Intervjun #52/2021

”Vi måste börja där vi befinner oss, inte där vi skulle vilja vara”

Vad innebar egentligen konflikten på Pågatågen och hur går det att organisera sig på arbetsplatserna när strejkrätten är inskränkt? I en mejlväxling med Arbetaren berättar Frances Tuuloskorpi om sitt mångåriga arbete med Folkrörelselinjen och sina tankar om arbetarorganisering idag.

Berätta om varför Folkrörelselinjen uppstod och vilka kamper som ni förde i ett tidigt skede?

– Vi, livsmedelsarbetareklubben/kollektivet på brödfabriken Stockholmsbagarn, hade år 1995 stoppat en stor nedskärning och hot mot vårt lokala avtal. Hur kunde det komma sig att vi tog öppen strid, när andra arbetarkollektiv i liknande situation inte gjorde det? Hade det med våra fackliga metoder att göra? En kille sa: Våra metoder borde kallas folkrörelselinjen, eftersom vi vill att folk ska vara i rörelse. Ordet kommer alltså ut erfarenheten, praktiken, inte tvärtom. 

Foto: Privat
Frances Tuuloskorpi

Några år tidigare, innan ordet ”folkrörelselinjen” dök upp alltså, hade klubbstyrelsen diskuterat och skrivit ner en lista på fackliga arbetsmetoder och förhållningsätt som vi tyckte hade funkat bra under årens lopp. De metoderna hade hjälpt oss att förbättra våra arbetsvillkor under uppåt 15 års tid. Steg för steg hade vi fått igenom bättre löner, arbetstidsregler och anställningstrygghet än vad som gällde i lagar och centrala avtal.  

Listan kom sen till användning i föreläsningen ”En folkrörelselinje i facket” från 1996. Jag använder den än i dag när jag pratar om öppna och demokratiska fackliga arbetssätt. Fast i dag säger jag oftast inte ”folkrörelselinjen” utan folkrörelsestrategi eller folkrörelse på arbetsplatsen. 

Det handlar inte bara om det vi gjorde på Bagarn utan också om hur andra har gjort och gör för att att använda och utveckla kollektiv styrka. Att förlita sig på arbetskamraterna och mobilisera underifrån/bakifrån, det funkar på alla sorters arbetsplatser, inte bara brödfabriker. Jag har även själv haft stor nytta av folkrörelsestrategi när jag efter åren på brödfabriken har jobbat som visstidsanställd, timmis och praktikant på olika arbetsplatser. Det har gått att snacka ihop sig med arbetskamrater och att ta en och annan strid på varenda ställe. 

Hopsnackat, Hopskrivet, Slutsnackat och ”Om strejker” är böcker som innehåller erfarenhetsberättelser, diskussioner om strategier för arbetsplatskamp och organisering. Hur tror du att dessa böcker kan användas praktiskt i arbetsplatsorganiseringen idag? På vilket sätt tycker du att det behövs folkbildning om arbetsrätt och facklig kamp idag?

– Jag vet att dom används praktiskt. Jag får då och då höra att böckerna, eller en studiecirkel eller föreläsning eller pjäsen Hopsnackat, har inspirerat till att snacka ihop sig med arbetskamrater och ofta har det gett resultat också. Eller att fackligt aktiva berättar att dom har förändrat sina arbetsmetoder. När människor organiserar sig och när dom tar strid – eller inte gör det – så påverkas dom av vad dom har hört eller inte hört om hur man har gjort på andra ställen. På gott och ont.

Om det man har hört är att missnöjda människor drar igång namninsamlingar, så drar man kanske igång en namninsamling utan att tänka efter om det kommer att ha någon effekt. Brukar det ha effekt? Det som behöver höras mer är hur man kan snacka ihop sig och ta strid tillsammans när det behövs. Det är viktigare med tio sådana berättelser än hundra om hur eländigt vi har det. Det är ju ändå ingen annan som kommer att rädda oss, vi kan inte få något annat än det vi själva är beredda att kämpa för. 

Förutom att sprida bokserien och att skriva på nätet så håller jag en del föreläsningar och snack. Har spelat in onlineföreläsningar nu under pandemin. Det som händer under ytan är att personer hör av sig och vill rådgöra om situationer på deras resp. arbetsplatser. Men det som just jag gör är ändå bara att så lite frön på ett jättefält, inte fan märks det mycket. Det finns som tur är fler som försöker använda och utveckla kollektiv styrka på sina arbetsplatser och även sprider erfarenheter av det arbetare emellan. Det måste bli många många fler. 

Nyligen tecknade Foodora kollektivavtal med Transport, ett kollektivavtal som kritiserats av foodoraanställda som menar att det snarare bidrar till att legitimera Foodoras dåliga arbetsvillkor. I byggbranschen används också kollektivavtal av arbetslivskriminella företag, som ofta får uppdrag av stora beställare just för att dom har kollektivavtal. Vad tänker du om detta? Vilken roll har kollektivavtalen fått idag, och hur skiljer det sig från hur det var för 30 år sedan?

– Ja det är för jävligt med dom rent kriminella företagen och med regelverk som underlättar slavliknande utnyttjande av migrantarbetare och flyktingar. Men det blir ju inte bättre av att många som är i mycket tryggare situationer inte heller törs säga ifrån. Då göms dom värsta avarterna i den allmänna soppan. 

Det fanns större medvetenhet generellt för 30-40 år sen om dom rättigheter som vi faktiskt har. Då gällde det att kämpa för att få mer. Men idag handlar det oftare om att försvara befintliga rättigheter, eller, ännu värre, att man inte ens vet om sina rättigheter. Redan för tjugo år sen hade det blivit vanligare att kollektivavtal skrivs på men inte följs. Jag skrev 2001 i texten Myter ”…ute på arbetsplatserna kränks och hotas kollektivavtalen dagligen! Varför låtsas vi då som om det vore fred? Kanske för att vår organisation är nedrustad: varken metoder eller ledning passar för strid. Arbetarrörelsen plaskar vilset omkring i samarbetssoppan som motparten har lämnat för längesen.” 

Även begreppet fredsplikt är snedvridet – arbetsgivare gör ju saker under fredsplikt som inte alls kan betraktas som fredliga, t.ex. försämrar arbetsvillkor trots att det är fredsplikt eller till och med passar på just för att det är fredsplikt.

En anställd på Foodora cyklar genom snön i Uppsala i januari 2021. Foodoras kollektivavtal med Transport har kritiserats av Foodoraanställda. Foto Carl-Olof Zimmerman/TT

– Kollektivavtal är annars i sig en bra sak, som innebär att det man kämpat sig till också kommer att gälla för dom som kommer efter. Att man inte behöver slåss om och om igen på arbetsplatserna tillexempel för att få ob-ersättning. Men istället för att bli bättre steg för steg har innehållet i kollektivavtalen försvagats på viktiga områden under de senaste 30 åren.

Centrala förhandlingar har varit byteshandel – lönehöjningar mot större flexibilitet, alltså försämringar, när det gäller arbetstider eller anställningsskydd. Det går att hålla på så, så länge det accepteras på arbetsplatserna. Ofta är det just sånt som vi inte håller hårt på ute på arbetsplatserna, som försvinner i byteshandeln. Och då är det svårt att få det tillbaka. Men för att återknyta till Foodora: Avtal eller ej så kommer det att hänga på dom foodoraanställda själva att bli en maktfaktor på sin arbetsplats. Tro inte att ni inte kan. 

Förra året släppte Katalys en undersökning om klassamhället, som Lars Henriksson kritiserade i en debattartikel, där han bland annat ansåg att det blir problematiskt att just akademiker definierar arbetarklassens situation och att inte röster från arbetarklassyrken kommer till tals/skriver i rapporterna. Hur tänker du att arbetarklassen definieras idag från vänster? Är det en stor skillnad jämfört när du började med ditt fackliga organiseringsarbete? 

– Åh nu måste jag citera. Henriksson pekar på att 40 akademiker skriver 700 sidor om arbetarklass utan att en enda person som jobbar i LO-yrken får ordet. ”Det hade idag knappast varit möjligt att publicera en tegelsten om feminism skriven av enbart män, hur kloka dessa än hade varit”. Men det viktigaste, tycker jag, är det här: ”Det är inte utsugningen eller ett hårdare liv som gör den breda arbetarklassen viktig utan potentialen som samhällsförändrande aktör” och att han skriver om ”lågintensiva strider där vi på olika sätt tvingats försvara oss mot försämrad arbetsmiljö eller rationaliseringar. Varje sådan skärmytsling har skapat erfarenheter och stärkt känslan av att vi har något att säga till om när vi håller ihop och agerar gemensamt. En klassmedvetenhet har vuxit ur erfarenheten, alldeles oavsett vad dom inblandade ansett om sin egen klasstillhörighet eller ideologiska hemvist.”

Kan en politiker eller förbundsordförande rädda oss? Dom kan säga: Vi måste motverka stress på arbetsplatserna. Det är bra om dom säger det. Men dom kan inte säga att det behövs fem till på det lagret, det behövs tre till på det där kontoret, det behövs två till på natten och två på dagen på det där vårdboendet. Kraven måste ställas på arbetsplatsen och det är också på arbetsplatsen vi måste se till att det inte funkar om vi pressas för hårt.

Alltså att det är i sammanhållningen, hopsnacket och småstriderna på jobbet som klassmedvetenhet och styrka kan växa. Det är svårt att förstå för den som befinner sig utanför. Men även inne på arbetsplatserna kan klassperspektivet saknas. Om man upplever sig ensam, inte ser sig själv och arbetskamrater/kollegor som en maktfaktor tillsammans, så är det lätt att tro att var och en måste slåss för sig, eller att någon annan, något annat ska rädda oss. Eller ingen. 

Kan en politiker eller förbundsordförande rädda oss? Dom kan säga: Vi måste motverka stress på arbetsplatserna. Det är bra om dom säger det. Men dom kan inte säga att det behövs fem till på det lagret, det behövs tre till på det där kontoret, det behövs två till på natten och två på dagen på det där vårdboendet. Kraven måste ställas på arbetsplatsen och det är också på arbetsplatsen vi måste se till att det inte funkar om vi pressas för hårt. Det är då vi agerar som maktfaktor utifrån vår klassposition, även om vi inte använder såna ord. Om facken inte kan uppmuntra och stödja fullt ut att vi håller ihop och står på oss tillsammans på arbetsplatsen, så motverkar dom sin uppgift. 

Hur arbetarklassen definieras från vänster eller höger har aldrig intresserat mig särskilt mycket, inte nu och inte när jag började mitt fackliga organiseringsarbete. 

Vad tror du att hotet om strejk innebar för konflikten på Pågatågen? Tror du att ”hotet” om strejk ändå påverkade beslutet, och att hyvlingarna slutligen drogs tillbaka? Hur gjorde arbetarna för att vinna?

– Hotet om strejk hade säkert stor betydelse. Större strider på en arbetsplats är ofta långa processer där juridiskt agerande, lokala förhandlingar, centrala förhandlingar och åsiktsyttringar går i och ur varandra. Det finns nästan alltid en ny sväng som man kan ta till för att vinna tid och hitta nya vägar. Envishet är ett vapen i sig. Men i segerrika strider brukar det också finnas en brytpunkt som blir avgörande. En situation där vi bryter/tvingas bryta mot samförståndet och står utanför kontroll. Har man varit med om det några gånger, så kan man känna igen det och i ett visst läge säga: vi kommer att vinna. Det behöver inte vara en strejk. Det kan vara något annat som bryter mot samförstånd i meningen underkastelse. Det kan vara ett gemensamt NEJ till en försämring, exempelvis att vi meddelar att vi kommer inte att arbeta på de nya schematiderna, vi kommer på våra vanliga tider. På Pågatågen sa de NEJ till hyvling, trots uppsägningshot. Sen följde strejkvarslet som räddade jobbet åt huvudskyddsombudet och som nog också bidrog till att hyvlingsplanen stoppades och de uppsagda kom tillbaka. Strejkvarslet påminde om en strid på min arbetsplats för många år sen – jag skulle sparkas och mina arbetskamrater meddelade företaget att om ni inte tar tillbaka uppsägningshotet inom fyra dagar, så går vi ut i strejk.

Hur dom på Pågatågen gjorde för att vinna ska du fråga dom, men jag tror att du kan utgå ifrån att dom, liksom vi på Bagarn, hade en lång historia av bred facklig aktivitet innan det uppstod en sån där konflikt som syns utåt. Det har pågått lågintensiv strid, för att använda Henrikssons ordval. Det är ju också dom erfarenheterna som gör att man har kapacitet att organisera och genomföra en så krävande åtgärd som en strejk – och att motparten inser att det inte är bara ett tomt hot. 

Foto: Victor Pressfeldt
Ett hundratal lokförare och tågvärdar samlades utanför Arrivas kontor i solidaritet med Ola Brunnström. Samtidigt var majoriteten av Pågatågen inställda.

– För säkerhets skull ska jag säga att man kan inte vara säker på att varje strid för en hotad arbetskamrat kommer att vinnas. Men helt säkert är att om det blir vanligare (igen) att man tar strid på det sättet – jaha, då går vi hem! – eller på annat sätt ser till att verksamheten/lönsamheten drabbas, så skulle hoten minska. Idag sparkas fackligt aktiva och andra ”obekväma” anställda kors och tvärs, eller skräms till tystnad, därför att arbetsgivarna kan vara rätt säkra på att det inte händer något riktigt besvärligt och kostsamt. Facebookprotester och skriverier i media kan dom oftast vänta ut. 

Det här gäller ju även för andra angrepp mot arbetande människor. Försämrade arbetsvillkor sprider sig så länge arbetsgivarna kan vara rätt säkra på att folk tiger eller gnäller och klagar men ändå inte sätter ner foten, sin gemensamma elefantfot, och säger NEJ. Eller ser till att det skiter sig. Det borde vi göra oftare. 

Men om vi ska komplicera det lite – vad gör vi när dom ansvariga mer eller mindre skiter i om det skiter sig, vilket ofta gäller skattefinansierade verksamheter? Där får vi gång på gång exempel på att det kan gå åt pipan utan att någon egentligen bryr sig.

Vad är det för idé att strejka om nedskärningar, klantiga upphandlingar och andra tokigheter slår hårdare mot verksamheten än en strejk skulle göra – utan att någon egentligen ställs ansvarig? Kanske att det är där vi istället skulle använda oss av den omvända strejken, gärna i samarbete med dom som behöver verksamheten. Vägra gå hem när man blir hyvlad eller uppsagd. Ockupera? Det skulle behövas! Men dit kommer vi inte om vi hoppar över den lågintensiva striden.

Om vi inte kan säga ifrån tillsammans om en arbetskamrat blir illa behandlad, om vi inte kan låta bli att springa fortare och hoppa över raster när bemanning dras ner, så klarar vi nog inga större strider heller. Men OM vi tar den lågintensiva striden på många arbetsplatser, så är det sammantaget en stor strid i sig, därför att det förändrar styrkeförhållandena i arbetslivet/samhället. Vi måste börja där vi befinner oss, inte där vi skulle vilja vara. Dom modigaste personernas viktigaste uppgift är inte att stajla och marschera i spetsen, utan att stötta och få dom räddaste personerna att våga vara med och stå på sig. Ofta är dom egentligen inte rädda, dom har bara inte sett sig som viktiga. Det är dom längst bak det hänger på, kommer dom i rörelse så driver dom alla andra framför sig. 

Frances Tuuloskorpi

Läs mer om Frances Tuuloskorpis arbete och beställ eller ladda ned böckerna på folkrorelselinjen.com

Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984