Walmart är världens tredje största arbetsgivare, efter USA:s försvarsdepartement och Kinas armé. Med utgångspunkt i Walmart argumenterar vetenskapsjournalisten Leigh Phillips och ekonomen Michal Rozworski för att globala företags storskaliga planerade ekonomier kan lägga grunden för en demokratisk socialism. Detta är del 6 i Arbetarens sommarföljetong.
Ta över maskinen innan den tar över dig
Efter årtionden av Hayek-inspirerade reformer i parlamenten och otaliga kampanjer av öppna hot på arbetsplatser är fackföreningarnas medlemsantal stagnerande eller nedåtgående, och demokrati på arbetsplatsen förblir en mer avlägsen dröm än någonsin. Vi uppmanas att välkomna mer ”flexibelt” arbete och njuta av den nya friheten att regelbundet byta jobb. Men trots de förändringar som outsourcing och utsträckta leverantörskedjor fört med sig arbetar de flesta människor fortfarande i stabila skitjobb där de har mycket lite eller inget inflytande alls. Trots all entusiasm över marknader och valfrihet förblir planeringen företagens modus operandi.
Det som har förändrats är att vi gått in i informationsteknologins era, som tillåter insamlandet av enorma mängder information. Vad gör Facebook och Google? De övertalar oss, försiktigt och med vår egen medverkan, att lämna information om oss själva. Deras affärsmodell är informationsekonomi i praktiken. Än så länge använder de bara sin ackumulerade data för att sälja annonsutrymme – vem kunde ha anat att högteknologins höjdpunkt skulle vara att få rätt personer att se annonser för t-shirts med tryck som ”Jag har en polsk man och jag vet hur jag ska använda honom” – men möjligheterna är mycket större.
Uber och andra av ”delningsekonomins” mediaälsklingar kombinerar insamlandet av information med nya sätt att minska transaktionskostnader. Som de goda kapitalister de är så gör de det på bekostnad av arbetare och demokrati (och andra kapitalister, nämligen de riskkapitalister som fortsätter pumpa in pengar i företag som Uber trots att de än så länge inte lyckats göra vinst). Ubers snabba expansion beror till stor del på dess armé av välavlönade lobbyister, som i sin tur lockar och hotar lokala makthavare, bakom stängda dörrar, för att de ska avskaffa regleringar och taximonopol.
Ubers chaufförer är i sin tur underbetalda ”underleverantörer”. De klassificeras inte längre som arbetare (förutom i Storbritannien där domstolar återställt deras rättigheter som arbetare) och kan tjäna under minimilön samtidigt som de har få rättigheter. Liksom fler och fler arbetare i en rad sektorer är de under konstant, snudd på panoptisk, övervakning via data. Uber använder ett femstjärnigt betygssystem där förare måste upprätthålla ett snitt på 4,6 stjärnor för att få fortsätta köra för företaget. Uber kan ”föreslå” vissa normer som dess förare ska följa (hur mycket de ska le, vilken slags extratjänster de ska erbjuda, och så vidare), men i själva verket är det risken för en enda dålig recension som snabbt tvingar till lydnad. Men det finns ingen direkt toppstyrning; när företag konstant kan samla in och analysera information skapas strikt disciplin underifrån. Ubers affärsmodell bygger på att använda informationsekonomin för att göra mer än bara sälja annonsutrymme. Företagets förmåga att få folk att göra saker utan att uttryckligen beordra det är inte unikt, utan snarare en raffinering av kapitalismens förmåga att göra folk delaktiga i sin egen ofrihet – en raffinering som gjorts möjlig av allt större mängder av och kontroll över information. Å andra sidan är Uber inte bara ett förebud för dystopiska arbetsplatser överallt, också en naturlig kandidat för ett arbetarkooperativ. Allt som Uber tillhandahåller är trots allt en app; företaget är bara en mellanhand. Ett kooperativ av chaufförer som använde en liknande app skulle kunna bestämma ersättningsnivåer och arbetsvillkor demokratiskt, här och nu. Ett kooperativ av förare skulle vara vida överlägset det riskkapitalunderstödda vidunder som finns idag. Men även om en sådan företagsform skulle introducera mer arbetsplatsdemokrati än vad som brukar vara möjligt under kapitalismen på kort sikt, skulle den fortfarande vara underkastad samma tvångsmässiga profitjakt som varje företag under kapitalismen. Detta tvång skulle leda till självexploatering för att konkurrera med andra företag, och därmed i slutändan undergräva dessa demokratiska impulser.
På samma sätt skulle sociala nätverk kunna drivas som offentliga tjänster snarare än privata monopol – kom ihåg att vi skapade offentliga elverk och vattenverk efter att 1800-talets kapitalistiska rövarbaroner hade misslyckats. En av det här århundradets stora frågor kommer att vara vem som äger och kontrollerar de data som snabbt håller på att bli en strategisk ekonomisk resurs. Kommer den att användas som bränsle för demokratisk planering, eller snarare för en mer auktoritär kapitalism? Dessa frågor kräver att vi erkänner de enorma utmaningar som det tjugoförsta århundradets datadrivna kapitalism ställer oss inför: hur kan vi förstatliga multinationella företag som sträcker sig över och struntar i nationella gränser, och ofta spelar ut jurisdiktioner mot varandra? Hur kan vi säkerställa den personliga integriteten och rätten till ett privatliv med så mycket data under kollektiv, statlig kontroll?
Data i privata händer möjliggör mer effektiv produktion, men också mer intensiv övervakning, och de moderna företagen har bara börjat dra fördel av all information som plötsligt blivit tillgänglig. Följden är en illusorisk frihet för arbetare. När vi hela tiden genererar information både på och utanför arbetet behöver vi inte övervakas lika direkt – men chefen ser dig fortfarande, och betydligt bättre än vad som någonsin tidigare varit möjligt. Data och statistik talar för sig själva: chefer kan se hur många komponenter en arbetare monterat per minut eller hur många paket en chaufför delat ut varje timme.
Ökad autonomi på arbetet – till synes utan chefer, men fortfarande under nära övervakning – är ett symptom på större förändringar. Eftersom lönerna, i såväl USA som stora delar av det globala Nord, växt i långsam takt eller rentav stagnerat sedan 70-talet, har arbetare dragit på sig allt större skulder för att kompensera. Samtidigt har regeringen skurit ned på offentliga trygghetssystem och gjort arbetare mer sårbara för avsked eller skador. Till och med Alan Greenspan, USA:s före detta centralbankschef, har beskrivit dagens arbetare som ”traumatiserade”. I klartext innebär detta att pressen att lyda nu existerar utanför de explicita toppstyrda hierarkierna.
Kapitalismen klarar sig inte utan planering, men dess tekniker är ständigt under omvandling. Idag existerar kapitalistisk planering både på det gamla hierarkiska sätt som Coase studerade och under nya mer indirekta former som hämtar inspiration från informationsekonomin.
Att öppna portarna till framtiden
Ekonomhistoriker brukar skämta om att en lärobok i mikroekonomi på doktorandnivå från 1960-talet skulle kunna misstas för en lärobok i planering från universitetet i Havanna. I läroboken i mikroekonomi genererar den fria marknaden priser som dikterar hur mycket av allt som produceras och hur saker distribueras; i läroboken i planering löser en planerare samma ekvationer genom att räkna fram motsvarande proportioner för produktion och distribution. Oskar Langes version av socialismen och 1900-talets nationalekonomiska ortodoxi delade samma felaktiga antaganden. Som vi visat i detta kapitel har många stuckit hål på dessa antaganden sedan dess: Marknader kostar, sade Coase. Människor är inte allsmäktiga, allvetande räknemaskiner, menade Stiglitz. Till och med Hayek hade rätt: kapitalismen är dynamisk, inte statisk, och befinner sig nästan aldrig i det slags jämvikt som Lange och konventionella ekonomer föreställde sig.
Men informationsekonomin utmanar också Hayeks motargument mot Lange, att marknaden är den enda metod vi har för att generera all den information som planeringen kräver. Marknaden misslyckas ibland med att hitta rätt information, och informationen den genererar kan vara falsk. Den enorma mängd ekonomiska aktiviteter som äger rum utanför marknaden – innanför de svarta lådor som vi kallar Walmart eller Amazon eller General Motors – är också ett bevis mot Hayek. Samtidigt visar informationsteknologins utveckling hur mycket information som vi faktiskt kan ha tillgång till. Hayek beskriver priser som ”ett telekommunikationssystem”; idag har vi telekommunikationssystem med långt större precision och kapacitet som kan förmedla information direkt utan att ta omvägen via priser. Hayeks argument kanske fungerade för att avväpna en del av Langes vision för planering, men de bör inte hindra nutida socialister från att argumentera för demokratisk planering, som också är en undersökande process.
Om nationalekonomin ska vara till nytta för de som vill se ett jämlikt samhälle måste den lämna alla fantasivärldar bakom sig. Paul Samuelson, en av de mest inflytelserika mainstreamekonomerna under efterkrigstiden och författare till den lärobok som användes på de flesta forskarutbildningar från 1950-talet och långt in på 1970-talet, har påpekat att i den idealiserade vision som drev båda sidor i kalkyleringsdebatten spelade det ingen roll om kapital anställer arbete eller arbete anställer kapital. Det täta nätet av abstraktioner döljer fullständigt vad det innebär att vara en chef eller en arbetare, en som äger resurser eller en som äger en kropp och en hjärna som kan sättas i arbete i utbyte mot en lön.
Ekonomen Duncan Foley beskriver det här tomrummet i kalkyleringsdebatten: ”Den avgörande betydelsen av det historiska samhälleliga valet mellan socialism och kapitalism är precis det som utelämnas i debatten om socialistisk kalkylering: de sociala relationer under vilka människor organiserar sig för att producera.” När vi säger att vi är intresserade av hur saker fördelas så menar vi att vi är intresserade av hur samhället organiseras. Vem ger order, och vem följer dem? Vad räknas som ”arbete” och vad hör till hushållet? Vem tar hand om barnen och vem tar hand om disken?
Detta är bara några av de stora frågor som en ekonomisk teori för jämlikhet måste ta sig an. Planering är inte bara möjlig, utan finns redan runt omkring oss, om än i hierarkiska och odemokratiska former. Hur en helt annan, demokratisk planering kommer att se ut är en fråga som en ny generation av progressiva ekonomer måste börja diskutera, debattera och utforska genom modeller idag.
Men när det gäller frågan om huruvida information bör upptäckas och skapas genom ett system som oundvikligen skapar enorma sociala klyftor samtidigt som det berövar majoriteten inflytande över sitt arbete, eller via ett system av demokratiskt beslutsfattande som främjar jämlikhet, så borde svaret vara självklart.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.