Arbetarens redaktion 2001
Delar av Arbetarens redaktion 2001, året då tidningen för första gång uppdaterade live på nätet från händelserna runt EU-toppmötet i Göteborg. Foto: Arbetaren

När Arbetaren drog till Göteborg

Tidningen Arbetaren upprättade en lokalredaktion i Göteborg under toppmötesdagarna. Det blev ett annorlunda, och minnesvärt arbete att skildra händelserna på plats – och för första gången nära på i realtid.

“Jag kan fortfarande reagera när jag hör ljudet av helikoptrar.”

Anna-Klara Bratt fäller upp sin dator och kopplar upp sig på Facetime. Det är en disig torsdagsförmiddag i maj och jag har stämt träff med henne och Rikard Warlenius i Solidaritetshusets bibliotek på Södermalm i Stockholm för att prata om tidningen Arbetarens bevakning av EU-toppmötet i Göteborg 2001. 

Några trappor upp ligger tidningen Syres redaktion som tillhör mediehuset Grönt. Där arbetar Anna-Klara Bratt numera som chefredaktör för den nystartade tidningen Fempers. För 20 år sedan var hon Arbetarens första kvinnliga chef­redaktör. 

Facetime-inloggningen fungerar och snart syns de gamla reportrarna Bella Frank och Rasmus Fleischer i bild. Det är första gången på över femton år som delar av Arbetarens gamla redaktion återser varandra.

Men många saknas förstås, bland andra layoutaren Rebecka Bohlin (numera chefredaktör på nyhetsmagasinet ETC), utrikesredaktören Ulf B Andersson (numera chefredaktör på Amnesty Press), fotografen och bildredaktören Jan-Åke Eriksson (numera chefredaktör på tidningen Global), Ahto Uisk (kulturredaktör) och kulturreportern Josephine Askegård.

Dåvarande chefredaktör Anna-Klara Bratt. Foto: Lisa Dumoulin
Dåvarande chefredaktör Anna-Klara Bratt. Foto: Lisa Dumoulin

När redaktionen reste till Göteborg för att rapportera om Europeiska rådets möte 2001 var förväntningarna höga. Bella Frank hade redan tidigare påbörjat Arbetarens bevakning av mobiliseringen mot toppmötet. Något som var en del av de sociala proteströrelser som vid den tidpunkten var på frammarsch över hela världen. 

– Året innan på Almedalen hade jag intervjuat Bernard Cassen från franska Attac, säger Bella Frank. Han berättade för mig om World Social Forum och Anna-Klara Bratt skickade mig till Brasilien.

Där, på det sociala forumet i Porto Alleg­re i Brasilien diskuterades bland annat handelsavtal, rättvisefrågor och medicinpatent. Bella Frank minns sina problem att mejla hem reportaget på grund av bristande internetuppkoppling, men det hann fram till deadline.

– Det pågick diskussioner om den nya vänstervågen och anordnades seminarier. Jag hade redan bevakat mobiliseringen mot WTO i Seattle 1999, så Arbetaren hade redan från början frågorna på sin agenda. Men vad skulle man kalla den här rörelsen? Vi fastnade till slut för globaliseringsrörelsen i stället för antiglobaliseringsrörelsen. Det var en global rörelse men inte på företagens villkor. 

I Sverige vid samma tid hade SAC Syn­dikalisterna varit med och bildat Göteborgsaktionen, ett EU-kritiskt nätverk som inte ställde krav på ett direkt nej till EU. 

– SAC hade ett fungerande europeiskt nätverk med kontakter i Spanien, Frankrike och många andra länder. Dessa hade en annan, mer pragmatisk syn på EU-­medlemskap, samtidigt som vänstern i Sverige var splittrad i frågan. SAC Syndikalisterna ordnade ett femtiotal semina­rier under toppmötesdagarna i Göteborg med internationella gäster från hela Europa, berättar Rikard Warlenius, som arbetade som redaktionssekreterare vid den tiden. 

Under de tidiga diskussionerna i Göteborg var fortfarande redaktionen på gott humör. En grupp demonstranter skulle dra ned byxorna och moona framför president George Bush. 

– Vi intervjuade dem, och i stället för att fotografera deras ansikten fotograferade Jan-Åke deras rumpor. Då sade jag nej, vi kan inte moona våra läsare! Men jag röstades enhälligt ned, säger Anna-Klara Bratt. 

Dåvarande redaktionssekreterare Rikard Warlenius.  Foto: Jessica Segerberg
Dåvarande redaktionssekreterare Rikard Warlenius. Foto: Jessica Segerberg

Halva redaktionen reste till Göteborg och installerade sig i ett rum på Syndikalistiskt Forum, men hade också tillgång till en övernattningslägenhet i centrum. Internet var fortfarande en relativt ny företeelse i vardagslivet på mindre redaktioner, men den här veckan live-rapporterade Arbe­­taren för första gången via nätet.

– Vi hade över 90 000 besökare på hemsidan, varav Pentagon och CIA var två. Då tyckte jag inte det var så anmärk­ningsvärt. Vi hade kopplat upp oss och hade 90 000 besökare, det var väl bra, tyckte vi. I dag förstår jag att det var helt sensationellt, skrattar Anna-Klara Bratt.

Arbetaren satsade inte enbart på livebevakning på nätet, utan tryckte också för första gången upp en extra pappersupplaga, med fokus på Göteborg, som delades ut under Göteborgsaktionens stora demonstration på lördagen.

– Vi hade kontakt med vårt högst traditionella tryckeri och hade bett dem leve­rera tidningarna till Hvitfeldtska gymnasiet. Sedan spärrades platsen plötsligt av genom att polisen placerade ut containrar i en järnring runt byggnaden. En äldre herre på tryckeriet sade att det verkade svårt att leverera tidningar till den adressen. Då fixade jag fram en ny adress – Schillerska gymnasiet. Två dagar senare var det också stormat, säger Anna-Klara Bratt.

Arbetarens redaktion strävade efter att rapportera sakligt om protesterna för att hålla gränsen mellan aktivism och journalistik. 

– Vi var nog den media som var mest objektiv. Borgerlig media ballade ur totalt och var väldigt aktivistisk. Det var en intressant och skrämmande upplevelse att se hur samhället sluter upp kring en politisk linje, snarare än kring yttrandefrihet och sanning, säger Rikard Warlenius.

Foto: Jan-Åke Eriksson
Foto: Jan-Åke Eriksson

– Vi försökte att med noggrannhet skild­ra vad som verkligen hände i Göteborg och därför blev det ett sug efter vår bevakning. Arbetarens rapportering dröp inte av ideologi utan vi berättade vad som hände efter bästa förmåga. Det har alltid suttit i väggarna på Arbetaren, fyller Anna-Klara Bratt i. 

Borgerlig media ballade ur totalt och var väldigt aktivistisk.

Rikard Warlenius

Bella Frank har många minnesbilder från dagarna i Göteborg. Hon befann sig utanför Svenska Mässan på fredagen när polisen skickade in hundar i folkmassan, navigerade med kameran i högsta hugg bland kravaller på avenyn och bevakade stormningen av Hvitfeldtska gymnasiet. 

Sedan skedde det som inte fick hända. Hannes Westberg, 19 år, blev skjuten i magen av polis i samband med gatufesten Reclaim The Streets. Han fördes till sjukhus med livshotande blödning, överlevde men förlorade ena njuren och mjälten. Uppdrag Granskning kunde senare avslöja att Vasagatan vid tidpunkten var nästan tömd på folk bortsett från Westberg och ett stort antal polismän. 

Polisen stormar gatufesten Reclaim the Streets strax innan 19-årige Hannes Westberg skjuts i magen. Foto: Jan-Åke Eriksson.
Polisen stormar gatufesten Reclaim the Streets strax innan 19-årige Hannes Westberg skjuts i magen. Foto: Jan-Åke Eriksson.

Bella Frank minns hur hon som repor­ter nåddes av beskedet. 

– Det som satte sig djupast i mig var att folk var mer upprörda över krossade rutor än över att en ungdom nästan skjutits ihjäl. Det fanns inga proportioner där. Hannes låg på sjukhus väldigt länge och man visste inte om han skulle överleva, och att i det läget i stället enbart fokusera på skadegörelsen kändes helt och hållet skevt. 

Inne på Svenska Mässan pågick samtidigt det omtvistade toppmötet, där stäm­ningen enligt Anna-Klara Bratt kunde beskrivas som ett “vakuum”. Tv-sändningarna visade om och om igen samma bilder från kravallerna i en evighetsloop.

– De som befann sig därinne såg samma snutt från kravallerna upprepas gång på gång och förstod ingenting. Det var ju inte samma sak som hände därute. Det var som ett vakuum inne på mässan med förvirrade politiska journalister från hela världen som undrade vad som hände i Sverige. De kom knappt ut från byggnaden eftersom det var så många poliskontroller och det tog en halv dag att komma in. Jag skrev en text från vakuumet och sade ”här händer inte mycket”. Rumporna från de moonande deltagarna hamnade inte ens i tv. Jag tror ingen minns vad som egentligen avhandlades på det där toppmötet i dag, säger hon.

Vid något tillfälle hade vi flera reportrar i häkte.



Anna-Klara Bratt

Rikard Warlenius berättar hur han senare samma sommar reste till italienska Genua för att bevaka nästa sociala protest.

– Vad ska man säga? I Genua var allting större. Det var inte 50 000 på gatorna, utan kanske fyra gånger så många. Polisvåldet var också värre, men rörelsen på gatan tycktes ha ett i grunden större självförtroende. Vi var så mycket mer utsatta och pressade i Göteborg. 

Foto: Jan-Åke Eriksson
Foto: Jan-Åke Eriksson

Rasmus Fleischer var vid tidpunkten 23 år gammal och reste till Göteborg som demonstrant. Han befann sig utanför Hvitfeldtska gymnasiet när polisen spärrade av platsen.

– Jag hade ingenstans att ta vägen, men hörde av mig till er. Sedan blev jag plötsligt erbjuden ett jobb som reporter på Arbetaren och förblev det i flera år. Nästföljande sommar gjorde jag serien “Rasmus på Luffen”, säger Rasmus över FaceTime. 

Anna Klara Bratt skrattar när hon hör Rasmus berättelse. 

– Det är nog bara jag som kan fatta sådana snabba beslut. Jag minns din första artikel Rasmus. Du skrev ett väldigt målande rep från kravallerna. Jag uppfattade det som att vi nu befann oss i krig och att det första som offras i krig är sanningen. Så jag kommer så väl ihåg att jag sa till dig att du måste dra ned på metaforer och uttryck som “de vinande piskorna”. Det var viktigt med hardcore fakta så att ingen skulle kunna säga att Arbetaren hade en agenda. 

Anna-Klara Bratt berättar om journa­lister som under de dagarna lämnade tidningarna de skrev åt för att rapportera för Arbetaren. Mats Deland som skrev för Aftonbladet var en av dem. 

– Vid något tillfälle hade vi flera reportrar i häkte. En ring slogs runt aktivister på Järntorget, och jag lade stor möda på att få ut dem. Till sist fick jag prata med polisen och pekade på bland andra Mai Greitz men hon ropade ”nej, jag stannar här!”. Jag hade ett väldigt ansvar, och när polisen började skjuta blev jag väldigt orolig, säger Anna-Klara Bratt.

Omkring 50 000 människor deltog i protesterna under EU-toppmötet. Foto: Jan-Åke Eriksson.
Omkring 50 000 människor deltog i protesterna under EU-toppmötet. Foto: Jan-Åke Eriksson.

När dammet hade lagt sig i Göteborg och kravallerna var över förändrades abrupt diskussionerna i media. Anna-Klara Bratt beskriver det som att ”en järnridå” föll ned för tidningen.

Anna-Klara Bratts ledare i Arbetaren efter Göteborgskravallerna.
Anna-Klara Bratts ledare i Arbetaren efter Göteborgskravallerna.

– Jag satt hela våren i flera nyhetspaneler och berättade om aktiviteterna och alla internationella gäster som skulle komma. Efter att vi åkte hem från Göteborg var ingen längre intresserad av att höra vad vi hade att säga. Vi hade varit många kvinnor inom mediabranschen som framträtt tidigare, men när allt kom att handla om våld sorterades vi bort. I stället var det allsköns manliga experter på just våld som skulle sitta i studios och prata. Jag kommer ihåg att jag tackade nej till Studio Ett och sade till dem att jag inte orkade prata mer om stenkastning, att jag var pacifist och kom från en tidning med fokus på fackliga frågor. Från att ha varit expert på sociala rörelser stämplades jag som extremist, suckar Anna-Klara Bratt. 

Men kritiken kom också från vänsterhåll. Anna-Klara Bratt minns hur Dagens ETC:s nuvarande ansvarige utgivare Johan Ehrenberg rasade i Aftonbladet, bland annat över Arbetarens bevakning. 

– Det kändes ensamt när vänstertidningar vände kappan efter vinden. I artikeln skrev Ehrenberg att Arbetaren valt fel rubriker och kallade den frihetliga vänstern för låtsasradikaler, säger Anna-Klara Bratt.

Veckorna efter Göteborg utökades Arbetarens debattsidor och fylldes med insändare. Semestrar ställdes in och det blev ännu mer att göra på redaktionen.

– Folk ville prata av sig om sina upple­velser och tidningen fick öka i omfång, säger Rikard Warlenius.

Bella Frank menar att sommaren 2001 blev en vändpunkt för de sociala forumen. I stället för att hoppfullt blicka mot framtiden fick man nu hantera repression och motvind. 

– ”En annan värld är möjlig” var forumens paroll före Göteborg och Genua. När jag kom tillbaka till den andra upplagan av World Social Forum året därpå var det en helt annan stämning och mycket mer fokus låg på antimilitarism. Samtidigt blev folk i Sverige gripna, rättegångar inleddes. Det har satt sig i mig känslomässigt och känns fortfarande jobbigt att tänka på det, säger Bella Frank.

Anna-Klara Bratt säger att det hände något med samhället efter Göteborgskravallerna. I redaktionen var nästan alla den sommaren över 30, medan de som gick ut på gatorna framförallt var ungdomar. 

– Det finns knappt en enda politiskt organiserad person som inte känner till skotten i Ådalen. Men här i Göteborg var det barn och ungdomar polisen sköt på. Det var så många ungdomar som rest för att delta i protester och som möttes av det här våldet. En hel generation som skulle präglas för livet.

Publicerad Uppdaterad
1 dag sedan
Björn Söderberg och Valeria Corina Jara
Valeria Corina Jara får det fackliga priset till Björn Söderbergs minne. Här ses hon i Järnvägssektionen i Västs kampanj för en
facklig anslagstavla. Foto: Järnvägssektionen i Väst och TT

Hon prisas för sitt fackliga arbete: ”Ett sätt att göra motstånd”

När SJ drog in övertidsersättningen fick personalen nog. En av de som reagerade, och organiserade, var tågvärden Valeria Corina Jara från Göteborg. Nu tilldelas hon årets civilkuragepris till minne av den mördade syndikalisten Björn Söderberg.

– Det känns fantastiskt. Jag är både superglad och stolt, säger hon till Arbetaren.

I slutet av förra året briserade nyheten att tågpersonal på bland annat SJ och VR Sverige inte längre ska få betalt för den första övertidskvarten vid försenade resor. Beslutet slog ner som en bomb hos de anställda som rasade mot de nya avtalsplanerna.

Valeria Corina Jara, som jobbat som tågvärd på SJ i 19 år, var en av de som reagerade.

– Jag blev både less och lack när arbetsgivaren bestämde sig för att försämra våra villkor. Det handlade helt enkelt om en så grundläggande fråga som rättvisa. Att SJ inte värdesatte vår tid på jobbet.

Till minne av Björn Söderberg

Arbetskamraterna började diskutera situationen och ilskan växte. Strejkplaner byggdes upp och en namninsamling startades.

– Vi ville ju visa ledningen att vi på golvet verkligen var emot det här. Så det var inte särskilt svårt att få folk att skriva under.

I takt med att protesterna växte gav bolaget med sig och backade från beslutet. Övertidsersättningen blev kvar och Valeria Corina Jara och hennes kollegor kunde fira segern.

Nu tilldelas hon det prestigefyllda civilkuragepriset med motiveringen: ”Under repression från arbetsköpare och i ett läge där de stora fackföreningarna redan accepterat försämringen har Valeria uppvisat exemplariskt civilkurage”.

Priset delas ut av SAC Syndikalisterna i oktober varje år sedan 2000 ”till en eller flera personer som stått upp mot missförhållanden på sin arbetsplats”. 

Det instiftades till minne av syndikalisten och fackföreningsaktivisten Björn Söderberg som mördades hösten 1999 efter att ha slagit larm till Arbetaren om att en ledande nazist fått förtroendeuppdrag i Handelsanställdas förbund.

Vikten av fackligt motstånd

Valeria Corina Jara beskriver glädjen i att tilldelas priset, men också frustrationen som hon och hennes kollegor upplevt.

Varför, skulle du säga, är det viktigt att vara med i facket?

– Dels handlar om det om arbetarstolthet. Att din lön och dina rättigheter inte är självklara. Att vara med är ett sätt att göra motstånd mot de som vill försämra dina villkor. Ett sätt att visa värdet i arbetet vi utför.

Priset delas ut i Göteborg idag måndag och senare på kvällen hålls manifestationer till minne av Björn Söderberg på en lång rad platser runt om i landet.

Publicerad Uppdaterad
6 dagar sedan
Älg på ett kalhygge
Över 60 procent av den svenska produktiva skogen har kalhuggits sedan 1950-talet. Foto: Johan Gunséus/TT

Skogsstyrelsen: Allvarligt läge för den svenska skogen

Det går dåligt för Sveriges miljömål. Enligt den senaste utvärderingen klarar vi bara 1 av 16 mål, och när det kommer till målet Levande skogar ser det riktigt illa ut. Nu föreslår Skogsstyrelsen att regeringen ska ge dem i uppdrag att återigen börja inventera skogar med höga natur- och kulturvärden för att kunna skydda dessa från avverkning.

–  Det är ett allvarligt läge för skogens biologiska mångfald, säger Johan Åberg, områdesskyddsspecialist på Skogsstyrelsen.

Han är en av författarna till Skogsstyrelsens utvärdering av miljömålet Levande skogar, som publicerades den 1 oktober 2026. 

I den skriver myndigheten att ”det behövs skyndsamma insatser för att vända den negativa utvecklingen av miljötillståndet i Sveriges skogar” samt att det saknas ”tillräckliga styrmedel, resurser och åtgärder för att bevara kulturlämningar och biologisk mångfald, samt för att tillgodose att skogens alla ekosystemtjänster vidmakthålls över tid. Utvecklingen i miljön är negativ.”

– Anledningen till detta är flera, bland annat att vi har en liten andel skog med höga naturvärden och att det avverkas i dessa skogar, vilka behövs för att bevara biologisk mångfald. En annan anledning är att miljöhänsynen som lämnas vid skogsåtgärder inte är tillräckligt bra.

Sverige ser ut att missa 15 av 16 miljömål

Johan Åberg, specialist på områdesskydd inom Skogsstyrelsen. Foto: Camilla Zilo, Skogsstyrelsen

Naturvårdsverket har gjort en ny bedömning av Sveriges miljömål – de 16 miljökvalitetsmålen som ska vara uppnådda fram till 2030. Av dessa är det bara en, ”Skyddande ozonskikt”, som hittills uppnåtts. Två andra mål kan delvis uppnås till 2030, men för resterande 13 mål ser det sämre ut. Ett av dessa är just ”Levande skogar”, som Skogsstyrelsen ansvarar för. 

Skogsstyrelsen pekar ut flera åtgärder för att bryta utvecklingen, varav ett förslag är att regeringen återigen ska ge myndigheten i uppdrag att fältinventera skogar med höga natur- och kulturvärden. 

– Anledningen till att vi lägger det här förslaget är att vi behöver ett bra beslutsunderlag för att veta vilka områden som ska undantas från avverkning. Myndigheter, men framförallt markägare och andra aktörer, exempelvis entreprenörer i skogsbruket, behöver ett sånt underlag för att lättare kunna identifiera de här speciella miljöerna och ta hänsyn till arternas behov där, säger Johan Åberg.

Skogsstyrelsen har inventerat och registrerat så kallade nyckelbiotoper i de svenska skogarna sedan 1990-talet. En nyckelbiotop markerar ett område med ett högt naturvärde och med stor betydelse för skogens flora och fauna och syftet har varit att skydda dem från avverkning. Efter att ett sådant område identifierats har Skogsstyrelsen registrerat detta i ett officiellt register. 

Men den 21 december 2021 slutade myndigheten att inventera och registrera dessa skogsområden. Arbetaren har skrivit om skogsbruket utifrån nyckelbiotopsinventeringen i flera tidigare texter och granskningar.

Skulle den föreslagna fältinventeringen innebära att nyckelbiotopsinventeringen återinförs?

– Nej, inte precis så som den var utformad. Det vi lärde oss av den var att vi behövde mer uppföljningsbara kriterier vid inventeringen, som är tydligare för exempelvis skogsägaren. Då var det ibland ganska svårt för en utomstående att förstå varför vi bedömde att ett skogsområde hade ett högt naturvärde.

Såhär bedömer Naturvårdsverket och Skogsstyrelsen att det går för miljömålet Levande skogar enligt den senaste rapporten.

Över 60 procent av skogen kalhuggen – 6 procent skyddad

Enligt Skogsstyrelsens rapport sker en ”betydande avverkning i skogar med höga biologiska värden” vilket innebär en ”förlust av livsmiljöer som har väsentlig betydelse för biologisk mångfald.”  

Myndigheten pekar ut det storskaliga skogsbruket som en grundorsak.

”En grundläggande orsak till flera av de centrala problemen är den långsiktiga omvandlingen av skogslandskapet genom intensivt och storskaligt skogsbruk”, skriver de i rapporten.

Kalhyggesbruk, även kallat trakthyggesbruk, är den dominerande formen av skogsbruk i Sverige. Det innebär att man avverkar alla, eller nästan alla, träd inom ett specifikt område samtidigt. Sedan 1950-talet har över 60 procent av Sveriges skogar kalhuggits.

Efter avverkningen bereds marken genom att det översta markskiktet rörs om innan man planterar nya trädplantor av samma slag. Oftast gran eller tall. Metoden skapar skogsbestånd där alla träd är av samma art och lika gamla, vilket ökar sårbarheten för den nya skogen om den utsätts för exempelvis insektsangrepp eller stormar.

Skogsbruksmetoden medför också stora risker för den biologiska mångfalden och arter som är beroende av äldre, varierande skogar som stått länge riskerar att försvinna från området. Enligt bland annat en bedömning av Artdatabanken vid Sveriges lantbruksuniversitet, SLU, är hundratals arter utrotningshotade på grund av kalhyggesbruk.

Ett annat problem med kalavverkningen är att avverkningsmetoden leder till ökade koldioxidutsläpp, då skogen börjar läcka ut koldioxid när träden plockats bort – i stället för att lagra koldioxid som skogen gör annars. 

Färre fridlysta arter och snabbare avverkning

Knärotens blad. Foto: Vendela Engström

Den 1 november införs Tidöregeringens ändring av den nationella fridlysningen. Ändringen betyder att listan på nationellt fridlysta arter minskar från 300 till 230. Den nya listan innehåller fler insekter, lavar och svampar, men färre växter.

– Dagens situation har i vissa fall medfört orimliga inskränkningar för markägare. Med de nya reglerna blir artskyddet mer träffsäkert och förutsebart. Bara de mest skyddsbehövande arterna ska kunna få ett mer ingripande skydd, och fridlysningen ska inte i onödan försvåra jord- och skogsbruk eller annan pågående markanvändning, sade dåvarande landsbygdsminister Peter Kullgren i ett pressmeddelande den 14 juli i år.

En art som får ett ändrat skydd är den omtalade orkidén knärot, en art Arbetaren skrivit om tidigare. Arten är rödlistad som sårbar och en signalart. Det indikerar skyddsvärd, äldre skog med hög biologisk mångfald och områden där den hittats har kunnat hindra avverkning. Men från den 1 november ändras det.

Dåvarande regering skriver i pressmeddelandet att den kommer att vara ”fortsatt fridlyst men med ett grundläggande skydd, vilket innebär att den inte kommer hindra skogsbruksåtgärder på det sätt den tidigare har gjort.”

En annan möjlig förändring för skogsbruket, på förslag från dåvarande Tidöregering, är att göra det snabbare för en skogsägare att få avverka skog.

I nuläget krävs inget tillstånd för att avverka skog, men en anmälan måste göras till Skogsstyrelsen om skogsägaren ska avverka mer än 0,5 hektar nedanför fjällnära gränsen. Efter sex veckor får ägaren avverka, såvida myndigheten inte sagt något. Men från årsskiftet kan tidsfristen komma att kortas från sex till tre veckor.

Den 1 november tas flera arter bort från den nationella fridlysningslistan och regeringen har bedömt att tidsfristen för avverkningsanmälningar föreslås kortas ner. Hur kan det här komma att påverka målet Levande skogar? 

– När det kommer till avverkningsanmälningarna så tror jag inte att den kortare tiden från anmälan lämnats in till dess avverkningen kan utföras kommer ha så stor betydelse, eftersom Skogsstyrelsen av resursskäl granskar en så liten del av de avverkningsanmälningar som kommer in, och mycket sköts automatiskt. Gällande listan på fridlysta arter så kommer det kanske avverkas vissa områden med exempelvis knärot, men å andra sidan kommer kanske områden med några av de nya arternas miljöer att skyddas i stället, säger Johan Åberg.

Något han tror kommer ha större effekt framöver är en kommande förordning om samråd enligt Miljöbalken 12§6, som handlar om ”åtgärder som väsentligen kan förändra naturmiljön”. Skogsstyrelsen har just nu i uppdrag att precisera vilka åtgärder och miljöer som enligt Miljöbalken ska anmälas till samråd. 

– Den kommer nog ha större betydelse när det kommer till möjligheten att påverka vilka miljöer som ska lämnas, säger Johan Åberg.

Är den förväntade konsekvensen av förordningen att fler områden ska skyddas?

– Nej, men förhoppningen är att bättre hänsyn ska tas till dessa områden i samband med en planerad åtgärden, som exempelvis avverkning eller kvävegödsling.   

Örebro kommun slutar bruka skogen

Majoriteten av den svenska skogsmarken (49 procent) ägs av enskilda ägare, såsom fysiska personer och enkla bolag. Därefter kommer privatägda aktiebolag (25 procent) och sedan statliga bolag (13 procent). 

En mindre del av den produktiva skogen ägs av kommuner och i september meddelade Örebro kommun att de fattat beslut om att de helt slutar med kommersiellt skogsbruk. Skogen ska i stället skötas för att gynna biologisk mångfald, öka kolinlagringen och förbättra förutsättningarna för rekreation och friluftsliv. 

Kommunen har som mål att vara klimatneutrala till 2030 och tidningen Nerikes Allehanda, som var först med att rapportera om detta, skriver att att en analys gjord av SLU visar att om kommunens skog lämnas i fred kommer den kunna lagra omkring en tredjedel av kommunkoncernens utsläpp från 2024.  

Johan Åberg berättar att det inte är helt ovanligt att kommuner fattar liknande beslut gällande sitt skogsinnehav, för att göra naturen mer friluftsvänlig för invånarna.

– Det har resulterat i att flera kommuner valt att bedriva ett hyggesfritt skogsbruk, vilket innebär att man successivt tar ut skogens träd i stället för att vid ett kalhugga skogen. 

Åter till målet om ”Levande skogar”. Vad krävs för att nå dit? 

– Att avverkning av skogar med lång skoglig kontinent (skogar som inte avverkats tidigare, reds. anm) upphör, att miljöhänsynen blir mer omfattande och precis, att i ökad utsträckning börja använda de mer hyggesfria skogsbruksmetoderna samt att säkerställa att skogarna som undantas från skogsbruk i ökad utsträckning sköts enligt de fyra benen: att de betas med tamboskap, blötläggs, bränns eller att de bevaras utan åtgärder.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Aktivister demonstrerar på Puerta del Sol i Madrid, Spanien för att kräva starkare lagar som skyddar hyresgäster. Foto: Manu Fernandez /AP/TT.

Amalthea Frantz:
Unga vill påverka politiska beslut

Utomparlamentariska rörelser är, eller borde vara, viktigare än någonsin. I Spanien och Frankrike växer just nu protester. I Sverige är många, inte minst unga, mest uppgivna. Men att fler inte tror på partipolitik är en kraft att ta vara på.

På riksnivå fortsätter det politiska spelet. I dagsläget är det ännu mer svårtolkat än vanligt – många uppfattar det hela som käbbel och dödläge. Hur mycket ska väljarna förväntas förstå av spelet, när de så kallat folkvalda knappt verkar göra det själva?

Tidningen Arbetaren fortsätter att lyfta det som sker utanför riksdagen. Denna vecka lanserar vi en ny panel där deltagare svarar på en aktuell fråga. Personerna i panelen kommer variera – det de har gemensamt är perspektiv som inte grundar sig i partipolitik.

Vi börjar brett, med frågan ”Hur ska fackliga, politiska och sociala rörelser utanför partisystemet tänka nu?”

Engagemang – och protester 

Trots att deltagandet i traditionella folkrörelser i vår del av världen sjunkit från tidigare höga nivåer, så finns det fortfarande ett enormt engagemang som tar sig uttryck på olika sätt. Att lyfta dem nu är viktigare än på länge. 

I andra delar av världen är traditionen av gatuprotester och storstrejker starkare. Vi har tidigare rapporterat om de ledarlösa ungdomsrörelserna i det globala syd. I Frankrike protesterar unga och studenter sedan två veckor. Bakom ligger djupt missnöje och säkerligen frustration. Våldsamma sammandrabbningar med polis har fått mycket uppmärksamhet och tusentals unga har gripits.

Samtidigt växer åter en bredare social rörelse i Spanien. Den började med vräkningen av 87-åriga Maricarmen. Just hennes vräkning verkar ha stoppats efter protesterna. Men rörelsen växte snabbt till att omfatta fler frågor. Den pressade fram nya löften och förslag från den sittande vänsterregeringen – men dessa röstades ner i parlamentet, och nu har premiärminister Pedro Sánchez utlyst nyval.

Unga utanför partipolitiken

I Sverige är missnöjet, som oftast, mindre synligt på gatorna. I förra veckan släpptes en myndighetsrapport om ungas liv. Den konstaterar bland annat att många unga vill påverka politiska beslut, men färre upplever att de kan. Den psykiska ohälsan är hög, särskilt bland unga kvinnor. Aktivt deltagande i partipolitik fortsätter vara lågt – 3,5 procent av de unga är medlemmar i något parti. Samtidigt är hälften, eller mer, intresserade av politik respektive samhällsfrågor.

Det här är något som vi som tror på mer demokrati, inte mindre, måste ta vara på. 

I Frankrike är fler protester utlysta till den 6 oktober. I ett pressmeddelande skriver en av landets syndikalistiska fackföreningar, CNT-SO, att de deltar och uppmanar till strejk: ”Dessa ungdomar är våra barn, och ofta redan arbetare – låt oss inte lämna dem ensamma! Men med respekt för deras självbestämmande: vår plats är bredvid de unga, inte framför dem.”

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Fotomontage: Karin Zackari,Cim-Héloïse Sävel och Anna Sanvaresa
”Utomparlamentariska panelen” är ny panel i Arbetaren där röster från olika fackliga, sociala och politiska folkrörelser uttalar sig om politik och aktuella händelser. Foto: Privat, Håkan Gustafsson, Pontus Lundahl / TT. Montage: Arbetaren

”Vi måste göra det som hela partiapparaten misslyckas med”

SD backar, S backar – det är ett stökigt parlamentariskt läge. Men hur ska fackliga, politiska och sociala rörelser utanför partisystemet tänka nu? Vi ställde frågan till Arbetarens nya utomparlamentariska panel.

Cim-Héloïse Sävel, packare och lagerarbetare, facklig organisatör – känner sig hoppfull:

Lagarbetaren Cim-Héloïse Sävel är till facklig organisatör i Malmö LS Foto: Håkan Gustafsson

Hur ska fackliga, politiska och sociala rörelser utanför partisystemet tänka nu?

– Sociala rörelser måste göra det som hela partiapparaten just nu misslyckas med: artikulera sina krav och intressen, och bygga och bredda intressegemenskapen med alla som kan tänkas beröras. När vi har en tydlig bild över vilka intressen vi har, vilka vi delar dem med, hur vi ska samarbeta och har en strategi för hur vi utövar påtryckning på beslutsfattarna – då driver vi en stark politik med rötterna i folkrörelserna. 

– Några aktuella förebilder för sådana ansträngningar är kampanjen För en human migrationspolitik som vunnit stora sympatier och redan nått några delmål, samt kampanjen om etisk upphandling i Malmö stad.* Reformer och eftergifter kommer bara när det finns breda massor som tydligt artikulerar både sitt missnöje och en tänkbar lösning.

Karin Zackari, universitetslektor – känner sig trött:

Karin Zackari forskar om mänskliga rättigheter vid Göteborgs Universitet Foto: Privat

Hur ska fackliga, politiska och sociala rörelser utanför partisystemet tänka nu?

– Ett givet svar på frågan om vad utomparlamentariska rörelser bör göra är ”fortsätt men växla upp”, för en sak som valet visar är att de viktigaste samtidsfrågorna inte direkt representerats. Jag tror rörelser i Sverige måste våga vara mer affektiva men också mindre reaktiva. Man ska identifiera var rörelsen går före den formella politiken snarare än reducera sig till proteströrelser. Man ska så klart fortsatt protestera mot attacker på jämlikhet, frihet, solidaritet, men vi måste ta chansen att försöka ändra den större berättelsen om vad som står på spel, och röra oss bort från klick-aktivism i form av ”skriv under den här protesten”. Där tror jag att rörelser måste skapa framtidsvisioner och appellera till känslor av möjlighet.

Anna Sanvaresa, författare, frilansskribent, skrivpedagog – känner sig frustrerad:

Hur ska fackliga, politiska och sociala rörelser utanför partisystemet tänka nu?

– Det krävs att vi organiserar oss. Vi är alltför många som blir isolerade och därmed – utan att ha andra att bolla tankar och strategier med – låses vi fast i tron på att rådande system är det enda alternativet. Jag drömmer dels om att vi ses och pratar – om var vi är och vart vi vill komma, vad vi saknar och behöver – i större, eller mindre, arbetsgrupper (som till exempel under Pariskommunen) med olika inriktningar och arbetsfält.

Författaren Anna Sanvaresa är bland annat aktiv i Joe Hill-sällskapet i Gävle Foto: Pontus Lundahl / TT

– Och dels drömmer jag, alltid, om en utvidgad aktivism (utifrån de olika grupperna och inriktningarna). Det behöver byggas en rörelse som jobbar underifrån och brett, och som visar och inspirerar andra till att tänka, och agera på, att det går att bygga en värld på andra premisser än den partipolitiska – som vi ju ser inte fungerar.

– Men just precis nu så tycker jag att fler föreningar och organisationer med liknande värdegrund, och liknande frustrationer, går samman och arbetar gemensamt. Det bygger på samma princip som ovanstående exempel och drömmar. Hur kan vi förändra samhället underifrån? 


*Kampanjen om etisk upphandling i Malmö stad drivs av flera organisationer och personer i Malmö. Du kan läsa mer om kampanjen på sajten Rättvisa Malmö och lyssna på ett podd-avsnitt om kampanjen via Radio åt alla.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Forum Noden Röster från rörelserna
Ett nytt diskussionsforum för vänstern har lanserats: Noden forum. Foto: Annika Byrde/TT, Skärmdump. Montage: Arbetaren

Nytt internetforum för vänstern: ”Behövs en mötesplats för diskussion”

På några dagar har det nya internetforumet Noden samlat ihop över 150 medlemmar som skapat lite mer än 500 inlägg. Vilka ligger bakom det och varför behövs ett nytt forum för vänstern?

Ni beskriver Noden forum som vänsterns nya mötesplats på nätet. Berätta mer, vad är tanken med forumet och hur kommer det fungera?

– Vi tror att det behövs en mötesplats där saker kan diskuteras i lugn och ro och inte försvinna direkt i sociala medie-flöden. Nu finns det en mötesplats men det är upp till användarna att möblera den.

Vilka är ni som startar upp det?

– En insatsstyrka med handplockade medlemmar som alla brinner för en stark rörelse. Redo att fylla forumet med intressanta ämnen, hålla rent och bidra till en kamratlig stämning.

Är forumet kopplat till Radio Noden?

– Vi har kopplat ihop forumet med Radio Noden för att det är en grym infrastruktur. Och så slapp vi hitta på ett nytt namn. Ingen kan ana hur många usla namn vi kom på innan.

Varför behöver den radikala vänstern ett nytt internetforum?

– Vi själva behövde det nog för att kunna snacka saker med likasinnade. Det senaste året har vi åkt runt och pratat med många kamrater och många har saknat något liknande. Om vänstern i allmänhet tänker likadant lär vi ju märka.

Vilka hoppas ni kommer hitta dit?

– Gamla rävar och unga lejon. Förhoppningsvis några som också mest är nyfikna på att organisera sig. Men vi skulle gärna se att klimatrörelsen också hittade forumet.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Bildmontage: I förgrunden förhandlaren Daniel Jonzon från Linköpings LS. I bakgrunden Trädgårdstorget torg i Linköping
– Det är mycket jobb med varje fall. Men vi har fått mycket hjälp av både medlemmar från Stockholms LS och SAC:s nya migrantorganisatör Pelle Sunvisson, säger Daniel Johanzon. Foto: Toivo Jokkala, Fredrik Sandberg / TT. Montage: Arbetaen

Nu satsar fler lokala fack på migrant­organisering

Både i Linköping och i Göteborg satsar nu syndikalistiska fackföreningar på att organisera arbetare med migrantbakgrund.

I Göteborg har man precis genomfört ett flerspråkigt möte för migrantarbetare och i Linköping har man redan vunnit flera fall.

Daniel Johanzon, förhandlare för Linköpings LS, berättar att de har jobbat med flera fall både inom jordbruksektorn, frisörbranschen och på byggarbetsplatser.

– Vi hade bland annat ett fall på ett bygge där en medlem blev uppsagd, men där vi lyckades förhandla fram ett skadestånd för felaktig uppsägning och att medlemmen skulle få betalt för den tid han faktiskt jobbat.

För varje liten seger berättar Daniel Johanzon har det trillat in fler och fler medlemmar med migrantbakgrund i Linköpings LS.

– Som LS har vi växt det senaste året och jag tycker det är jättesporrande. 

– Det är mycket jobb med varje fall. Men vi har fått mycket hjälp av både medlemmar från Stockholms LS och SAC:s nya migrantorganisatör Pelle Sunvisson, säger Daniel Johanzon.

Flerspråkiga möten för arbetare i Göteborg

I Göteborg anordnades det nyligen ett möte för migrantarbetare på ryska och ukrainska där organisatörer från Stockholms LS deltog.

I en artikel i SAC:s medlemstidning syndikalisten berättar Alex Bohlin från Göteborgs LS:

– På sikt hoppas och tror jag att vi kan stötta medlemmar till att organisera och hjälpa varandra, särskilt personer inom samma bransch och på samma arbetsplatser.

– Göteborgs LS får genom de här mötena förhoppningsvis även möjlighet att kunna se inom vilka branscher i Göteborg med omnejd som många migranter arbetar och antagligen utnyttjas och var vi kan hjälpa till att organisera arbetare.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Vänsterpartisten Mohamed Ali och Silas Aliki.
”Det verbala våld som koncentreras mot Abdukardir Ali är en spegelbild av det kapitalistiska systemets hat mot och rädsla för såväl den organiserade arbetarklassen som muslimer och svarta personer”, skriver Silas Aliki. Foto: Fredrik Sandberg/TT, Lo River Lööf

Silas Aliki:
Tidöstyret är inte över

”Tiden efter den mest rasistiska valrörelse Sverige haft i modern tid har, föga förvånande, även den präglats av rasism. Drevet mot den vänsterpartistiske ledamoten Mohamed Abdukardir Ali, som tog sig in i riksdagen med personkryss, är en berättelse om hur högerns världsbild totalt dominerar vårt offentliga samtal”, skriver Silas Aliki.

Det verbala våld som koncentreras mot Abdukardir Ali är en spegelbild av det kapitalistiska systemets hat mot och rädsla för såväl den organiserade arbetarklassen som muslimer och svarta personer. Det lilla styrkeprov från jordens fördömda som inkryssandet av honom i riksdagen utgör är tillräckligt för att trigga både anonyma trollkonton och namnkunniga opinionsbildare till höger. 

Samtidigt pågår fortfarande Tidös paradigmskifte, som bara syftat till att ge samma rasistiska kapitalism mer muskler, i bakgrunden. Den extrainkallade riksdagen röstade under sommaren igenom enorma reformer som nu trätt i kraft och börjar få effekt. Nyligen fick jag ett mejl från en lokalradioreporter som undrade varför en åklagare i den lokala tingsrätten begärt en person utvisad. Det rörde sig bara om misstanke om ett mindre bidragsbrott, varför?

Utvisningar kan sexfaldigas

Jag tvingas svara att det beror på ny lagstiftning som trätt i kraft den 1 september i år, där åklagare gjorts skyldiga att alltid lägga till ett yrkande om utvisning, om de gör bedömningen att målet kan leda till att den tilltalade döms till en strängare påföljd än böter. Tidöregeringens förhoppning om att regeländringen ska sexfaldiga antalet utvisningar kanske är i överkant, men i praktiken innebär den att en dom för rattfylla eller flera fall av ringa narkotikabrott kan innebära deportation.

Till detta ska läggas den så kallade straffreformen, där riksdagen bland annat höjde straffen för närmare 50 olika brott och tog bort regeln om att annan påföljd än fängelse ska väljas om det är möjligt. Reformen beräknas leda till 16 000 fler utdömda fängelseår de kommande tio åren och öka antalet människor i fängelse till 40 000. Riksdagen röstade under sommaren även igenom förändringar i försörjningskravet för anhöriginvandring, som kommer att öka antalet så kallade tonårsutvisningar kraftigt.

Sossarna röstade för många av Tidös förslag

Lagstiftning är, även i Tidöregeringens antidemokratiska expressfart, ett långsamt verktyg. Det kommer att dröja månader och år innan ändringarna slagit igenom så pass att allmänheten märker det i sin vardag. När kollegor, klasskompisar och vänner som levt hela sina liv i Sverige utvisas för småsaker och anhöriga som döms för brott inte längre får vård utan enbart straff kommer sannolikt en motreaktion. Men de partier som nu vunnit valet känner redan till konsekvenserna. Socialdemokraterna röstade i den absoluta majoriteten av fallen dessutom för att införa dem. 

Det är i ljuset av allt detta drevet mot Abdukardir Ali måste ses. Om den parlamentariska vänstern inte förmår riva upp dessa klasslagar, denna institutionaliserade rasism, finns inget existensberättigande kvar. Det åligger dessutom oss som bor i det här landet att göra våra röster hörda, om vi inte vill att den här politiken ska genomföras i vårt namn. Att en enda av folket inkryssad ledamot kan dra igång så mycket rädsla och reaktion från makten är en indikation på vad vi kan göra om fler av oss organiserar oss som och med Mohammed Abdukardir Ali.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
En lotsbåt och ett fartyg från Kustbevakningen på plats vid det 130 meter långa fartyget BBC Lagos
Fartyget i bild har inget att göra med domen. Foto: Johan Nilsson / TT

Lotsarnas arbete i Marstrand stoppas efter dom  

Lotsarnas arbete i Marstrand pausas efter veckans dom, då en lots fälldes för den uppmärksammade dödsolyckan på Tjörn i juli. 

Den 28 juli kolliderade ett fraktfartyget Misje Verde med en fritidsbåt utanför Tjörn. En mamma och dotter ombord på båten omkom, medan pappan och sonen klarade sig. 

I veckan dömdes Göteborgs tingsrätt kaptenen och lotsen för vållande till annans död, vållande till kroppsskada och vårdslöshet i sjötrafik.

Kaptenen får villkorlig dom, och lotsen villkorlig dom med dagsböter. Båda har nekat till brott.

– Det vi försöker ta reda på nu är hur många i arbetsgruppen som mår så pass dåligt att de behöver bli sjukskrivna och vår förhoppning är att de som mår bra ska kunna återgå till arbete snart, säger Björn Alverfeldt, presstalesperson på Sjöfartsverket till Svt.

Lots och kapten nekar till brott

Enligt lotsens advokat har allt för stort ansvar lagts på lotsen och han har till Svt sagt att de kommer att överklaga domen. Han hävdar att det inte är lotsen som ska ha ansvar för utkik.

– Det är fartygschefen som har ansvar för utkik, inte lotsen, säger Thomas Håkansson, lotsens försvarare till Svt.

Kaptenens försvarare håller inte med:

– Det synes vara praxis i svenska farvatten att lotsen tar över manövrering och styrning av fartyget, men då får man ta ansvar för det också, säger Taavi Tuula som är kaptenens försvarare, till Svt.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Israel rullstolrar för barn Gaza
Trots ”vapenvilan” dödar den israeliska militären i snitt ett barn om dagen inne i Gaza. Foto: Abdel Kareem Hana/TT och Oded Balilty/TT

Israels blockad: Inga rullstolar till barnen i Gaza

Trots det humanitära katastrofläget vägrar Israel fortfarande släppa in rullstolar avsedda för barn i Gaza. Det rapporterar nu den australiensiska public service-kanalen ABC News.

Splitter- och skottskador, amputerade ben och söndertrasade kroppar. Enligt FN-organet Unicef har över 11 000 barn i Gaza drabbats av livsförändrade skador till följd av Israels bombningar. Trots det blockeras fortfarande en leverans av 900 specialdesignade rullstolar av de israeliska myndigheterna, avslöjar ABC News.

Rullstolarna, skänkta av bland annat hjälporganisationen Kids on Wheels Alliance, anlände till Jordanien redan vintern 2025 men har sedan dess inte släppts in i Gaza.

Över 20 000 palestinska barn döda

Israel menar, enligt ABC News, att rullstolorna kan ha ”dubbla användningsområden”.

Rullstolarna är specialdesignade för att klara svår terräng, som exempelvis rasmassorna inne i det sönderbombade landskapet, och dessutom byggda för att kunna justeras i takt med att barn växer.

Vid sidan av de många svårt skadade uppskattas över 20 000 barn ha dödats av den israeliska militären sedan oktober 2023. Trots den så kallade ”vapenvilan” som trädde för ett år sedan har FN och andra människorättsorganisationer rapporterat om att ett barn om dagen dödats inne i Gaza sedan dess.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Håkan Gustafsson om SvD:s och Aftonbladets rapportering om misstänkt valfusk i Husby utanför Stockholm. Foto: Mika Johnsson Kaster, Jesper Sandström Wikipedia, Skärmdumpar, SvD, Aftonbladet.

Stora luckor i SvD:s och Aftonbladets rapportering om kvinnorna i Husby

”SvD:s och Aftonbladets rapportering om misstänkt valfusk i Husby grundas på anonyma vittnesmål och anklagelser som de utpekade inte verkar ha fått bemöta. Det är en journalistik under all kritik som misstänkliggör grupper av människor baserat på etniskt ursprung”, skriver Håkan Gustafsson.

Förra veckan gick SvD:s ledarskribent Peter Wennblad ut med uppgifter om att fler än hundra eritreanska kvinnor ska ha förtidsröstat i grupp, instruerade av två präster.

”Mer än hundra eritreanska kvinnor kommer i grupp för att förtidsrösta på medborgarkontoret i Husby. De har sällskap av två präster från sin församling. Alla röstar på samma parti, och kryssar samma kandidat. Prästerna instruerar kvinnorna hur de ska göra”, skriver Peter Wennblad i ledartexten.

Uppgifterna ska enligt honom komma från samtal han haft med flera valförrättare i Järvaområdet, men hur många vittnen det handlar om får vi inte veta.

Dagen efter intervjuade Aftonbladet två vittnen till händelsen. Ett av vittnena skriver i ett sms till Aftonbladet:

”Det dök upp minst 100 jag skulle snarare säga 150. Mestadels äldre damer från Eritrea som varit i den närbelägna kyrkan. Ytterst få, skulle säga 3-4 av dom yngre kunde lite svenska.”

I både Aftonbladet och SvD är vittnena till händelsen anonyma.

Deras enda brott verkar vara att de har röstat

Av artiklarna att döma verkar varken SvD:s Peter Wennblad eller Aftonbladet ens ha sökt några av de 100 till 150 kvinnorna eller prästerna, via till exempel församlingen.

Den här typen av dramatiska och spektakulära uppgifter riskerar att misskreditera en stor grupp människor på en etnisk och religiös grund. Det enda vi får veta är deras potentiella bakgrund och att de eventuellt tillhör en församling – samtidigt som de utpekas som del av valpåverkan och valfusk.

Men deras enda brott tycks vara att de har röstat, och allt på grundval av anonyma vittnen.

Händelsen verkar inte ha tagits upp av någon av de incidentrapporter som valarbetare enligt lag sedan 2026 är skyldiga att upprätta. Enligt Svt:s uppgifter från chefen för valnämndens kansli, Eva Debels, stämmer anklagelserna inte överens med de uppgifter som de samlat in under förtidsröstningen.

Den polisanmälan som valnämndens kansli har upprättat baserar sig nämligen inte på de uppgifter som de har samlat in under förtidsröstningen – utan på Peter Wennblads anonyma uppgifter.

Vem gjorde vad, var, när och varför?

Självklart ska medier undersöka röstfusk och valpåverkan oavsett om det sker i Husby, Falun eller i Norrbotten. Men bra journalistik måste ställa frågor och söka svar från flera källor. Speciellt när det kommer till den här typen av allvarliga anklagelser.

Varken i Aftonbladet eller i SvD får vi veta när den här händelsen skulle ha ägt rum, bara att det ska ha skett någon gång under förtidsröstningen.

Och här uppstår problemet när medier glömmer journalistikens viktigaste frågor: Vem gjorde vad, var, när, hur och varför?

En tidning som har gjort grundjobbet och som är värd att uppmärksamma är Nyhetsbyrån i Järva som i måndags gav sig ut i Rinkeby för att ställa frågor om valet och röstfusk direkt till dem som faktiskt röstade.

Publicerad Uppdaterad