Karavans nya nummer har tema Munnens rike – alltså mat med allehanda associationer. Här samsas Mellanösterns kryddor med glasskatedraler i Havanna, chili från Chile och en himmelsk kopp kaffe i Beirut under belägringen – allt med litterära kopplingar.
Den litterära tidskriften Karavan, alltid på resa mellan kulturer, är konsekvent matig och med ordentligt tuggmotstånd här och där. Salt, sött, kryddigt, fett och lite syrligt här och var. En måltid som man inte tar i en tugga – att inte låta varje tjockt nummer ta sin tid straffar sig med paltkoma och mardrömmar. Med dessa metaforer vill jag, som jag tycker inte helt sökt, komma in på sommarens temanummer med temat ”Munnens rike – om mat och litteratur”. Vanligtvis behärskade litteraturvetare och stillsamma skribenter får vingar och kastar sig ut i rymder som är svällande, salta och fuktiga, och poeter som annars verkar dväljas på kammaren flitigt arbeta med varje stavelse och brista ut i drömmar om barndomens kryddstånd och marknadsdofter.
Den som inte visste hur maten och dess råvaror – som en till exempel kalkonen – kan härleda in i den koloniala historien har mycket att hämta här. Namn på en fågel, fisk eller mittemellan berättar om föreställningar om världen och gamla hierarkier som fortfarande är värda att granskas.
Men litteraturen är förstås som alltid i fokus. Metaforerna ovan känns kanske larviga men sensualismen kring mat, tillagning och ätande är förstås ingenting nytt, tvärtom dyker kopplingen upp överallt här, ibland på gränsen till tvångsmässigt, det ska sägas, för så är det med maten och känslorna kring den. Som vi vet är till exempel ätstörningar mer än enkla frågor om att bestämma sig hit eller dit; maten har med ursprunget och drömmarna att göra. Till och med med förnedring och motstånd mot den där kropp och själ inte är överens.
Gert Lundstedt lyfter i sin essä fram en oförglömlig måltid i den kubanska filmen Jordgubbar och choklad, (Tomás Gutiérrez Alea och Juan Carlos Tabó, 1993) efter Senel Paz kortroman Vargen, skogen och den nya människan där (gay)erotiken helt enkelt inte går att skilja från timmars slurpande och pillande med glass på tungspetsar.
Kapitlet ur Mahmoud Darwish roman Ett minne åt glömskan blir en berättelse om livsvikten av kaffe och inte minst doften under tillagningen, då bomberna visslar och bränner under belägringen av Beirut 1982 – och så cigaretten, ”den första cigaretten som är skapad enkom för denna kopp kaffe, en cigarett med smak av hela tillvaron”.
Tillred rätterna som är poesi som recept av Hongkongförfattaren Leung Ping-Kwan ur Grönsakernas politik: ”Grönsakerna rivs så att smakerna kommer fram/Klibbriset med sin mjuka charm/håller ihop dagens alla skärvor/Att sätta samman måltiden tar sin stund/Det är just omsorgen om detaljerna som gör den så god”. Eller recepten som poesi ur den syriske (numera Skogås) författaren Salim Barakats ”poetiska kokbok” som ”vördar födan” och diktar om auberginen: ”Ditt skal är dina brillor, aubergine, och ditt vita innanmäte är dina sömnig ögon. Stirra dig inte blind på bokstäverna som oljan textar med hungerns pennor. Sov! Du ska ätas så att sanningen mognar i Guds vinäger.”
Och inte bara grönsaker är politik; Erik Falk berättar om en sås med ”afrityd” som sätter en fläck på Mandelaskjortan. Den ingår i en middag i den sydafrikanske författaren Ivan Vladislavics middag i hans novellsamling Sprängskissen (Tranan 2012), om gåtfulla och våldsamma underströmmar i landet i dag.
