Vad innebar egentligen konflikten på Pågatågen och hur går det att organisera sig på arbetsplatserna när strejkrätten är inskränkt? I en mejlväxling med Arbetaren berättar Frances Tuuloskorpi om sitt mångåriga arbete med Folkrörelselinjen och sina tankar om arbetarorganisering idag.
Berätta om varför Folkrörelselinjen uppstod och vilka kamper som ni förde i ett tidigt skede?
– Vi, livsmedelsarbetareklubben/kollektivet på brödfabriken Stockholmsbagarn, hade år 1995 stoppat en stor nedskärning och hot mot vårt lokala avtal. Hur kunde det komma sig att vi tog öppen strid, när andra arbetarkollektiv i liknande situation inte gjorde det? Hade det med våra fackliga metoder att göra? En kille sa: Våra metoder borde kallas folkrörelselinjen, eftersom vi vill att folk ska vara i rörelse. Ordet kommer alltså ut erfarenheten, praktiken, inte tvärtom.
Foto: Privat Frances Tuuloskorpi
Några år tidigare, innan ordet ”folkrörelselinjen” dök upp alltså, hade klubbstyrelsen diskuterat och skrivit ner en lista på fackliga arbetsmetoder och förhållningsätt som vi tyckte hade funkat bra under årens lopp. De metoderna hade hjälpt oss att förbättra våra arbetsvillkor under uppåt 15 års tid. Steg för steg hade vi fått igenom bättre löner, arbetstidsregler och anställningstrygghet än vad som gällde i lagar och centrala avtal.
Listan kom sen till användning i föreläsningen ”En folkrörelselinje i facket” från 1996. Jag använder den än i dag när jag pratar om öppna och demokratiska fackliga arbetssätt. Fast i dag säger jag oftast inte ”folkrörelselinjen” utan folkrörelsestrategi eller folkrörelse på arbetsplatsen.
Det handlar inte bara om det vi gjorde på Bagarn utan också om hur andra har gjort och gör för att att använda och utveckla kollektiv styrka. Att förlita sig på arbetskamraterna och mobilisera underifrån/bakifrån, det funkar på alla sorters arbetsplatser, inte bara brödfabriker. Jag har även själv haft stor nytta av folkrörelsestrategi när jag efter åren på brödfabriken har jobbat som visstidsanställd, timmis och praktikant på olika arbetsplatser. Det har gått att snacka ihop sig med arbetskamrater och att ta en och annan strid på varenda ställe.
Hopsnackat, Hopskrivet, Slutsnackat och ”Om strejker” är böcker som innehåller erfarenhetsberättelser, diskussioner om strategier för arbetsplatskamp och organisering. Hur tror du att dessa böcker kan användas praktiskt i arbetsplatsorganiseringen idag? På vilket sätt tycker du att det behövs folkbildning om arbetsrätt och facklig kamp idag?
– Jag vet att dom används praktiskt. Jag får då och då höra att böckerna, eller en studiecirkel eller föreläsning eller pjäsen Hopsnackat, har inspirerat till att snacka ihop sig med arbetskamrater och ofta har det gett resultat också. Eller att fackligt aktiva berättar att dom har förändrat sina arbetsmetoder. När människor organiserar sig och när dom tar strid – eller inte gör det – så påverkas dom av vad dom har hört eller inte hört om hur man har gjort på andra ställen. På gott och ont.
Om det man har hört är att missnöjda människor drar igång namninsamlingar, så drar man kanske igång en namninsamling utan att tänka efter om det kommer att ha någon effekt. Brukar det ha effekt? Det som behöver höras mer är hur man kan snacka ihop sig och ta strid tillsammans när det behövs. Det är viktigare med tio sådana berättelser än hundra om hur eländigt vi har det. Det är ju ändå ingen annan som kommer att rädda oss, vi kan inte få något annat än det vi själva är beredda att kämpa för.
Förutom att sprida bokserien och att skriva på nätet så håller jag en del föreläsningar och snack. Har spelat in onlineföreläsningar nu under pandemin. Det som händer under ytan är att personer hör av sig och vill rådgöra om situationer på deras resp. arbetsplatser. Men det som just jag gör är ändå bara att så lite frön på ett jättefält, inte fan märks det mycket. Det finns som tur är fler som försöker använda och utveckla kollektiv styrka på sina arbetsplatser och även sprider erfarenheter av det arbetare emellan. Det måste bli många många fler.
Nyligen tecknade Foodora kollektivavtal med Transport, ett kollektivavtal som kritiserats av foodoraanställda som menar att det snarare bidrar till att legitimera Foodoras dåliga arbetsvillkor. I byggbranschen används också kollektivavtal av arbetslivskriminella företag, som ofta får uppdrag av stora beställare just för att dom har kollektivavtal. Vad tänker du om detta? Vilken roll har kollektivavtalen fått idag, och hur skiljer det sig från hur det var för 30 år sedan?
– Ja det är för jävligt med dom rent kriminella företagen och med regelverk som underlättar slavliknande utnyttjande av migrantarbetare och flyktingar. Men det blir ju inte bättre av att många som är i mycket tryggare situationer inte heller törs säga ifrån. Då göms dom värsta avarterna i den allmänna soppan.
Det fanns större medvetenhet generellt för 30-40 år sen om dom rättigheter som vi faktiskt har. Då gällde det att kämpa för att få mer. Men idag handlar det oftare om att försvara befintliga rättigheter, eller, ännu värre, att man inte ens vet om sina rättigheter. Redan för tjugo år sen hade det blivit vanligare att kollektivavtal skrivs på men inte följs. Jag skrev 2001 i texten Myter ”…ute på arbetsplatserna kränks och hotas kollektivavtalen dagligen! Varför låtsas vi då som om det vore fred? Kanske för att vår organisation är nedrustad: varken metoder eller ledning passar för strid. Arbetarrörelsen plaskar vilset omkring i samarbetssoppan som motparten har lämnat för längesen.”
Även begreppet fredsplikt är snedvridet – arbetsgivare gör ju saker under fredsplikt som inte alls kan betraktas som fredliga, t.ex. försämrar arbetsvillkor trots att det är fredsplikt eller till och med passar på just för att det är fredsplikt.
En anställd på Foodora cyklar genom snön i Uppsala i januari 2021. Foodoras kollektivavtal med Transport har kritiserats av Foodoraanställda. Foto Carl-Olof Zimmerman/TT
– Kollektivavtal är annars i sig en bra sak, som innebär att det man kämpat sig till också kommer att gälla för dom som kommer efter. Att man inte behöver slåss om och om igen på arbetsplatserna tillexempel för att få ob-ersättning. Men istället för att bli bättre steg för steg har innehållet i kollektivavtalen försvagats på viktiga områden under de senaste 30 åren.
Centrala förhandlingar har varit byteshandel – lönehöjningar mot större flexibilitet, alltså försämringar, när det gäller arbetstider eller anställningsskydd. Det går att hålla på så, så länge det accepteras på arbetsplatserna. Ofta är det just sånt som vi inte håller hårt på ute på arbetsplatserna, som försvinner i byteshandeln. Och då är det svårt att få det tillbaka. Men för att återknyta till Foodora: Avtal eller ej så kommer det att hänga på dom foodoraanställda själva att bli en maktfaktor på sin arbetsplats. Tro inte att ni inte kan.
Förra året släppte Katalys en undersökning om klassamhället, som Lars Henriksson kritiserade i en debattartikel, där han bland annat ansåg att det blir problematiskt att just akademiker definierar arbetarklassens situation och att inte röster från arbetarklassyrken kommer till tals/skriver i rapporterna. Hur tänker du att arbetarklassen definieras idag från vänster? Är det en stor skillnad jämfört när du började med ditt fackliga organiseringsarbete?
– Åh nu måste jag citera. Henriksson pekar på att 40 akademiker skriver 700 sidor om arbetarklass utan att en enda person som jobbar i LO-yrken får ordet. ”Det hade idag knappast varit möjligt att publicera en tegelsten om feminism skriven av enbart män, hur kloka dessa än hade varit”. Men det viktigaste, tycker jag, är det här: ”Det är inte utsugningen eller ett hårdare liv som gör den breda arbetarklassen viktig utan potentialen som samhällsförändrande aktör” och att han skriver om ”lågintensiva strider där vi på olika sätt tvingats försvara oss mot försämrad arbetsmiljö eller rationaliseringar. Varje sådan skärmytsling har skapat erfarenheter och stärkt känslan av att vi har något att säga till om när vi håller ihop och agerar gemensamt. En klassmedvetenhet har vuxit ur erfarenheten, alldeles oavsett vad dom inblandade ansett om sin egen klasstillhörighet eller ideologiska hemvist.”
Kan en politiker eller förbundsordförande rädda oss? Dom kan säga: Vi måste motverka stress på arbetsplatserna. Det är bra om dom säger det. Men dom kan inte säga att det behövs fem till på det lagret, det behövs tre till på det där kontoret, det behövs två till på natten och två på dagen på det där vårdboendet. Kraven måste ställas på arbetsplatsen och det är också på arbetsplatsen vi måste se till att det inte funkar om vi pressas för hårt.
Alltså att det är i sammanhållningen, hopsnacket och småstriderna på jobbet som klassmedvetenhet och styrka kan växa. Det är svårt att förstå för den som befinner sig utanför. Men även inne på arbetsplatserna kan klassperspektivet saknas. Om man upplever sig ensam, inte ser sig själv och arbetskamrater/kollegor som en maktfaktor tillsammans, så är det lätt att tro att var och en måste slåss för sig, eller att någon annan, något annat ska rädda oss. Eller ingen.
Kan en politiker eller förbundsordförande rädda oss? Dom kan säga: Vi måste motverka stress på arbetsplatserna. Det är bra om dom säger det. Men dom kan inte säga att det behövs fem till på det lagret, det behövs tre till på det där kontoret, det behövs två till på natten och två på dagen på det där vårdboendet. Kraven måste ställas på arbetsplatsen och det är också på arbetsplatsen vi måste se till att det inte funkar om vi pressas för hårt. Det är då vi agerar som maktfaktor utifrån vår klassposition, även om vi inte använder såna ord. Om facken inte kan uppmuntra och stödja fullt ut att vi håller ihop och står på oss tillsammans på arbetsplatsen, så motverkar dom sin uppgift.
Hur arbetarklassen definieras från vänster eller höger har aldrig intresserat mig särskilt mycket, inte nu och inte när jag började mitt fackliga organiseringsarbete.
Vad tror du att hotet om strejk innebar för konflikten på Pågatågen? Tror du att ”hotet” om strejk ändå påverkade beslutet, och att hyvlingarna slutligen drogs tillbaka? Hur gjorde arbetarna för att vinna?
– Hotet om strejk hade säkert stor betydelse. Större strider på en arbetsplats är ofta långa processer där juridiskt agerande, lokala förhandlingar, centrala förhandlingar och åsiktsyttringar går i och ur varandra. Det finns nästan alltid en ny sväng som man kan ta till för att vinna tid och hitta nya vägar. Envishet är ett vapen i sig. Men i segerrika strider brukar det också finnas en brytpunkt som blir avgörande. En situation där vi bryter/tvingas bryta mot samförståndet och står utanför kontroll. Har man varit med om det några gånger, så kan man känna igen det och i ett visst läge säga: vi kommer att vinna. Det behöver inte vara en strejk. Det kan vara något annat som bryter mot samförstånd i meningen underkastelse. Det kan vara ett gemensamt NEJ till en försämring, exempelvis att vi meddelar att vi kommer inte att arbeta på de nya schematiderna, vi kommer på våra vanliga tider. På Pågatågen sa de NEJ till hyvling, trots uppsägningshot. Sen följde strejkvarslet som räddade jobbet åt huvudskyddsombudet och som nog också bidrog till att hyvlingsplanen stoppades och de uppsagda kom tillbaka. Strejkvarslet påminde om en strid på min arbetsplats för många år sen – jag skulle sparkas och mina arbetskamrater meddelade företaget att om ni inte tar tillbaka uppsägningshotet inom fyra dagar, så går vi ut i strejk.
Hur dom på Pågatågen gjorde för att vinna ska du fråga dom, men jag tror att du kan utgå ifrån att dom, liksom vi på Bagarn, hade en lång historia av bred facklig aktivitet innan det uppstod en sån där konflikt som syns utåt. Det har pågått lågintensiv strid, för att använda Henrikssons ordval. Det är ju också dom erfarenheterna som gör att man har kapacitet att organisera och genomföra en så krävande åtgärd som en strejk – och att motparten inser att det inte är bara ett tomt hot.
Foto: Victor Pressfeldt Ett hundratal lokförare och tågvärdar samlades utanför Arrivas kontor i solidaritet med Ola Brunnström. Samtidigt var majoriteten av Pågatågen inställda.
– För säkerhets skull ska jag säga att man kan inte vara säker på att varje strid för en hotad arbetskamrat kommer att vinnas. Men helt säkert är att om det blir vanligare (igen) att man tar strid på det sättet – jaha, då går vi hem! – eller på annat sätt ser till att verksamheten/lönsamheten drabbas, så skulle hoten minska. Idag sparkas fackligt aktiva och andra ”obekväma” anställda kors och tvärs, eller skräms till tystnad, därför att arbetsgivarna kan vara rätt säkra på att det inte händer något riktigt besvärligt och kostsamt. Facebookprotester och skriverier i media kan dom oftast vänta ut.
Det här gäller ju även för andra angrepp mot arbetande människor. Försämrade arbetsvillkor sprider sig så länge arbetsgivarna kan vara rätt säkra på att folk tiger eller gnäller och klagar men ändå inte sätter ner foten, sin gemensamma elefantfot, och säger NEJ. Eller ser till att det skiter sig. Det borde vi göra oftare.
Men om vi ska komplicera det lite – vad gör vi när dom ansvariga mer eller mindre skiter i om det skiter sig, vilket ofta gäller skattefinansierade verksamheter? Där får vi gång på gång exempel på att det kan gå åt pipan utan att någon egentligen bryr sig.
Vad är det för idé att strejka om nedskärningar, klantiga upphandlingar och andra tokigheter slår hårdare mot verksamheten än en strejk skulle göra – utan att någon egentligen ställs ansvarig? Kanske att det är där vi istället skulle använda oss av den omvända strejken, gärna i samarbete med dom som behöver verksamheten. Vägra gå hem när man blir hyvlad eller uppsagd. Ockupera? Det skulle behövas! Men dit kommer vi inte om vi hoppar över den lågintensiva striden.
Om vi inte kan säga ifrån tillsammans om en arbetskamrat blir illa behandlad, om vi inte kan låta bli att springa fortare och hoppa över raster när bemanning dras ner, så klarar vi nog inga större strider heller. Men OM vi tar den lågintensiva striden på många arbetsplatser, så är det sammantaget en stor strid i sig, därför att det förändrar styrkeförhållandena i arbetslivet/samhället. Vi måste börja där vi befinner oss, inte där vi skulle vilja vara. Dom modigaste personernas viktigaste uppgift är inte att stajla och marschera i spetsen, utan att stötta och få dom räddaste personerna att våga vara med och stå på sig. Ofta är dom egentligen inte rädda, dom har bara inte sett sig som viktiga. Det är dom längst bak det hänger på, kommer dom i rörelse så driver dom alla andra framför sig.
Frances Tuuloskorpi
Läs mer om Frances Tuuloskorpis arbete och beställ eller ladda ned böckerna på folkrorelselinjen.com
I veckan har det första svenska kollektivavtalet ”av och för migrantarbetare” undertecknats och kommer att gälla på Microsofts serverhallsbygge utanför Gävle. Men varför är det så ovanligt att syndikalistiska fack tecknar kollektivavtal? SAC:s generalsekreterare svarar.
Varför är det så ovanligt att syndikalistiska fackföreningar tecknar egna kollektivavtal?
– Innan strejkinskränkningen 2019 handlade det ofta om friheten med att inte vara bunden av ett avtal. Det fanns till exempel större frihet att gå ut i strejk eftersom man då inte var förbunden till fredsplikten i kollektivavtalet.
– Men nu är strejkrätten ändå så begränsad och anledningen till att det fortfarande är ganska ovanligt med kollektivavtal kan bero på flera saker. I vissa fall har det det handlat om att man kanske inte är så många organiserade syndikalister på sin arbetsplats, i andra fall kanske det handlar om att det redan finns ett kollektivavtal och att det är en större uppförsbacke att kämpa för ett andrahandsavtal.
– Arbetsplatser som inte har kollektivavtal är ofta mindre arbetsplatser, och det är ofta där vi har avtal. Då handlar det ofta om att våra medlemmar är en stor del av de arbetsstyrkan.
Varför sker detta just nu, tror du?
– Fenomenet med stora serverhallsbyggen har resulterat i stora byggarbetsplatser, med företag som inte har kollektivavtal. Avsaknaden av stark facklig närvaro har inneburit en öppning för syndikalister, inte minst eftersom att många av arbetarna talar andra språk än svenska. Detta har inneburit att de hamnat utanför den svenska modellen, eftersom att många LO-förbund inte organiserar migrantarbetare eller har information på flera språk.
Innebär det nya avtalet alltså fredsplikt för de anställda på bygget?
Facket Solidariska byggare har tecknat ett kollektivavtal med ett av bolagen som bygger Microsofts serverhallar utanför Gävle. Bolaget, som betalat ut felaktiga löner, kommer även att betala ut 15 miljoner kronor i retroaktiva löner till arbetarna.
Söndagen den 25 oktober samlades omkring femtio byggarbetare på Joe Hill-gården i centrala Gävle. Under flera månaders tid har de, tillsammans med sitt fack Solidariska byggare, förhandlat med ett av bolagen – Benbau AB – som bygger Microsofts serverhallar utanför Gävle. Under helgen låg slutligen ett bud som inkluderade ett kollektivavtal på bordet, vilket fackets medlemmar fick möjlighet att rösta om.
– Det blev ett enhälligt ja, säger Pelle Sunvisson, migrantorganisatör på SAC Syndikalisterna.
Avtalet, det första för byggarbetare på arbetsplatsen, höjer lönerna till 260 kronor i timmen, vilket enligt Pelle Sunvisson ligger över branschens snittlön. Avtalet ger även rätt till en tidsbank som möjliggör längre perioder av ledighet i hemlandet. Under mötet på Joe Hill-gården valdes även sju egna skyddsombud.
Avtalet inleds med orden: ”Följande kollektivavtal är det första svenska kollektivavtalet som skrivits för och av migrantarbetare. Avtalet utgår från de särskilda villkor som kommer av att arbeta i ett land och ha sin familj i ett annat. Det innebär bland annat att särskild vikt lagts vid möjligheten att få längre perioder av ledighet i hemlandet. Avtalet syftar inte till att ge samma villkor som svenska arbetare. Det syftar till att ge villkor som är minst lika bra.”
15 miljoner i uteblivna löner
Utöver kollektivavtalet antogs även ett bud om 15 miljoner kronor i uteblivna löner och skadestånd till arbetarna, detta efter att bolaget tidigare ertappats med felaktiga löneutbetalningar.
– Det gäller inte bara medlemmarna, utan alla anställda på bolaget kommer få ut rätt lön retroaktivt, säger Pelle Sunvisson.
Medlemmar i Solidariska byggare efter att avtalet tecknats den 25 oktober 2026. Foto: Valeriia Eltarenko
Organiseringen på Microsofts byggen inleddes för ungefär ett halvår sedan. I mitten av april besökte Solidariska byggare serverhallsbygget i Stackbo, utanför Gävle. Syftet var att informera om fackliga rättigheter i Sverige och ta puls på intresset för organisering.
– Andra fack har inte lyckats organisera Microsoftarbetarna. Men eftersom vi har större erfarenhet av migrantorganisering är det värt ett försök även från oss, sa Philipp Galtsov, från Solidariska byggare, i samband med arbetsplatsbesöket i april.
Under det halvår som gått sedan dess har mycket hänt. En driftsektion har bildats och nästan hundra av Benbaus anställda har gått med i Solidariska byggare. Totalt har företaget cirka 200 anställda, som nu omfattas av kollektivavtalet, på bygget.
Han har stridit som frivillig mot Putins armé i Ukraina. Men Säpo ser den ryska oppositionsaktivisten och anarkisten Aleksey Makarov från Malmö som en säkerhetsrisk vilket gjort att han inte längre kan lämna Sverige.
– Det är helt galet. Svenska myndigheter och Ryssland straffar mig för samma sak, nämligen att jag slagits för ett fritt Ukraina och mot den ryska imperialistiska staten, säger Aleksey Makarov till Arbetaren.
Aleksey Makarov kom till Sverige som kvotflykting redan 2011 och fick genast permanent uppehållstillstånd på grund av hotbilden mot honom hemma i Ryssland.
Där hade han länge varit en del av oppositionen mot Putins våldsamma regim och var på grund av det efterlyst av myndigheterna.
Nekas främlingspass
I Malmö startade han snabbt ett nytt liv där han bland annat fick jobb som tågvärd. Ett arbete han fortfarande har.
Efter den fullskaliga invasionen av Ukraina 2022 reste han dit för att ansluta sig som frivillig i försvaret mot de ryska styrkorna. Han deltog i flera uppmärksammade ukrainska offensiver och skadades svårt vid fronten. På grund av det tvingades Aleksey Makarov återvända till Skåne där han fortfarande bor. Men nyligen kom chocken.
Det var när han skulle ansöka om förnyat så kallat främlingspass, ett resedokument för den som inte kan ansöka om pass i sitt hemland, som Säpo slog larm till Migrationsverket.
”Säkerhetspolisen har i yttrande daterat den 6 februari 2026 förordat att din ansökan om resedokument bör avslås av säkerhetsskäl”, skriver Migrationsverket i sitt beslut.
Något Aleksey Makarov blev varse om under ett möte med Migrationsverket dit han kommit för att förnya sina resedokument. Utan dem är det i stort sett omöjligt för honom att lämna Sverige.
Efterlyst i Ryssland
I övrigt var det locket på från Säpo som inte gav någon som helst förklaring till varför de ser honom som en säkerhetsrisk.
– Jag fick inte ens bemöta anklagelserna. Visst har jag varit i Ukraina och slagits mot den ryska staten. Men på vilket vis gör det mig till ett hot mot Sveriges säkerhet. Jag tror snarare det handlar om politik och min vänsterorganisering och mitt utomparlamentariska arbete.
I Ryssland är han fortfarande efterlyst. Att återvända är förenat med direkt livsfara men att inte kunna lämna Sverige för att hälsa på vänner i andra europeiska länder gör att Aleksey Makarov känner sig ”livegen”.
– Jag kan inte resa någonstans eftersom jag saknar officiella handlingar som gör det möjligt att lämna landet. I praktiken tolkar jag det som att den svenska säkerhetstjänsten förbjuder mig att fortsätta min kamp mot den ryska staten.
Säpo, som bland annat fungerar som remissinstans till Migrationsverket, är fortfarande förtegna om varför de ser Aleksey Makarov som en säkerhetsrisk och säger till Arbetaren att de inte uttalar sig om enskilda ärenden.
Amalthea Frantz, Arbetarens chefredaktör, om att LO:s avtalssekreterare uppger att man ”inte är mogna att ta fajten”. Foto: Martin Pahlmblad / TT /, Johan Apel Röstlund. Montage: Arbetaren
Frågan om att hinna med något mer än att bara slita på jobbet är livsviktig för många, även inom tjänstemannafacken.
”Vägra backa” från krav om kortare arbetstid
Bortom rubrikerna försvinner dock intrycket av kampanda snabbt. Att ”vägra backa” betydde i slutet av september, enligt Metalls avtalssekreterare: ”IF Metall har drivit kravet om kortare arbetstid i princip varje avtalsrörelse sedan 1995 och vi kommer att ställa krav om arbetstidsförkortning oavsett vad som händer”.
Och denna vecka kom en av årets mest förutsägbara nyheter: LO-facken kommer inte gemensamt driva krav på kortare arbetsvecka i avtalsrörelsen 2027. Man uppger att man i stället ska fortsätta förhandla om att avsätta en del av löneutrymmet till kortad års- eller livsarbetstid, bland annat genom tidbanker.
Detta trots att LO:s egen kongress år 2024 beslutade att ”kraftfullt prioritera frågan kring kortare arbetstid, både via förhandlingar och lagstiftning”. Därför motsätter sig Transportarbetareförbundet det nya beskedet från LO-samordningen. Och det största LO-facket, Kommunal, är förstås besvikna.
Bland dem finns exempelvis hårt arbetande undersköterskor och barnskötare. Att de är besvikna är självklart, men en hel del av dem är säkert ändå inte förvånade. Alla som följer olika fackföreningars arbete över tid vet att det i ungefär 99 fall av 100 aldrig blir något av LO:s tal om hård kamp, för att inte tala om strejk.
När ska LO bli kampvilliga igen?
LO drev ju, tillsammans med Socialdemokraterna, igenom det som brukar kallas antistrejklagen år 2019. Det talar de inte så gärna om. När LO själva svarar på kritik om varför de inte tar till strejkvapnet, brukar det låta ungefär: ”Styrkan ligger i att få igenom krav genom att bara hota – det är ett svaghetstecken att behöva strejka.” Men nu hörs inte ens det mantrat. I stället: Det är ”inte läge” för frågan om arbetstiden, LO är ”inte mogna att ta den fajten just nu när vi möter stenhårt motstånd från arbetsgivarna”, enligt LO:s avtalssekreterare Veli-Pekka Säikkälä.
Så när, och hur, ska LO bli starka och kampvilliga igen? Antingen måste deras medlemmar göra det omöjligt för ledningen att hela tiden backa för arbetsköparna. Många försöker, men det har inte gett större resultat på mycket länge. Eller så måste medlemmarna välja andra, kampvilliga fackföreningar – sådana som redan finns, eller starta nya.
Andra strejker ljus i mörkret
Samtidigt sipprar arbetares missnöje ut på andra sätt – som det alltid gör. Mer och mer när samhället hårdnar. Och utan att vara godkänt av ledningen.
Andra strejkrubriker från den senaste tiden är små ljus i mörkret: lärarlaget i Vaggeryd som sjukskrev sig i protest mot arbetsmiljön. Bussförarna i Skaraborg som gjorde samma sak i politisk protest.
Och den 30 oktober håller Seko Tunnelbanan manifestation i Stockholm, i solidaritet med den stora hamnarbetarstrejk som sker i minst 60 hamnar världen över.
Enda vägen framåt för arbetarrörelsen är att våga mer. Enligt arbetsköparna i Svenskt Näringsliv kommer det heller aldrig ”vara läge” för något.
En man i 65-årsåldern har omkommit efter en arbetsplatsolycka på Stegras stålverksbygge i Boden.
– Det är fruktansvärt och arbetsmiljön måste ses över, säger en anonym anställd till tidningen Dagens Arbete.
Det var vid lunchtid på onsdagen som mannen av oklar anledning föll från en plattform vid Stegras stålverksbygge. Mannen fördes till sjukhus med svåra skador och under torsdagen meddelade företaget att han omkommit.
Polisen utreder nu händelsen och ärendet leds av åklagare vid riksenheten för miljö- och arbetsmiljömål.
Dödsolyckan var den tjugosjätte hittills i år på svenska arbetsplatser.
Under tisdagen sjukskrev sig ett helt arbetslag på Östra skolan i småländska Vaggeryd. Sjukskrivningarna ska ha skett i protest mot hög arbetsbelastning, rapporterar Värnamo Nyheter.
– Vi blev väldigt överraskade, nu måste vi lösa det här, säger barn- och utbildningschefen David Norrfjärd, till Jönköpingsposten.
Protesten berörde sju pedagoger och flera andra medarbetare. Ett 50-tal barn ska under tisdagen ha blivit utan ordinarie lärare. Bemanningen ska ha täckts upp med vikarier och befintlig personal.
Fackförbundet Sveriges lärare menar att det är upprepat våld mot elever och lärare på skolan som ligger bakom att en hel personalgrupp sjukskrev sig.
– Det är alarmerande, säger huvudskyddsombudet Andres Noor Ståhlnacke, till Jönköpingsposten.
Arbetaren har faktagranskat Stina Wollters påståenden från den 21 november 2023. Genomgången finns att läsa nedan.
Vad Stina Wollter skrev den 21 november 2023:
”Alltså jag vet inte hur det är med dig men undrar inte du hur mycket som behöver avslöjas för att media ska börja skriva lite mer symmetriskt om det som sker i Israel/Palestina? Att Israel systematiskt tagit organ och hud från dödade palestinier, att de förfalskat ’bevis’, att de ljugit om ”beheaded babies” och våldtäkt, att de dödat sina egna på festivalen från helikoptrar, att det var dom som grävde gångar under Alshifasjukhuset.
Att våldet dödandet och annekteringar av bostäder och mark eskalerat på Västbanken, att tusentals barn är dödade, att över 10.000 civila är dödade, att Gaza jämnas med marken till oigenkännlighet, att ställen som ska vara skyddade enligt krigslagar bombas, att israels regelbundna dödsraider, tortyr och terror, ockupation apartheid och kontroll av palestinierna är olaglig vet vi redan.”
Faktakoll av det Stina Wollter skrev:
Att Israel systematiskt tagit organ och hud från dödade palestinier
Att patologer på det israeliska Abu Kabir-institutet har tagit organ från palestinska kroppar har varit känt länge och bekräftades år 2009 då en intervju med institutets tidigare chef Dr Yehuda Hiss (genomförd redan år 2000) sändes. Huruvida agerandet har varit ”systematiskt” eller ej är inte klarlagt. Det här är en praxis som enligt israeliska militären upphörde på 1990-talet. Dessa uppgifter har också publicerats av bland andra Sveriges radio och SVT.
År 2009 publicerade Aftonbladet en kulturdebattartikel om israeliska organstölder. Publiceringen ledde till massiv debatt och närmast diplomatisk kris mellan Sverige och Israel. Samma år publicerades alltså i en tv-dokumentär en intervju (genomförd redan år 2000) med Dr Yehuda Hiss, tidigare chef på Abu Kabir-institutet nära Tel Aviv.
Intervjun refereras i en artikel i The Guardian den 21 december 2009. Där beskriver tidningen också att den israeliska militären bekräftar att man tagit organ från döda palestinier utan deras familjers samtycke. Man har också tagit organ från andra än palestinier, bland annat israeliska soldater. Det har handlat om hud, hornhinnor, hjärtklaffar och ben.
I den uppmärksammade kulturdebattartikeln i Aftonbladet – som Stina Wollter också har delat på Instagram – skriver journalisten Donald Boström att det finns ”starka misstankar” hos palestinier ”att deras unga män har fångats in, och som i Kina och Pakistan ofrivilligt fått agera organreserv innan de dödats.” Han skriver att detta är ”en mycket allvarlig misstanke” som har tillräckligt många frågetecken för att leda till utredning hos internationella domstolen ICJ. Det finns inga belägg för att palestinier har dödats i syfte att organen skulle kunna stjälas. I den uppmärksammade granskningen i Aftonbladet – som Stina Wollter också ska ha delat på Instagram – ställs frågor om det också förekom att palestinier dödades för att organen skulle kunna stjälas. Det finns inga belägg för att så skulle ha skett.
I artikeln i Aftonbladet vävs ovanstående resonemang ihop med skrivningar om en korruptionshärva i New Jersey, där ”rabbiner, folkvalda och betrodda tjänstemän” i åratal hade ”sysslat med pengatvätt och illegal organhandel” trots att det helt saknades kopplingar mellan företeelserna. Kritiker menade att Boströms text innehöll ”insinuationer (…) om att staten Israel rövade bort och mördade palestinier i syfte att stjäla deras organ och antydningar om att detta gjordes i maskopi med judar eller rabbiner i USA.”
Att de förfalskat bevis, att de ljugit om ”beheaded babies”
Uppgifter om halshuggna offer och barn spreds över hela världen under de första dagarna efter attackerna den 7 oktober 2023, specifikt spreds en uppgift om ”40 halshuggna bebisar”. Denna uppgift är falsk.
Uppgifterna spreds bland annat av företrädare för den israeliska militären, IDF. Den 12 oktober fick CNN svar från IDF att de inte kunde verifiera uppgifterna – då var nyheten redan så spridd att den i princip gjorts till en sanning.
Det finns andra tidiga exempel på när israeliska militären har ljugit om faktiska omständigheter. Ett sådant: Den 13 oktober 2023 träffades en civil konvoj av ett israeliskt flyganfall, vilket dödade 70 personer och skadade minst 200. Konvojen gick på en rutt som Israel identifierat som ”säker”. Den israeliska militären förnekade att den attackerat konvojen. Amnesty International verifierade dock videor av attacken och drog slutsatsen att den var resultatet av en flygattack.
Också efter Stina Wollters inlägg har Israel kommit med felaktiga uppgifter. Ett exempel: en ”Hamas-kamera” angavs som skäl till att en del av ett sjukhus, där journalister var samlade, attackerades vid fyra tillfällen direkt efter varandra. Detta visade sig vara falska uppgifter.
Att de ljugit om våldtäkt
FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter, OHCHR, har i en rapport konstaterat ett mönster av sexuellt våld under attackerna den 7 oktober 2023. Man har också konstaterat att vissa uppgifter om sexuellt våld som har spridits, har varit ”falska, felaktiga eller motsägelsefulla i förhållande till andra bevis eller uttalanden.”
Utdrag ur rapporten:
”När det gäller våldtäkt har kommissionen tagit del av öppna källor som uppger att israeliska civila utsattes för våldtäkt och andra former av sexuellt våld på olika platser i södra Israel den 7 oktober. Kommissionen har granskat vittnesmål som journalister och israelisk polis har samlat in om våldtäkt, men har inte kunnat oberoende verifiera dessa anklagelser på grund av bristande tillgång till offer, vittnen och brottsplatser samt israeliska myndigheters hindrande av utredningen. Kommissionen kunde inte granska den oredigerade versionen av dessa vittnesmål. Av samma skäl kunde kommissionen inte heller verifiera rapporter om sexualiserad tortyr och könsstympning.”
(…)
”Dessutom fann kommissionen att vissa specifika anklagelser var falska, felaktiga eller motsägelsefulla i förhållande till andra bevis eller uttalanden och bortsåg från dessa i sin bedömning.”
I tidningen Haaretz framgår att höga företräde för Israel vid flera tillfällen har upprepat att ”Hamas-terroristerna fått uttryckliga order” om att våldta sina offer.
”Sexbrotten var planerade i förväg”, hävdade Israels FN-ambassadör Gilad Erdan i december, enligt Haaretz, som i sin undersökning konstaterar att det saknas bevis för att ”terroristerna från Hamas eller andra organisationer fick explicita order att utföra våldtäkt.”
Att de dödat sina egna på festivalen från helikoptrar
Stina Wollter följer vid den här tiden israelisk och internationell media noga och flera av hennes påståenden tycks baseras direkt på artiklar som publicerats kort före inlägget. Enligt tidningen Haaretz granskning från den 19 november 2023, två dagar före hennes story, har IDF-helikoptrar som siktat på angripare från Hamas på Nova-festivalen, av misstag också skjutit festivalbesökare. Att det här har kommit fram i en israelisk polisutredning, har tidningen fått bekräftat av en källa inom polisen (den 18 november 2023). (”According to a police source, the investigation also indicates that an IDF combat helicopter that arrived to the scene and fired at terrorists there apparently also hit some festival participants.”)
Det är numera klarlagt att israeliska styrkor dödade sina egna medborgare i samband med attackerna den 7 oktober, bland annat genom helikoptereld. Det står också klart att det så kalladeHannibaldirektivet gavs vid attackerna. Direktivet innebär att militären till varje pris ska undvika att de egna tas som gisslan, även om risken är att man skjuter sina egna. Att Hannibaldirektivet gavs på flera platser vid attackerna bekräftades i juni förra året av Yoav Gallant, försvarsminister i Israel vid attackerna och numera internationellt efterlyst för brott mot mänskligheten.
Att det var de som grävde gångar under Alshifasjukhuset
Israels före detta premiärminister Ehud Barak sade i en intervju i CNN den 20 november 2023 att Israel hade byggt några av bunkrarna under Al Shifa-sjukhuset i Gaza. Uttalandet kom i samband med att israeliska styrkor uppgivit att de hittat en 55 meter lång ”terroristtunnel” som Hamas hade använt som kommandopost.
Frilansjournalisten Isabella Harbrecht har tidigare gjort en granskning i tre delar som finns här: Del 1. Del 2. Del 3.
Nedan följer samtliga frågor till och svar från SVT:s programchef Martin Vårdstedt, med anledning av att SVT stoppade programmet Naken med Stina Wollter 2024.
Hur kommer det sig att ni ändrade er och valde att lyfta programmet Naken med Stina Wollter ur tablån? Om jag har förstått det rätt, inleddes inspelningarna efter den inledande medieuppmärksamheten.
”Frågor som rör Israel och Palestina hör till de mest komplexa och känsloladdade i vår tid. Samtalsklimatet är starkt polariseratoch gränserna otydliga mellan legitim kritik av Israel och uttryck som kan uppfattas som antisemitiska.
Vi är medvetna om att det finns olika definitioner av antisemitism och att bedömningarna kan skilja sig åt mellan olika personer och organisationer. Det är bra och viktigt att du belyser det.
I det här fallet handlade vår bedömning om det sammanhang som uppstod runt ett program som ännu inte nått publiken, där fokus riskerade att förskjutas från innehållet till en konfliktfylld debatt. Det var ett skäl i sig till att programmet lyftes ur tablån.
När det gäller dina konkreta frågor har jag som avdelningschef och ansvarig för serien följande perspektiv: Det stämmer att inspelningen påbörjades efter den inledande medieuppmärksamheten, men efter att vi också samtalat om det ansvar som medverkan i SVT innebär.
Förändringen i inställning kom efter en specifik postning i sociala medier från Stina Wollter, en vidareförmedling av ett inlägg som gjordes efter att programmet var färdigställt, men innan det var sänt. Många gjorde bedömningen att inlägget var tydligt färgat av antisemitiska troper. Detta blev också SVT:s hållning i frågan efter en samlad bedömning – jag kan inte gå in på exakt vilka källor, men det var åtskilliga och frågan bereddes under lång tid.
För egen del har jag hela tiden varit övertygad om att Stina Wollter inte själv har dessa åsikter – hon har tvärtom arbetat hela sitt liv för inkludering och allas lika värde. Men med många följare kommer ett ansvar att även se detaljerna, källgranska och hålla koll på vad och hur man sprider material. I alla fall om man vill kunna företräda en tv-serie på SVT.
Det var tragiskt att behöva konstatera att postningen blev så spridd och gav upphov till en så inflammerad debatt av så stor omfattning att en publicering av serien blev hårt ifrågasatt – en serie som handlade om helt andra saker, om konst och kroppsideal. I den situation som rådde där och då, oktober 2024, i ett redan mycket ansträngt offentligt samtal, gjorde vi bedömningen att det mest ansvarsfulla var att inte publicera serien som planerat.”
Det här har haft stora konsekvenser för Stina Wollter personligen. Hur ser du på ert ansvar som uppdragsgivare gentemot henne – har ni fullgjort ert ansvar?
”Jag vill hävda att vi tagit ansvar, med samtal och möten.”
Kritiker menar att det handlade om ett drev som var ägnat att tysta personer som varit kritiska mot Israels folkrättsvidriga agerande mot den palestinska civilbefolkningen. Att SVT valde att ändra sitt beslut kan, menar vissa, ha lett till att andra offentliga personer har valt att vara tysta. Finns det fog för självkritik här, borde ni ha agerat annorlunda?
”Vi reflekterar ständigt kring våra publicistiska beslut. Om just det här var rätt beslut råder det självklart olika meningar om. Som SVT:s programdirektör Eva Beckman skrev, vi vill göra ’så rätt det går i en svårnavigerad publicistisk fråga’.”
Det har gått tre år sedan drevet där konstnären Stina Wollter utmålades som judehatare.
I en exklusiv intervju berättar hon för första gången sin sida av historien.
– Det händer någonting med en när människor helt öppet uttrycker att de vill att man ska dö, säger hon till Arbetaren.
Hon minns inte vad klockan är. Bara att någon skickar länken och att hon klickar på den. När hon ser rubriken öppnar sig en avgrund.
– Jag får panik. Total panik. Om människor vet vad som händer i kroppen när man ser sitt barn falla mot asfalt, så känns det hela tiden. Det är ett sådant stresspåslag så att det är svårt att beskriva.
Länken leder till Dagens Nyheters ledarsida och en text av den fristående skribenten Isobel Hadley-Kamptz. Stina Wollter ser en bild på sig själv, den som togs i samband med det hyllade sommarpratet 2019, och orden: ”Kulturkvinnan Stina Wollter ekar samma gamla judehat”.
– Jag minns att jag ligger på golvet och krampar. Och skriker bara: ”Nej, nej, nej. Vad ska jag göra? Jag orkar inte. Jag orkar inte. Jag orkar inte”, säger Stina Wollter, när hon nu till sist väljer att berätta.
– Jag är på köksgolvet. Och Micke försöker… Jag kan inte gå upp från golvet. Jag måste ligga på golvet för om jag reser mig så är det som om jag ska ramla av jorden. Så jag kryper för att förflytta mig och jag vill bara att tiden ska stanna.
När du skriker ”jag orkar inte” – vad är det du inte orkar?
– Det är själva anklagelserna. En rädsla över att folk ska tro det här om mig. Att jag skulle vara antisemit.
Vi möts första gången nästan på dagen två år efter DN-publiceringen, på restaurang Black Bird intill Centralstationen i Uppsala. Intervjun tar flera timmar. Stina Wollter mår inte bra men hon vill vidare, säger hon. Därför har hon påbörjat en behandling mot den posttraumatiska stress, PTSD, som drevet utlöste. Behandlingen går till så att man väljer ett enskilt tillfälle som har varit särskilt traumatiserande. Sedan bearbetar man den stunden, om och om igen.
– Jag valde mellan två tillfällen, när arrangörer tvingades ta in vakter för att garantera min säkerhet. Och det här. Men det blev morgonen med DN … Det var då jag förstod att dörren hade öppnats till det som skulle komma.
Ockupation i strid med internationell rätt
Israel har ockuperat palestinska områden sedan 1967. På Västbanken och i Östra Jerusalem råder militärlagar för palestinier, samtidigt som israeliska bosättare lever under civil israelisk lag. Flera människorättsorganisationer som Amnesty, Human Rights Watch och israeliska B’Tselem beskriver situationen som apartheid. Samma bedömning gjorde också Internationella domstolen, ICJ, i ett yttrande förra året.
Även Gazaremsan var mellan 1967 och 2005 under israelisk bosättarockupation. År 2005 drog Israel tillbaka bosättare och trupper. Men eftersom man behöll kontroll över Gazas gränser, luftrum och hav, bedömde ICJ i sitt yttrande att tillbakadragandet ”inte helt har befriat landet från dess skyldigheter enligt ockupationsrätten”. I samma yttrande bedömde domstolen att den israeliska ockupationen av palestinska områden som helhet är i strid med internationell rätt. Mellan den 1 januari 2008 och den 6 oktober 2023 dödades 5 312 palestinier av Israel i Gaza. På Västbanken dödades 205 palestinier av israeliska styrkor bara mellan den 1 januari och 6 oktober 2023.
Den 7 oktober 2023 genomförde den av USA och EU terrorklassade organisationen Hamas och andra väpnade palestinska grupper en koordinerad attack i Israel. Omkring 1 200 människor dödades, majoriteten av dem var civila. Ungefär40 av dem var barn. Offren var primärt judiska israeler men också bland annat utländska migrantarbetare dödades. Över 4 000 personer skadades och hundratals hem och annan civil infrastruktur förstördes.
Hos Stina Wollter, som varit engagerad för det palestinska folket sedan 1980-talet, väcktes tidigt en rädsla för vad svaret på attackerna skulle bli. Oron förstärktes i takt med allt fler uttalanden från israeliska företrädare som handlade om att palestinier inte var människor utan djur eller monster, att Gaza skulle jämnas med marken och att Israel skulle utplåna sina angripare. Israel inleder också omgående sina dödliga motattacker från luften, den 9 oktober sätts Gaza i full blockad och en markinvasion av Norra Gaza påbörjas den 27 oktober.
Stina Wollter var långt ifrån ensam om att ana vartåt det barkade. Den 16 november 2023 uppmanade FN:s specialrapportörer det internationella samfundet att förebygga folkmord mot det palestinska folket, bland annat mot bakgrund av hur flera israeliska makhavare uttryckte sig. Israel hade ”demonstrerat sin militära kapacitet att implementera sådana kriminella intentioner”, varnade experterna och konstaterade:
”Därför får våra tidiga varningar inte ignoreras.”
Inlägget som startar mediedrevet
Fem dagar efter specialrapportörernas larm, den 21 november 2023, publicerar Stina Wollter den uppdatering på Instagram som blir upptakten till de hundratals artiklar som senare ska skrivas om henne. Det är en ”story”, eller ”händelse” – en uppdatering som delas med följare under 24 timmar och därefter tas bort automatiskt. Under den här tiden gör Stina Wollter tiotals sådana varje dag, i princip uteslutande på temat Israels urskillningslösa dödande av palestinska civila. Någon vecka tidigare har hon fått kritik för en annan delning, ett klipp där en pastor, enligt tidningen Bulletin en känd konspirationsteoretiker, frågar sig hur det kunde komma sig att Hamas lyckades ta sig förbi ”världens säkraste gräns”.
”Man får undra. Det är tillåtet”, skriver Stina Wollter över klippet. Efter en kvart väljer hon att ta bort inlägget.
– Ett tag försökte jag försvara mig men jag märkte snart att det inte var någon idé. De hade redan bestämt sig, säger Stina Wollter. Foto: Jan-Åke Eriksson
Den 21 november skriver hon så om att ”tusentals barn är dödade, att över 10 000 civila är dödade, att Gaza jämnas med marken till oigenkännlighet, att ställen som ska vara skyddade enligt krigslagar bombas”. Hon beskriver ”Israels regelbundna dödsraider, tortyr och terror, ockupation, apartheid och kontroll av palestinierna”.
Men det är publiceringens första del som har varit föremål för kritik:
”Alltså jag vet inte hur det är med dig men undrar inte du hur mycket som behöver avslöjas för att media ska börja skriva lite mer symmetriskt om det som sker i Israel/Palestina? Att Israel systematiskt tagit organ och hud från dödade palestinier, att de förfalskat ‘bevis’, att de ljugit om ’beheaded babies’ och våldtäkt, att de dödat sina egna på festivalen från helikoptrar, att det var dom som grävde gångar under Alshifasjukhuset.”
Faktagranskning av inlägget
Arbetaren har faktagranskat Stina Wollters påståenden från den 21 november 2023. Genomgången finns att läsa i sin helhet här.
Sammanfattningsvis går det att konstatera att uppgifterna i huvudsak stämmer. Vissa formuleringar kan dock uppfattas som svepande och det faktum att ett flertal påståenden står staplade på varandra utan direkta hänvisningar, påverkar sannolikt helhetsintrycket för många läsare.
När det gäller påståendet att ”de” har ”ljugit om våldtäkt” kan det tolkas som att det inte alls skulle ha förekommit sexuellt våld vid Hamas attacker den 7 oktober, när FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter (OHCHR) i en rapport tvärtom har konstaterat ett mönster av sexuellt våld. Samma rapport slår dock också fast – i enlighet med vad Stina Wollter skriver – att vissa uppgifter om sexuellt våld som har spridits, har varit ”falska, felaktiga eller motsägelsefulla i förhållande till andra bevis eller uttalanden.”
Uppgifter om halshuggna offer och barn spreds över hela världen under de första dagarna efter attackerna den 7 oktober 2023, specifikt spreds en uppgift om ”40 halshuggna bebisar”. Denna uppgift är falsk.
Att patologer på det israeliska Abu Kabir-institutet har tagit organ från palestinska kroppar har varit känt länge och bekräftades år 2009 då en intervju med institutets tidigare chef Dr Yehuda Hiss (genomförd redan år 2000) sändes. Huruvida agerandet har varit ”systematiskt” eller ej är inte klarlagt. Intervjun refereras i en artikel i The Guardian den 21 december 2009. Där bekräftar den israeliska militären att man tagit organ från döda palestinier utan deras familjers samtycke. Man har också tagit organ från andra än palestinier, bland annat israeliska soldater. Det här är en praxis som enligt israeliska militären upphörde på 1990-talet och även om det har kommit nyaanklagelser finns inga bevis för att något liknande har ägt rum sedan den 7 oktober 2023. Uppgifterna från 2009 har även publicerats av bland andra Sveriges Radio och SVT.
I en uppmärksammad opinionsartikel i Aftonbladets kulturdel år 2009 – som Stina Wollter också har delat på Instagram – skriver journalisten Donald Boström att det finns ”starka misstankar” hos palestinier om att ”deras unga män har fångats in, och som i Kina och Pakistan ofrivilligt fått agera organreserv innan de dödats”. Han skriver att detta är ”en mycket allvarlig misstanke” som har ”tillräckligt många frågetecken för att leda till utredning hos internationella domstolen ICJ”.
Det finns inga bevis för att palestinier har dödats i syfte att organen skulle kunna stjälas, detta har dock vare sig Donald Boström eller Stina Wollter hävdat. Artikeln har mött stark kritik, ett exempel av många är Svenska Kommittén mot Antisemitism, SKMA, som skriver bland annat att det ”vid flera tillfällen påvisats att Donald Boströms organskröna innehåller en rad osanna påståenden och antydningar, vilka påminner om historiskt rotade och återkommande mytbildningar om judar”. Boström, som dödshotades efter publiceringen, har sagt att han i artikeln inte påstår att organhandel sker, utan att han bara redogör för att palestinier påstår detta.
Stina Wollter följer vid tiden för sitt inlägg israelisk och internationell media noga och flera av hennes påståenden tycks baserade på nyligen publicerade artiklar. Till exempel en granskning i den israeliska tidningen Haaretz från den 19 november 2023, två dagar före Stina Wollters story, som beskriver att IDF-helikoptrar som siktat på angripare från Hamas på Nova-festivalen, av misstag också har skjutit festivalbesökare. Huruvida dessa festivalbesökare har dött av sina skador eller inte, är okänt.
Det är numera klarlagt att israeliska styrkor dödade sina egna medborgare i samband med attackerna den 7 oktober, bland annat genom helikoptereld. Det står också klart att det så kalladeHannibaldirektivet gavs vid attackerna. Direktivet innebär att militären till varje pris ska undvika att de egna tas som gisslan, även om risken är att man skjuter sina egna. Att Hannibaldirektivet gavs på flera platser vid attackerna bekräftades i juni förra året av Yoav Gallant, försvarsminister i Israel vid attackerna och numera internationellt efterlyst för brott mot mänskligheten.
Kallas för judehatare och tjej-Hitler
De anklagelser som snabbt riktas mot Stina Wollter handlar vare sig om att hon skulle ha formulerat sig svepande eller att vissa av hennes påståenden har kunnat uppfattas som vilseledande. Inte heller pekar de ut det misstänkt konspiratoriska inlägg som hon under femton minuter har delat på sitt Instagramkonto. De anklagelser hon får emot sig har en helt annan karaktär.
Ulrika Knutson, som är ordförande för SKMA skriver – samma dag som Isobel Hadley-Kamptz text publiceras i DN – i Göteborgsposten: ”Rena konspirationsteorier av Stina Wollter” och anger i ingressen: ”På sitt Instagram-konto skriver influeraren och konstnären Stina Wollter att Hamas attack den 7 oktober var iscensatt av Israel. Därtill torgför hon antisemitiska idéer om allt ifrån organstöld till mördade spädbarn.”
”Massiv kritik mot Stina Wollters Hamaspropaganda”, skriver Världen idag. ”Tjej-Hitlers har en särskild plats i helvetet”, menar Svenska Dagbladets ledarsida. ”Stina Wollter och judehatet“, skriver tidningen Fokus i sin rubrik.
Isobel Hadley-Kamptz. Foto: Stina Stjernkvist/TT
En sökning på ”Stina Wollter” och ”antisemit” i mediearkivets databas Retriever ger över 340 unika träffar mellan den 7 oktober 2023 och den 7 oktober 2025. Bara under oktober, november och december 2023 publiceras 117 artiklar på temat. Många av artiklarna hänvisar till DN-texten av Isobel Hadley-Kamptz och GP-texten av Ulrika Knutson.
Parallellt väller det ut hat och hot på olika sociala plattformar. Innan Stina Wollter hinner stänga av möjligheten för vem som helst att skicka privata meddelanden på Facebook har hon fått ta emot en typ av hat som är ”så grovt att det inte ens går att bemöta”. När hon väl har kommit upp från golvet samlar hon sig och börjar svara.
– Ett tag försökte jag försvara mig men jag märkte snart att det inte var någon idé. De hade redan bestämt sig, säger hon.
Stina Wollter klickar på namnen till personerna som skriver till henne, nästan uteslutande män.
– Ingenstans på deras profiler kunde jag hitta något uttryck för solidaritet med judar. Det enda jag fann var hat mot araber och muslimer. För mig blev det helt sjukt att jag som bryr mig om judars trygghet blir hatad av människor som inte gör det.
Hon slits mellan känslan av hur orimlig anklagelsen är och paniken av tanken på att det skulle kunna få fäste – att människor skulle se henne som någon som hatar judar.
– För mig var anklagelsen så absurd. Det är som om jag skulle bemöta att någon plötsligt påstod att jag mixade kattungar och drack till frukost, säger hon.
Ulrika Knutson, ordförande för Svenska kommittén mot antisemitism. Foto: Pontus Lundahl/ TT
– Det enda jag kan säga är: ”nej, jag är inte antisemit.” Jag har aldrig överhuvudtaget påstått någonting om judar som grupp. Jag när inte sådana idéer. Om jag hade närt sådana idéer, då hade ju det, någonstans under mitt offentliga liv, sipprat ut. Det finns ingen som kan ha blivit intervjuad av mig eller mött mig eller arbetat med mig eller varit nära mig eller varit ihop med mig, som kan ha uppfattat några sådana idéer hos mig, säger hon.
Arbetaren har upprepade gånger, under nästan ett års tid, sökt Isobel Hadley-Kamptz som inte vill svara på frågor, utan hänvisar till sin egen text och det hon tidigare sagt i SVT. Ulrika Knutson på SKMA sade sig först vara tillgänglig för en intervju men valde, efter att ha fått se Arbetarens frågeställningar i förväg, att avböja. Hon skriver i ett mejl att hon “beklagar att diskussionen alls behövde föras, men att bemöta den här typen av påståenden var – och är – nödvändigt”.
Antisemitism och antisionism är olika saker
Organisationen International Holocaust Remembrance Alliance (IHRA) definierar antisemitism som ”en bestämd uppfattning om judar som kan uttryckas som hat mot judar. Språkliga och fysiska uttryck för antisemitism riktas mot judiska eller icke-judiska personer och/eller deras egendom samt mot judiska institutioner och religiösa samlingsplatser.”
Till IHRA-definitionen, som har antagits av bland annat Sverige, finns ett antal exempel – bland annat ”att använda symboler och bilder som förknippas med klassisk antisemitism (till exempel påståenden om att judar dödade Jesus eller blodsanklagelser, det senare är en mytbildning om att judar dödar andras barn för deras blod reds. anm.) för att karakterisera Israel eller israeler”, ”jämförelser mellan dagens israeliska politik och nazisternas politik” och ”att hålla judar kollektivt ansvariga för Israels handlingar”.
Definitionen, och framför allt de konkreta exemplen, har kritiserats för att bidra till en sammanblandning mellan kritik mot staten Israel och antisemitism. En av de starkastekritikerna är definitionens egen huvudförfattare, Kenneth Stern. Definitionen togs fram primärt för att underlätta statistikinsamling, har han berättat. Men, menar han, har i stället blivit ett verktyg för att begränsa yttrandefriheten.
I en debatt om definitionens tillämpning på amerikanska universitet år 2019 satte han sig emot Jared Kushner, president Trumps svärson och rådgivare, som i New York Times hade drivit linjen att IHRA:s definition ”klargjorde att antisionism är antisemitism”. Stern skrev i The Guardian:
”Jag är sionist. Men på ett universitetsområde, där syftet är att utforska idéer, har anti-sionister rätt att uttrycka sig fritt.”
Det är just den här gränsen, mellan kritik mot en stat och antisemitism, som har aktualiserats i Stina Wollters fall. Och visst finns det tillfällen då föreställningar om medborgare i en stat kan antingen övergå i en form av rasism eller påminna om det. Det säger Olof Bortz, som är historiker vid Stockholms universitet.
– Ta till exempel amerikanska föreställningar om japaner eller tyska stereotyper om polacker och ryssar, under andra världskriget. I Stina Wollters fall är det dock svårt att se hur de uppgifter hon spred, även om det hade rört sig om felaktiga rykten, skulle vara antisemitiska, än mindre rasistiska mot israeler.
Olof Bortz forskar bland annat om antisemitism och judisk historia. Som jude har han också de senaste åren engagerat sig för fred och mot Israels ockupation och folkmord. I slutet av oktober 2024 var han en av över 500 personer som skrev på ett öppet brev till stöd för Stina Wollter.
– I vissa fall ansluter kritik av Israel och sionismen till klassiska antijudiska stereotyper. Det kan vara bra att vara medveten om det men det rör sig samtidigt om ett sekundärt fenomen i relation till sionismens faktiska historia. Det skulle sannolikt inte existera någon opinion mot Israel överhuvudtaget om det inte vore för den långa historien av kolonisation, etnisk rensning, ockupation, apartheid och folkmord i Palestina, säger han.
Olof Bortz, historiker vid Stockholms universitet. Foto: OlleBelfrage
– Det är absurt att när människor protesterar mot att Israel dödar tiotusentals palestinska barn, dra upp den medeltida fördomen om att judar dödade enskilda barn för att använda deras blod i sina ritualer. Protesterna mot folkmordet har inget med det att göra.
Olof Bortz påpekar att sionismen, genom att förespråka en etnonationalistisk stat, till sin natur blandar ihop judar med Israel.
– I likhet med andra former av etnonationalism utger sig Israel för att representera judar som grupp. Detta är själva grunden i sionismen. Det förklarar också den pro-israeliska retorik som säger att antisionism är antisemitism, att Israel är den “kollektive juden” och påståendet att sionismens kritiker byter ut ordet sionist mot ordet jude så fort någon talar om sionistisk makt. IHRA-definitionen är ett exempel på denna form av retorik.
Förslag till alternativa definitioner har tagits fram, bland annat The Jerusalem Declaration on Antisemitism, JDA, där ambitionen har varit att ”dra en tydligare skiljelinje mellan antisemitism och Israelkritik” med målet att ”stävja det politiska missbruket av begreppet och risken att det därigenom skulle urvattnas intill meningslöshet”.
I en artikel i Expressen frågar sig en av initiativtagarna till JDA, den svenske författaren Göran Rosenberg:
”Om en bojkottrörelse mot Israels ockupation kan stämplas som antisemitisk, eller påståendet att Israel är en rasistisk stat, vad återstår då att kalla den antisemitism som hatar judar i egenskap av judar?”
Därför ångrar hon ursäkten på Instagram
Bland de 80 unika artiklar som skrivs bara den första veckan efter ”storyn” på Instagram, påstås gång på gång att Stina Wollter har spridit antisemitiska konspirationsteorier, utan fördjupat resonemang eller en problematisering kring begreppet antisemitism. I flera fall publiceras också uppgifter som helt saknar stöd, bland annat att Stina Wollter skulle ha skrivit att judar – inte Israel – skördade organ från palestinier. Flera gånger återkommer också beskrivningen att hon hävdat att ”Hamas attack den 7 oktober var iscensatt av Israel”. Isobel Hadley-Kamptz skriver i Dagens Nyheter att i Wollters ögon är ”allt en konspiration”.
Redan efter ett par dagar ber Stina Wollter om ursäkt. Till Aftonbladet skriver hon den 23 november 2023:
”Jag var så upprörd över skildringar inne i Gaza och över att jag inte såg något om det i media och skrev i det tillståndet. Det är en story. Där finns åtminstone två saker som inte stämmer. Organstöldhistorien var mer komplex och det finns uppgifter om våldtäkt. Jag beklagar att det felaktiga kom med. Innerligt. Det gör mig likafullt inte till antisemit. Vilket detta handlar om.”
Även på sitt Instagramkonto säger hon förlåt. Det ångrar hon i dag.
–För något år sedan tog jag bort den där ursäkten.
Varför det?
– Jag tror att jag var så rädd att jag skulle ha bidragit till antisemitism … För de påstod ju att det var så. Så jag var ledsen över det och bad om ursäkt, säger hon.
– Då visste jag inte att det fanns människor som sammanblandar kritik av en ockupationsmakt med antisemitism. Jag har själv aldrig någonsin tänkt att Israels brott representerar något slags judiskt. Det har inte ens föresvävat mig.
Vad säger du till de svenska judar som har reagerat på det du skrev med oro, sorgeller ilska?
– Jag säger att jag förstår det. Men jag vill också skicka tillbaka bollen och fråga: vill du låta en extrem etnonationalistisk stat som är byggd på underordnandet av ett annat folk representera dig och det du tror på? Och de handlingar som vi ser på individnivå med israeliska soldater som sparkar sönder dialysapparater och tvingar palestinsk vårdpersonal att evakuera sjukhus och lämna kvar syrgasberoende prematurbebisar att dö ensamma. Vill du förknippas med det?
– Jag tror att jag har känt till de klassiskt judiska värderingarna hela mitt vuxna liv. Att laga världen och älska din nästa. För mig är det antisemitiskt att insinuera att de fruktansvärda övergrepp som Israel begår skulle ha någonting med judendom att göra.
Hur kommer det sig att du inte slutade att skriva om Gaza efter att den här kritikenkom?
– Jag har genom goda, tålmodiga judiska och palestinska vänner lärt mig oerhört mycket, jag vet mer i dag än för några år sen. Det är jag tacksam för. Jag hade uttryckt mig – och uttrycker mig – annorlunda i dag på grund av öppna, icke-dömande samtal och kritik utan uppsåt att tysta eller skada, säger Stina Wollter.
– De här åren har blottlagt att media försummat en chans att bidra till ökad kunskap gällande just antisemitism. Tänk vilka goda samtal som hade kunnat växa fram i skuggan av det fasansfulla som skett och sker, förståelse för symbolvärdet av Israels existens för många judar och upplysning om vad antisemitiska troper är. Så med det sagt vill jag nog hävda att det inte kan kallas kritik att stämpla någon som antisemit. Det är ju en slags slutpunkt, vars enda svar är att ”nej, det är jag inte”.
Hon fortsätter:
– Reflexen på karaktärsmord är att tystna, att gömma sig. Och tro mig, det är självklart sånt jag har tänkt. Men det är ju inte den jag är. Och parallellt med det personliga har jag fortsatt att bevittna det lidande, den död och terror palestinierna utsätts för, det upphör inte. Jag har sett människor återvända till hem i ruiner och skrapa fram en yta att sitta på, bre ut en duk, en filt, ett envist hopp mitt i förödelsen. Och det som sker i Gaza och på Västbanken är fel, det är brott mot internationella lagar och konventioner, det har kunnat fortgå alldeles för länge. Vi är framme vid en punkt där att blunda för hur detta kan tillåtas är att erkänna total rättslöshet för vissa och straffrihet för andra. Då är inte bara palestinierna förlorade, utan även du och jag.
Anklagelser om antisemitism används för att tysta
Under de senaste åren har forskare och debattörer varnat för att anklagelser om antisemitism används som vapen för att tysta medborgare som står upp för civilbefolkningen i Palestina. En av många är den brittisk-israeliska författaren Rachel Shabi, som skrivit boken The Truth about antisemitism. Hon skriver i The Guardian om hur anklagelser har riktats åt alla tänkbara håll.
”Mot globala nyhetskanaler och Internationella domstolen, mot skådespelare, artister, popstjärnor och till och med brittisk-judiska filmskapare. Israels hårdnackade försvarare framför sådana påståenden på ett så svepande och yttrandefrihetshämmande sätt att själva begreppet ’antisemitism’ håller på att förlora sin betydelse.”
En ”performativ kamp mot antisemitism” har också banat väg för politisk rehabilitering för de återuppväckta högerextrema partierna i Europa, menar Shabi.
”Extremistiska ledare, från Ungerns Viktor Orbán till Geert Wilders i Nederländerna, framställer sig som självutnämnda förkämpar för judiska minoriteter i en påstådd civilisationskonflikt mot islam”, skriver hon.
Fördrivna Gazabor har flyttat in i tält i Gaza city, 26 september 2026. Förra året rapporterade Unicef att 90 procent av husen i Gaza har skadats eller förstörts sedan 7 oktober 2023. Foto: Jehad Alshrafi/TT
Mary Lawlor är FN:s särskilda rapportör för människorättsförsvarare. Hon bekräftar för Arbetaren att hon har märkt av företeelsen både i Europa och USA.
– Det är, kanske inte omöjligt, men väldigt svårt att kritisera grymheter som den israeliska militären gör, eller regeringens politik, utan att bli anklagad för antisemitism. Israel har nästan blivit som ett skyddat område. Det är väldigt olyckligt, säger hon.
Olof Bortz: ”Motstånd mot Israel likställs med antisemitism”
Historikern Olof Bortz vid Stockholms universitet igen:
– Sverige är del av ett internationellt sammanhang, där det har pågått en kampanj sedan åtminstone början av 2000-talet som går ut på att likställa motstånd och protester mot Israel och sionismen – med antisemitism, säger han.
Bortz beskriver flera delar av den svenska offentligheten som han menar bidrar till utvecklingen.
– Det finns akademiska institut där det bedrivs politiserad pro-israelisk forskning. Men också organisationer som exempelvis SKMA och politiska krafter, från vänster till höger men med Tidöregeringen som ett tydligt exempel, bidrar till att föra debatten i en pro-israelisk riktning, säger han.
Det mesta av diskussionen som rör antisemitism handlar inte om saker som skadegörelse mot synagogor eller trakasserier mot judiska barn, utan om vad man får och inte får säga om Israel och sionismen, menar Olof Bortz.
– De här aktörerna bidrar till att etablera uppfattningen om att det mest centrala när det gäller Palestina och Israel är att det finns en gräns där Israelkritik övergår i antisemitism. Och av någon anledning så är det just de som ska definiera var den gränsen går, säger han.
I praktiken rör det sig dock inte om tydliga gränsdragningar, menar Olof Bortz. Utan snarare om ”påståenden att något är antisemitiskt om det anspelar på sionism, makt, våld, blod, pengar, lögner eller judar”.
– Men hur ska man kunna säga något av relevans om den politiska verklighet som sionismen och Israel har skapat utan att använda dessa ord? De här aktörerna driver en linje där kampen mot antisemitism blir liktydig med stöd för Israel och där protesterna mot folkmord misstänkliggörs och vantolkas som hat mot en religiös och etnisk grupp, säger han.
– Detta visas inte minst av Ulrika Knutsons utspel, som innehöll direkta felaktigheter, mot Stina Wollter. Varför ska vi inte kunna diskutera Israels armé, dess propaganda och den kända historien om organstölder utan att blanda in frågan om antisemitism?
Public service har ”vänt henne ryggen”
Det blir en omgång till av drevet, ungefär ett år efter det första. En artikel i tidningen Bulletin sätter fart på debatten inför att programmet ”Naken med Stina Wollter” skulle ha haft premiär i SVT den 13 november 2024. Än en gång har Stina Wollter gjort en repost, alltså delat ett inlägg. Och den här gången är det som kritiseras en liten del av en längre text. Skrivningen, i svensk översättning:
Stina Wollter. Foto: Jan-Åke Eriksson
”Den 7 oktober är förevändningen för att påskynda sionisternas slutgiltiga plan. Den fullständiga förstörelsen av Palestina för att skapa mer av Israel.”
Varför delade du det här inlägget?
– Jag delade vidare den i övrigt poetiska texten som även innehöll de två meningarna som kritiserats, eftersom jag helt enkelt tagit israeliska ministrar på orden. De har varit ganska tydliga med sin intention. Det absurda är att det anses antisemitiskt att återge vad de själva säger.
I SVT:s egen policy för medarbetare framgår att en programledare under perioden fyra veckor före publicering av det första programmet till och med fyra veckor efter publicering av det sista programmet, behöver godkännande från SVT för ”medverkan i sammanhang av en karaktär som skulle kunna sätta SVT:s opartiskhet eller oberoende ställning i fråga”. Stina Wollters delning av inläggen skedde nästan tio veckor före den planerade sändningen.
Under en månads tid, med start den 17 oktober 2024, skrivs 188 unika artiklar i svensk media om ”Stina Wollter” och ”antisemitism”. I en TT-text som återpubliceras i många av de svenska tidningarna blir rubriken: ”Wollter kritiseras inför program: ’judehatare’”.
Initialt försvarar SVT sitt beslut. Efter en vecka är beskedet ett annat: programmet lyfts ur tablån. I sin egen nyhetsartikel skriver SVT att ”anledningen är antisemitiska uttalanden som Wollter gjort”. Senare har Stina Wollter även blivit upplyst om att hundratals av hennes gamla program har tagits bort från Sveriges Radios hemsida. Av utrymmesskäl, enligt dem. För henne är det tydligt att drevet har ”lyckats”. Public service – där hon i många olika roller har arbetat i över 30 år – har vänt henne ryggen.
– Vid mötet på SVT då jag ställdes inför faktum gällande min tv-serie fick jag samtidigt beröm för min autenticitet, min värme och förmåga att skapa ett tryggt rum runt människor och deras kroppar. Jag svarade: ”Den personen ni beskriver är inte en person som tiger när man skjuter barn i huvudet.” Jag vill vara en hel människa. Den jag är protesterar mot de grövsta brotten som finns på vår jord. Det är inte politiskt ens en gång, det är inte partiskt, det är inte svårnavigerat eller kontroversiellt. Det är en självklarhet. Det är minimum, säger hon.
Martin Vårdstedt, programchef på SVT. Foto: Eva Edsjö/SVT
Martin Vårdstedt, programchef på SVT, skriver i ett mejl till Arbetaren att SVT ”är medvetna om att det finns olika definitioner av antisemitism” och att deras bedömning i det här fallet handlade om ”det sammanhang som uppstod runt ett program som ännu inte nått publiken, där fokus riskerade att förskjutas från innehållet till en konfliktfylld debatt”. Han konstaterar att detta i sig var ett skäl till att programmet lyftes ur tablån.
Gällande det inlägg som, trots att det skedde utanför den normala fyraveckors-karantänen, ledde fram till att programmet ställdes in skriver programchefen att ”många gjorde bedömningen att det var tydligt färgat av antisemitiska troper” och att detta också blev SVT:s hållning efter en ”samlad bedömning”.
”För egen del har jag hela tiden varit övertygad om att Stina Wollter inte själv har dessa åsikter – hon har tvärtom arbetat hela sitt liv för inkludering och allas lika värde. Men med många följare kommer ett ansvar att även se detaljerna, källgranska och hålla koll på vad och hur man sprider material. I alla fall om man vill kunna företräda en tv-serie på SVT”, skriver Martin Vårdstedt. Läs hela svaret här.
Anna Sofia Vikström: ”Media har inte lärt sig någonting”
Anna Sofia Vikström, advokat som tidigare företrätt Stina Wollter. Foto: Privat
Anna Sofia Vikström är advokat och företrädde Stina Wollter i hennes försök att få justitiekanslern att väcka åtal för förtal mot Svenska Dagbladet, med anledning av texten som pekade ut henne som ”tjej-Hitler”.
– Jag vet inte när i modern tid jag kan hitta något liknande exempel där man påstår sådana grova saker mot en en känd person som är helt felaktiga, säger hon.
– Stina Wollter pekas ut för att vara antisemit, Hamas-sympatisör och att hon – och även Greta Thunberg – tycker att det inte spelar någon roll att Hamas skulle kidnappa och våldta och mörda judiska kvinnor. Alltså det är så grovt, det är vansinnigt. Ingen av dem har på något sätt uttryckt sig negativt om judar som grupp eller uttryckt stöd för Hamas.
Anna Sofia Vikström lyfter exemplet med Benny Fredriksson. Kulturhuset Stadsteaterns tidigare chef som i samband med metoo utsattes för ett så kraftigt drev – byggt på felaktigheter och obekräftade, anonyma vittnesmål – att han till slut tog sitt eget liv.
– Jag tänker att media inte har lärt sig någonting. Vi vet ju vilka personliga konsekvenser som drev har fått tidigare. Men det finns ju också ett generellt plan i det här fallet. Att drevet skrämde andra och på så sätt har bidragit till att många inte har vågat kritisera Israels agerande. Jag har advokatkollegor som tidigt har sett att det är fråga om ett folkmord men inte vågat säga det högt, av rädsla för att drabbas av negativa konsekvenser, säger Anna Sofia Vikström.
– Och det är oerhört farligt i en demokrati när man börjar rulla åt det hållet att människor blir rädda för att stå upp för helt självklara saker som mänskliga rättigheter och att internationell rätt ska efterföljas – av rädsla för repressalier.
”Är det du som är Stina Wollter?”
Intervjun på restaurangen intill Uppsala Centralstation går mot sitt slut. Snart kommer Stina Wollter att ändra sig, bli livrädd för ett nytt drev och be att få skjuta upp publiceringen av intervjun. Det kommer att dröja ytterligare nästan ett år innan hennes ord nu publiceras i den här texten. Men det vet vi ännu inte när Stina Wollters man Micke precis har varit förbi och hälsat, iklädd sin brevbäraruniform. I dag började hans utdelningsrunda just här och för henne är det tryggt att ha honom nära. Han, dottern Lisa och resten av familjen och vännerna har varit avgörande under de senaste åren.
– Jag älskade honom innan men nu är det… Han har vuxit som människa under den här tiden. Han har klivit fram och min kärlek har liksom gått in i sjuans växel. Det är så djupt, bortom den både erotiska, sensuella och normativa tvåsamheten – att veta att du är hållen. Det är ju det som barnet behöver veta. Jag håller dig.
Vad tänker då Stina Wollter om framtiden – sin egen och världens?
Det finns en acceptans nu, säger hon, inför det faktum att ”etablissemanget” som hon så länge varit en del av, inte längre är hennes. Kanske finns också insikten om att synen på vad som är antisemitism skiljer sig så genomgripande åt mellan olika människor, att vissa kommer fortsätta att se det hon har skrivit som antisemitiskt.
Men det finns också en annan sida. Stina Wollter berättar om tiden efter det första drevet. Hur hon i början aldrig gick ut ensam, rädd för att något skulle hända.
– Folk ville ju skada mig. Du blir rädd för hatet … Jag är en så porös människa, så det invaderade mig på cellnivå, säger hon.
– Men det enda som hände när jag rörde mig ute var att folk skrek efter mig på gatan: ”Vi älskar dig!”.
Stina Wollter. Foto: Jan-Åke Eriksson
Vid ett tillfälle åkte hon tåg mellan Uppsala och Stockholm.
– Då kommer det fram en ung tjej och frågar ”är det du som är Stina Wollter?”. Jag svarar ”ja” och tittar sökande på henne. Men hon har snälla ögon. Och så säger hon:
”Jag har familj i Gaza. De ber för dig. Jag vill att du ska veta att mitt hem är ditt hem, när du än behöver.“
Stina Wollter beskriver att hon med tiden ”har börjat förstå” att den verklighet som drevet pågår i, är en annan än den hon möter i människor ute på gatan.
– Det hjälper mig inte så mycket vad gäller min sorg och panik över smutskastningen. Men det gör att jag anar att det kommer att uppstå ett alternativ – att jag känner att jag kommer kunna landa någonstans.
Redan den 29 december 2023 beskrev det välrennomérade Lemkin-institutet Israels krigföring i Gaza som ett folkmord. Institutet har sitt namn efter den judiske juristen Raphaël Lemkin, som lanserade begreppet genocide och vars arbete lade grunden för FN:s folkmordskonvention. I november 2024 beskrev en specialkommitté under FN Israels metoder för krigföring som ”förenliga med kännetecknen för folkmord”. Längs vägen har en lång rad organisationer – bland dem Amnesty International, Human Rights Watch, israeliska B’Tselem och International Association of Genocide Scholars (IAGS) – börjat använda begreppet folkmord. I september 2025 anklagade också en oberoende FN-kommission Israel för folkmord i Gaza.
I slutet av september i år hade minst 74 000 människor dödats av Israel i Gaza, över 1 400 av dem efter det att den så kallade ”vapenvilan” utlystes i oktober 2025.
På 1990-talet inledde Syndikalistiska ungdomsförbundet en kampanj mot det fria skolvalet. Nu har över 30 år gått, och samma sak fastslås igen, och inte för första gången. Foto: Viktoria Bank / TT, Johan Apel Röstlund. Montage: Arbetaren
Amalthea Frantz: Tonåriga syndikalister hade rätt – det fria skolvalet ökade klasskillnaderna
”Det påstått fria skolvalet har drivit på segregationen. Uppdelningen mellan elever med olika klassbakgrund, och betyg, har ökat – i världens mest marknadsanpassade skolsystem”, skriver Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz.
Det kommer ett pressmeddelande: ”Skolvalet har inte brutit segregationen i gymnasiet”, konstaterar Göteborgs universitet. Tvärtom har uppdelningen mellan elever med olika klassbakgrund, och betyg, ökat de senaste 30 åren.
Under samma period har också skillnaderna i inkomst, hälsa och framtidsutsikter generellt ökat i Sverige. Detta har inte skett genom någon okontrollerbar naturlag. Inte heller kan det förklaras enbart med att en global nyliberal våg inte har gått att stå emot. Det är politiska makthavare som, med olika öppna eller dolda agendor, fattat beslut i denna riktning från 1990-talet och framåt.
Ur ett globalt perspektiv är Sverige ett av de länder i världen med mest marknadsanpassat skolsystem. Vi är, till exempel, det enda land som tillåter att skattefinansierade skolor drivs av vinstutdelande riskkapitalbolag.
Redan när denna marknadsanpassning skulle starta drev det fristående Syndikalistiska ungdomsförbundet en kampanj emot ”det fria skolvalet”. Jag minns att min egen spontana tonårsreaktion var ”Va? Jag gillar fria val!” Men efter att ha hört och läst argumenten förstod jag snabbt vad de menade – det påstått fria valet skulle bara öka klasskillnaderna.
De fick snabbt rätt. Nu har över 30 år gått, och samma sak fastslås igen, och inte för första gången.
Samtidigt domineras tidningsrubrikerna av en helt annan sorts skandal. Det snaskas ordentligt i det, säkert fruktansvärda, som hänt på Sigtunaskolan Humanistiska läroverket (SSHL). Övergrepp och pennalism på internatskolan beskrivs som en chock för en skola som ser sig själv som ”snällare” än det ökända Lundsberg.
För oss långt från dessa miljöer känns det hela inte särskilt överraskande: skolor som är till för ”eliten” fostrar unga att se ner på andra. Oavsett om elittillhörigheten ses som ärvd genom uråldrig överklass, eller förvärvad genom att föräldrarna skaffat sig en position inom politik eller finansvärlden.
Så skapas nya makthavare, som tar nya beslut för att skydda sin egen position i samhällstoppen.
Tonåringarna hade rätt
Den politiska högern hånar gärna alla de som förespråkar förebyggande åtgärder i stället för hårdare straff. De som pekar på långsamma men helt omvälvande förändringar. Som – marknadsanpassningen av skolan. Uppenbarligen hade syndikalistiska tonåringar helt rätt i sina farhågor för 30 år sedan.
Jag vet att det inte är så massmedier fungerar. Men jag önskar att en enda av kvällstidningarnas skandalrubriker i dag i stället kunde ha fått handla om den marknadsanpassade skolans bidrag till att öka samhällets klasskillnader.
