vad du beskriver”, skriver de via mejl.

”I övrigt vill vi tillägga att vi fortsätter att arbeta för en god, säker och respektfull arbetsmiljö för alla våra medarbetare i nära samarbete med våra anställda och med det kollektivavtalsbärande facket Transport. Att vara en attraktiv arbetsgivare är en förutsättning för att vår verksamhet ska fungera väl. Vilket den gör, och dessutom är vi glada över en låg personalomsättning och goda resultat i våra medarbetarundersökningar. Detta stärker oss i vårt arbete för att utveckla vår arbetsplats.”

Men anställda Arbetaren talar med håller inte med om att verksamheten fungerar väl. Arbetsprestationerna mäts in i minsta detalj genom skannrar och feedback-system. Bemanningsanställda måste just nu arbeta i varma byxor och obekväma skor inne på lagret, där det saknas fläktar och ”känns som en bastu”. De uppger också att företaget ger sämre arbetsuppgifter till anställda som de vet gått med i sektionen.

Idriss Mohamed har jobbat tre år på Ingrams lager. Han hoppas nu på att få ett nytt jobb. 

– Jag har arbetat tidigare inom lagerbranschen och på restaurang, men det här är den absolut värsta arbetsplatsen som jag har upplevt i Sverige. Jag blev behandlad som skräp och fick betala ett högt pris. Och detta på grund av mitt fackliga engagemang.

Publicerad Uppdaterad
4 days sedan
Poeten Jesper Lundby skriver veckoverser i Arbetaren.  Foto: Pontus Lundahl/TT. Montage: Arbetaren

Veckovers: Tidens melodi

Land skall med lag byggas.
Fred skall med vapen tryggas.
Brott skall med skott förebyggas.

Folket från folkbildning skall renas.
Med hederlig är det svensk som menas.
Kvinnor i slöjor skall stenas.

Det är alltid dom, aldrig vi.
Så spelas den här tidens melodi.
Fängslade barn gör dig fri.

Publicerad Uppdaterad
4 days sedan
”Samtidigt som personens integritet som informatör ifrågasätts blir personen den enda källan till spektakulär information om den autonoma vänstern.” Foto: Oscar Olsson / TT / Annie Hellquist / Montage: Arbetaren

Sensationalism när ETC granskar vänstern

Det senaste året har ETC publicerat artiklar som skapat diskussion om både Palestinarörelsen och den utomparlamentariska vänstern, inte minst vad gäller informationssäkerhet. Gabriel Kuhn och Ninïan Sassarinis-McGowan menar att artiklarna baseras på tvivelaktiga grunder och undrar om sensationalism borde få styra narrativ inom vänsterns medielandskap.

Under de senaste månaderna har ETC – en tidning som kallar sig för ”röd, grön och oberoende” – publicerat två artiklar som vi gärna vill kommentera. Artiklarna väcker flera frågor: Vem är det som ETC skriver för? Vad betyder det att vara en ”röd, grön och oberoende” tidning? Och vad är egentligen bra journalistik?

Den första artikeln publicerades den 10 mars 2026. Titeln är ”Mystiska mannen förföljde ministern – utpekas som israelisk infiltratör”. Enligt ingressen handlar artikeln om en person vars ”bakgrund skapar splittring och oro i rörelsen”. Problemet är att artikeln skapar betydligt mer oro i palestinarörelsen – och den oberoende vänstern – än den porträtterade personen eller dess bakgrund.

Det finns en väldigt enkel regel inom alla politiska rörelser när det gäller misstänkta infiltratörer: Antingen har en bevis på att de är infiltratörer, och då ska en gå ut med det så fort det bara går för att skydda rörelsen. Eller så har en inga bevis, bara misstankar, och då ska en efterforska diskret, just för att inte skapa oro inom rörelsen.

Artikeln undersöker inte, som ETC påstår, ”vad som är sant, vad som är rykten”, utan den bidrar bara till ännu mer ryktesspridning. Det finns inte ett enda bevis på eller ens ett övertygande argument för att den misstänkta personen är en infiltratör. Det som läsaren får veta är att personen har ändrat sina politiska åsikter under åren, att den har raderat tidigare innehåll på sina sociala medier, att artikelns författare inte förstår sig på personens ekonomi och att det tydligen finns anonyma röster inom rörelsen som säger saker som ”Om du frågar mig så är han en infiltratör”. Det kan anses vara anledningar att titta närmare på personen, men ingenting av detta är tillräckligt för att hänga ut den. Personen nämns visserligen inte vid namn i artikeln men är lätt att identifiera för alla som är aktiva inom palestinarörelsen.

Det som blir särskilt problematiskt är att vissa av de misstankar som riktas mot personen kan kopplas till dennes bakgrund. Det handlar om en person vars föräldrar kommer från utanför Europa, som är uppvuxen i en förort och som inte har fostrats i en vänstermiljö. Om en sådan bakgrund bidrar till att bli misstänkliggjord i en röd, grön och oberoende miljö, så borde denna miljö granska sina kriterier för att misstänkliggöra personer; annars reproducerar den mönster av politiska miljöer den påstår att rikta sig emot.

Den andra artikeln vi reagerade på publicerades den 2 juni 2026 med rubriken ”Därför blev jag Säpo-informatör i den autonoma vänstern”.

Denna artikel blandar två saker som inte ska blandas. Om ETC vill publicera en berättelse om hur det går till när en blir Säpo-informatör, så är det en sak. Om ETC vill skriva om den autonoma vänstern utifrån vad som en Säpo-informatör berättar, så är det en annan sak. Men här görs både och i en och samma text. Samtidigt som personens integritet som informatör ifrågasätts blir personen den enda källan till spektakulär information om den autonoma vänstern. ETC väljer till och med att peka ut en organisation vid namn. Bortsett från att det kan anses som ansvarslöst verkar valet godtyckligt. Bara för att en SÄPO-informatörer haft kontakt med en viss grupp blir den inte till statens fiende nummer ett. Hela artikeln präglas av en klichéartad beskrivning av den autonoma miljön. ”Sammandrabbningen blir brutal och i kaoset får två poliser röd färg kastat i ansiktet”, står det om en demonstration i Stockholm – en märklig tolkning av brutalitet.

Att ETC:s artiklar inte är bra för palestinarörelsen och den oberoende vänstern råder det inga tvivel om hos oss. Men ETC kan naturligtvis lätt säga att det inte är någonting de bryr sig om; att det där med ”röd, grön och oberoende” bara indikerar en viss värdegrund, att de inte alls är en rörelsetidning, och att de i stället vill ägna sig åt hederlig, objektiv journalistik. Fine. Men då får de också göra det. Att sudda gränserna mellan rykten och sanning, att blanda äpplen och päron och att använda sig av opålitliga källor för lite sensationalism och klickbete duger inte. Det blir fel, oavsett anspråk.

Ninïan Sassarinis-McGowan och Gabriel Kuhn

Ninïan Sassarinis-McGowan studerar lingvistik och journalistik. Gabriel Kuhn är skribent och översättare. Båda är medlemmar i SAC:s internationella kommitté.

1 week sedan
Senast Jonas Lundström röstade i ett riksdagsval var 2002. Johan Nilsson / TT / privat.

Att inte rösta är en etisk handling

Det finns såväl etiska som strategiska skäl att inte rösta i höstens riksdagsval, skriver författaren och aktivisten Jonas Lundström.

Senast jag stod vid urnan var i riksdagsvalet 2002. Då röstade jag fortfarande borgerligt, om än med tvekan. Närmare bestämt på Kristdemokraterna. Men en politisk ommålning av mitt liv hade börjat. Röda, gröna och svarta färger tog över, och några år senare skulle jag känna skam över mitt val.

Nu är jag knappast unik, vi är säkerligen många som ångrat vårt stöd till ett specifikt politiskt parti. Avsevärt färre är de som fått kalla fötter inför röstningen som sådan.

Mitt huvudargument för riksdagsvalsbojkott är etiskt. Att rösta på något av riksdagspartierna utgör ett direkt stöd till våld, förtryck och ekologisk utarmning. De är alla i olika utsträckning nationalister som vill jaga oönskade migranter, en gränspolitik som dödar tusentals människor på haven varje år. De kommer alla hålla en svensk djurindustri under armarna som plågar och dödar över 100 miljoner landlevande djur årligen för profit. De inte bara lutar sig mot patriarkala och rasistiska våldsapparater som polis, militär och kriminalvård, de vill också bygga ut vapenmakten. De godtar alla nödvändigheten av kapitalism och ekonomisk tillväxt som exploaterar arbetare och förstör den livsmiljö vi alla är beroende av. Genom sin röst backar man därför aktivt den rådande ordningen och den styrande klassens utsugning.

Jonas Lundström är aktivist och författare till bland andra avväpna människan och Batongerna slår nedåt

Ett motargument från vänster är att vi måste rösta på det minst dåliga alternativet, och inte lämna fältet fritt för högerkrafternas härjningar. Det är stora skillnader mellan SD och V, mellan M och MP, och den förda politiken har konkret betydelse för verkliga liv. Vi måste mota fascismen och försvara demokratin. Gott så, men hur långt kan man gå i sin support för ”The Lesser Evil”? Även i en diktatur går det typiskt sett att rösta.

När det gäller att hejda fascismen via valsedeln är det en strategi som både historiskt och i nutid varit mindre framgångsrik. Denna ideologi växer fram ur den liberal-demokratiska kapitalistiska ordningen, och är från ett vänsterperspektiv snarare en förstärkning av auktoritära drag i detta samhälle än en verklig motkraft. Redan 2002 hörde jag många säga att man måste rösta för att stoppa SD. Och som vi har röstat…

Men någon direkt skada kan det väl ändå inte göra? Många av oss som har djupgröna, vänsterkants eller anarkistiska sentiment tror, oavsett om vi röstar eller ej, att genomgripande samhällsförändring kommer underifrån. Historien antyder att vi behöver sociala rörelser som är tillräckligt starka och spetsiga i sitt motstånd för att tvinga fram radikal förändring. Men ska det vara möjligt behöver individer, grupper och rörelser en viss distans till de styrande. Då röstande utgör en så helig praktik i vårt samhälle är det naivt att tro att denna handling inte skulle påverka oss. Valengagemang och partipolitik tar energi och uppmärksamhet, skapar lojaliteter, och riskerar att distrahera, splittra och försvaga radikala rörelser. Samtidigt legitimerar det makten.

Nu föreslår jag inte något absolutistiskt röstmotstånd. Att öka röstdeltagandet bland underrepresenterade grupper är exempelvis lovvärt. 2022 röstade jag i kommun- och regionvalet, och skulle ett politiskt parti dyka upp som utgör en verklig opposition mot den rådande ordningen lovar jag dessutom att omvärdera mitt val att inte rösta även till riksdagen. Men tills vidare föreslår jag att vi som arbetar för något helt annat undanhåller dessa politiker vårt bifall.

Jonas Lundström, aktivist och författare

Publicerad
2 weeks sedan
Poeten Jesper Lundby skriver veckoverser i Arbetaren. Foto: Henrik Montgomery / TT

Veckovers: Sagan om SAP

Det var en gång en socialdemokrati,
det var en gång en arbetarklass.
Den ene moppade toan,
den andre skurade dass.

Den ene stred för den andre,
och tvärtom, och på detta sätt
så blev de den starkaste kraften.
De var inte två, de var ett.

De byggde upp fackföreningar,
de byggde ett Folkets Hus.
De började bygga ett folkhem.
De följde ett rättvisans ljus.

Den ene var duktig på att tala,
den andre på att röra sig. 
Den ena var smart och sa: 
”Nu tar jag betalt för att tala för dig”

De slog sig in i det innersta,
ända till maktens bord.
”Rör du dig hotfullt därute”, sa den ene,
”så ska jag säga dem ett sanningens ord!”

1900-talet började.
Hundra år gick. Det tog slut.
Den ene satt kvar därinne
och har inte än kommit ut.

Ett och annat hände och den ene
skruvade sig rätt så nervöst. 
De andra vid bordet hånflinade
och sa att: ”Nu sitter du löst!”

Från fönstret skrek den ene: ”Var är du?
Det är valår – jag behöver dig!
För utan dig och din rörelse
– varför ska nån lyssna på mig?”

Den talande tystnaden svarade:
”Ledsen, du hade din chans.”
Arbetarklassen och rörelsen 
hade gått någon annanstans.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Poeten Jesper Lundbys veckovers i Arbetaren. Foto: Martina Holmberg/TT. Montage: Arbetaren

Veckovers: När du får oväntat besök

En morgon är inget detsamma.
Man lyfter sin kaffekopp
då ur den en plötslig eldsflamma
och fyra djur stiger opp.

Barndom, Längtan, Svid och Moral
heter varelserna som flyttar in
i lägenheten man haft som ett skal
omkring sitt eget skinn.

När man som vanligt till arbetet
gör sig redo att gå
ligger de där över hallgolvet
tysta, och tittar på.

Till kvällen så micrar man rester
man äter trött vid sitt bord.
Fyra djur sitter som gäster.
Betraktar en utan ett ord.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Alexandra Urisman Otto om El Nino, värmeböljan, klimatförändringar.

Alexandra Urisman Otto:
Allt brinner och de ”progressiva” fortsätter som vanligt

Klimatforskare som annars brukar uttrycka sig återhållsamt erkänner sig nu vara i chock. Samtidigt befinner sig det offentliga samtalet långt ifrån den katastrofala verklighet vi lever i, skriver Alexandra Urisman Otto.

Europa kokar och brinner på samma gång. Hettan har stängt Eiffeltornet och lågorna står höga strax utanför den franska huvudstaden. Hundratals människor har dött i drunkningsolyckor och den senaste värmeböljan (vi går redan in i sommarens tredje) kopplas till tiotusentals för tidiga dödsfall.

Har du också panik i hettan? Känns det som en mardröm? Bra, allt annat vore fullständigt orimligt. 

Klimatforskaren Zeke Hausfather skrev på måndagen att han brukar vara ganska återhållsam när han diskuterar klimatdata. Bara en enda gång – i september 2023, när de globala temperaturerna för månaden visade sig vara hela 0,5 °C varmare än någon tidigare septembermånad – har han blivit chockad. 

”Fram till i dag”, skriver han. 

Årets El Niño kan bli den starkaste som uppmätts

Zeke Hausfather är chockad igen efter att ha analyserat hur de olika klimatmodellerna bedömer läget för hur den begynnande El Niño-händelsen ska utveckla sig. El Niño är ett återkommande väderfenomen som uppstår när havsvattnet i delar av Stilla havet blir ovanligt varmt. Det påverkar vädret över stora delar av världen och under våren har forskare allt oftare varnat för att den här El Niñon kommer att bli extrem. 

Det verkar vara en underdrift, menar nu Zeke Hausfather.

”Det ser ut som att årets El Niño inte bara med stor sannolikhet kommer att bli den starkaste sedan tillförlitliga mätningar inleddes – den kan till och med bli den starkaste med en verkligt häpnadsväckande marginal”, skriver han.

Styrkan i El Niño går att förutspå genom att mäta avvikelser i havsytans temperatur i ett specifikt område i den tropiska delen av Stilla havet. När alla klimatmodeller nu har analyserats ligger medianvärdet på 3,6 grader Celsius, omkring 0,8 grader högre än det tidigare rekordet från 2015-16. 

”För att sätta detta i sitt sammanhang”, skriver Zeke Hausfather och sedan förklarar han: Skillnaden mellan den starkaste och den femte starkaste El Niño-händelsen under de senaste 150 åren är endast omkring 0,5 grader. 

Han avslutar:

”Modellerna förutspår något som ligger utanför ramen för allt vi någonsin har observerat.”

Skäl till panik? Ja. 

Gaslightande debattklimat om klimatet

Men värst i denna mardröm är ändå hur långt ifrån den här verkligheten som vårt offentliga samtal befinner sig. Ingenstans säger någon som det är. Till och med det så kallade ”progressiva” Sverige fokuserar på att legitimera sina egna och andras flygresor, i stället för att bidra till – och kräva – den verkliga, genomgripande omställning som vi vet krävs. 

Ett exempel: Sverige har klimatmål som aldrig nås men som framför allt i sig är gravt otillräckliga. Bara omkring en tredjedel av svenskarnas utsläpp räknas med när klimatmålen utvärderas – ändå hörs inte ett enda parti i valrörelsen kräva att alla utsläpp ska omfattas av klimatmålen. Ingenstans, förutom från vissa aktivister, kommer krav på verklig, genomgripande systemförändring.

Vad fan ska man göra, då?

Det är inget fel med att ha panik vare sig över hettan eller det gaslightande debattklimatet. Tvärtom är det en fullt rimlig reaktion på det oerhörda hot som hänger över oss. Använd paniken och påminn dig om att det finns fler som känner som du. Lyssna på dem, läs vad de skriver. Organisera dig tillsammans med dem. 

För det här är ingen mardröm. Det är den nya verkligheten.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Sverige pekas ut för att i flera regioner ha behandlat EU-migranter sämre i jämförelse med andra utsatta grupper, samt för indirekt diskriminering på etnisk grund. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman SVD/TT

Sverige diskriminerar när EU-migranter vägras vård

Europeiska kommittén för sociala rättigheter har fastslagit att Sverige kränkt EU-migranters rättigheter genom att neka till vård. Jonatan Michaneck tycker att det borde oroa oss alla att staten tar så lättvindigt på uppenbar diskriminering och kränkningar av mänskliga rättigheter.

Kritiken är svidande från Europeiska kommittén för sociala rättigheter som enhälligt slår fast att Sverige begått allvarliga människorättskränkningar när staten och regioner nekat EU-migranter sjukvård, eller tagit betalt för nödvändig sjukvård.

 I uttalandet står det skrivet att Sverige anses ha kränkt personernas rättigheter genom nekande av vård och särbehandling på grund av deras status som sårbara EU-migranter. Därutöver pekas Sverige ut för att i flera regioner ha behandlat EU-migranter sämre i jämförelse med andra utsatta grupper, samt för indirekt diskriminering på etnisk grund.

Många tror nog att Sverige behandlar romer och EU-migranter bättre än andra europeiska länder där rasismen är mer uttalad. Kommitténs yttrande vänder på många sätt upp och ner på idén om den svenska givmildheten och blottlägger en stat som givit upp på sitt ansvar gentemot europeiska medborgare och de mänskliga rättigheterna.

Undviker vård av rädsla för kostnader

En kvinna från Bulgarien som gör akut kejsarsnitt i Gävle faktureras 179 251 kronor. Kostnaderna är förstås omöjliga för en person i marginaliserad tillvaro att betala. Även för en heltidsarbetande skulle summan vara överdådig. Personer har också blivit fakturerade för akutbesök i samband med stroke och hjärtproblem, samt efter rån, misshandel, och bilolycka. Barnafödande och mödravård är andra vårdbesök som lett till fakturor på 3000 kronor och uppåt och det finns fler exempel. Amnesty international nämner dessutom att många ur gruppen undviker att söka vård av rädsla att drabbas av höga utgifter.

Jonatan Michaneck är socialarbetare på räddningsmissionens härbärgen för EU-migranter. Foto: Privat.

EU-migranter är en särskilt utsatt grupp av många skäl. I sina hemländer nekas de ofta tillgång till det egna landets välfärdssystem på grund av utbredd och systematisk diskriminering som också har andra förödande konsekvenser. Fattigdomen hos gruppen är utbredd och nödställdheten stor. 

Sveriges hinder för vård riskerar liv, och förutom att det är landets plikt att leva upp till skrivelserna om rätten till vård borde det oroa oss alla att staten tar så lättvindigt på uppenbar diskriminering och kränkningar av mänskliga rättigheter.

Sverige måste ta åt sig av kritiken och förutom att se till att ingen människa berövas rätten till vård anser jag att vi borde ersätta i fullo de personer som drabbats av kostnader i samband med vårdbesök. I framtiden hoppas jag att staten och regionerna prioriterar människorna, framför försöken att hitta kryphål.

Publicerad Uppdaterad
4 weeks sedan
Poeten Jesper Lundbys veckovers i Arbetaren. Foto: Nicklas Thegerström / TT. Montage: Arbetaren

Veckovers: Rätten att lata sig

Vila nu, lilla proletär.
Tids nog får du slava.
Den ljuva sommartid är här.
Häll i dig lite cava.

Tacka mormorsmors och farfarsfars strid
som denna din ledighet givit dig
genom att stå upp, som de på sin tid,
för rätten att lata sig.

Eller ligg still i gräset, ljuvligt slö
och ge blanka fan i alla måsten.
Robot ska flyta på rygg i en sjö.
Säg hej och välkommen till rosten.

Och du som slavar genom dagen så het,
utan semester sommaren som julen,
sno dig en rast när ingen ser, för alla vet
att frihet smakar ännu bättre stulen.

Publicerad Uppdaterad
4 weeks sedan
”Det krävs omedelbara insatser för att kartlägga och skydda de kvarvarande ur- och naturskogarna”, skriver Naturskyddsföreningens ordförande Beatrice Rindevall. Foto: Anders Wiklund/TT, Björn Nordqvist

De sista oskyddade naturskogarna på väg att försvinna

Enbart tre av åtta partier vill ge de sista oskyddade naturskogarna i Sverige ett strikt skydd till 2030. Det visar Naturskyddsföreningens valenkät. Inget av de stora partierna svarar ja på vår fråga om att kartlägga och skydda ur- och naturskogarna till 2030. Det innebär att dessa viktiga skogar nu riskerar att försvinna, skriver Naturskyddsföreningens ordförande Beatrice Rindevall.

Tillståndet för den biologiska mångfalden i Sveriges skogar är allvarligt. Förutom i det fjällnära området finns ur- och naturskogar bara kvar som öar i landskapet, och mer än tusen skogslevande arter är hotade. 

Ur- och naturskogar är avgörande för att bevara hotade arter, stabila ekosystem och som kolsänkor. Men stora delar av detta naturarv går förlorat i snabb takt. De ekologiska värden som byggts upp under århundraden kommer inte kunna återskapas inom överskådlig tid, om ens någonsin. 

Alla ur- och naturskogar i EU ska vara strikt skyddade till år 2030. Om Sveriges åtaganden om strikt skydd ska nås krävs omedelbara insatser med kartläggning och skydd. Annars riskerar dessa skogar att avverkas. 

Oroväckande svar från riksdagens partier

Inför valet frågade Naturskyddsföreningen därför samtliga riksdagspartier om de ställer sig bakom förslaget att kartlägga alla ur- och naturskogar och säkerställa ett strikt skydd senast 2030. Resultatet är oroande. Endast tre av riksdagens åtta partier ställer sig bakom förslaget, och ingen av de stora partierna säger ja. Detta innebär att det ännu är långt till riksdagsmajoritet för förslaget. 

Ur-och naturskogar är några av de mest värdefulla ekosystemen för biologisk mångfald i Sverige och Europa. Eftersom lagen inte stoppar avverkning av ur- och naturskogar är risken stor att dessa ovärderliga skogar fortsätter att gå förlorade. Och avverkningstakten bara ökar. De senaste fyra åren har avverkningar i skogar med höga naturvärden ökat med hela 400 procent, enligt den ansvariga myndigheten Skogsstyrelsen. Samtidigt har riksdagen nyligen beslutat om regellättnader för skogsbruket, vilket riskerar att förvärra situationen ytterligare.

Det krävs omedelbara insatser för att kartlägga och skydda de kvarvarande ur- och naturskogarna. Det är både obegripligt och mycket oroande att majoriteten av partierna inte vill detta. Nu är det upp till politiken att ta ansvar. 

Beatrice Rindevall, ordförande Naturskyddsföreningen

Publicerad
1 month sedan
Kusra på norra Västbanken ligger mellan bosättningen Migdalim och den olagliga utposten Esh Kodesh. Det är en av de palestinska byar som har störst problem med bosättarvåld. Palestinierna kan inte göra mycket för att försvara sig mot bosättarna. Mannen på bilden hoppas att ett staket åtminstone ska fördröja dem. Foto: Yvonne Åsell / TT. Montage: Arbetaren

Veckovers: Huset

Det var en gång ett hus.
Det stod i östra Jerusalem.
I huset fanns ett särskilt ljus,
som det alltid gör i nåns hem.

Så länge hade huset tillhört släkten
att många små i det lärt sig gå,
blivit stora, flyttat ut och sen
kommit dit med sina egna små.

Nu bilar en pappa bort betongen,
ett golv han gjöt när dottern var fem
för att slippa betala rivningen
som staten beordrat av hans hem.

Förra veckan tog han ner taket.
Väggarna slog han ut igår.
Det sades att huset saknade ett
bygglov hans folk aldrig får.

Varför det blev som det blev
är en grym historia, och en lång,
och sagan om huset som orättvisan rev
blev därför att det var en gång.

Publicerad Uppdaterad