Tidningen Arbetaren upprättade en lokalredaktion i Göteborg under toppmötesdagarna. Det blev ett annorlunda, och minnesvärt arbete att skildra händelserna på plats – och för första gången nära på i realtid.

“Jag kan fortfarande reagera när jag hör ljudet av helikoptrar.”

Anna-Klara Bratt fäller upp sin dator och kopplar upp sig på Facetime. Det är en disig torsdagsförmiddag i maj och jag har stämt träff med henne och Rikard Warlenius i Solidaritetshusets bibliotek på Södermalm i Stockholm för att prata om tidningen Arbetarens bevakning av EU-toppmötet i Göteborg 2001. 

Några trappor upp ligger tidningen Syres redaktion som tillhör mediehuset Grönt. Där arbetar Anna-Klara Bratt numera som chefredaktör för den nystartade tidningen Fempers. För 20 år sedan var hon Arbetarens första kvinnliga chef­redaktör. 

Facetime-inloggningen fungerar och snart syns de gamla reportrarna Bella Frank och Rasmus Fleischer i bild. Det är första gången på över femton år som delar av Arbetarens gamla redaktion återser varandra.

Men många saknas förstås, bland andra layoutaren Rebecka Bohlin (numera chefredaktör på nyhetsmagasinet ETC), utrikesredaktören Ulf B Andersson (numera chefredaktör på Amnesty Press), fotografen och bildredaktören Jan-Åke Eriksson (numera chefredaktör på tidningen Global), Ahto Uisk (kulturredaktör) och kulturreportern Josephine Askegård.

När redaktionen reste till Göteborg för att rapportera om Europeiska rådets möte 2001 var förväntningarna höga. Bella Frank hade redan tidigare påbörjat Arbetarens bevakning av mobiliseringen mot toppmötet. Något som var en del av de sociala proteströrelser som vid den tidpunkten var på frammarsch över hela världen. 

– Året innan på Almedalen hade jag intervjuat Bernard Cassen från franska Attac, säger Bella Frank. Han berättade för mig om World Social Forum och Anna-Klara Bratt skickade mig till Brasilien.

Där, på det sociala forumet i Porto Alleg­re i Brasilien diskuterades bland annat handelsavtal, rättvisefrågor och medicinpatent. Bella Frank minns sina problem att mejla hem reportaget på grund av bristande internetuppkoppling, men det hann fram till deadline.

– Det pågick diskussioner om den nya vänstervågen och anordnades seminarier. Jag hade redan bevakat mobiliseringen mot WTO i Seattle 1999, så Arbetaren hade redan från början frågorna på sin agenda. Men vad skulle man kalla den här rörelsen? Vi fastnade till slut för globaliseringsrörelsen i stället för antiglobaliseringsrörelsen. Det var en global rörelse men inte på företagens villkor. 

I Sverige vid samma tid hade SAC Syn­dikalisterna varit med och bildat Göteborgsaktionen, ett EU-kritiskt nätverk som inte ställde krav på ett direkt nej till EU. 

– SAC hade ett fungerande europeiskt nätverk med kontakter i Spanien, Frankrike och många andra länder. Dessa hade en annan, mer pragmatisk syn på EU-­medlemskap, samtidigt som vänstern i Sverige var splittrad i frågan. SAC Syndikalisterna ordnade ett femtiotal semina­rier under toppmötesdagarna i Göteborg med internationella gäster från hela Europa, berättar Rikard Warlenius, som arbetade som redaktionssekreterare vid den tiden. 

Under de tidiga diskussionerna i Göteborg var fortfarande redaktionen på gott humör. En grupp demonstranter skulle dra ned byxorna och moona framför president George Bush. 

– Vi intervjuade dem, och i stället för att fotografera deras ansikten fotograferade Jan-Åke deras rumpor. Då sade jag nej, vi kan inte moona våra läsare! Men jag röstades enhälligt ned, säger Anna-Klara Bratt. 

Halva redaktionen reste till Göteborg och installerade sig i ett rum på Syndikalistiskt Forum, men hade också tillgång till en övernattningslägenhet i centrum. Internet var fortfarande en relativt ny företeelse i vardagslivet på mindre redaktioner, men den här veckan live-rapporterade Arbe­­taren för första gången via nätet.

– Vi hade över 90 000 besökare på hemsidan, varav Pentagon och CIA var två. Då tyckte jag inte det var så anmärk­ningsvärt. Vi hade kopplat upp oss och hade 90 000 besökare, det var väl bra, tyckte vi. I dag förstår jag att det var helt sensationellt, skrattar Anna-Klara Bratt.

Arbetaren satsade inte enbart på livebevakning på nätet, utan tryckte också för första gången upp en extra pappersupplaga, med fokus på Göteborg, som delades ut under Göteborgsaktionens stora demonstration på lördagen.

– Vi hade kontakt med vårt högst traditionella tryckeri och hade bett dem leve­rera tidningarna till Hvitfeldtska gymnasiet. Sedan spärrades platsen plötsligt av genom att polisen placerade ut containrar i en järnring runt byggnaden. En äldre herre på tryckeriet sade att det verkade svårt att leverera tidningar till den adressen. Då fixade jag fram en ny adress – Schillerska gymnasiet. Två dagar senare var det också stormat, säger Anna-Klara Bratt.

Arbetarens redaktion strävade efter att rapportera sakligt om protesterna för att hålla gränsen mellan aktivism och journalistik. 

– Vi var nog den media som var mest objektiv. Borgerlig media ballade ur totalt och var väldigt aktivistisk. Det var en intressant och skrämmande upplevelse att se hur samhället sluter upp kring en politisk linje, snarare än kring yttrandefrihet och sanning, säger Rikard Warlenius.

– Vi försökte att med noggrannhet skild­ra vad som verkligen hände i Göteborg och därför blev det ett sug efter vår bevakning. Arbetarens rapportering dröp inte av ideologi utan vi berättade vad som hände efter bästa förmåga. Det har alltid suttit i väggarna på Arbetaren, fyller Anna-Klara Bratt i. 

Borgerlig media ballade ur totalt och var väldigt aktivistisk.

Rikard Warlenius

Bella Frank har många minnesbilder från dagarna i Göteborg. Hon befann sig utanför Svenska Mässan på fredagen när polisen skickade in hundar i folkmassan, navigerade med kameran i högsta hugg bland kravaller på avenyn och bevakade stormningen av Hvitfeldtska gymnasiet. 

Sedan skedde det som inte fick hända. Hannes Westberg, 19 år, blev skjuten i magen av polis i samband med gatufesten Reclaim The Streets. Han fördes till sjukhus med livshotande blödning, överlevde men förlorade ena njuren och mjälten. Uppdrag Granskning kunde senare avslöja att Vasagatan vid tidpunkten var nästan tömd på folk bortsett från Westberg och ett stort antal polismän. 

Bella Frank minns hur hon som repor­ter nåddes av beskedet. 

– Det som satte sig djupast i mig var att folk var mer upprörda över krossade rutor än över att en ungdom nästan skjutits ihjäl. Det fanns inga proportioner där. Hannes låg på sjukhus väldigt länge och man visste inte om han skulle överleva, och att i det läget i stället enbart fokusera på skadegörelsen kändes helt och hållet skevt. 

Inne på Svenska Mässan pågick samtidigt det omtvistade toppmötet, där stäm­ningen enligt Anna-Klara Bratt kunde beskrivas som ett “vakuum”. Tv-sändningarna visade om och om igen samma bilder från kravallerna i en evighetsloop.

– De som befann sig därinne såg samma snutt från kravallerna upprepas gång på gång och förstod ingenting. Det var ju inte samma sak som hände därute. Det var som ett vakuum inne på mässan med förvirrade politiska journalister från hela världen som undrade vad som hände i Sverige. De kom knappt ut från byggnaden eftersom det var så många poliskontroller och det tog en halv dag att komma in. Jag skrev en text från vakuumet och sade ”här händer inte mycket”. Rumporna från de moonande deltagarna hamnade inte ens i tv. Jag tror ingen minns vad som egentligen avhandlades på det där toppmötet i dag, säger hon.

Vid något tillfälle hade vi flera reportrar i häkte.

_{Anna-Klara Bratt}

Rikard Warlenius berättar hur han senare samma sommar reste till italienska Genua för att bevaka nästa sociala protest.

– Vad ska man säga? I Genua var allting större. Det var inte 50 000 på gatorna, utan kanske fyra gånger så många. Polisvåldet var också värre, men rörelsen på gatan tycktes ha ett i grunden större självförtroende. Vi var så mycket mer utsatta och pressade i Göteborg. 

Rasmus Fleischer var vid tidpunkten 23 år gammal och reste till Göteborg som demonstrant. Han befann sig utanför Hvitfeldtska gymnasiet när polisen spärrade av platsen.

– Jag hade ingenstans att ta vägen, men hörde av mig till er. Sedan blev jag plötsligt erbjuden ett jobb som reporter på Arbetaren och förblev det i flera år. Nästföljande sommar gjorde jag serien “Rasmus på Luffen”, säger Rasmus över FaceTime. 

Anna Klara Bratt skrattar när hon hör Rasmus berättelse. 

– Det är nog bara jag som kan fatta sådana snabba beslut. Jag minns din första artikel Rasmus. Du skrev ett väldigt målande rep från kravallerna. Jag uppfattade det som att vi nu befann oss i krig och att det första som offras i krig är sanningen. Så jag kommer så väl ihåg att jag sa till dig att du måste dra ned på metaforer och uttryck som “de vinande piskorna”. Det var viktigt med hardcore fakta så att ingen skulle kunna säga att Arbetaren hade en agenda. 

Anna-Klara Bratt berättar om journa­lister som under de dagarna lämnade tidningarna de skrev åt för att rapportera för Arbetaren. Mats Deland som skrev för Aftonbladet var en av dem. 

– Vid något tillfälle hade vi flera reportrar i häkte. En ring slogs runt aktivister på Järntorget, och jag lade stor möda på att få ut dem. Till sist fick jag prata med polisen och pekade på bland andra Mai Greitz men hon ropade ”nej, jag stannar här!”. Jag hade ett väldigt ansvar, och när polisen började skjuta blev jag väldigt orolig, säger Anna-Klara Bratt.

När dammet hade lagt sig i Göteborg och kravallerna var över förändrades abrupt diskussionerna i media. Anna-Klara Bratt beskriver det som att ”en järnridå” föll ned för tidningen.

– Jag satt hela våren i flera nyhetspaneler och berättade om aktiviteterna och alla internationella gäster som skulle komma. Efter att vi åkte hem från Göteborg var ingen längre intresserad av att höra vad vi hade att säga. Vi hade varit många kvinnor inom mediabranschen som framträtt tidigare, men när allt kom att handla om våld sorterades vi bort. I stället var det allsköns manliga experter på just våld som skulle sitta i studios och prata. Jag kommer ihåg att jag tackade nej till Studio Ett och sade till dem att jag inte orkade prata mer om stenkastning, att jag var pacifist och kom från en tidning med fokus på fackliga frågor. Från att ha varit expert på sociala rörelser stämplades jag som extremist, suckar Anna-Klara Bratt. 

Men kritiken kom också från vänsterhåll. Anna-Klara Bratt minns hur Dagens ETC:s nuvarande ansvarige utgivare Johan Ehrenberg rasade i Aftonbladet, bland annat över Arbetarens bevakning. 

– Det kändes ensamt när vänstertidningar vände kappan efter vinden. I artikeln skrev Ehrenberg att Arbetaren valt fel rubriker och kallade den frihetliga vänstern för låtsasradikaler, säger Anna-Klara Bratt.

Veckorna efter Göteborg utökades Arbetarens debattsidor och fylldes med insändare. Semestrar ställdes in och det blev ännu mer att göra på redaktionen.

– Folk ville prata av sig om sina upple­velser och tidningen fick öka i omfång, säger Rikard Warlenius.

Bella Frank menar att sommaren 2001 blev en vändpunkt för de sociala forumen. I stället för att hoppfullt blicka mot framtiden fick man nu hantera repression och motvind. 

– ”En annan värld är möjlig” var forumens paroll före Göteborg och Genua. När jag kom tillbaka till den andra upplagan av World Social Forum året därpå var det en helt annan stämning och mycket mer fokus låg på antimilitarism. Samtidigt blev folk i Sverige gripna, rättegångar inleddes. Det har satt sig i mig känslomässigt och känns fortfarande jobbigt att tänka på det, säger Bella Frank.

Anna-Klara Bratt säger att det hände något med samhället efter Göteborgskravallerna. I redaktionen var nästan alla den sommaren över 30, medan de som gick ut på gatorna framförallt var ungdomar. 

– Det finns knappt en enda politiskt organiserad person som inte känner till skotten i Ådalen. Men här i Göteborg var det barn och ungdomar polisen sköt på. Det var så många ungdomar som rest för att delta i protester och som möttes av det här våldet. En hel generation som skulle präglas för livet.