Fanny Härgestam berättar om det franska nationalistpartiet Nationell Samling och några av dess väljare i sin bok En by i Champagne. Foto: Niclas Berglund
Journalisten Fanny Härgestam har mött Nationell Samlings aktiva, och väljare i norra Frankrike. Hennes berättelse är intressantast i historien om partiets uppkomst och utveckling.
Inför höstens politiska säsong i Frankrike reser ledaren för det nationalistiska Rassemlement Nationel (Nationell Samling), tidigare Front National (Nationella Fronten) till den lilla byn Brachay nordost om Paris, för att inleda sin kampanj. Lilla är kanske en överdrift – omkring 60 invånare är skrivna här. Men medier, supporters, demonstranter och andra kritiker till partiet samlas under en dag varje år tre timmars bilresa från huvudstaden. Samt en svensk journalist och författare, Fanny Härgestam, som vill veta mer om regionens väljare av NS, och nu ger ut boken En by i Champagne om sina möten.
Regionen Grand Est, en sammanslagning av Alsace, Champagne-Ardenne och Lorraine på 2000-talet ligger inte så långt från gränsen till Belgien, och trots den lyxiga associationen till det historiska namnet Champagne (som man i boktiteln valt att behålla, kanske för kontrastens skull) tillhör invånarna ofta en arbetarklass som i generationer fått slita hårt med kroppsarbete på industrier – nu ofta nedlagda – och jordbruk. Det är ju inte arbetarna på vinodlingarna och i champagnetillverkningen som njuter av lyxen.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
I förgrunden flottare i Medelpad på 1910-tal, i bakgrunden syns artikeln från händelsen 1925 när flottare tog ledigt under midsommarhelgen. Foto: Kollage, Wikipedia, Creative Common, Arbetaren 1925
”Lämna utan vidare arbetet för att ta midsommarledigt”
För hundra år sedan lade flottarna vid Gryckån ner arbetet för att ta midsommarledigt. ”Flottarna skämmer ut sig”, rapporterade Dagens Nyheter – medan Arbetaren skrev att ”vi hoppas att handlingssättet sporrar andra att slå in på samma bana”. Då, 1925, fanns ingen lagstadgad semester i Sverige – två veckors semester per år infördes först 1938.
Ur Arbetaren onsdag 1 juli 1925, med lätt moderniserat språk:
Ur Arbetarens arkiv, 1 juli 1925.
”Flottarna skämmer utsig. Lämnar utan vidare arbetet föratt ta midsommarledigt.”
Denna rubrik anser Dagens Nyheter, DN, vara passande, då några arbetare anser sig ha rätt till att ta ett par dagars midsommarledighet. I övrigt lyder korrespondensen om saken på detta sätt:
En arbetskonflikt har återigen uppstått vid flottningarna i Voxnaälven i Hälsingland. Flottarna vid Gryckån, ett bivatten till Voxnaälven, begärde före midsommar att få ledighet från klockan 18 lördagen före midsommar till klockan 18 torsdagen efter midsommar.
Denna framställning ansåg sig flottningsföreningen på grund av det brådskande arbetet inte kunna tillmötesgå, men erbjöd i stället ledighet från måndag klockan 18 till torsdag klockan 18.
På lördagskvällen lämnade emellertid ett 30-tal av den till 125 man uppgående arbetsstyrkan, samtliga tillhörande Svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet och Lokala Samorganisationen, arbetsplatsen och tog utan vidare ledigt.
Arbetsledningen meddelade då att eftersom inskränkningar i alla fall skulle vidtas i arbetsstyrkan, fick de flottare som lämnat arbetet anse sig avskedade.
Med anledning av detta har nu de övriga ställt sig solidariska och lagt ner arbetet. Allt flottningsarbete på platsen ligger nu nere och några förhandlingar har ännu icke inletts.
Vi finner inte alls saken anmärkningsvärd. Skogs- och flottningsarbetarna är bland de sämst lottade av alla. Att de på denna plats försökt ändra på förhållandena hedrar dem, och vi hoppas att handlingssättet ska sporra andra att slå in på samma bana.
Arbetsdomstolen, AD, ger återigen hamnarbetarna grönt ljus att fortsätta strejka. Samtidigt växer företagens försök att rekrytera strejkbrytare mitt under pågående konflikt.
– Arbetsdomstolens beslut var väntat och visar än en gång att vi har rätt att ta till konfliktåtgärder för att få till ett kollektivavtal, säger Hamnarbetarförbundets vice ordförande Erik Helgeson till Arbetaren strax efter onsdagens beslut i Arbetsdomstolen.
Den pågående och infekterade konflikten i Sveriges hamnar trappas upp sedan arbetsköparorganisationen Sveriges hamnar i fredags varslat om lockout i ett flertal hamnar runt om i landet under midsommarhelgen och den kommande veckan.
Företag rekryterar strejkbrytare
Samtidigt kommer också allt fler uppgifter om arbetsköpare som aktivt försöker rekrytera strejkbrytare. Det rör sig bland annat om ett stuveribolag i Varberg som under sloganen ”vi jobbar när igen annan gör det” letar efter personal mitt under brinnande konflikt. Något tidningen Arbetsvärlden var först med att rapportera om.
Företaget själva nekar dock till att de försöker bryta strejken och säger till Arbetsvärlden att de har kollektivavtal med Transport.
– Det är osmakligt att 2025 ha som affärsidé att bedriva ett strejkbrytareiföretag. Man ställer sig också frågan om personalen de försöker rekrytera är medvetna om konflikten, säger Erik Helgeson.
Strejken fortsätter
Onsdagens beslut i AD innebär alltså att strejken fortsätter. Erik Helgeson säger till Arbetaren att det i dagsläget inte finns några nya datum spikade för förhandling med Sveriges hamnar.
– Men vi är redo när som helst och förhoppningsvis kan vi snart sätta oss ner och för sakliga diskussioner om de tvistefrågor det här faktiskt handlar om. Att bemanningsanställda ska få det lite bättre och att ingen ska behöva vara rädd för att ta fackliga uppdrag. Det borde inte vara så svårt för arbetsgivarna att gå med på det.
Striden om den sparkade vice ordföranden i Hamnarbetarförbundet, Erik Helgeson, går vidare. Nu stämmer facket arbetsköparen GRT i Arbetsdomstolen med skadeståndskrav på nästan 1,8 miljoner kronor.
– Ett av de mest uppenbara försöken att tysta en facklig som jag har sett på länge, säger Hamnarbetarförbundets juridiska ombud Frederick Batzler i ett uttalande.
Det var i februari tidigare i år som Hamnarbetarförbundets vice ordförande Erik Helgeson sparkades från jobbet vid Roro-terminalen i Göteborgs hamn. Det med hänvisning till att han skulle vara en ”säkerhetsrisk” i samband med blockaden av israeliskt krigsmaterial. Något varken polisen eller Justitiekanslern, JK, höll med om.
Under torsdagsmorgonen lämnade Hamnarbetarförbundet in en stämningsansökan till Arbetsdomstolen, AD, där de yrkar på att uppsägningen ska ogiltigförklaras. Facket kräver även skadestånd på drygt 1,7 miljoner kronor.
Frederick Batzler. Foto: Vendela Engström
– Detta är ett av de mest uppenbara försöken att tysta en facklig röst och försvaga den fackliga organisationen som jag har sett på länge. Erik Helgeson har blivit måltavla på grund av sitt fackliga engagemang för fackets medlemmar och sin centrala roll i hamnarbetarförbundet. GRT:s agerande är ett försök att skrämma och underminera det fackliga arbetet, säger Frederick Batzler i samband med att stämningen skickades in.
Hamnarbetarförbundet skriver i sin stämningsansökan att arbetsköparen brutit mot sammanlagt sex paragrafer i förtroendemannalagen, medbestämmandelagen och lagen om anställningsskydd.
För det kräver de nu skadestånd på sammanlagt 1,77 miljoner kronor. Dels till facket men också 880 000 kronor till Erik Helgeson. Något tidningen Arbetsvärlden var först att rapportera om.
Nyheter från TJ Tidöregeringen tänker inte stanna vid att bara göra det kriminellt att förolämpa tjänstemän. Nu planeras en nationell kanon som ska göra det lättare för befattningshavare i offentlig tjänst att känna igen systemhotande förolämpningar från allmänhetens sida. TJ har fått ta del av ett första utkast.
Som Arbetaren och andra medier rapporterat om blir det från den 2 juli i år åter kriminellt att skymfa tjänstemän i Sverige. Fram till 1976 rådde en gammal lag mot denna specifika form av förolämpning – men det året slopade mjukismajoriteten i DDR-Sveriges riksdag Brottsbalkens förbud gällande ”missfirmelse mot tjänsteman”.
1987 avskaffades även det särskilda förbudet mot ”missfirmelse mot krigsman”. Tjänstemän och krigsmän har därefter bara kunnat luta sig mot de allmänna straffrättsliga bestämmelserna om förolämpning, vilket gjort att de kunnat behandlas nästan som vilka människor som helst.
Med den nya lagen om ”förolämpning mot tjänsteman” är det slut med det – samhällsfientliga verbala illgärningsmän kommer från mitten av sommaren åter att få smaka lagens långa arm.
Nationell kanon
Under de gångna decennierna av förolämpningsanarki verkar dock många systemhotande smädelser ha fallit i glömska. Tjänstemännen löper helt enkelt risk att inte känna igen en förolämpning när de hör en. Därför föreslår Tidöpartierna nu att det införs en nationell kanon rörande tjänstemannakränkningar.
– Verbala angrepp på befattningshavare är en splittrande kraft i ett samhälle. Mycket av de kunskaper om bitande förolämpningar som var självklara för tidigare generationer är i dag inte lika givna. Det finns ett starkt behov av gemensamma referensramar i vårt demokratiska samhälle, säger Misse Gurlasson, statssekreterare hos ecklesiastikminister Berlina Svärdsliljekust, när TJ kontaktar regeringskansliet för en kommentar om kanonplanerna.
En kommitté med uppdraget att ta fram ett förslag till kränkningskanon har redan inrättats under ledning av Lars Brädgårdh, professor i det förgångna i Amerika. TJ har fått ta del av Brädgårdhs första utkast. Det innehåller en systematisering av de genom historien vanligast förekommande typerna av tjänstemannaförolämpningar, som Brädgårdhs team sammanställt i olika tematiska kategorier.
– Vi ser att kränkningarna följer ett i grunden likartat mönster, nästan oberoende av tid och rum, säger Lars Brädgårdh. Han ger några exempel ur det påbörjade kanonförslaget.
– På 1880-talet kunde man från de lägst stående delinkventerna ofta höra skymfer som ”Konstapeln är, med förlov sagt, ett redigt oborstat jordpäron”, en på den tiden mycket nedsättande smädelse.
Polis, polis, potatisgris
Under 1900-talet förenklades samma utrop till den nästan förföriskt enkla frasen ”Polis, polis, potatisgris”. I dag står ordningspoliser frågande inför nutida motsvarigheter som ”Ayna, jag svär på Gud, du är en osnittad pommes, jao”. Men det är i grunden helt samma förolämpning, bara det att vi förlorat förmågan att känna igen den.
Lars Brädgårdh fortsätter:
– Man kan säga att vi ger vårt bidrag till att värna tjänstemännens livsluft från verbala föroreningar. Det blir en sorts luftvärnskanon.
Regeringens proposition om en kanon för tjänstemannakränkningar förväntas presenteras under kyndelsmässodagen nästa år.
Några utdrag ur förslaget till nationell kränkningskanon:
Kategori 15: Negativa anspelningar på socialtjänsthandläggares civilstånd och amorösa preferenser
”Det är allom bekant att kommandoran haver knutit hymens band med sina dagars upphov.”
(Yttrat av Bös-Henny i Backen. Upptecknat på fattighuset i Seglora socken, 1875.)
”Motherfucker.”
(Yttrat av Kenneth L. Upptecknat på socialkontoret i Huddinge centrum, 1973.)
”Jag vet du är mofo, du behöver inte flexa det.”
(Yttrat av Minou A. Upptecknat på Råd & stöd i Östhammar, 2024.)
Kategori 19: Vandelssmädelser riktade mot tjänstemän inom skatteuppbördsväsendet
”Fogden är själv alla skabbhalsars och pickelhäringars överman, änna.”
(Yttrat av Jonas B. Upptecknat på mantalskontoret i Göteborg, 1898.)
”Du är så jävla röten.”
(Yttrat av Britta M. Upptecknat på skattekontoret i Lidköping, 1971.)
”Femton lax? Det kunde du ha sagt innan du ghostade mig i tolv veckor, smuts.”
(Yttrat av Wilma Z. Upptecknat i Skatteupplysningens centrala samtalslogg, 2025.)
Kategori 24: Rektalt orienterad förolämpning av skolpersonal
”Magistern kan taga sin ynkeliga griffel och stoppa upp den där ryggen byter namn.”
(Yttrat av Karl E. Upptecknat på Linköpings högre allmänna läroverk, 1869.)
”Ta dig i häcken, Ljungberg.”
(Yttrat av Eva-Lena V. Upptecknat på Lundaskolan i Jordbro, 1971.)
”Och om jag inte vill få in det i skallen då? Du kanske kan få in det i din bussy?”
(Yttrat av Liam A. Upptecknat på Spånga gymnasium, 2023.)
Allt som begränsar anställdas möjligheter att påverka sina jobb leder till sämre villkor för alla, oavsett fackförening. Detta borde vara en självklarhet. Men LO och Socialdemokraterna har, tillsammans med Svenskt Näringsliv, öppnat för just det. Nu är de stora facken tysta. Medan näringslivet går ut hårt i hamnkonflikten.
Konflikten i svenska hamnar fortsätter. Om arbetsköparna får som de vill öppnar det för stora negativa konsekvenser för alla fackföreningar, alla anställda.
Den har gjort det snudd på omöjligt att strejka för annat än för att få kollektivavtal. Och med kollektivavtal följer fredsplikt, vilket betyder: förbjudet att ta till strejk, eller några andra stridsåtgärder.
Men redan på hamnstrejkens första dag försökte Transportföretagen förmå Arbetsdomstolen, AD, att omtolka lagen ännu snävare: om det redan finns kollektivavtal med ett fack, så ska andra fack bara få ta strid för ett avtal som är identiskt med det första.
Risk för riktiga skitavtal
Det skulle öppna för riktiga skitavtal i framtiden. Företag skulle enklare kunna ägna sig åt avtalsshopping. Alltså välja bort ett facks kollektivavtal och teckna ett förstahandsavtal med ett annat – som ger de anställda till exempel lägre löner och mindre inflytande.
Vi skulle säkert också se försök att teckna avtal med det som kallas gula fackföreningar.
Det skulle då inte spela någon roll ifall facket som sedan vill ha ett andrahandsavtal är LO, eller en mindre fackförening. Eller hur många som är medlemmar i vilket fack.
Det är just detta som den skamliga antistrejklagen har öppnat för. Det var just det nätverket Strike back – Försvara strejkrätten, och tidningar som Arbetaren, varnade för. Det helt uppenbara: allt som begränsar fackföreningars möjlighet att påverka, leder till sämre villkor för alla anställda. Makten förskjuts ännu mer, från arbetare till arbetsköpare.
De flesta LO-förbund reagerade också spontant och självklart negativt. År 2018 sade 12 av 14 LO-förbund nej till förslaget att inskränka strejkrätten.
Men ledningarna ändrade sig senare, trots stundtals hårt motstånd från sina egna medlemmar.
Därför vill vissa fack ha antistrejklagar
Bakgrunden var, förstås, att Svenskt Näringsliv sedan länge ville begränsa anställdas rätt att kämpa för bättre villkor. Men de fick som de ville via en överenskommelse med facken LO, Saco och TCO. Som den socialdemokratiskt ledda regeringen sedan så snabbt de kunde gjorde lag av år 2019.
Varför är det här så viktigt för de stora facken och partierna? Det handlar om makt, prestige – och rädsla för radikala fackföreningar.
De stora facken vill inte ha någon konkurrens om medlemmar. Ledningarna vill mest samverka med näringslivet och göra karriär. De hoppas få fördelar om de är tillmötesgående.
De stora facken tappar medlemmar. Och de vill för allt i världen inte att missnöjda anställda ska gå med i radikala fackföreningar som Hamnarbetarförbundet, syndikalistiska LS eller andra fristående fack.
De vill hellre ge bort sin sista makt till motparten, näringslivet. Det går inte att tolka de senaste årens utveckling på något annat sätt.
Men utvecklingen slår ju tillbaka på alla fackföreningar. Medlemmarna blir inte nöjdare. De förtroendevalda blir mer och mer utsatta. (Just det är en viktig fråga i den pågående konflikten.)
Och blir det som näringslivet vill så blir även LO, Saco, TCO och alla andra fack med tiden undanträngda på arbetsplatserna.
De stora facken kan knappast på riktigt tro att deras medlemmar gynnas av att arbetarrörelsen i stort tappar mark. Men vad de faktiskt vill är svårt att få svar på. I den aktuella hamnkonflikten ligger de lågt. Inga utspel i medierna.
Det andra facket i hamnarna, LO-förbundet Transport som redan tecknat ett avtal, är tyst. Den senaste veckan har Arbetaren via mejl, telefon och sms sökt både ledning och lokalavdelningar för att fråga: Hur ser ni på Hamnarbetarförbundets krav? Vad tycker ni om arbetsköparnas kampanj? Hur är det att jobba där många kollegor strejkar?
Till slut fick vi svar: De avböjer att kommentera i dagsläget.
En släppt palestinsk fånge i tårar när han anländer till Khan Younis i februari 2025, efter att ha suttit i ett israeliskt fängelse. Foto: Jabdel Kareem Hana/TT
Stoppa Israels våldsamma förtryck av fängslade palestinier
Den 17 april var palestinska fångars dag. Dagen, som uppmärksammar de tusentals rättslösa palestinier som hålls inlåsta i israeliska fängelser och förvar gick obemärkt förbi svenska medier och makthavare. Josefine Rasmusson och Bianca Mirani från nätverket Psykologer för Palestina kräver att Israels systematiska frihetsberövande och tortyr av palestinier stoppas.
I mer än sextio års tid har Israel byggt upp ett parallellt rättssystem för de ockuperade områdena, som bygger på förtryck av den palestinska befolkningen samt bestraffning och omöjliggörande av motstånd mot ockupationen.
Systemet, som har kritiserats för att vara djupt rättsstridigt, består av fängelser, administrativa förvar och militärdomstolar. I förvar hålls frihetsberövade utan dom på obestämd tid och av dem som når rättegång blir 90 procent fällda. För en palestinier är hotet om att frihetsberövas alltid närvarande, och det kan ske på lösa grunder, som att ha deltagit i sammankomster som misstänks ha ett politiskt syfte. Sedan år 1967 har minst en miljon palestinier frihetsberövats.
Efter den 7 oktober 2023 har Israel påtagligt ökat antalet gripanden och i slutet av december 2024 hölls 9 619 palestinier fängslade i administrativa förvar eller fängelser. Människorättsorganisationer rapporterar samtidigt om en eskalering av våld mot de som frihetsberövats. I en av BT’Selems rapporter vittnar 55 tidigare fångar ingående om den tortyr som de och andra har utsatts för: systematiskt och grovt utstuderat fysiskt och psykiskt våld, sexuella övergrepp, förnedring, svält, uttorkning och sömndeprivation. Samtidigt nekas de också grundläggande medicinsk vård.
Många palestinska barn i israeliska fängelser
Inte ens barn fredas från det systematiska frihetsberövandet. Enligt den palestinska människorättsorganisationen Addamer hålls i nuläget 350 barn, varav flera under 15 år, frihetsberövade. Flera källorrapporterar att barnen utsätts för svält, misshandlas svårt, nekas medicinsk vård och förvägras besök från sina familjer. 22 mars i årdog 17-årige Walid Ahmad av svält och uttorkning i fängelset Meggido. Obduktionen av Walid visade på långvarig svält, skabb och allvarliga inre skador från misshandel, för vilka han nekades medicinsk vård.
En stadig ström av vittnesmål visar det våldsamma och systematiska förtryck som palestinier utsätts för dagligen. Vi ser halvnakna, bakbundna män sittande på knä på marken med de israeliska militärernas automatvapen tätt bakom sig. Vi ser gripna människor transporteras bort, sammanfösta på lastbilsflak. Vi ser hur fångar misshandlas och våldtas av fängelsevakterna. Vi ser hur de fångar som till slut släpps bara är skinn och ben och vi ser spåren av de traumatiserande övergreppen.
Att tiga är att normalisera
Ingen kan förneka att Israel om och om igen bryter mot mänskliga rättigheter, såväl utanför som innanför fängelsecellerna. Ändå fortsätter de att utföra dessa övergrepp utan att det får några som helst konsekvenser. Ingen kan heller hävda att vi inte vet vad den palestinska befolkningen utsätts för. Men när antalet når 10 000 riskerar vi att drabbas av psykologisk avtrubbning – då lidandet blir så omfattande att siffrorna suddar ut konturerna hos de enskilda, verkliga människorna.
Vi får inte fortsätta förbli tigande åskådare till det våld som fortgår, eftersom att tiga är att normalisera. Att se på medan systematiska övergrepp pågår är oförenligt med vårt ansvar som medmänniskor. Vi har en skyldighet för det samhälle vi gemensamt bygger och för hela den palestinska befolkningens överlevnad och frihet. Det är genom våra handlingar som vår medmänsklighet får möjlighet att ta verklig form.
Josefine Rasmusson, Psykologer för Palestina Bianca Mirani, Psykologer för Palestina
Ninian Sassarinis-McGowan, student vid Uppsala universitet och ledamot i SAC:s centralkommitté och Gabriel Kuhn, generalsekreterare SAC Syndikalisterna är kritiska till hur Uppsala universitets ledning har hanterat Syndikalisternas solidaritetsstrejk med Hamnarbetarförbundet. Foto: Vendela Engström, privat
Förra veckan sympatistrejkade den syndikalistiska driftsektionen vid Uppsala universitet i solidaritet med Hamnarbetarförbundet och deras kamp för ett nytt kollektivavtal. Under dagarna som sektionens medlemmar lade ner sitt arbete besökte de olika delar av universitetets utspridda campusområden. Vid den administrativa byggnaden, som normalt är öppen för allmänheten, möts de av väktare och låsta dörrar. Ninian Sassarinis-McGowan och Gabriel Kuhn undrar vad det betyder för både medlemmarnas arbetsrelaterade rättigheter och den akademiska friheten när universitetet stänger ner kritisk diskussion.
Relationen mellan de som äger produktionsmedel och de som producerar är i Sverige ganska kraftigt reglerad av lagar och kollektivtavtal framtagna av organisationer som i teorin ska representera parterna, det vill säga arbetsköparna och arbetarna. Denna relation är vad den svenska arbetsmarknadsmodellen grundar sig i och är något många i Sverige är stolta över och ser som en byggsten i det som uppfattas som en demokrati. Modellen går alltså ut på att parterna ska komma överens genom dialog och förhandling. När överenskommelse träffats så formaliseras det i avtal och dessa avtal blir sedan en slags norm för den sektor som avtalet gäller. Den här typen av avtal täcker stora delar av arbetsmarknaden.
Till andra sådana byggstenar brukar grundlagar som yttrandefriheten och tryckfrihetsförordningen räknas, liksom (åtminstone delar av) regeringsformen som bland annat fastställer och skyddar folkets rätt att demonstrera.
De flesta förstår inskränkningar i grundläggande fri- och rättigheter som något inherent anti-demokratiskt, eftersom tystande av åsikter, framförallt de som ifrågasätter maktförhållanden, är ett sätt att slå ner kritisk debatt och motstånd mot den rådande ordningen.
Den svenska modellen gör ett bra jobb på att moderera motstånd så att det kan anses som lagom. Du och dina arbetskamrater får säga ifrån lagom mycket och på ett sätt som är behagligt och hanterbart för arbetsköparen. Samma sak gäller exempelvis demonstrationer; du får demonstrera lagom mycket och på ett sätt och på en plats där de som behöver höra protesterna kan välja att inte göra det genom att helt enkelt inte vara där.
Arbetsköpare respekterar lagen när det passar dem
När det däremot tas till faktiska åtgärder, såsom Hamnarbetarförbundets blockad mot vapenexport till Israel, så har det gått för långt. Det markerade arbetsköparen GRT snabbt genom att säga upp vice ordförande Erik Helgeson. Sättet de gjorde detta på är föremål för rättstvist och kan komma att kosta dem stora summor pengar (tack vare den svenska modellen) men det gör inget eftersom de är den kapitalstarka parten och kan fortsätta vara arbetsköpare som bara respekterar lagen när det passar dem (också tack vare den svenska modellen). Det kostar lite, men det är värt att tysta ner och kväva motståndet.
Nu är Hamn i konfliktläge med arbetsköparsidan för att landa ett avtal som stärker förtroendevaldas rättigheter, så att det blir svårare för arbetsköparna att tysta ner fackligt motstånd. Både med tanke på arbetsköparens agerande, och de politiska vindarna som blåser över världen så känns det viktigt att fackföreningar får igenom det stärkta skyddet. Stövelklamp ska bemötas hårt och fackliga stridsåtgärder är ett av de skarpaste försvaren vi har. Vi backar Erik Helgeson och Hamnarbetarförbundet helhjärtat.
Solidaritetsstrejk med Hamnarbetarförbundet
En driftsektion av SAC Syndikalisterna, som strejkade i solidaritet med Hamnarbetarförbundets blockad, är driftsektionen på Uppsala Universitet. Förra veckan varslade de om sympatistrejk igen. Den här gången i samband med Hamnarbetarförbundets strid om ett bättre kollektivavtal. Samtidigt fortsätter sektionen sitt stöd för arbetsplatsrelaterade initiativ kring åtgärder mot folkmordet i Palestina.
Men när den strejkande sektionen kommer till universitets administrativa byggnad – den delen där den arbetsköpande ledningen faktiskt sitter – så stängs de ute av Uppsala universitet. De vill dela ut flygblad och informera om sin varslade, tillåtna stridsåtgärd. Och då är det inte lagom motstånd längre. Arbetarna försöker sprida motståndet och de försöker tvinga arbetsköparen att lyssna.
Polis till platsen
Efter långa diskussioner med väktare kallas polis till platsen. Universitetet ringer alltså in statens våldsmonopolsutövare på sina egna anställda, hellre än att låta dem utöva sina rättigheter. Sektionen beskriver situationen för polisen, som inte kan hänvisa till några lagparagrafer annat än att ”det är samma sak som att [ni] får bestämma vem som får och inte får komma in i [er] lägenhet”. Det är svårt att låta bli att undra vems lägenhet Uppsala universitet är? Och kanske ännu viktigare: vad är Uppsala universitet hem för? Inte yttrandefrihet och kritisk tänkande?
I Uppsala Universitets ”Mål och strategier”, dess viktigaste styrdokument, beskrivs ’akademisk frihet’ och ’studentinflytande’ som grundläggande principer för universitetets gemensamma värderingar. Där står att universitetet ska ”bidra till en öppen och kunskapsbaserad samhällsdebatt där yttrandefrihet och mänskliga rättigheter är centrala utgångspunkter” samt att ”den interna kulturen kännetecknas av en öppen, saklig och kritisk diskussion”.
Hur bidrar det till öppen, saklig och kritisk diskussion att ringa polisen på doktorander i strejk? Vad betyder det för vårt samhälle när strejkande doktorander inte tillåts sprida sitt budskap? Vad händer när lagliga fackliga solidaritetsåtgärder bemöts av lagligt tveksamma uppsägningar?
Jo, då plockas landet lagoms ’demokratiska byggstenar’ bort, sakta men säkert. Vad det kan betyda i längden ser vi i USA där angreppet mot den akademiska friheten har tappat alla tyglar.
År 1912 var Sveriges mest kända syndikalist, Joe Hill (född som Joel Hägglund), aktiv i Industrial Workers of the World, IWW:s, ”free speech fights”. Det finns en stolt tradition av fackligt engagemang i just denna fråga. Det är på tiden att komma ihåg det – och fortsätta kampen.
Grundläggande rättigheter ska inte kunna förhandlas bort, de måste försvaras med alla medel tillgängliga.
Ninian Sassarinis-McGowan, student vid Uppsala universitet och ledamot i SAC:s centralkommitté
Gabriel Kuhn, generalsekreterare SAC Syndikalisterna
Konflikten i Sveriges hamnar fortsätter. På tisdagsmorgonen tackade Hamnarbetarförbundet nej till medlarnas bud som de menar inte innehöll några som helst av fackets krav.
– Vi kämpar för att försöka få till stånd förbättringar som skulle påverka våra medlemmars vardag. Det här var innehållsmässigt tomt och exakt samma sak som vi undanbad oss för en vecka sedan, säger förbundsordförande Martin Berg i en kommentar.
Det var under måndagskvällen som Hamnarbetarförbundets delegation träffade medlarna i den infekterade konflikten med arbetsköparorganisationen Sveriges Hamnar på plats i Stockholm.
Medlarnas bud innehöll ”ingenting”
Facket fick ett bud om avtal som enligt Martin Berg inte innehöll några som helst förbättringar rörande vare sig förstärkt skydd för förtroendevalda eller villkoren för inhyrd hamnpersonal.
Därför svarade Hamnarbetarförbundet redan några timmar senare, vid tiotiden på tisdagsförmiddagen, nej till medlarnas bud. Därmed fortsätter strejken.
– Vi har försökt vara kreativa och inte avfärda några uppslag för att nå en godtagbar lösning, men ingenting är ingenting, säger Martin Berg.
Arbetaren har under senaste dagarna även sökt Transportarbetarförbundet, som också organiserar svenska hamnarbetare, för en kommentar hur de ser på den pågående konflikten som de själva alltså inte deltar i. Ingen på Transport har ännu svarat.
Den 1 juli höjs egenavgiften för läkemedel från 2 900 till 3 800 kronor. Arbetaren har pratat med Jessika Fernström som har sjukdomen ME och undrar hur pengarna ska räcka till. – De som har makten har inte koll på hur det ser ut för oss, säger hon.
Den 22 maj röstade riksdagen ja till Tidöregeringens förslag om höjd egenavgift inom högkostnadsskyddet. Det innebär att taket i högkostnadsskyddet höjs från 2 900 till 3 800 kronor. Patienterna ska alltså från 1 juli betala upp till 900 kronor mer per år för receptbelagda läkemedel.
Det är en höjning och ett lagförslag som hade föregåtts av hård kritik och många protester från sjuka och äldre. I en nyligen publicerad debattartikel i Dagens medicin (21/5) kallar forskaren Susanne Nielsen och Vårdförbundets förbundsordförande Sineva Ribeiro, höjningen för ett ”experiment med folkhälsan”.
Samma dag som riksdagen röstade igenom regeringens hårt kritiserade lagförslag om höjd egenavgift för läkemedel anordnade också en rad organisationer en demonstration utanför riksdagshuset, vilket Arbetaren rapporterade om.
Kritikerna har varit många och flera remissinstanser har varnat för att höjda egenavgifter kommer slå hårt mot redan utsatta grupper i samhället. Sveriges kommuner och regioner, SKR, skriver i sitt remissvar att om fler personer får svårt att betala för sina läkemedel finns risk att de avstår från medicinering, vilket i längden kan leda till ett ökat behov av snabba sociala insatser från kommunernas socialtjänst.
En av de drabbade är Jessika Fernström. Hon är en av närmare hundra personer som hör av sig till Arbetaren, efter en efterlysning i sociala medier, och vill berätta om hur ökade kostnader för läkemedel slår mot henne som individ.
På grund av sin sjukdom befinner sig Jessika Fernström majoriteten av sin tid i sängen. Foto: Privat
– Gräsligt, vi har inte pengar. Vi har inte råd, säger Jessika Fernström som har sjukdomen ME .
ME är en allvarlig kronisk multisystemsjukdom som påverkar nervsystem, immunförsvar och energiproduktion. Symtomen omfattar bland annat mental och kognitiv energilöshet, smärta och PEM, post-exertional malaise, vilket innebär att ansträngning leder till sämre mående några dagar efteråt. Riksförbundet för me-patienter, RME, skriver att forskning och läkarerfarenheter konstaterat att sjukdomen är en av världens mest funktionsnedsättande sjukdomar.
– Jag har inte köpt kläder på 5 år. Jag är sängbunden och har påslakan som är så trasiga att de inte går att laga, men jag har inte råd att köpa nya, säger Jessika Fernström och berättar att hennes sjukdom innebär att hon oftast ligger i ett tyst och mörkt rum. Ytterligare ett av symtomen är nämligen överkänslighet för ljus, ljud och doft.
Men det är inte bara ökade utgifter för läkemedel som gör det svårt att vara sjuk i dag. Kostnader som staplas på varandra för de som är sjuka och risken för dem att bli utförsäkrade och förlora sin sjukpenninggrundade inkomst, SGI är andra stressmoment i vardagen. Dessutom tvingas också många som är sjuka att lägga stor del av sin ork på byråkrati och att kämpa för sina rättigheter.
Mediciner är inte den enda utgift som följer med att vara sjuk. Foto: Janerik Henriksson/TT
Jessika Fernström räknar upp en rad utgifter som hon har på grund av att hon är sjuk; vård, sjukresor, hemsjukvård, hemtjänst och larm.
– Allting kostar extra, även om det är subventionerat är det inte i relation till vad vi har att röra oss med. Sjukersättningsnivåerna är uträknade i ett helt annat klimat, då var inte maten så här dyr. Har man hemtjänst ökar den kostnaden varje år, men det är inte som att ersättningen ökar i samma grad. Så det blir bara värre och värre för varje år, säger hon.
”Jag har inte gått på bio på 10 år”
Jessika Fernström unnar sig aldrig något extra, det som skulle kunna kallas nöjen. Så hon undrar vilka kostnader de som bestämmer tänker sig att hon ska dra ner på.
– Jag äter i snitt en gång om dagen. Ska jag skippa maten helt? Tycker ni att jag ska sänka värmen? Jag kan inte värma upp min kropp själv. Jag tror att de som har makten inte har koll på hur det ser ut för oss, säger hon och tillägger:
– Vi har inte samma möjlighet att göra val som de med makt har. Jag har till exempel inte gått på bio på tio år. Sist jag var ute med vänner utanför huset var i februari förra året.
Jessika Fernström för några år sedan. Foto: Privat
Att inte ta sin medicin skulle förvärra hennes tillstånd.
– Det är inte så att jag väljer att ta medicin, det är saker jag måste ha. Om jag inte tar det blir jag ännu sämre. Blir jag det blir jag inlagd och får mat genom peg (ett medicinskt hjälpmedel för sondmatning red. anm.).
2016 blev Jessika Fernström sjukskriven på 75 procent. När hon inte kunde gå tillbaka och arbeta 100 procent igen förlorade hon sin SGI.
– Jag hade 4000 kronor i ersättning i fyra år. Jag förlorade precis allt, säger hon.
Jessika Fernström pekar på att skatten på sjukersättning är den högsta i Sverige, sedan det införts jobbskatteavdrag och även pensionsavdrag.
– Det tycker jag är orättvist, vi har inte valt att bli sjuka. Varför höja kostnader när vi redan ligger så dåligt till? Ersättningar utifrån våra socialförsäkringar måste följa hur det ser ut i omvärlden. Jag har liksom inga möjligheter att jobba några extra timmar för att få in lite extra pengar, säger hon.
Regeringen lovar följa upp
Socialstyrelsen och Myndigheten för vård och omsorgsanalys, som båda var remissinstanser i frågan om höjd egenavgift, har pekat på behovet av analyser för hur förändringen påverkar olika patientgrupper med låga inkomster.
På en presskonferens i mars i år får sjukvårdsminister, Acko Ankarberg Johansson, (KD) frågan om hon ser en risk för att sjuka inte kommer ta ut sina mediciner och att det kan leda till ökade kostnader för sjukvården.
– De riskerna finns och det är få som tycker att det är bra med höjda egenavgifter, svarar Acko Ankarberg Johansson.
Sedan hänvisar hon bland annat till en rapport från Myndigheten för vård och omsorgsanalys och International Health Policy Survey, som visat att det i nuläger är få äldre som avstår från hälso- och sjukvård på grund av kostnader.
Sjukvårdsminister, Acko Ankarberg Johansson, under en presskonferens om förändringarna gällande högkostnadsskydd. Foto: Jonas Ekströmer/TT
Acko Ankarberg Johansson sade också att regeringen kommer följa utvecklingen, det vill säga om man fortsatt tar ut sina läkemedel eller om den utveckling som flera remissinstanser varnar för blir verklighet.
– I dag finns en möjlighet, en lagstadgad skyldighet för apoteken att erbjuda att dela upp betalningen månadsvis. Är det fler som väljer det? Hur fungerar det? Är det ett system som räcker till?, sade sjukvårdsministern på presskonferensen.
På frågan varför sjukvårdsministern väljer att prioritera villkoren för dem som utnyttjar rot och rut istället för att lägga pengarna på detta att hålla högkostnadsskyddet nere svarar Acko Ankarberg Johansson att hon säkerställer att man ökar läkemedelskostnaderna med sex miljarder i budgeten, varav egenavgifter är en halv miljard i år. Året efter är prognosen för läkemedelskostnader 11 miljarder och egenavgifter ökar med två miljarder.
– Det är en avvägning som jag gör för att säkerställa att vi kan betala de läkemedel som patienterna behöver, samtidigt som den yttersta gränsen, frikortet för de med störst behov, kan behållas, säger hon.
Frikortet ligger kvar på 7 117 kronor, vilket innebär en 100 procentig rabatt när man nått upp till läkemedelskostnader på 7 117 kronor.
Kostnadstaket, det vill säga det högsta belopp som den som är i behov av läkemedel får betala själv, höjs alltså med 900 kronor, från 2 900 hundra till 3 800 kronor.
Hamnarbetarförbundets strejk är fullt laglig. Det slår Arbetsdomstolen nu fast efter en prövning av det infekterade fallet. Därmed fortsätter konflikten som planerat.
– Det här är helt klart en seger, säger Frederick Batzler, som är Hamnarbetarförbundets juridiska ombud, till Arbetaren just som han läst Arbetsdomstolens utlåtande.
Det var strax efter lunch på måndagen som Arbetsdomstolen (AD) gav Hamnarbetarförbundet klartecken. Den pågående strejken får fortsätta som planerat. Det här trots intensiva protester från arbetsköparsidan.
– Nu fortsätter strejken i hamnarna. Det här eftersom AD kommer fram till den högst rimliga slutsatsen att Hamnarbetaförbundet varken försöker tränga undan Transports avtal eller utöva påtryckning i någon rättstvist, säger Frederick Batzler.
Strejkrätten stod på spel
I fredags möttes parterna hos AD för ett sammanträde där Sveriges hamnar menade att den uppmärksammade strejken omedelbart skulle stoppas med hänvisning till att det redan finns ett kollektivavtal med det andra hamnfacket Transport som tecknades den 20 maj i förra veckan.
Något som hade kunnat få stora konsekvenser för den svenska fackföreningsrörelsen och lett till ytterligare inskränkningar i strejkrätten.
I ett uttalande skriver Arbetsdomstolen att de, precis som Frederick Batzler, inte ser att Hamnarbetarförbundets strejk har syfte att tränga undan det befintliga kollektivavtalet.
”Sveriges Hamnars invändningar mot stridsåtgärderna kunde därför inte godtas” skriver Arbetsdomstolen i domslutet.
